Firmafesten pågår

Okej, så har alla landets kulturredaktioner åkt till Göteborg för att hålla sin sina privata firmafester mitt i vimlet av besökare... Vi som inte får resa och uppehälle gratis, och som inte heller har någon speciellt stark privatekonomi i botten, får vackert stanna hemma. Det har varit rätt tyst på kultursidorna i några veckor nu, förutom några efterdyningar av Maja Lundgren-debatten, och i gårdagens tidningar fick vi förklaringen, de har laddat upp inför Bokmässan. I varsin programartikel tar där Expressen hand om poesin medan Aftonbladet tar hand om prosan; som en förlängning av vårens litteraturdebatt. (Men på Dagens Nyheters kultursida toppar man - åtminstone på nätet - med en intervju om en tv-serie, poängsatta CD-skivor, tv-spel och biofilmer, lite egendomlig prioritering. Men vi har förstås Jonas Thentes mässblogg också!)
Pelle Andersson går igenom några nyutgivna svenska romaner och hittar en trend i att romanen spränger sina egna gränser, stjäl och krossar genrer - vilket å andra sidan romanen alltid har gjort, kan tyckas. Han nämner i förbigående Maja Lundgrens "Myggor och tigrar", men avfärdar den i sammanhanget lite paradoxalt med motiveringen att den saknar genrebeteckningen "roman" medan han skriver om svenska romaner!
Pikant nog är ju Pelle Andersson själv en av de porträtterade i Myggor och tigrar, även om han inte är den som råkar värst ut.
Ja, Myggor och tigrar saknar beteckningen "roman", men som jämförelse kan nämnas att OEI:s böcker mig veterligen alltid saknar genrebeteckningen "dikter" vilket inte hindrar att de betraktas som diktsamlingar på kultursidorna!
Vad gäller Helena Bobergs artikel i Expressen så fokuserar hon stenhårt på just OEI; jag citerar:
"OEI:s formspråk väcker reaktioner genom att verka i utkanterna av invanda föreställningar om poesi. Det provocerar.
- Den irritationen är en nyliberal tanke som bottnar i åsikten att det som inte läses ska inte ha betalt, säger poeten Johan Jönson."
Så jag skulle alltså vara kritiskt inställd till OEI:s utgivning för att jag är nyliberal? Det är en tanke som egentligen är för dum för att bemöta. Men vi kommer säkert att beröra den här artikeln på ABF nästa söndag.

Våld och motvåld bland myggor och tigrar

Jag antar att de flesta bokrecensenter känner åtminstone någon kulturpersonlighet som blivit "uthängd" i Myggor och tigrar, och att de tveksamma, skumma och rätt negativa recensioner som jag läst av boken kan ha en del med det att göra. Hur förhåller man sig till en bok som sågar ens chef eller kanske rentav hela den kulturredaktion där man får sitt levebröd?
Jag frågade en tjej som jobbade i baren på ett kulturevenemang nyligen vad hon tyckte om Maja Lundgrens bok. Hon svarade att hon inte hade läst den och att hon nog inte skulle göra det heller, eftersom Maja L. "hänger ut personer som jag tycker om". Det är ju också ett sätt att förhålla sig, inte nödvändigtvis felaktigt, det får var och en bedöma.
Kritiken mot boken har i huvudsak följt två spår; boken är långtråkig och skildringen är paranoid. Dessutom det rent etiska problemet, ska man hänga ut dessa personer i det svenska kulturlivet med namns nämnande?
Min personliga åsikt är att boken är välskriven och litterärt intressant. De första ca 140 sidorna är furiösa, konstnärligt kontrollerade samtidigt som de vibrerar av spänning och närvaro i skildringen av det svenska "maffialiknande" kulturlivet. Sedan planar boken ut i den bitvis långdragna dagboksskildringen från Neapel, här är boken faktiskt på gränsen till långtråkig, även om författarjaget redan på förhand bemöter sådana invändningar genom att hävda att det repetitiva draget är medvetet. De sista 50 sidorna tar boken fart igen och knyter faktiskt ihop säcken vad gäller de två olika maffiastrukturer som berättarjaget tar sin bitvis förvirrade vandring igenom.
Min slutsats är att boken är som mest levande där författaren har bearbetat för henne avgörande moment efteråt, medan den paradoxalt nog blir svalare och mindre intressant när hon skriver i dagboksform om något hon är med om. Det paranoida draget blir också mer accentuerat i dessa partier, eftersom man kommer så nära författarens tvångstankar (som jag kan känna en viss ömhet för) och idiosynkrasier, som liksom bara står där på sidan. Läsaren får välja att köpa dem helt och hållet, eller bara till hälften eller inte alls. Boken måste förvisso ses som en helhet, men mittenpartiet är trots allt konstnärligt problematiskt genom sin stillastående karaktär.
Det naivt erotiska svärmeriet för olika maffiapersonligheter blir också påfrestande i dessa Neapel-partier, innan dess konsekvenser så småningom uppenbarar sig. Även jag var förtjust i Alan Parker-filmen Bugsy Malone – tydligen en generationserfarenhet – men jag har aldrig gått in i någon gangsterromantik, det tilltalar mig inte. Här tycks vi ha att göra med en viss sadomasochistisk underkastelsetematik hos berättarjaget, något som kommer fram också i partierna från det svenska kulturlivet.

