Raderna: Alla själars dag

Det finns människor, tänkte Arthur, som även i påklätt tillstånd ser ut som om de låg till sängs och aldrig mer tänkte kliva upp. Han betraktade den säckiga kroppen borta vid fönstret, som vette ut mot en annan flygel i komplexet. Här tillverkades den dynga som likt en klibbig gröt strömmade ut över kungariket genom kanaler där den inhemska imitationen blandades upp med gyttjan från det stora transatlantiska föredömet. Alla som han kände påstod att han eller hon aldrig brukade titta, men av konversationen på caféer och hemma hos vänner kunde man dra andra slutsatser.
Han reste sig upp för att gå. Redaktören öppnade till en sal full med tigande gestalter bakom datorer. Hellre död, han mindes efteråt att han tänkte så den gången. Men det var orättvist. Vad visste han om dessa människor?
"Vad sysslar de här med?" frågade han.
"Research inför nyhetsprogram och paneldebatter. Sånt man stoppar i händerna på våra genier när de ska prata om det de inte begriper sig på, det är ungefär vad det handlar om. Fakta, historiska analyser, liknande grejer. Sånt slevar vi upp och kokar ihop åt dem."
"I lagom tuggor?"
"Det blir en senare femma. Av det som vi kommer dragande med använder man på sin höjd en tiondel. Mer klarar folk inte av. (...)"

- - -

"Gestalterna där i salen, män och kvinnor, ville inte bli mänskliga. Flash!Just den här sekunden av omänsklig, djurisk leda, motvilja, hat, skräck, hade enbart handlat om dessa skärmar som kropparna vuxit fast vid, halvmekaniska dubbelenheter med fingrar som klickade på lätta tangenter som fick ord att framträda på skärmarna, sådant som snarast möjligt skulle spolas vidare, men för ett kort ögonblick fick föreställa det kaos som var världen. Han försökte ge namn åt lätet som tangenterna spred i den avgrundslika tystnaden. Det påminde mest om ett stilla kackel från bedövade höns. "

Cees Nooteboom:
Alla Själars dag

Konsten väcker till lidelse och staten delar in medborgarna

Förra helgen klev jag in på Nationalmuseum för att än en gång bese utställningen med Caspar David Friedrich. Redan i entrén fick jag ett frågeformulär i mina händer. Det var Nationalmuseum (överintendenten Solfrid Söderholm) som vill veta mer om sina besökare. Museet önskar alltså att du redovisar vilket kön du tillhör, hur gammal du är, var du bor och om du är förvärvsarbetande, studerande, sjukskriven eller något annat. Samt, naturligtvis, om du är född i Sverige eller inte, eller om någon av dina föräldrar möjligen är födda utomlands?

Jag förstår givetvis vad Nationalmuseum är ute efter, de vill ha en bättre bild av sina besökare och de ber en stilla bön att publiken inte bara består av infödda, välutbildade innerstadsbor för då känner de skamset med sig att de har fel publik och kanske får de då mindre pengar av bidragsgivande instanser. Men de frågar inte efter din inkomstnivå eller vad du har för yrke (alternativet rentiér eller miljonär finns inte, inte heller företagare anges som alternativ på enkäten). Den viktigaste indelningsgrunden verkar vara etniskt ursprung, eftersom två frågor ställs om detta. Med detta gör sig även Nationalmuseum till en spegelbild av Sverigedemokraternas indelningstänkande.

*

Beträffande de två aktuella utställningarna med Caspar David Friedrich och Carl Wilhelmson (den sistnämnda på Waldemarsudde) kan man säga att bägge är ytterst sevärda. Och trots de uppenbara stora olikheterna i både stil, epok och temperament finns det ändå vissa likheter mellan Wilhelmson och Friedrich. Jag talar om några återkommande, viktiga motiv som återfinns hos bägge konstnärer.




