Jag är inte så bra på att länka, men gå in på Dagens Nyheter, klicka på kultur, och läs Göran Rosenbergs klargörande artikel.
Bilden till höger: Hieronymus Bosch
(Vald enligt principen "en bild säger mer än tusen ord")
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2007-02-28
Carl Bildt och Kap-kapitalet
Jag är inte så bra på att länka, men gå in på Dagens Nyheter, klicka på kultur, och läs Göran Rosenbergs klargörande artikel.
Bilden till höger: Hieronymus Bosch
(Vald enligt principen "en bild säger mer än tusen ord")
2007-02-27
Från Finistére...
Apropå ingenting särskilt, ett citat av ett citat från Bodil Malmstens blog Finistére:
”Där vi har rätt kan inga blommor växa.”
(Den israeliska poeten Yehuda Amichai).
”Där vi har rätt kan inga blommor växa.”
(Den israeliska poeten Yehuda Amichai).
BOFH, del 28
in kommer Sven
och hälsar
abo!
har ni kaffe?
nej, men vi har problem med servern
då går jag
tjingeling
ut går Sven
Ny version av "In kommer Gösta", en gammal proggklassiker av Philemon Arthur and the Dung (tror jag, eller kanske någon annan vet mer?) – tack till Gabi för idén!
2007-02-25
Sally Mann, Naturen, och de Alltför Vackra Barnen
Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.
Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.
Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.
Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.
Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.
Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.
Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.
Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.
________________________________________________________________________
Citat från Kulturhuset :s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...
Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.
Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.
Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.
Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.
Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.
Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.
Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.
________________________________________________________________________
Citat från Kulturhuset :s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...
2007-02-23
Träd, gräs och stenar: Rättelse
De spelar klockan 19.00 ikväll. Det stod FEL på Myspace, och - troligen - RÄTT i DN idag.
Och i kväll spelar också "Fläsket Brinner" på Fasching. Kolla själva.
Där har vi också ett gäng bra musiker, inte minst Sten Bergman, på elpiano, eller elorgel, jag minns inte så noga.
Själv ska jag inte gå; av privata orsaker.
Don´t cry for me Argentina.
Och i kväll spelar också "Fläsket Brinner" på Fasching. Kolla själva.
Där har vi också ett gäng bra musiker, inte minst Sten Bergman, på elpiano, eller elorgel, jag minns inte så noga.
Själv ska jag inte gå; av privata orsaker.
Don´t cry for me Argentina.
2007-02-22
Amoralisk moderat
Bra skrivet av Nils Schwartz idag om Carl Bildts trovärdighet som utrikesminister. Borgarna gräver sakta men säkert sin egen grav, förefaller det. Det har jag inte det minsta emot.
Red Road - gå och se den!
Red Road är en fantastisk bra (debut)film som utspelar sig i Glasgows mer ruffiga miljöer.
Här ett smakprov (trailer):
En recension från SvD.
Här ett smakprov (trailer):
En recension från SvD.
Historiens röda tråd
Har ni läst Adrienne Rich? Hon är intressant. Jag har ett stencilerat exemplar av hennes klassiska stridsskrift Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence (borde vara obligatorisk läsning för alla riksdagspolitiker) som jag bläddrar i och läser valda delar ur när jag känner mig lite för mycket som en "heterosexuell medelklassman". Det är ett bra antibiotikum mot förslappning, kan jag försäkra.
Bland annat har Rich lanserat begreppet "lesbian continuum", som avser de erfarenheter som uteslutande är kvinnoidentifierade och samtidigt rymmer en kontinuitet. Den "lesbiska kontinuiteten" är intimt förbunden med den lesbiska existensen, vars innebörd är "den lesbiska närvaron i historien". Begreppet lesbisk kontinuitet utgörs alltså av de erfarenheter som historiskt sett återfinns i varje kvinnas liv. Det rör sig inte enbart om de rent sexuella relationerna – upplevda eller medvetet önskade – mellan kvinnor, utan omfattar också många former av, som Rich uttrycker det, ”ursprunglig intensitet mellan kvinnor”: att dela ett rikt inre liv, att hålla ihop mot olika yttringar av förtryck från män, att dela med sig av och motta stöd med avseende på olika politiska praktiker - att med stöd i erfarenheten av att vara (lesbisk) kvinna i historien erinra om och utföra det kontinuerliga arbete som just det livet innebär.
Men dess betydelse är vidare än så: för att klart urskiljas från den enligt Rich kliniska klangen av begreppet "lesbiskhet" inbegriper den även äktenskapsmotstånd och det ”motspänstiga” beteende som historiskt sett har förknippats med olika typer av nedlåtande tillmälen mot kvinnor ("hagga”, "subba", bitch" etc.) Ett lesbiskt kontinuum begränsas alltså till någon enstaka kroppsdel eller ens till kroppen som helhet. Det går utöver dessa kategorier, avskärmar inte kvinnlig erotik från kvinnlig kamratskap, utan ska förstås i termer av en ”allestädes närvarande energi” kvinnor emellan, en helhet som förutsätter varje definierbar del av den kvinnliga erfarenheten. Kontinuiteten, säger Rich, knyter samman kvinnor ”av idag” med de sammanslutningar av kvinnor som fört kampen tidigare under historiens lopp.
Bland annat har Rich lanserat begreppet "lesbian continuum", som avser de erfarenheter som uteslutande är kvinnoidentifierade och samtidigt rymmer en kontinuitet. Den "lesbiska kontinuiteten" är intimt förbunden med den lesbiska existensen, vars innebörd är "den lesbiska närvaron i historien". Begreppet lesbisk kontinuitet utgörs alltså av de erfarenheter som historiskt sett återfinns i varje kvinnas liv. Det rör sig inte enbart om de rent sexuella relationerna – upplevda eller medvetet önskade – mellan kvinnor, utan omfattar också många former av, som Rich uttrycker det, ”ursprunglig intensitet mellan kvinnor”: att dela ett rikt inre liv, att hålla ihop mot olika yttringar av förtryck från män, att dela med sig av och motta stöd med avseende på olika politiska praktiker - att med stöd i erfarenheten av att vara (lesbisk) kvinna i historien erinra om och utföra det kontinuerliga arbete som just det livet innebär.
