2006-02-24

Mod(ernism) i vardagen (del 2)



Böcker att förgylla vardagen med:

Sweet soul Music : rhythm and blues and the southern dream of freedom av Peter Guralnick

The fashiOn of football : from Best to Beckham, from mod to label lover av Paolo Hewitt och Mark Baxter

Young, gifteD and black : the story of Trojan Records av Lloyd Bradley och Lawrence Care-Honeysett

The Soul stylists : forty years of modernism av Paolo Hewitt

2006-02-22

Litteraturen och patriarkatet: Det oföddas röst

En annan bok av Stina Aronson som jag kan rekommendera är novellsamlingen Den röda gåvan. Titelnovellen handlar om en sameflicka som vistas på ett sanatorium; hon saknar sin syster som har fått åka hem och vill inte prata med någon. En snäll läkare ger henne en kofta som hon först vägrar ta på sig, men när hon till sist gör det skildras det så här:
Bakom hennes rygg gjorde den gamla Sigga tecken åt de andra och pekade på flickan. Hon märkte det. Hon smålog tyst, inte mot någon särskild utan mot hela den kvinnovärld hon upptäckt att hon tillhörde. Och hon var fortfarande varm och pratsam i sitt inre och hörde sitt tal inom sig fast hon teg. Läpparna kändes mjuka och leende som om hon gnolat.

De andra kvinnorna stod tätt tillsammans i dörröppningen, deras ögon hängde i varandra som länkar i en kedja. Åsynen av den helgdagsklädda flickan väckte en spröd känsla inom dem. Den gick inte att tolka i ord. Kanske den inte ens var till. Eller den var mindre en känsla än en egenskap: deras egen kvinnlighet, deras ärvda lyhördhet för det oföddas röst.

2006-02-19

Litteraturen och patriarkatet: Ett bortglömt verk

Och en till bok som kommer att hamna i att läsa-högen är definitivt Feberboken. Den har jag varit nyfiken på ända sedan jag läste Ebba Witt-Brattströms Ur könets mörker någon gång på 90-talet och upptäckte Stina Aronson.

Feberboken ges ut på det nystartade Rosenlarv Förlag och kolla! – de har en del att säga om kanon.

Nej till livet


KKFK, Kennet Klemets Fan Klubb, har tyvärr legat på latsidan, emedan dess president har varit en smula upptagen på annat håll. För att i viss mån råda bot på saken kommer här i alla fall ett boktips, H.P. Lovecraft – Emot världen, emot livet av Michel Houellebecq, i översättning av ... just det, Kennet Klemets.

Den har fått lägga sig under Faust och Det förlorade paradiset i min att läsa-hög, så än så länge har jag bara bläddrat i den, men den verkar mycket intressant. Houellebecq beskriver Lovecrafts hållning som ett stort nej till livet, "ett kompromisslöst hat mot världen i allmänhet och en alldeles särskild avsky för den moderna världen".

Det är en snygg bok också, som ni kan se.

Expressen, Aftonbladet och Nerikes Allehanda hör till dem som har recenserat den.

2006-02-14

Litteraturen och patriarkatet: Kvack och plask

Eh, jo, jag begriper förstås att det är ett ganska smalt område jag irrar runt på här; det är många som läser böcker i Sverige, men det är rättså få som intresserar sig för ämnet litteratur som sådant. Om man har hängt på Errata i över ett år är det lätt att inbilla sig att den litteraturintresserade ankdammen i Sverige är större än vad den är och om man skriver själv så vill man gärna dyka ner i de frågor och problem som uppstår under arbetets gång. Men, som sagt, det är säkerligen bara ett fåtal som verkligen bryr sig om kanon och klassiker och Bloom och Faust, och det är just någonting där som förbryllar mig.

I en diskussion i anslutning till ett tidigare inlägg här på bloggen fick jag höra att det där med kanon är överspelat redan och det är ungefär också vad Bloom menar, att "det som förr kallades 'den lärda världen' är på väg att givas det vilda i våld". Och det är någonting där som inte stämmer, men fan vet om jag kan sätta fingret på vad det är. Jag kan tills vidare bara konstatera att det är oerhört märkligt att "en av vår tids mest inflytelserika litteraturforskare" (enligt baksidestexten) skriver en sex hundra sidor tjock bok (som dessutom översätts till det lilla språket svenska) om någonting som ingen längre bryr sig om.