Carl Wilhelmson målar framförallt människorna på Sveriges västkust inför två stora konstanter i deras liv: havet och kyrkan. Nästan alla de viktigaste verken har den inriktningen (här avbildad: "Kyrkbåten"). Wilhelmson är en väldigt social och kärleksfull målare, det intrycket fick jag tidigt på utställningen och det är en känsla som liksom genomsyrar hela hans verk. Jag kommer att diskutera verken i den första salen med en annan besökare – han tycker att människorna på bilderna verkar vara lite nedtrycka av kyrkan och den stränga schartaunismen – jag ser det inte så. I den tavla som heter just ”I kyrkan” så är någon av gudstjänstbesökarna tagen av förkunnelsen, en annan helt enkelt sömnig, någon förefaller uttråkad; bilden är mångfacetterad. Men att kyrkan och religionen är en viktig faktor i människornas liv är ofrånkomligt. På samma sätt som de har ett laddat och minst lika ofrånkomligt förhållande till det hav de hämtar sin bärgning ur (det rör sig ju om fiskarbefolkningen). Människorna är sällan ensamma i bilden, det rör sig om sällskap, ofta tiger de tillsammans, gripna av stundens allvar eller tagna av naturupplevelsen.

Caspar David Friedrich; ja han målar ju väldigt gärna människor ställda inför de stora perspektiven, oftast ödsliga sådana. (Men färgerna och stämningen är förstås helt annorlunda.) Här finns en existentiell djupdimension – kanske en transcendens - som den mer inomvärldslige Carl Wilhelmson bara snuddar vid. Havet och kyrkan är återkommande även här, oftast rör sig om nattliga eller melankoliska bilder, och det är få mänskliga gestalter på bilderna. Hur ofta ser man inte ett kyrktorn avteckna sig någonstans i fonden, kanske som ett hopp om ett hinsides, som utställningstexterna påpekar? Ibland, för att inte säga ganska ofta, blir den religiösa tematiken mer uttalad. I Friedrich fall tillkommer också ett viktigt motiv, kanske det viktigaste: träden. Även detta påpekar utställningstexten, att Friedrich uppehöll sig väldigt mycket vid att avbilda träd på ett noggrant och närmast självutgivande sätt.

Carl Wilhelmson är varm, Friedrich är kylig. Men någonstans berör de här utställningarna varandra, och de berör i högsta grad mig. Att Friedrich är en stor mästare visste jag redan, Wilhelmson gav mig mer av en positiv chock. Bägge konstnärer har målat fantastiska bilder av regnbågen (finns med på utställningen, men inte på nätet, över huvud taget är det svårt att få tag i de bilder jag främst vill diskutera av dessa konstnärer).

Penelope och Sisyfos: eller skrivandets möda

Sitter dag efter dag, kväll efter kväll med den här boken som ska bli färdig. Avstår från det mesta; vin, män, sång, vänner och släktingar. Flyttar om i texten, lyssnar in, tar bort, gratulerar mig själv till flowet i en text, våndas över stelheten i en annan. Byter ut prepositioner, tempus, adjektiv och digressioner. River upp, börjar om.

Vem liknar jag? Framåt natten?
Ingen annan än Penelope kommer för mig. (Jag hör nu en gång till den lilla skara som läst både Odyssen och Iliaden).
Alltså; Penelope. Som i väntan på sin make Odyssevs befinner sig i ett hus där friarna trängs på tröskeln (inte olikt mitt eget liv) och där hon av trofasthet förhindrar dem att komma steget närmare. Hon säger att hon inte ska gifta om sig förrän den gobeläng hon väver på är färdig. Varje natt river hon upp gobelängen, börjar om, och lyckas skjuta upp processen tills Odyssevs kommer hem.

Ja, jag vet, liknelsen haltar. Jag ska inte återförenas med Odyssevs. Men trofastheten är densamma. Man älskar sin uppgift mer än sina ströjobb, sina förströdda älskare, sin egen förströddhet.

En annan sorts författare, som jag inte vill likna, är Sisyfos. Antingen rullar han sin sten uppåt uppåt varje dag som en notorisk streber, tills stenen, lika notorisk, faller tillbaka på honom själv. Om inte, så faller den ned på en läsare på andra sidan berget. Och si; vi har en ny Dan Brown! Eller en ny historisk roman där Arman ler i mjugg, och Berit ryser av skräck.

Apropå Tarantino....