Men dess betydelse är vidare än så: för att klart urskiljas från den enligt Rich kliniska klangen av begreppet "lesbiskhet" inbegriper den även äktenskapsmotstånd och det ”motspänstiga” beteende som historiskt sett har förknippats med olika typer av nedlåtande tillmälen mot kvinnor ("hagga”, "subba", bitch" etc.) Ett lesbiskt kontinuum begränsas alltså till någon enstaka kroppsdel eller ens till kroppen som helhet. Det går utöver dessa kategorier, avskärmar inte kvinnlig erotik från kvinnlig kamratskap, utan ska förstås i termer av en ”allestädes närvarande energi” kvinnor emellan, en helhet som förutsätter varje definierbar del av den kvinnliga erfarenheten. Kontinuiteten, säger Rich, knyter samman kvinnor ”av idag” med de sammanslutningar av kvinnor som fört kampen tidigare under historiens lopp.
2007-02-21
FolkTv och Poetry Slam
Jag har alltid trott att poesi är något som förenar människor oavsett ålder, kön, samhällsklass och ursprung i övrigt. I måndags kände jag att det var upp till bevis! Det var näst sista kvalomgången i Stockholm Poetry Slam. Jag väntade mig besök både av en gymnasieklass från Värmdö, som hade anmält intresse i förväg, och av medlemmar i Romantiska Förbundet (vi stod med på deras utskickslista).
Nå, nu kom ju inte hälften av de människor jag hade trott skulle dyka upp, men publiken blev ändå en hyfsad blandning som vanligt. Påminn mig om att aldrig mer tro att det ska komma för många människor på ett arrangemang jag är med och ordnar, det gör det aldrig, och gör det det någon enstaka gång vore det ändå bra.
Smakprov från kvällens Poetry Slam kan ses på den nystartade sidan FolkTv tillsammans med en del annat smått och gott, poeten och tidningsbudet Mats Barrdunge framför en av sina texter till exempel, kontinuitet hos den karln, säga vad man vill.
Nå, nu kom ju inte hälften av de människor jag hade trott skulle dyka upp, men publiken blev ändå en hyfsad blandning som vanligt. Påminn mig om att aldrig mer tro att det ska komma för många människor på ett arrangemang jag är med och ordnar, det gör det aldrig, och gör det det någon enstaka gång vore det ändå bra.
Smakprov från kvällens Poetry Slam kan ses på den nystartade sidan FolkTv tillsammans med en del annat smått och gott, poeten och tidningsbudet Mats Barrdunge framför en av sina texter till exempel, kontinuitet hos den karln, säga vad man vill.
2007-02-19
2007-02-18
En Ängel för alla tider, särskilt för vår.
Det här är Mikael. På hugget som alltid.
Konstnären är Albrecht Dürer.
Kommunikation utan sneglande
Två citat ur Johan Ehrenbergs lite klatschiga men ändå OK krönika på
Tidskriftnu:
"I motsats till högermänniskor är radikala människor villiga att jobba och kommunicera även om man inte blir rik på det."
"Så varför finns det så få högerkulturtidskrifter?
Det korta svaret är – för att det inte lönar sig.
Det lite längre svaret är att de finns, fast i formen av en borgerlig magasinspress som uppfyller den borgerliga ideologins drömmar rätt bra."
Slut på citat.
Jag är inte blåögd när det gäller vänsterradikaler och deras "kulturpolitik". Både på vänsterkanten och bland tidskriftsfolk finns opportunister, kappvändare, PolKorr-sneglare, rövslickare, folk som mjölkar statens ko i stället för "pappas ficka", mekaniska provokatörer, lakejer, och sådana som strebrar sig fram mot någon obskyr position. Precis som bland borgarna finns det generösa och ogenerösa, ärliga och oärliga, självständiga tänkare och aktörer och osjälvständiga dito. Det vore mig fjärran att indela världen igen i de goda, oss, och de hemska, dem. Men när det gäller elaka beslut, som de den nya högern jobbar hårt med, ska vi upp till rytande försvar. Eller bara ta en match, som JE, för att hävda vårt oersättliga egenvärde.
Det viktiga är kommunikation utan sneglande, på det, och den, och det...
Och fastän - eller därför att - ingen här på kanten jobbar för sin girighet, så krävs det stipendier, fonder, och kulturrådspengar. Men också en satans himmelsk egen vilja.
Och den har vi ju, de bästa av de nu levande...
På ett ganska gulligt sätt hakar den här Ehrenberg-krönikan bra ihop med min förra blog, den om trofasta musiker som gör vad dom kan för att göra det dom vill.
Tidskriftnu:
"I motsats till högermänniskor är radikala människor villiga att jobba och kommunicera även om man inte blir rik på det."
"Så varför finns det så få högerkulturtidskrifter?
Det korta svaret är – för att det inte lönar sig.
Det lite längre svaret är att de finns, fast i formen av en borgerlig magasinspress som uppfyller den borgerliga ideologins drömmar rätt bra."
Slut på citat.