Men kanske beror det på vilket perspektiv man har, om man befinner sig i ankdammen eller utanför den. Och Bloom har säkerligen ett mycket stort inflytande på alla ankorna, men de är fullt upptagna med att känna sig hotade av "det vilda" utanför. De känner sig som en liten, missförstådd grupp och är tvungna att hålla varandra om ryggen så hårt de bara kan. Typ: "Här simmar vi och har läst en massa fina böcker – varför är det ingen som beundrar oss för det?" Och det kan man ju faktiskt undra. Det är helt okej att det finns en sportelit, men en litteraturelit bara retar folk, har jag för mig att Kristina Lugn har sagt.

Det som förvånar mig, dock, och det som har gjort mig besviken, är att somliga i ankdammen liksom vill göra den mindre. Att det finns vissa ankor som bara vill plaska runt i sin egen lilla grupp. Om det till exempel kommer några honor och tjattrar lite om patriarkatet, då tycker vissa hanar att det inte ens är värt att säga kvack..

2006-02-13

Musicerande poet!

De gamla Argus-poeterna fortsätter att bruka Orden på olika sätt. En av de många som publicerade sig i ett par av Den Blinde Argus nummer och medverkade på uppläsningar är Rolf Carlsson. Efter ett antal diktsamlingar så verkar det nu vara musiken som han sätter i främsta rummet. Bl.a. överraskade han med en mycket bra låt i Melodifestivalen 02, "Tidig är tiden" som gick vidare från ett av kvalen. En tung rockballad som andades en hel del Lundell och Winnerbäck. Hoppas på fler sköna Schlagerlåtar av herr Carlsson.

I nr 14 av DBA (som kom ut 1988) skrev han bl.a. den rock´n´roll-doftande dikten "Utan Lili Marlene igen".

Ett klassiskt musikstycke
på caféet när
bandet kört
"Honky tonk woman"
som sista nummer
Jag avslutar
den sista cigaretten
Hemfärden behöver
inte planeras
den har alltid varit densamma
Fyra på morgonen
sjunger Leonard Cohen för mej
"You came alone
without Lili Marlene"



Läs & lyssna mer på hans hemsida; www.rolfcarlsson.net
(uppdatering 2023-04-20: hemsidan finns endast sparad på archive.org; Rolf hänvisar istället till sin Facebooksida.












Litteraturen och patriarkatet: Prinsessan av Danmark

Jomen, alltså, om vi nu ska ha en kanon – det kan ju också diskuteras, men jag köper det tills vidare, för enkelhetens skull – då kan man ju inte bara stå vid sidan av och buga sig i vördnad för den. Inte om man råkar vara kvinna, i alla fall. För det är faktiskt en jäsikens massa gubbs i omlopp, inte bara bland författarna utan också i själva verken, och hur underbara och allmängiltiga och universella böckerna än är så blir det en annan sak när det gäller att förhålla sig till någon av sitt eget kön. Det är möjligt att sådant kommer att ändras i framtiden – man får ju hoppas det åtminstone – men än så länge är de flesta av oss snärjda i olika former av manligt-kvinnligt tänkande.

Och jag undrar hur alla nutida manliga författare skulle känna sig om kanon i stället bestod av motsvarande mängd kvinnor. Har ni funderat på det någon gång, killar? Om Shakespeare och Dante och Cervantes hade varit kvinnor, om Hamlet hade varit prinsessa av Danmark, om kung Lear hade varit drottning Lear, om "Den gudomliga komedin" hade inspirerats av en manlig musa, om Don Quijote hade varit Doña Quijote på äventyr med en kvinnlig kompis och så vidare. Hade ni känt er hemma i traditionen då? Hade ni kastat er över klassikerna med samma goda aptit? Hade ni ställt upp dem på era bästalistor som troféer eller hade ni sökt er någon annanstans?

