Världspoesidagen 2007

Även i år har jag skrivit om Världspoesidagen på Kägelbanan i Stockholm för lyriska.nu (går tyvärr inte att länka till själva artikeln).

Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa.

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand : Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.

_____________________________________________________

Den här texten har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 01

Beautiful Losers

Det är en kväll med dis över Strömmen. Jag har sett en utställning och är på hemväg. En halsinfektion gör att jag med gott samvete kan driva vidare till en bar och beställa en trea whisky. För halsen, för att jag gillar whisky, och för att jag gillar små okända barer. Den här har röda lampor som lyser över plåtdisken och låg musik som låter som metalliska ballader. Det passar. Här kunde man sitta och kolla existensen, samtidigt som man avböjer de klumpigaste inviter med att man skriver på en bok. Stör mig inte. Jag är intressant. Men det håller nog inte så länge när man inte vill betala för mer än en trea. Det är som att ha veckopeng.

Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.

I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.

Hur förtroligt?

Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.

Nej, vad är Marre nu?

Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.

Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.

Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”

”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.

”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.

”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.

Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.

Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.

Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.

”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.

Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.

Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.

Allmännyttan? Eller i Räntestocken med dig? Reagera före 1:a juni

Det här är kanske en av de viktigaste politiska frågorna just nu för städerna: Det som kommer att segregera innerstaden för endast kostnadshögt boende.
Runt första juni ska nya regeringen bestämma om fortsatt utförsäljning av allmännyttans hus. Det är och förblir en form av stöld. Svenska folkets skatter plus de långboendes hyror har redan betalat dessa hus.
Och de nya som byggs för allmännyttans pengar ligger någonstans ute vid pendlarstråken.
"Pity the poor immigrant".

I centrala stan flyttar de in och ut folk som renoverar, spekulerar, säljer: Och - som resten av livet i de allra flesta fall kommer att sitta fast i sina räntekostnader. I den påkostade, utbrändhetsframkallande illusionen att de är på väg upp i högsta bonusklassen. Klassresa och boendekarriär i ett och samma flugslag. I själva verket är det bankerna som gör grova räntepengar, samt mäklar-nomenklaturan. Och så har man bums, med ett trollspö, skapat en frälst människotyp som bara talar om lån, pengar, vad de ska handla för nya köksluckor, och vad det lilla funkishuset i Ulvsunda kan kosta i jämförelse med den fina trean på Kungsholmen. Jag hör dem, på bussar, på barer, överallt, från själ till själ, från hjärta till hjärta, från mage till mage, från ande till ande, talas det om L-Å-Å-Å-N.
Ett fint litet trick att få folk fast i hoppasjagärfinfällan. Och därmed skapa en kader som röstar som borgarna vill. De ny-bourgeoisie-erade. Överbelånade - Och kanske inte särskilt beredda att stå upp för åsikter, behov, krav och andra identitetsutvecklande handlingar, i arbetslivet?
Mortgaging your life away, som redan Eric Berne uttryckte saken.

Så: Alla ni som bor i hyresrätt eller är intresserade: Kontakta Hyresgästföreningen
gå med i Hyresgästföreningen, respektive lokala hyresgästföreningar. Det planeras ett upprop med namninsamling mot det här...

Bra att du påminde mig Andreas!

Ni vantrivs i samtiden!

Den här recensionen av Clara Diesens diktsamling Staden din resa är förvisso underhållande läsning, men det är svårt att lösgöra sig från misstanken att kritikern velat åstadkomma en så kallad "klassisk sågning", med allt vad det innebär av potentiell status bland kollegorna. Jag tycker i grund och botten att det är ganska motbjudande med den här typen av självbespeglande litteraturkritik, där den största mödan ägnas åt klatschigt elaka kommentarer och barnsligt samtidsförakt snarare än åt rättrådig genomlysning. Att samtiden är depraverad och det förgångna genuint, är en alltjämt livaktig föreställning som drar till sig förespråkare i varje generation - tänk bara på retrogardisterna i kretsen kring tidskriften Aorta så har ni bilden. Gott så, vi behöver konfrontation i kulturvärlden, men själv har jag aldrig förstått syftet med just den sortens världsfrånvända tjurighet.

Uppdatering: här kommenterar den alltid intressante Olof Martin Bergqvist en intervju med Jonas Ellerström, anågende vad poesi kan/bör handla om och vad det så kallade "språket" har med alltsammans att göra. Som vanligt håller jag med honom.