Jag är inte blåögd när det gäller vänsterradikaler och deras "kulturpolitik". Både på vänsterkanten och bland tidskriftsfolk finns opportunister, kappvändare, PolKorr-sneglare, rövslickare, folk som mjölkar statens ko i stället för "pappas ficka", mekaniska provokatörer, lakejer, och sådana som strebrar sig fram mot någon obskyr position. Precis som bland borgarna finns det generösa och ogenerösa, ärliga och oärliga, självständiga tänkare och aktörer och osjälvständiga dito. Det vore mig fjärran att indela världen igen i de goda, oss, och de hemska, dem. Men när det gäller elaka beslut, som de den nya högern jobbar hårt med, ska vi upp till rytande försvar. Eller bara ta en match, som JE, för att hävda vårt oersättliga egenvärde.
Det viktiga är kommunikation utan sneglande, på det, och den, och det...
Och fastän - eller därför att - ingen här på kanten jobbar för sin girighet, så krävs det stipendier, fonder, och kulturrådspengar. Men också en satans himmelsk egen vilja.
Och den har vi ju, de bästa av de nu levande...
På ett ganska gulligt sätt hakar den här Ehrenberg-krönikan bra ihop med min förra blog, den om trofasta musiker som gör vad dom kan för att göra det dom vill.
2007-02-17
Proggrockare med framtid
Den tjugotredje februari klockan 21.00
spelar mina gamla vänner på Kafe 44, Tjärhovsgatan
"TRÄD GRÄS och STENAR"
heter de, och de är inte så tokiga som de ser ut.
En gång skrev jag en låt till dem: "Sänd en samuraj till stan". Tror den var med på albumet "Djungelns lag" (som jag gjorde omslaget till), eller kanske senare.
Hur som - det är rätt fabulöst att efter tjugofem magra år i Sverige göra comeback och turnera både i USA, Japan och England, som TGS gjort de senaste åren.
Kanske handlar det om trofasthet?
I alla fall, här kan ni lyssna på de fina gubbarna:
tradgresochstenar
2007-02-14
Tigerhjärnans sånger
Som om man skulle behöva påpeka det 2007, men tydligen: i dagens Aftonbladet gör 47 författare och kulturarbetare upp med sexistisk litteraturkritik. "Det var på tiden", skulle jag utropa om det bara inte kändes så otroligt malplacerat.
Den där Håkan Lindgren
Han har gjort det igen, den jäveln, skrivit en av de bättre essäerna jag läst på ett tag. Artikeln om författaren och kulturkritikern Karl Kraus stod att läsa i DN i 10.2. Nätupplagan 14.2. Samt givetvis nu att finna på The Loser: - en av de skarpa bloggar som gör livet värt att leva, som flickan sa.
Här ett stycke ur nämnda text, där jag bland annat noterar H.L.s sinne för precisa metaforer, som den om bruset och gruslasset.
"Och inte minst angrep han samtiden med citat. Vi beskriver gärna vår tid som ett brus eller ett flöde av intryck, som om det var unikt för oss. Kejsardömet Österrike-Ungern omfattade ett dussin nationaliteter, och talar man om ett flöde av minoritetsspråk, billig underhållning, reklam och politiskt missnöje kunde det lika gärna vara en beskrivning av Wien cirka 1910. Nackdelen med att beskriva samtiden som ett brus är att de partiklar som bygger upp bruset blir lika meningslösa som partiklarna i ett lass grus som tippas från ett flak. För Kraus handlade det i stället om att plocka ut fraser ur detta flöde och visa deras innebörd för folk som slutat höra dem."
Jag kan inte ta orden "snyggt jobbat" i min mun! Men läs, companeros, läs!
Här ett stycke ur nämnda text, där jag bland annat noterar H.L.s sinne för precisa metaforer, som den om bruset och gruslasset.
"Och inte minst angrep han samtiden med citat. Vi beskriver gärna vår tid som ett brus eller ett flöde av intryck, som om det var unikt för oss. Kejsardömet Österrike-Ungern omfattade ett dussin nationaliteter, och talar man om ett flöde av minoritetsspråk, billig underhållning, reklam och politiskt missnöje kunde det lika gärna vara en beskrivning av Wien cirka 1910. Nackdelen med att beskriva samtiden som ett brus är att de partiklar som bygger upp bruset blir lika meningslösa som partiklarna i ett lass grus som tippas från ett flak. För Kraus handlade det i stället om att plocka ut fraser ur detta flöde och visa deras innebörd för folk som slutat höra dem."
Jag kan inte ta orden "snyggt jobbat" i min mun! Men läs, companeros, läs!
2007-02-13
Jag är inte romantiker x 3 (Maria Küchen)
Jag läser i nr 3/06 av tidskriften Komma; det är en ganska bra långdikt av Maria Küchen. Det kretsar kring synen på poesi och skrivande, likheterna med kärlek, sexualitet och… vågar jag kalla det andlighet?
Det finns något förbryllande och undflyende här, det har med ordet ”romantik” och dess roll i dikten att göra. Jag läser:
”Jag är mystiker men inte romantiker, varken i
konstnärlig eller emotionell bemärkelse.
Passion är inte romantik. Dikt är inte
romantisk. Skapandet eller passionen innebär
inte att Gud slår ner inspirationens blixt i
poeter eller älskande. /…/ Jag upprepar: Jag är
inte romantiker. Det jag skrev nyss är konkreta
naturvetenskapligt bevisbara fakta.”
Och lite senare i samma dikt:
”Poesins möjligheter kan varken överskattas
eller underskattas. Nej, jag är inte
romantiker, men hjärtat är en befintlig plats
där existensen bottnar. När älskande och
skrivande ger hela hjärtat står grunden för
existensen på spel. Det är varken romantiskt
eller jordiskt.”
Vad är det hon säger egentligen? Hon envisas verkligen, emfatiskt slår hon fast att hon inte är romantiker, som om detta vore ett av diktens viktigaste ärenden. Jag ska inte vara dum och säga: Vem är det hon försöker lura? Jag tänker i stället fråga: Vad tror hon att romantik är? Och jag anhåller om svar.