Det kan vara nyttigt att vända på några stekar ibland, men det verkar som om somliga män har lite svårt för det. Och det är synd, för om de kunde det, om de ville det, så skulle litteraturen öppnas för andra tankar, vidare vyer, mera luft och ljus. Inte ens Bloom ser ju kanon som ett enhetligt och stabilt byggnadsverk, till och med han medger att dess kärna är motsägelsefull och komplex. Och jag tänker mig att hans idéer om påverkningsångest kan få en alldeles speciell betydelse för de kvinnor som vill försöka ta upp kampen med de stora litterära kanonerna:

"Litteratur är inte bara språk; det är också själva viljan till det figurala, det gestaltande, en inre kraft som skapar metaforer, det Nietzsche en gång definierade som åstundan att vara annorlunda, åstundan att vara någon annanstans. I viss mån innebär detta att vara någon annan än den man är, men först och främst tror jag det innebär att vara något annat än metaforerna och bilderna i de verk som av en tillfällighet har blivit ens arvslott: önskan att skriva ett stort verk är att önska sig bort, till en tid och en plats som är ens egen, till en originalitet som måste ingå ackord med det som går i arv, med den ångest som följer med det som påverkar."

Skojade

Nej, jag har inte raderat något inlägg! Däremot uppmanar jag er som skriver här att byta era lösenord snarast!

2006-02-10

Litteraturen och patriarkatet: Vadå, jag förtrytsam?

Jahaja, det var faktiskt med en viss sorg jag la ifrån mig "Den västerländska kanon" – det är alltid så roligt att vara uppslukad av en bok. Jag måste säga att jag har haft mycket trevligt i Harold Blooms sällskap under de här veckorna; han har inte bara givit mig lust att läsa Faust, han har också presenterat en utmärkt karta, dragit upp riktlinjer, satt saker och ting på plats. Om man, som jag, inte har läst litteraturvetenskap på något universitet, så är det ovärderligt att få allting serverat rakt av, utan prut, svart på vitt: Shakespeare är bäst, han och Dante utgör kanons själva centrum, Walt Whitman är den amerikanska centralfiguren, de kvinnor som kvalar in är Jane Austen, Emily Dickinson, George Eliot och Virginia Woolf. Etc.

Bloom tar upp 26 författare i boken; förutom de ovan nämnda ägnar han sig som sagt åt Goethe också, plus Chaucer, Cervantes, Montaigne, Molière, Milton, Samuel Johnson, Wordsworth, Dickens, Tolstoj, Ibsen, Freud, Proust, Joyce, Kafka, Borges, Neruda, Pessoa och Beckett.

Om han har valt rätt eller fel namn är inte jag den rätta att uttala mig om; dels har jag läst alldeles för få av alla dessa storheter, dels intresserar det mig inte att bråka om författarna och verken i sig. Jag tror, precis som Bloom, att de är väl värda sin plats i kanon och jag ser det inte som min uppgift att försöka bringa någon av dem på fall. Nej, det som intresserar mig är att ifrågasätta den rådande ordningen, systemet, ramen runtomkring. Det vill säga, det som får män som Bloom att uttala sig på ett visst sätt om en viss sorts litteratur. Det som får dem att betrakta sitt ämne ur ett förvånansvärt snävt, begränsat perspektiv. Det som är så fullständigt självklart för dem – så självklart att de förväxlar det med sanning och verklighet och aldrig på allvar kan eller vill ifrågasätta det.

Så därför gör jag det i stället. Och jag tänker så fasen heller inrätta mig i någon "förtrytelsens skola" nu när jag vet vad den går ut på. Jag kan med en gång säga att jag inte tillhör den; det är till och med så att jag misstänker att den är en ganska grov förenkling, ett bekvämt fack där Bloom kan fösa in sina meningsmotståndare. Så här skriver han i slutordet till boken:

"Antingen fanns det litterära värden, eller också finns bara de överdetermineringar som kommer av ras, klass och kön. Man måste välja, för är man övertygad om att allt det värde som tillmätts dikter eller pjäser eller romaner och noveller bara är en mystifikation till nytta för den härskande samhällsklassen, varför skulle man då läsa överhuvudtaget och inte hellre ge sig ut att tjäna de exploaterade klassernas skriande behov? Tanken att man bistår de kränkta och förfördelade genom att läsa någon som kommer från samma miljö som de i stället för att läsa Shakespeare är en av de underligaste illusioner som någonsin hjälpts fram av eller i våra skolor."