Jag har inte ens sett hans senaste film, bland annat därför att jag i stort sett håller med Andres Lokko som skrev den här artikeln i Svenska Dagbladet.
Håkan Lindgren, på The Loser fördjupar sig ytterligare i ämnet kittla oss med våld.

Raderna: Herta Müller

Det är ofta det avgörande som inte går att uttrycka med ord och impulsen att tala om det fungerar bra, därför att den skyndar förbi det. Tron på att samtal kommer åt kaoset känner jag enbart från västsidan. Talandet bringar varken ordning på majsfältet eller på asfalten. Även tron på att man inte står ut med det som inte har någon mening, känner jag enbart från väst.
Vad kan det talade ordet? När det mesta i livet inte längre stämmer, störtar även orden ned i avgrunden. Jag har sett de ord som jag hade störta ned.Och jag var säker på att även de ord som jag inte hade, skulle störtat ned, om jag hade haft dem. De som inte fanns skulle ha blivt som de som fanns, och störtat ned. Jag visste aldrig hur många ord man behövde för att helt och hållet täcka över kaoset i huvudet. Ett kaos som med en gång försvinner från de ord man hittat för dem. Vilka ord är det, och hur fort måste de stå beredda och bytas ut mot andra för att hinna ikapp tankarna? Och vad betyder hinna ikapp? Tankarna talar ju helt annorlunda med sig själva än vad orden gör med dem.
Och ändå: en önskan "att kunna säga det". Om jag inte ständigt burit på denna önskan hade det inte blivit så mycket av med att prova olika namn för mjölktisteln för att kunna tilltala den med sitt rätta namn. Utan denna önskan hade jag inte orsakat detta främlingskap omkring mig till följd av misslyckad närhet."

Ur
Kungen bugar och dödar, 2005

Med Herta på bussen

Fyra år sen. En vanlig kväll, med tvåans buss på väg hem från söder till andra sidan stan. Råkar se att det sitter en snygg karl framför mig. Lång, rak, smidig kulturtyp. Inte en nörd, möjligen en recensent. Och boken som han glömde; var det kanske ett recensionsexemplar?

Det var Herta Müller. En liten bok med schackrutigt omslag. Jag hade bara nyss fått veta vem hon var, och inte läst något av henne. Jag öppnade boken där på bussen. Bestämde mig för att det var en viktig bok. Någonstans i närheten av de andra tunga tyskspråkiga författarna: Handke, som var lite för postmodernt sval för mig, Thomas Bernhard, vars vrede jag älskar, Botho Strauss, en stor författare med kulturpessimistiska begränsningar. Jag lade Herta i högen av väntande böcker när jag kom hem. Och där har hon fått ligga.

Så lämpligt att den fanns där när Nobelpriset kom, och bokhandlarna redan första dagen sålde slut på "Kungen bugar och dödar"; av de flesta nu framhållen som "den bästa ingången till hennes författarskap". (Kanske hade de inte hunnit läsa något annat).

Så; tack du medresenär på tvåans buss, recensent, eller bara en man glömsk för sina dyrgripar. Nu läser jag den bok som du förmodligen redan skaffat eller fått ett andra ex av. What goes around comes around.

Gissa tidskriftens nya namn!

Att en kulturtidskrift har många år på nacken är i vanliga fall inte något skäl att kritisera den, säga att den har överlevt sig själv eller något liknande. Med ett undantag. Jag är kritisk till tidskriften 00TAL som efter grundandet 1980 redan har hunnit med att ta sitt namn efter tre olika decennier. Så att säga försökt lägga beslag på dem för egen räkning. I början var det väl provokativt och skapande, genom den anknytning till de gamla Bonnierdrivna tidskrifterna 40-tal och Femtital som fanns. Men nu framstår det bara som dumt, och inget tyder heller på att tidskriften kommer att avbryta sin utgivning nu när den går in i sitt fjärde decennium. (Den tillhör de tidskrifter som kan vara säkra på att uppbära ett av de högsta tidskriftsstöden.) Nån som tror något annat än att 00TAL tänker fortsätta och annektera ännu ett litterärt decennium? Men vad ska den heta? TIOTAL är väl en självskriven benämning, med det inbyggda problemet att den decenniebeteckningen hittills litteraturhistoriskt sett har varit reserverad för Hjalmar Bergman och de "borgerliga intimisterna" på 1910-talet.