Det finns något förbryllande och undflyende här, det har med ordet ”romantik” och dess roll i dikten att göra. Jag läser:
”Jag är mystiker men inte romantiker, varken i
konstnärlig eller emotionell bemärkelse.
Passion är inte romantik. Dikt är inte
romantisk. Skapandet eller passionen innebär
inte att Gud slår ner inspirationens blixt i
poeter eller älskande. /…/ Jag upprepar: Jag är
inte romantiker. Det jag skrev nyss är konkreta
naturvetenskapligt bevisbara fakta.”
Och lite senare i samma dikt:
”Poesins möjligheter kan varken överskattas
eller underskattas. Nej, jag är inte
romantiker, men hjärtat är en befintlig plats
där existensen bottnar. När älskande och
skrivande ger hela hjärtat står grunden för
existensen på spel. Det är varken romantiskt
eller jordiskt.”
Vad är det hon säger egentligen? Hon envisas verkligen, emfatiskt slår hon fast att hon inte är romantiker, som om detta vore ett av diktens viktigaste ärenden. Jag ska inte vara dum och säga: Vem är det hon försöker lura? Jag tänker i stället fråga: Vad tror hon att romantik är? Och jag anhåller om svar.
BOFH, del 27
– Is the coffee fresh? undrade Sven när han kom upp från källaren.
Detta BOFH-avsnitt utspelar sig under måndagseftermiddagen medan jag ägnar mig åt att lägga ut en krönika av Johan Ehrenberg på tidskrift.nu. Sven håller till i Tidskriftsverkstadens källare dygnet runt, och jag tror att det beror på att han försöker färdigställa en tidskriftslayout. I övrigt är det full rulle i lokalerna, fotografer och tidskriftsmakare hänger runt, lagar mat, diskuterar och jobbar. Bredvid mig sitter en kompis till Bobby Jr och talar i telefon.
– Jag gjorde det för tio minuter sedan, svarade jag, varpå Sven omedelbums hällde upp en kopp.
Jag frågade om han hade läst det förra BOFH-avnsittet och det hade han förstås, och sedan diskuterade vi det faktum att inte alla avsnitt syns på bloggen när man klickar på label: BOFH, trots att jag har märkt allihop helt reglementsenligt. Det verkar som om Blogger inte kan visa mer än ett visst antal avsnitt under en etikett.
– Jag har mailat Ola och frågat om det där, sa jag, eftersom det är han som är snillet på bloggen. Det är inte jag, det har vi ju redan konstaterat.
– Du är väl inte den skarpaste bloggaren i bloggosfären, sa Sven.
– Och varför inte det nu då? frågade jag. Kan det finnas något bättre än BOFH?
Sven svarade något som jag inte hörde och gick ut och rökte. När han kom in igen tågade han rakt fram till min dator och hojtade:
– Du måste titta på den här!
– Är det du som har tittat på katten som spelar piano? frågade jag, eftersom en film med sagda innehåll låg uppe på datorn när jag satte mig vid den.
– Ja, visst är den söt?
– Den såg ut att ha musiköra.
– Den gillar att spela piano i alla fall.
– Kan inte du kolla på mitt foto här, sa jag, jag har försökt fixa lite själv.
– Har du försökt poppa till det? undrade Sven.
– Nej, jag har försökt göra så att det inte ska synas att det är suddigt, sa jag.
Jag tog några bilder på Johan Ehrenberg på bokmässan i höstas, men kvaliteten blev lite sisådär. Jag tycker det är svårt att hålla den jäsingens digitalkameran stilla, eftersom man inte har stöd av sitt eget huvud när man trycker på knäppknappen.
När Sven får se fotot skrattar han rått och sedan rotar han fram en gratisbild från någonstans på nätet där Ehrenberg har håret på ända, röda ögon och rosa nos. Jag bestämmer mig för att min egen bild trots allt är finare och att skärpa inte är allt här i världen.
– Du kan väl ge mig några goda, glada tips i stället, så att jag lär mig något, säger jag.
– Det finns bara ett tips och det är: Kasta, säger Sven.
Han går ner i källaren igen. Efter en stund reser sig Bobby Jr:s kompis från sin plats i något för mig obekant ärende. Vid Svens berömda skylt stannar han upp, läser och kliar sig i huvudet.
– Vad står det här? frågar han. Wokomeemannen?
Detta BOFH-avsnitt utspelar sig under måndagseftermiddagen medan jag ägnar mig åt att lägga ut en krönika av Johan Ehrenberg på tidskrift.nu. Sven håller till i Tidskriftsverkstadens källare dygnet runt, och jag tror att det beror på att han försöker färdigställa en tidskriftslayout. I övrigt är det full rulle i lokalerna, fotografer och tidskriftsmakare hänger runt, lagar mat, diskuterar och jobbar. Bredvid mig sitter en kompis till Bobby Jr och talar i telefon.
– Jag gjorde det för tio minuter sedan, svarade jag, varpå Sven omedelbums hällde upp en kopp.
Jag frågade om han hade läst det förra BOFH-avnsittet och det hade han förstås, och sedan diskuterade vi det faktum att inte alla avsnitt syns på bloggen när man klickar på label: BOFH, trots att jag har märkt allihop helt reglementsenligt. Det verkar som om Blogger inte kan visa mer än ett visst antal avsnitt under en etikett.
– Jag har mailat Ola och frågat om det där, sa jag, eftersom det är han som är snillet på bloggen. Det är inte jag, det har vi ju redan konstaterat.
– Du är väl inte den skarpaste bloggaren i bloggosfären, sa Sven.
– Och varför inte det nu då? frågade jag. Kan det finnas något bättre än BOFH?
Sven svarade något som jag inte hörde och gick ut och rökte. När han kom in igen tågade han rakt fram till min dator och hojtade:
– Du måste titta på den här!