Dödsdansen á la 2007

Idag släpps den äntligen, Sigge Eklunds nya roman Varulvsvalsen. Här kan man läsa några blogginlägg av författaren på Bokus. Likaså recensioner i bla. Aftonbladet, Expressen, DN (bokutdrag här) och GP. Det här är en stor dag för mig också, som sett manuset successivt växa fram och bli till den furiösa roman som den är i sitt publicerade skick. "Något så ovanligt som en bruksroman", som Eva Beckman uttryckte det på Kulturnyheterna. I rättvisans namn borde den här boken innebära det definitiva genombrottet för en författare som aldrig upphör att ta enorma personliga risker i sitt författarskap.

Nihilistisk impuls

Vi bloggare är nihilister eftersom vi är "good for nothing". Vi postar våra inlägg in i Nirvana och har gjort meningslösheten till en produktiv kraft. När Tron på Budskapet förfaller hjälper vi våra läsare att ta sig från Sanningen till Intet.

Läs Blogging, the nihilist impulse av Geert Lovink hos Eurozine. 

Plura bloggar!

Äntligen ser det ut som om landets främste rockpoet kommer ut i bokform. I januari började han skriva "Eldkvarns svartblogg". Skrivandet gav tydligen mersmak. Någon slags roman lär vara på gång från "Norrköpings nationalskald". Tills dess får vi följa Pluras bloggande!
Sedan Eldkvarn invaderade mig med LP-skivorna "Pantad och såld" och "Musik för miljonärer" har jag väntat på att han skall låta texterna flöda över boksidorna. Hans sångtexter är (oftast) glimrande poesi. Under de senaste åren har hans texter fått mer djup, historierna har blivit mer allvarliga. Limbo (1999) och Atlantis (2005) ligger högt på listan över "världens bästa svenska skivor".
Medan vi väntar på boken "Svart Blogg" släpper Eldkvarn en CD med 10 nya låtar, release 4 april.


Från Eldkvarns Svartblogg: "Var är vi nu? Jo det är den 25 januari år 2007 och jag är på mitt rum på Hotell Nouveau, klockan är halv åtta på kvällen och jag håller på att byta om inför kvällens spelning. I mitt huvud rullas texter fram och tillbaka, vi har inte spelat på länge, utan bara hållit på med Svart blogg, dag ut och dag in. Man över bord, Här är det hjärta, Minnenas motell, alla låtarna från Atlantis måste tragglas genom mitt huvud, gång på gång, innan det säger klick och dom sitter. Äldre låtar som Ett hus på stranden har nötts in och blivit en del av min kropp, som en hand ungefär, det bara att hålla upp den och vifta med den, och jag menar inget negativt med det, det är så det ska vara."

Intervju med förläggare Stefan Hilding (Östgöta Correspondenten)

Fler Eldiga länkar: http://www.eldkvarn.se
Hemsida med texter/ackord!
Eldkvarn på My Space: http://www.myspace.com/eldkvarn

BOFH, del 29

Plats: Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Tid: Fredag eftermiddag. Personer: Sven, jag, Julia och en medlem i kammarmusikföreningen Samtida Musik.

Sven kliver upp från källaren, där han håller på och gör en affisch till Samtida Musik som skulle ha varit klar redan när han kom till jobbet.

Sven: Och här sitter du och bofhar ...

Jag: Nä, jag har ingen att bofha om, men nu kom du ju.

Sven rullar en cigarett medan han kollar på vad Julia, som sitter bredvid mig, håller på med.

Sven: Jag trodde du var klar med den där.

Julia jobbar med ett bokomslag som ska till tryck och jag förstår inte mycket av det som sedan sägs, men noterar ord som "färgprofil", "srgb", "metadata", "postscript", "pdf" och "färginställning i Indesign".

Sven: Men vadå?

Julia: Jag vill att den ska göra som jag vill.

Sven: Den gör vad du säger åt den att göra, inte vad du vill.

Han är klar med cigaretten och försöker visa ett trick han kan: att kasta upp cigaretten i luften och fånga den i munnen. Tanken är förstås att imponera på tjejer på krogen och vid tredje försöket lyckas det. Jag säger att det är fint, men att tjejerna kommer att ha hunnit ragga upp någon annan eftersom det tar sådan tid innan det hela fungerar.

Sven: (suckar) Och gått hem och lagt sig och fått barn ...

Jag: Vad är srgb?

Sven förklarar att srgb är en färgrymd som är större än rgb.

Julia: Du är ju värsta ...

Sven: Värsta vadå?

Julia: Som en professor eller något.

Jag fnissar. Sven går mot utgången med cigaretten.

Julia: Nej men gå inte nu.

Sven: Men det är så skönt när någon avslutar med "du är ju värsta professorn eller något". Det är väl bara att skicka iväg den där skiten. De kommer inte att märka något.

Julia: De klagar inte på något annat än om någon ser ledsen ut på bilden.

Sven: Så varför grotta ner sig i det där?