Uppdatering: Svenska Dagbladet bekräftar att tidskriftens nya namn blir 10tal.

Raderna: Cees Nooteboom

Nu borde jag skriva något om en viss kvinnlig nobelpristagare, men det får vänta. För här är en man som jag gärna umgås med, då och då. Den suveränt personlige, och humoristiske berättaren Nooteboom; nu kanske lite för gammal för det stora priset.
Men vi får se: En av tolv europeiska kulturredaktörer hade honom som favorit.

Läs gärna "Omvägar till Santiago", om hans kringelresa mellan spanska kyrkor, kloster och slott. Själv ska jag äntligen läsa "Philip och de andra", hans debutbok som kom ut på svenska 2003.
Här ett stycke ur en annan bok:

"Han lät bli att tända, lade sin hand med fingrarna särade mot min halsgrop. Det var en helt lätt beröring, men jag kände hur hårda dessa fingrar var. Det kan inte vara så att man med nöd och näppe blir vidrörd och lika fullt får en känsla av att någon lyfter upp en. Vad som sedan följde var något slags ändlöst vaggande, jag kan inte säga det bättre. Det passade ihop med ljudet av bränningarna utanför, det där svällandet och krympandet, där jag blev upptagen ända tills jag kände hur jag flöt isär och hädanefter slapp finnas till."

Paradiset förlorat, 2006

Muntliga dikter recenserad i Vasabladet

Som jag skrivit tidigare i bloggen är jag mer uppmärksammad som poet i Finland än i Sverige. Min diktsamling Muntliga dikter har i alla fall fått ett bättre bemötande på andra sidan Östersjön (i Sverige har den inte fått något bemötande alls, den ses nog mer som en kuriositet). Meningslöst att spekulera över varför, och eget beröm luktar dessutom illa, brukar det heta med viss rätt. Hur som helst har nu även finska (men svenskspråkiga) Vasabladet recenserat min bok, så sent som den 20 september i år, vilket är över ett år efter utgivandet! Jag citerar från Johanna Fagerströms initierade recension:

”Björsten är en betraktare som på ett befriande opretentiöst sätt skriver om livets villkor, kärleken och samhället. Om det som berör oss alla, ni vet. /…/

Andreas Björstens stil är avskalad och rak, emellanåt på gränsen till det banala. Och det är just därför hans dikter är så berörande. Livet är som bekant fyllt av trivialiteter, såväl plågsamma som lustfyllda.
Detta fångar Björsten som är en mästare på det stora i det lilla, en poet som tar ut svängarna där det inte finns något svängrum.”

Detta är, vill jag påstå, mycket träffande! Det är därmed den bästa recension jag hittills har fått efter cirka tjugo års verksamhet som poet. Den innehåller också några nycklar till varför Muntliga dikter har väckt så föga intresse på svenska kultursidor

Jag är så trött på frasradikaler

Jag har redan kommit ut som kristen. Kanske är det dags att jag kommer ut ur garderoben i ett avseende till: Jag ser mig som vänstermänniska, rent politiskt, men tydligen är jag numera att betrakta som kulturkonservativ. Orsaken är att jag tror på sådana saker som kvalitet inom konsten, hantverksskicklighet med mera. Jag tror också på en konst och litteratur som berör människor, som vill kommunicera. Det räcker, har jag förstått, i dagens läge för att stämplas som kulturkonservativ. Men jag har blivit allt tröttare på en viss typ av kulturradikalism, så det gör mig ingenting längre. Jag talar om en slags kulturradikalism som framförallt sysslar med positioneringar, att placera meningsmotståndare i fack genom guilt by association med mera. För dem är kulturen framförallt ett politiskt spel, medan jag söker själva den befriande kulturupplevelsen (vilket inte är detsamma som att den behöver vara opolitisk).