– Är det du som har tittat på katten som spelar piano? frågade jag, eftersom en film med sagda innehåll låg uppe på datorn när jag satte mig vid den.
– Ja, visst är den söt?
– Den såg ut att ha musiköra.
– Den gillar att spela piano i alla fall.
– Kan inte du kolla på mitt foto här, sa jag, jag har försökt fixa lite själv.
– Har du försökt poppa till det? undrade Sven.
– Nej, jag har försökt göra så att det inte ska synas att det är suddigt, sa jag.
Jag tog några bilder på Johan Ehrenberg på bokmässan i höstas, men kvaliteten blev lite sisådär. Jag tycker det är svårt att hålla den jäsingens digitalkameran stilla, eftersom man inte har stöd av sitt eget huvud när man trycker på knäppknappen.
När Sven får se fotot skrattar han rått och sedan rotar han fram en gratisbild från någonstans på nätet där Ehrenberg har håret på ända, röda ögon och rosa nos. Jag bestämmer mig för att min egen bild trots allt är finare och att skärpa inte är allt här i världen.
– Du kan väl ge mig några goda, glada tips i stället, så att jag lär mig något, säger jag.
– Det finns bara ett tips och det är: Kasta, säger Sven.
Han går ner i källaren igen. Efter en stund reser sig Bobby Jr:s kompis från sin plats i något för mig obekant ärende. Vid Svens berömda skylt stannar han upp, läser och kliar sig i huvudet.
– Vad står det här? frågar han. Wokomeemannen?
2007-02-11
Kritik av kritiker del 2
I vår lilla nystartade serie om lyrikrecensioner har vi nu kommit till en riktigt häpnadsväckande recension. Jag vill verkligen inte vara elak, men den här recensionen ur Borås Tidning visar upp flera av de svagheter som jag tycker den tidigare diskuterade Anna Hallberg-recensionen gjorde, men på ett så mycket mer påtagligt sätt. Recensenten tycks lägga sig så nära den bedömda diktsamlingen i språk och språksyn, är så att säga så solidarisk med sitt föremål, att inte en millimeter blir kvar till att ta ett steg bakåt och ge någon form av analys. Det verkar sorgligt svårt att hitta ett fungerande språk för lyrikrecensioner i dagens läge, eller är det bara att recensenterna saknar självkritik?
Tack till Urban J i kommentaren på Fantasin-bloggen för inspirationen.
Tack till Urban J i kommentaren på Fantasin-bloggen för inspirationen.
BOFH, del 26
I torsdags såg köket ruggigt ut när jag kom till jobbet, så jag gjorde en insats och städade, diskade, svintade vasken och gick ut med sopsäcken. Jag ställde den till vänster i grovsoprummet, på en hög annat skräp, men när jag kom tillbaka in igen så blev jag en smula tveksam.
Det var bara Bobby Jr på jobbet, förutom jag, så jag blev tvungen att fråga honom fast han såg upptagen ut:
– Hur var det nu man skulle göra med sopsäckarna? Skulle man slänga dem i någon soptunna eller bara ställa in dem?
– Läs bakom dig, sa Bobby Jr med ett litet snett leende och jag vände mig om och fick syn på två anslag på dörren, varav det ena förstås var Svens jättestora skylt.
Jag fick ur mig ett "eh, ursäkta", retirerade ut i soprummet och knölade ner sopsäcken i en av de gröna behållarna. Sedan tog jag itu med dagens mailskörd till tidskrift.nu, men det stod inte länge på förrän Sven i egen hög person kom intöffandes.
Sven: Det är inte någon av er som har en mobil till övers?
Jag: Nej, jag har aldrig haft någon.
Sven: Min fina pimpade mobil har dött.
Jag: Den med glitter på?
Sven: Mm. Stone dead.
Jag: Stone dead forever ...
Sven: Jag vet inte.
Jag: I dag när jag gick ut med sopsäcken så ställde jag den i soprummet och sedan gick jag in och frågade Bobby: "Hur var det nu man skulle göra med sopsäckarna?"
Sven (till Bobby Jr): Är det sant?!? Gjorde hon det???
Bobby Jr: Ja. Och när jag sa åt henne att vända sig om tittade hon på den lilla skylten som sitter ovanför din!
Sven: (till mig) Men for fuck's sake, du har ju till och med bloggat om saken!!! Jag har sagt att jag aldrig ska undervärdera din dumhet, men det här tar faktiskt priset.
Jag: Jag tycker att det är ett bra exempel på hur svårt det är att informera folk om något.
Sven: Skyll inte ifrån dig.
Bobby Jr: Så är det ju inom journalistiken: Om folk inte förstår så är det inte läsarens fel utan skribentens.
Sven hämtar två tuschpennor och kompletterar skylten med: "OBS! GÄLLER ÄVEN HELENA" i svart högst upp. Sedan stryker han mycket noga under ordet "GRÖNA" med grönt.
Jag: Det är ju det där med wokmeemannen som är intressant, det är ju det man fastnar för och resten av informationen kommer liksom bort i sammanhanget. Den blir abstrakt i jämförelse.
Sven: (ironiskt) Jaha, som en grön behållare!
Bobby Jr: (obekymrat) Sedan är det ju du som får en utskällning, det berör inte oss.
Sven: (till mig) Ska vi gå och göra mensatestet någon dag?
Jag: Javisst.
Sven: Jag kan göra det för att se om jag kommer in, och du kan göra det för att jag ska få något att skratta åt.
Det var bara Bobby Jr på jobbet, förutom jag, så jag blev tvungen att fråga honom fast han såg upptagen ut:
– Hur var det nu man skulle göra med sopsäckarna? Skulle man slänga dem i någon soptunna eller bara ställa in dem?