Julia: Det är min läggning.

Sven: Mm.

Han går ut och röker. När han kommer tillbaka kommer en tjej från Samtida Musik upp ur källaren och visar oss den färdiga affischen som Sven har hjälpt till med. Hon undrar om vi känner till mannen på bilden: Csaba Deák. Det gör vi inte.

Jag: Fråga inte mig, jag lyssnar bara på hårdrock.

Sven: Du skulle ju intervjua Nutida Musik?

Jag: Ja, det har jag gjort också. Såg du den fina bilden med regndropparna på rutan?

Sven: Det var nog den finaste bilden du har tagit.

Jag: Å, jag fick beröm av Sven! Det ska jag leva på i flera år.

Julia: Och ändå är det så relativt ...

Hyresrätten i Stockholm är på väg ut

Jag är medlem i en sekt för losers. Hyresgästföreningen Kungsholmen har möte på torsdag, i STF:s Vandrarhem lustigt nog. Tragiskt. Men jag kan inte komma.

Tredje gången (minst!) gillt

Nu har han gjort det igen, Tommy Olofsson, som liksom aldrig slutar att förvåna mig. I en recension i dagens Expressen av Malte Perssons Dikter heter det: "Det här är en kille som har roligt när han skriver". Förminskande, eller? All right, det kanske är sant, men än sen då? Förvisso är det ett i grunden postivt omdöme som Olofsson ger Persson, men ändå: det är ju bara "en kille" det är frågan om. Samma ungdomliga ok bar ju, som vi minns, debutanten Sofia Rapp Johansson: "En viss rivig poetisk talang har onekligen den här tjejen, inte tu tal om annat". Que? Rivig poetisk talang? Tja, "den här tjejen" var ju, påpekade Olofsson nogsamt, identisk med diktjaget. Silverfisken, tillika bokens titel, konstaterades vara en liten varelse som "lilla Sofia identifierade sig med och låtsade att hon var, när hennes far eller någon av hans alkiskompisar våldförde sig på henne, vanligtvis genom ändtarmen". Och när Tom Malmqvists debutdiktsamling Sudden Death anmäldes i Svenska Dagbladet var det naturligtvis inte "tu tal om" om att det var en poet i egen rätt som Olofsson hade för ögonen, ack nej: "Nu debuterar den här före detta hockeykillen som poet", upplyste han förklenande. Konsumentinformation? Redundans? Säg det, någon.

Jag kan bara spekulera i bevekelsegrunderna för Olofssons dumdryga attityd, men nog verkar han vrida på bitterhetskranen så fort han sätts i arbete med att recensera en poet som är yngre än honom själv, i alla ovanstående fall dessutom vida mer intressanta. "Mäster Tommy" är alltså inte bara misogyn, han förefaller snarast åldersparanoid också. Intressant psykologisk profil i svenskt kulturliv, helt klart. Det, om något, ska han ha heder av. Inget annat.

Trött på Irak-kriget? Läs Vanity Fair!

Vi gick i protest mot USAs invasion av Irak. Efter det en allt längre och alltmer tärande tid av folkdestruktion. Nyheter om självmordsbomber, förstörda städer och museer, minst 50.000 döda civila irakier, och ett stort antal döda och lemlästade krigare, irakier, amerikaner och andra.

Så trött är jag på kriget, att jag numera stänger av TV-nyheterna som bevittnat de senaste döda kropparna, elden, röken, de gråtande släktingarna.
Inte på fyra år har jag sett något TVprogram som säger mig mer om Irak-kriget än jag redan visste.
Men se - en skrivande journalist kan göra det som kameror i sin naturalism saknar: Berätta , gestalta, koncentrera, sammanfatta, beskriva i detalj, engagera.

Läs William Langewiesche´s artikel i Vanity Fair

Och tack Bodil Malmsten på blogsidan Finistère
som hittade artikeln.

Den repressiva toleransen förr och nu - eller varför det ter sig ofarligt att neka nutida romantiker kulturstöd