En snygg fälla, onekligen, men man behöver ju inte kliva rakt i den.

För det första: Varför måste man välja? Varför måste man bestämma sig för antingen estetik eller politik? Kan man inte välja estetik inom själva verket och politik utanför – i teorin, kritiken, historien – om man vill? På så vis blir det möjligt att både uppskatta Shakespeare och samtidigt fundera på om det finns några mönster eller kriterier, förutom de rent konstnärliga, som har gjort just honom till kanons centralfigur.

För det andra: Att någon skulle läsa böcker för att bistå de kränkta och förfördelade låter lika underligt för mig som för Bloom. Att ifrågasätta kanon handlar inte så mycket om bistånd, som jag ser det, det handlar om att inympa någon sorts annorlunda tänkande i en trög och gammalmodig tradition. Det är ett långsiktigt arbete och jag tror att det kan bedrivas på olika fronter och på olika sätt. Om jag tjatar om det här nu, till exempel, så kanske det bidrar till att lika många kvinnor som män kommer att kanoniseras om, säg, ett par hundra år.

För det tredje så finns det mycket mer att säga om Bloom och kanon, men det får vara någon måtta på hur långrandig man får bli i ett blogginlägg. Därför: fortsättning följer, men en annan dag.

2006-02-09

RFSU och porren

Jag var på en diskussion på Kägelbanan/Södra Teatern nu i veckan. Det var RFSU som startat en ”lustfylld samtalsserie om aktuell sexualpolitik”.
Först ut var en diskussion om porr, med den underliga rubriken ”Porren i våra hjärtan”. Redan där väcks en stor fråga: På vilket sätt har vi porren i våra hjärtan, finns det någon som har det? Sex och kärlek i våra hjärtan hade varit mer relevant, porren befinner sig väl någon helt annanstans tror jag.
Deltagare i diskussionen var bland andra Mattias Andersson som skrivit boken ”Porr – en bästsäljande historia”, Anki Määtä som står bakom det feministiska porrprojektet Vanessa, en filmcensor från Statens biografbyrå, en genusvetare och medlem i nätverket mot porr och prostitution. Moderator var Gabriella Håkansson, författare och kritiker och dessutom medlem i RFSU:s förbundsstyrelse.
För att säga något om min personliga ståndpunkt har jag valt bort porren ur mitt liv sedan ett tiotal år, tycker inte ens själva diskussionen om den längre är intressant, upptäckte jag.
Deltagarna markerar samma skyttegravsståndpunkter som jag hört så länge jag följt den här debatten, i kanske tjugo års tid. Genusvetaren hävdar att porr är hets mot folkgrupp (kvinnor) och vill förbjuda. Anki Mättä och Gabriella Håkansson förhåller sig mer öppna mot en feministisk eller nyskapande typ av porr. Det förhållandevis nya är att det ändå finns en sida som försvarar möjligheten att göra något intressant inom porren, bara den i sådana fall får en feministisk prägel.
Men grundfrågan som man aldrig tog upp så länge jag stannade på debatten tycker jag är följande: Är porren ett surrogat för någonting? Eller har den ett egenvärde? Och varför är det så svårt att skriva seriöst om sex, att de som är intresserade av ämnet numera tydligen måste försöka ge sig in i subgenren pornografi för att försöka uttrycka någonting?
Ann Smiths ”Två i stjärnan” är en suverän erotisk diktsvit, enstaka andra exempel finns. Men hur många försöker skriva om sex öppet och ärligt, och hur många vågar ens diskutera ämnet utan att gömma sig bakom pornografins skygglappar? Tycker hela diskussionen måste förnyas.

2006-02-06

Litteraturen och patriarkatet: Tänk om vi har valt fel kulturarv?

I dag fick vi ett så kallat smakprov från teatertidskriften Visslingar & Rop till tidskrift.nu: Ett drama i en akt av Åsa Sarachu, kallat "Vi sysslar med konst – inte med kvotering!"