– Läs bakom dig, sa Bobby Jr med ett litet snett leende och jag vände mig om och fick syn på två anslag på dörren, varav det ena förstås var Svens jättestora skylt.
Jag fick ur mig ett "eh, ursäkta", retirerade ut i soprummet och knölade ner sopsäcken i en av de gröna behållarna. Sedan tog jag itu med dagens mailskörd till tidskrift.nu, men det stod inte länge på förrän Sven i egen hög person kom intöffandes.
Sven: Det är inte någon av er som har en mobil till övers?
Jag: Nej, jag har aldrig haft någon.
Sven: Min fina pimpade mobil har dött.
Jag: Den med glitter på?
Sven: Mm. Stone dead.
Jag: Stone dead forever ...
Sven: Jag vet inte.
Jag: I dag när jag gick ut med sopsäcken så ställde jag den i soprummet och sedan gick jag in och frågade Bobby: "Hur var det nu man skulle göra med sopsäckarna?"
Sven (till Bobby Jr): Är det sant?!? Gjorde hon det???
Bobby Jr: Ja. Och när jag sa åt henne att vända sig om tittade hon på den lilla skylten som sitter ovanför din!
Sven: (till mig) Men for fuck's sake, du har ju till och med bloggat om saken!!! Jag har sagt att jag aldrig ska undervärdera din dumhet, men det här tar faktiskt priset.
Jag: Jag tycker att det är ett bra exempel på hur svårt det är att informera folk om något.
Sven: Skyll inte ifrån dig.
Bobby Jr: Så är det ju inom journalistiken: Om folk inte förstår så är det inte läsarens fel utan skribentens.
Sven hämtar två tuschpennor och kompletterar skylten med: "OBS! GÄLLER ÄVEN HELENA" i svart högst upp. Sedan stryker han mycket noga under ordet "GRÖNA" med grönt.
Jag: Det är ju det där med wokmeemannen som är intressant, det är ju det man fastnar för och resten av informationen kommer liksom bort i sammanhanget. Den blir abstrakt i jämförelse.
Sven: (ironiskt) Jaha, som en grön behållare!
Bobby Jr: (obekymrat) Sedan är det ju du som får en utskällning, det berör inte oss.
Sven: (till mig) Ska vi gå och göra mensatestet någon dag?
Jag: Javisst.
Sven: Jag kan göra det för att se om jag kommer in, och du kan göra det för att jag ska få något att skratta åt.
2007-02-10
Mode + konst = heroin chic?
Modemässan pågår i New York, det är där man ska vara sägs det från högsta ort, samt att håret ska vara långt i vår, okej, då slipper jag tänka på saken.
Men på radio - alltid denna radio - alltid medan jag diskar - hör jag en frågvis intervjuare gå på de Stora Katterna. New Yorks modevärld har vaknat upp till det faktum att allt för många fotomodeller svälter ihjäl, och nu ska det bli förhållningsregler om vikt och föda. Hälsokost och annat uppbyggligt mums vid visningarna i stället för champagne och koks.
Journalisten (jag ska försöka återkomma till hennes namn för att vara schysst) talar med en veteranmodell som berättar att hon under sexton år i branschen förlorat tretton av sina kvinnliga kollegor i självsvält och/eller drogmissbruk.
- So, they gotta watch out; there are barracudas out there.
Och mycket riktigt. In i intervjun släntrar en högt värderad smakdomare: en av alla dem som tror att design är en konstart som fodrar offer större än alla de andra konstarterna tillsammans; en pretto som ser till att "offret" för "konsten" sker någon annanstans än just i hans lilla Office, där han sitter och ritar sina Nike-skor och geniala joggingbrallor.
Han säger: "..but to be honest, if there was a situation where I thought that the collection needed something like heroin chic, I would probably go for it".
Stopp.
Han har inte sagt "Chic hjältinna" han har sagt "Heroin-chickt".
I bakgrunden hörs en av dessa aggressiva amerikanska managers, nån sorts cat-walk-producent som stöter ur sig: ...tell her I want her right now! She´s gotta to be on, now...".
Det är fantastiskt att leva i en värld där en katt-promenad-kille tror att han är Orson Welles, och en skodesigner tror att han är Picasso. Och där själva designen av en själv och andra är livsmål, innehåll, megalomani och tragedi på samma gång.
Catwalk eller sidewalk eller ghetto eller rysk porr: "Heroin chic" är Brat-Pack-designerns våta dröm. Sjuka flickor som PR för sportiga kläder. Det är något surrealistiskt över den marknadsföringen. Påminner mig om att allt återanvänds, men på fel sätt, av folk som aldrig varit med om något annat än retro.
"Det ska vara långt hår i vår", åtföljs av sentensen: "Som på 70-talet".
Hair, hair, long beautiful hair. Go, tell it to the Mountains!
Men på radio - alltid denna radio - alltid medan jag diskar - hör jag en frågvis intervjuare gå på de Stora Katterna. New Yorks modevärld har vaknat upp till det faktum att allt för många fotomodeller svälter ihjäl, och nu ska det bli förhållningsregler om vikt och föda. Hälsokost och annat uppbyggligt mums vid visningarna i stället för champagne och koks.
Journalisten (jag ska försöka återkomma till hennes namn för att vara schysst) talar med en veteranmodell som berättar att hon under sexton år i branschen förlorat tretton av sina kvinnliga kollegor i självsvält och/eller drogmissbruk.
- So, they gotta watch out; there are barracudas out there.
Och mycket riktigt. In i intervjun släntrar en högt värderad smakdomare: en av alla dem som tror att design är en konstart som fodrar offer större än alla de andra konstarterna tillsammans; en pretto som ser till att "offret" för "konsten" sker någon annanstans än just i hans lilla Office, där han sitter och ritar sina Nike-skor och geniala joggingbrallor.