De senaste veckorna har jag läst om ”68”, det vill säga den radikaliseringsvåg som hade sin höjdpunkt runt det mytiska årtalet 1968. Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola, ser sin bok 1968 – när allting var i rörelse som en del av den internationella forskningen kring historiska radikaliseringsvågor, hur de byggs upp, når sitt krön och ebbar ut. (1968 är ju bara det senaste av flera sådana årtal, den radikaliseringsvåg som var på gång i början av 2000-talet ebbade som bekant ut efter Göteborg 2001 och Genua 2002.)
Östberg börjar följaktligen sin berättelse med ”Det liberala 60-talet” och slutar med ”Det mångfasetterade 70-talet”. I mitten ligger förstås det röda 60-talet som en höjdpunkt.
Det är i mina ögon ingen tvekan om att Kjell Östberg är i grunden positivt inställd till den politiskt radikala utveckling han skildrar (en utveckling som förvisso också kan karakteriseras som en utdragen ungdomsrevolt). Sådant ser man på vissa ordval och positioneringar i texten; men det är inte det som intresserar mig här. Jag lägger i stället speciellt märke till Kjell Östbergs i efterhand lite storögda beskrivning av vissa företeelser i tiden. Det handlar om staten och dess Janusansikte i förhållande till den politiserade ungdomsrevolten. Den svenska staten hade nämligen en märklig förmåga att suga upp och understödja den verksamhet som i själva verket var riktad med sin revolutionära tendens mot just samma stat.
Men först i tiden kom avskaffandet av motboken 1955 - av oro för ”den problematiska ungdomen” som skulle kunna hamna i fylleri och kriminell verksamhet ökade då staten snabbt stödet till nykterhetsrörelser och politiska ungdomsförbund. Samma strategi användes gentemot stora delar av ungdomsrevolten 1968. De unga revolutionärerna försågs snabbt med understöd till studiecirklar och annan verksamhet. ”Vänsterns ungdomsförbund kunde anställa heltidsrevolutionärer med stöd av staten och Stockholms stads barnavårdsnämnd” (Östberg, s. 161). Östberg noterar också att ”[Ett] växande statligt stöd till tidskrifter och tidningar underlättade och ibland möjliggjorde utgivandet av vänsterradikala publikationer” (s. 159). Östberg nämner speciellt att Proletären, Internationalen och Arbetarkamp vid slutet av 70-talet fick mellan 750 000 och 925 000 kronor i statligt produktionsstöd. (Kan jämföras med att Internationalen i dag har drygt 2 miljoner i driftsstöd, vilket borde vara den jämförbara stödformen. Det förefaller alltså som om dessa vänsterradikala endagstidningar fick ett jämförelsevis betydligt större stöd för 30 år sedan.) Peo Rask har i olika sammanhang påpekat att vad det gäller kulturtidskrifter ligger de - gärna vänsterinriktade - som fick stöd i början av 1970-talet fortfarande i toppen av ”bidragsligan”.
Allt detta förefaller vara exempel på vad Herbert Marcuse kallade den ”repressiva toleransen”. Staten suger upp den radikala ungdomsgenerationen, ger den gåvor och ofarliggör på så sätt dess verksamhet.
Vad gäller vad jag inledningsvis talade om, statens janusansikte, då? Jo, med ena handen ger man stöd, samtidigt bakom kulisserna SÄPO-registerar och förföljer man enskilda människor som var engagerade i samma politiska rörelser. Exempelvis var Socialistiska partiets medlemmar – deras tidning heter fortfarande Internationalen – under SÄPO:s övervakning fram till 1998, enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport.
Det ger för mig ett intressant perspektiv att föra Östbergs tankar fram till dagens situation. Hur ser läget ut i dag på samma fronter? Jo, stödet till Komvux, studieförbund och kulturtidskrifter har skurits ner kraftigt under senare år, allt detta var områden som omhuldades av staten och det offentliga på 60- och 70-talen och som fick mycket pengar. Tanken ligger nära till hands att staten i dag inte fruktar någon ungdomens radikaliseringsvåg, det finns inget skäl att göda dessa sektorer med pengar. Inte heller förväntar man sig att halvgamla romantiker som förvägras tidskriftsstöd ska ställa till revolution på gator och torg. Men här vill jag gärna citera mig själv med en anteckning ur Lyrikvännen nr 3/2004:

I framtidens vågskålar ligger det romantiska projektet och det politiska våldet.

400 härliga tusenlappar!

Jag har sagt det förut, men säger det gärna igen: Sara Stridsbergs roman om en av det förra seklets mest fascinerade personligheter - Valerie Solanas - är det bästa som skrivits av en svensk författare på mycket länge. Jag blir så glad, så lycklig, så upprymd av att hon fick Nordiska rådets litteraturpris för den. Om ni inte läst: gör det, fort som ögat. Mästerverket finns i pocket.

Tänk på småorden!

Författaren Camilla Läckberg: "Jag födde barn och fick en depression". Att få en depression, vad är det för slags uttryck? Man FÅR väl inte en depression, men drabbas av den och blir deprimerad. Annars låter det ju som att den är någon form av perverterad present, en välmenande gåva som bara råkade bli fel. Låt oss konstatera: en depression är ingen present! Eller, jo, kanske förresten, en sån där med en fjäderdriven boxhandske i, som studsar upp och ger en en riktig smäll på käften:

"Grattis, Motherfucker!"

önskar Livet