Huvudpersonen kunde nästan ha varit jag, tänkte jag när jag läste det, för hon pratar om klassiker, kanon, bortglömda kvinnor och genier, bara det att hennes kritik handlar om teater i stället för om litteratur. Så här börjar hon:

"Många är arga idag. De tycker att genus och mångfaldsfrågor har fått för stor plats. Det är en generell tendens i samhället, och samma irritation finns inom teatern. Chefer slänger ur sig klichéer som att vi kan ju inte vara politiskt korrekta hur länge som helst, vi sysslar faktiskt med konst. Vissa politiker tycker att det är skrämmande att andra politiker försöker fylla tomrummen med genus- och mångfaldsfrågor. Jag blir också arg ibland, men av helt andra anledningar, av helt motsatta anledningar vill jag påstå."

Hela texten finns publicerad här.

Post deleted

En post på den här bloggen som jag publicerade under helgen har blivit raderad i dag måndag, inte av mig själv, utan av någon hackare,(?), administratör (?) eller beroende på tekniska problem på Blogger. Det har dock aldrig hänt förut, tacksam för kommentar.

Poesiturné med Håkan Sandell!

Pressmeddelande: "Carl Forsbergs Bokförlag rekommenderar uppläsningar av Håkan Sandell: I väntan på vårens utgivningslista – som kommer snart – rekommenderar CFB följande litterära begivenhet: Håkan Sandell läser från sin nya diktsamling Skisser till ett århundrade (W&W) som har släppdatum 9 mars, på följande platser:
GÖTEBORG -- Den 9 februari, Kl. 19.00, Poesihörnan, Göteborgs Stadsbibliotek, Avenyn. Arr: Gbg:s Stadsbibliotek.
OSLO -- Den 25 februari, Kl. 19.30, Volapük, Løvenskioldsgate 10. Arr: Volapük.
MALMÖ -- Den 9 mars, Kl. 20.00, Klubb Stanza, Inkonst, Bergsgatan 29. Arr: Ramus förlag.
STOCKHOLM -- Den 21 mars, från Kl. 18.00, Världspoesidagen, Södra Teatern, Kägelbanan. Arr: Författarcentrum Öst."

Mer information hittas på http://www.retrogarde.org

2006-02-02

BOFH, del 9

Inte helt oväntat ville Sven inte uttala sig om Faust. Förra gången vi möttes på jobbet blev jag mutad med en kiwi, men i dag tänkte jag att jag inte skulle ge mig så lätt.

– Snälla, tjatar jag, säg något om Faust då, kan du inte göra det?

– Näää ... säger Sven, som sitter och läser en väggtidning vid namn Cigarett.

– Varför vill du inte?

– Jag har ingen åsikt om Faust.

– Du har inte läst skiten, säg som det är, säger Zita (som sitter vid datorn bredvid mig och inte heller har läst Faust, men däremot litteraturvetenskap).

– Säljer han inte själen, säger Sven, eller vad är det han gör?

(Sven tror att det kanske förekom någon sorts Faustintroduktion eller -sammanfattning i hans skola, men det är lite osäkert.)

– Men varför sålde han själen? frågar Sven. Varför säljer man själen? Det är alltid för att kunna få tanten.

– Nej, inte alls, hävdar Zita. Han gjorde det för konstnärskapet.

De börjar tillsammans försöka dra sig till minnes vad Faust egentligen handlar om och Sven bestämmer sig för att Faust "ville göra något väldigt, väldigt gärna och så sålde han sin själ och så ångrade han sig på slutet ..."

– Ja, det var ett rätt tragisk bok, det där, sammanfattar han. En rätt tradig bok. Har jag sagt tillräckligt om Faust nu?

– Nej, inte om de där lemurerna, envisas jag.

– Det finns ett fåtal djur som är coolare än lemurer, säger Sven. Namnet, utseendet ... De är både söta och låter roliga. Och så verkar de trevliga.

– Men den där aye-ayen är väl lite otäck?

– There's no such thing as an otäck lemur.

– Men Goethe skrev ju att ...

– Jamen, Goethe, hur stor jävla koll hade han? Han var författare, inte expert på lemurianismen.