Han säger: "..but to be honest, if there was a situation where I thought that the collection needed something like heroin chic, I would probably go for it".
Stopp.
Han har inte sagt "Chic hjältinna" han har sagt "Heroin-chickt".
I bakgrunden hörs en av dessa aggressiva amerikanska managers, nån sorts cat-walk-producent som stöter ur sig: ...tell her I want her right now! She´s gotta to be on, now...".
Det är fantastiskt att leva i en värld där en katt-promenad-kille tror att han är Orson Welles, och en skodesigner tror att han är Picasso. Och där själva designen av en själv och andra är livsmål, innehåll, megalomani och tragedi på samma gång.
Catwalk eller sidewalk eller ghetto eller rysk porr: "Heroin chic" är Brat-Pack-designerns våta dröm. Sjuka flickor som PR för sportiga kläder. Det är något surrealistiskt över den marknadsföringen. Påminner mig om att allt återanvänds, men på fel sätt, av folk som aldrig varit med om något annat än retro.
"Det ska vara långt hår i vår", åtföljs av sentensen: "Som på 70-talet".
Hair, hair, long beautiful hair. Go, tell it to the Mountains!
Kulturarbetare och A-kassa, igen!
Två citat ur en anonym kommentar, hämtat från blogen: Notiser från en ö :
Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att “konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels “skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka “utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels “utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka “gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan “definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll. Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
(......)
Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera “det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in. Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och “smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter. Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla.
Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att “konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels “skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka “utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels “utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka “gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan “definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll. Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
(......)
Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera “det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in. Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och “smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter. Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla.
2007-02-09
Farväl Falkenberg
Så har jag då äntligen sett den icke Guldbaggebelönade Farväl Falkenberg på Bio Tellus.
Det är en film med en loj och stark magi. Genom sitt upplägg - med en serie avfilmade halvdokumentära samtal mellan några barndomsvänner som möts under en sommar i Falkenberg - rymmer filmen helt naturligt en del longörer och transportsträckor. Men det gör inget i helheten.
Filmens soundtrack, av Erik Enockson fungerar ytterst suggestivt tillsammans med de ödsliga vyerna över Falkenberg med omgivningar.
Egentligen får vi inte veta så mycket om de fem barndomsvännerna under deras sista sommar tillsammans. Det mesta sker inuti deras huvuden, i återblickar mot gemensamma barn- och ungdomsminnen, i minnen av Thailandsresor i djungeln och drogupplevelser. Hade det handlat om en roman hade det förmodligen varit lockande att försöka återge dessa minnesbilder, nu ser vi dem i stället utifrån genom det avfilmade nuet. Förutom i form av (vad jag förstår helt autentiska) smalfilmer eller möjligtvis videoklipp från slutet av 70- och början av 80-talet när vännerna var små.
Den yttre handlingen är minimal, ändå är filmen gripande. Som jag tolkar den handlar flykten tillbaka till barn- och ungdomen som är genomgående hos huvudpersonerna, om att då var det helt okej att bara glida runt och ha roligt. Nu när de snart är vuxna, eller borde vara det, i alla fall närmar de sig 30, och de fortfarande bara glider runt - ingen har något riktigt jobb, ingen har egen bil eller lägenhet, de så att säga parasiterar fortfarande på sina föräldrar - är de på väg att stämplas som losers. Åtminstone så länge de stannar kvar i sin hemstad. Men föräldrarna, de vuxna "förebilder" de ser omkring sig, de som ändå har "tagit tag i sina liv" har ett bittert drag kring munnen, vuxenlivet framstår som en långsam väg mot döden. Det är fullt förståeligt att vännerna vill fly, ut i naturen eller tillbaks till barndomen. Men flyktvägarna räcker inte för alla, någon vill ta en mer definitiv. Gestalten David, kanske den mest filosofiske av dem, han som filmen igenom skriver dagbok, "vill inte vara med längre", han bestämmer sig för att ta sitt liv, vilket han också gör, ensam med ett dubbelpipigt gevär ute i skogen (lite som Kurt Cobain, ursäkta att säger det). Jag kan inte säga annat än att jag förstår honom. För mig har också självmordet framstått som ett realistiskt alternativ under hösten, detta halvår då jag har blivit dumpad av två (unga) tjejer i följd. Storgråter på tunnelbanan på vägen hem.
P.S. Carl-Johan Vallgrens första böcker är för övrigt sprungna ur exakt denna västsvenska småstadsmiljö, även om hans debutbok "Nomaderna" uppenbarligen handlar om långresenärer i Sydostasien.
Det är en film med en loj och stark magi. Genom sitt upplägg - med en serie avfilmade halvdokumentära samtal mellan några barndomsvänner som möts under en sommar i Falkenberg - rymmer filmen helt naturligt en del longörer och transportsträckor. Men det gör inget i helheten.
Filmens soundtrack, av Erik Enockson fungerar ytterst suggestivt tillsammans med de ödsliga vyerna över Falkenberg med omgivningar.
Egentligen får vi inte veta så mycket om de fem barndomsvännerna under deras sista sommar tillsammans. Det mesta sker inuti deras huvuden, i återblickar mot gemensamma barn- och ungdomsminnen, i minnen av Thailandsresor i djungeln och drogupplevelser. Hade det handlat om en roman hade det förmodligen varit lockande att försöka återge dessa minnesbilder, nu ser vi dem i stället utifrån genom det avfilmade nuet. Förutom i form av (vad jag förstår helt autentiska) smalfilmer eller möjligtvis videoklipp från slutet av 70- och början av 80-talet när vännerna var små.