Ett exempel på en sådan fadd kulturradikal är Aftonbladets Martin Aagard. Andra är DN:s Maria Schottenius eller Jessica Kempe. Jag talar om skribenter som regelbundet utmålar Johan Lundberg som ”tokhöger”, eller något värre, trots att han gör Sveriges jämte Aorta bästa kulturtidskrift Axess. Jag talar specifikt om Martin Aagard som i sitt angrepp mot Göran Hägglund inte drar sig för att utmåla kristdemokraterna som flyktingfientliga trots att alla med någon insikt vet att det är rent lögnaktigt. (Det där med ”verklighetens folk” tycker jag däremot inte var världens smartaste utspel av Göran Hägglund, hans artiklar hade varit mer trovärdiga om han hade formulerat någon egen kultursyn, i stället för att bara deklarera att folk ska få vara ifred hemma vid köksborden.)

Raderna: Broder Daniel

"Musik ska vara ett avtryck av en själ, inte en duktig musikers meningslösa infall"

Henrik Berggren,
i filmen Broder Daniel Forever.

Se den absolut rörande dokumentären: Broder Daniel Forever, iväll kl.23.00 på TV 2.

Och priset går till: Wízlav Kammergut

För att han med knorvig konstighet och fobisk intellektualism utforskat könens mest avlägsna dödskamp.

Och priset går till: Joyce Carol Oates.

För att hon med psykologiskt skarpsinne och episk rikedom skildrat konflikterna i sin samtids USA.

Självcensur hos kulturredaktörer

Sen kan man undra över den rädsla och latenta självcensur som driver vissa kulturredaktörer att formulera artiklar som denna.
Varför går en redaktör för Ord & Bild ut och påstår att en essä i hans egen tidskrift inte skulle falla inom ramen för kulturdebatt? (Jo, även kulturdebatt och analys – inte bara ”presentationer inom de skilda konstarternas områden” - ingår i definitionen av stödberättigad kulturtidskrift, se kulturpropositionen.) Varför sneglar så många svenska skribenter mot staten för godkännande? Beats me. Ibland verkar det som om kulturstödet i sig får negativa verkningar, folk stannar upp och funderar över vad de får skriva.

Valtaktik?

Allas vår Paggan går förstås ut och lovar att ingenting ska ändras i kulturtidskriftsstödet. Släng in lite extra pengar, säger jag, så slipper vi situationen att tidskrifter ställs mot varandra. Just nu är allt fokus på de mer samhällsorienterade tidskrifterna medan situationen för litteratur-, konst- och musiktidskrifter över huvud taget inte tas upp. Ja, speciellt litteraturtidskrifterna har länge behandlats styvmoderligt, spelar ingen roll att de rimligtvis borde ligga nånstans mitt i definitionen på en kulturtidskrift!

Kulturen under hot?

I onsdags publicerades så de tretton kulturredaktörernas upprop för kulturtidskrifterna samtidigt i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD och ytterligare några tidningar. Undertecknarna tar till de stora brösttonerna, ungefär som vi levde i ett land med Italiens eller Rysslands svåra problem för yttrande- och tryckfriheten. I själva verket handlar det ju om mindre ändringar i ett stödsystem, där många tidskrifter, oavsett hur kulturtidskrifter definieras, redan blivit av med sina stöd utan att någon (jo, ett fåtal) protesterat. Grundproblemet är fortfarande att det finns för lite pengar i systemet. Det kommer att bli oerhört svårt att göra en boskillnad mellan vad som är kultur och samhälle, så i den meningen är kanske den nya definitionen mindre lyckad. Men något hot mot yttrandefriheten handlar det inte om. Aftonbladets bild av Lena Adelsohn Liljeroth som Mao Zedong eller kulturkommissarie som illustrerar artikeln är klart sexistisk. Av någon anledning tror jag inte att en manlig kulturminister skulle ha avbildats på det sättet; det visar på hur Aftonbladets kultursida har förgrovats och blivit onyanserad under Åsa Linderborg. (Jag gillar henne som författare, men hon håller inte måttet som redaktör. Jag tycker sidan var bättre när Karin Magnusson var kvar som en av två redaktörer; liksom tidigare Håkan Jaensson och Anders Paulrud höll en bättre kvalitet.)

Raderna

Gode gud gör mig syndfri. Men inte än.

Augustinus