Den yttre handlingen är minimal, ändå är filmen gripande. Som jag tolkar den handlar flykten tillbaka till barn- och ungdomen som är genomgående hos huvudpersonerna, om att då var det helt okej att bara glida runt och ha roligt. Nu när de snart är vuxna, eller borde vara det, i alla fall närmar de sig 30, och de fortfarande bara glider runt - ingen har något riktigt jobb, ingen har egen bil eller lägenhet, de så att säga parasiterar fortfarande på sina föräldrar - är de på väg att stämplas som losers. Åtminstone så länge de stannar kvar i sin hemstad. Men föräldrarna, de vuxna "förebilder" de ser omkring sig, de som ändå har "tagit tag i sina liv" har ett bittert drag kring munnen, vuxenlivet framstår som en långsam väg mot döden. Det är fullt förståeligt att vännerna vill fly, ut i naturen eller tillbaks till barndomen. Men flyktvägarna räcker inte för alla, någon vill ta en mer definitiv. Gestalten David, kanske den mest filosofiske av dem, han som filmen igenom skriver dagbok, "vill inte vara med längre", han bestämmer sig för att ta sitt liv, vilket han också gör, ensam med ett dubbelpipigt gevär ute i skogen (lite som Kurt Cobain, ursäkta att säger det). Jag kan inte säga annat än att jag förstår honom. För mig har också självmordet framstått som ett realistiskt alternativ under hösten, detta halvår då jag har blivit dumpad av två (unga) tjejer i följd. Storgråter på tunnelbanan på vägen hem.
P.S. Carl-Johan Vallgrens första böcker är för övrigt sprungna ur exakt denna västsvenska småstadsmiljö, även om hans debutbok "Nomaderna" uppenbarligen handlar om långresenärer i Sydostasien.
2007-02-06
Heja E-type
Ja, det har ju skojats och raljerats en del om att E-type blev invald i Stockholms skönhetsråd nyligen, men jag tycker att det var alldeles utmärkt. Äntligen gjorde borgarna något bra. E-type är en alla tiders kille, punkt och slut. Det är väl ingen som har kunnat glömma Paradise, som han hemsökte Melodifestivalen med härom året, till exempel.
It must be like paradise
if only someone could tell me how
so please start rolling the dice
'cause I can feel that my time is now
Finfin poesi, om ni frågar mig. Betydligt roligare än alitepå si tunga slagfälorade oskuldenya batterier r jag väntade. Och nej, alitepå si tunga slagfälorade oskuldenya batterier r jag väntade hade inte låtit bättre på engelska.
It must be like paradise
if only someone could tell me how
so please start rolling the dice
'cause I can feel that my time is now
Finfin poesi, om ni frågar mig. Betydligt roligare än alitepå si tunga slagfälorade oskuldenya batterier r jag väntade. Och nej, alitepå si tunga slagfälorade oskuldenya batterier r jag väntade hade inte låtit bättre på engelska.
2007-02-02
"Innerst inne"
Äntligen!: en ledare i Dagens Nyheter som det känns rimligt att skriva under på. Eller, förresten, skribenten kanske inte är trovärdig. Han ger ju ut böcker på Albert Bonniers Förlag!
En ljummen recension - kritik av kritiker
Ledsen att behöva säga det, men det här tycker jag är en riktigt dålig lyrikrecension och som sådan dessutom ganska typisk (lyrikrecensionen är förvisso ingen lätt genre).
Det handlar inte om att den skulle vara "alltför avancerad" eller något sådant, i själva verket är den ganska amatörmässig; om man nu inte ska tolka det som att Anna Hallberg på ett rutinerat sätt undviker att säga något bestämt om Tuija Nieminen Kristoferssons lyriksamling eller, som den heter, "Trilogi".
Anna Hallberg gör ett slags innehållsreferat, hon citerar och parafraserar. Vi får veta att det är en "imponerande trilogi" och att författarinnan "rör sig /.../ mjukt i språket".
Men varför är diktsamlingen viktig? Är den över huvud taget viktig? Vad är författarinnans ärende? Om detta inte ett ord i recensionen.
Det är riktigt dåligt både som konsumentupplysning och litterär analys.
Om man till äventyrs väntar sig något slags omdöme i slutet av recensionen kommer i stället Anna Hallberg med ett rent Västgötaklimax: "Mitt i alltihop döljer sig en stillsam humor som nog egentligen är mer full i fan än vad man först kan tro."
Okej, vad vi har här är något som vi är så vana vid att man i de flesta fall inte ens reflekterar över det: En Bonnier-författare recenserar en annan Bonnier-författare i en stor och dominerande Bonnier-tidning. Resultatet: ännu en ljummen recension.
Det handlar inte om att den skulle vara "alltför avancerad" eller något sådant, i själva verket är den ganska amatörmässig; om man nu inte ska tolka det som att Anna Hallberg på ett rutinerat sätt undviker att säga något bestämt om Tuija Nieminen Kristoferssons lyriksamling eller, som den heter, "Trilogi".
Anna Hallberg gör ett slags innehållsreferat, hon citerar och parafraserar. Vi får veta att det är en "imponerande trilogi" och att författarinnan "rör sig /.../ mjukt i språket".
Men varför är diktsamlingen viktig? Är den över huvud taget viktig? Vad är författarinnans ärende? Om detta inte ett ord i recensionen.
Det är riktigt dåligt både som konsumentupplysning och litterär analys.
Om man till äventyrs väntar sig något slags omdöme i slutet av recensionen kommer i stället Anna Hallberg med ett rent Västgötaklimax: "Mitt i alltihop döljer sig en stillsam humor som nog egentligen är mer full i fan än vad man först kan tro."
Okej, vad vi har här är något som vi är så vana vid att man i de flesta fall inte ens reflekterar över det: En Bonnier-författare recenserar en annan Bonnier-författare i en stor och dominerande Bonnier-tidning. Resultatet: ännu en ljummen recension.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)