Inledningsvis såg jag Maja Lundgren som en outsider, men jag har så småningom förstått att hon i själva verket är född in i det svenska kulturlivet genom släktband och andra förbindelser. Det är också svårt att tro att någon utan dessa förbindelser skulle kommit undan med det motvåld hon faktiskt utövar; som när hon hotar att hälla kaustiksoda i käften på medlemmar av Aftonbladets kulturredaktion.
Min personliga erfarenhet är att kulturredaktionerna nog har drag av sekter och maffiaorganisationer där lojalitet värderas högt, där har Maja Lundgren inte inbillat sig. Även jag känner några av de medverkande i partierna från det svenska kulturlivet, men just de jag känner kommer relativt väl undan, kanske för att de inte är de riktiga makthavarna.
Några av de hon angriper verkar inte ha gjort henne något mer substantiellt än att vara konkurrenter med henne om Augustpriset och – enligt henne – vara sämre författare. Kärleksförklaringarna och inviterna verkar vara relativt jämnt fördelade mellan könen, även om kvinnan rent maktmässigt befinner sig i underläge. Men, som sagt, hon är inte den som undviker att ge tillbaks. Det blir för enkelt att renodla detta – som en del skribenter har gjort - till att vara en "feministisk" bok, då de maktkamper hon skildrar har fler dimensioner än så.
Vad gäller skildringens tillförlitlighet är det omöjligt att döma helt säkert, man får nog ta berättelsen som ett utflöde av författarens temperament. Inget av det hon uppger förefaller dock vara helt orimligt, åtrå och lidelser kan göra saker med människor.
Ett sakfel hittar jag i alla fall på sid. 54. Magnus William-Olsson beskrivs där tillsammans med Ulf Eriksson som "femtiotalist i den höglitterära skolan". Fel, MWO är född i november 1960!
Vad gäller den därefter beskrivna (s. 55-57) uppläsningen för tidskriften Pequod på Gula Villan vid Stockholms universitet var jag själv närvarande. Möjligtvis är jag identisk med den person som beskrivs på följande sätt i texten: "En annan kille, en ung litteratör, tyckte inte alls om mig. När jag var på toaletten passade han på att drypa av utan att ta farväl, vilket de andra uppfattade som konstigt." I såna fall ber jag att få dementera, jag hade och har fortfarande inget emot Maja Lundgren. Och ung är jag förstås inte heller, längre.
Sammanfattningsvis är detta en läsvärd bok i den allra mest febriga Strindbergstraditionen, minsta händelse antar symbolisk gestalt som i Inferno. Hur den kommer att stå sig över längre tid är omöjligt att sia om, som ett brännmärke i nuets hud funkar den ändå utmärkt. I egenskap av konstnärligt-existentiellt sår gör den också människor illa, var och en får avgöra om utgivningen var rätt; för egen del kan jag ändå inte neka till att bokens konstnärliga värde är stort.

Se Ekelöfs blick!

<<< K special: Ekelöfs blick
"I år firas hundraårsminnet av Nordens kanske störste diktare inom modern poesi - Gunnar Ekelöf. Han är den moderne mystikern, för vilken paradoxen är ett villkor och en väg till insikt. I filmen berättar en rad författare om hur Ekelöfs diktning har inspirerat dem."

Namnen

Långmarka, Stormyran, Risträsk
Araliden, Trettondagsberget, Dorris

Isakstorp, Bäsksjö, Gråtanliden
Frostberget, Rusele, Stuore Tjåkke

Älgtjärnen, Avaträsk, Vikenviken
Lulevardo, Hemtjärnen, Lillgodliden

Hojtarmyran, Kalvtjärnarna, Heligfjäll
Ovanskogsmyran, Tjärnliden, Ensamheten

Svanaträsk, Köttkullen, Genjegetjem
Friheten, Malgomaj, Onyttigmyren

Det finns för mycket och för många av allt ...

För mycket frihet, för många dagsaktuella frågor.
För mycket humankapital, för många investmentbolag.
För mycket energi, för många optiska illusioner.
För mycket tal om judekonspirationer, för många islamofobier.
För mycket användarvänlig teknik, för många telefonoperatörer.
För mycket nätverkande, för många logiska luckor.
För mycket sanningsanspråk, för många ambitioner.
För mycket agitation, för många salladsbarer.
För mycket antikvariska principer, för många män.
För mycket arbetskraft, för många arbetslösa.
För mycket hypokondri, för många överviktiga.
För mycket ideologiska dimridåer, för många feminismer.
För mycket sjukvård, för många sprutnarkomaner.
För mycket information, för många paraboler.
För mycket konfrontation, för många konsensussträvanden.
För mycket självcentrering, för många nyckelromaner.
För mycket kärlek, för många nostalgiker.
För mycket vanvård, för många pedanter.
För mycket skrivet i sten, för många villrådiga.

etc.

Stekenjokk 4-ever

Sista dan i Lappland, på vägen upp mot Stekenjokk, en högplatå där man kör med bil på 900 meters höjd, och där samerna just tagit in sina kalvar för slakt. En bild hoptotad i ett dåligt ritprogram, men dock...

Och nu redan hemma, efter flyg från Umeå igår.
Snabba ryck över väldiga vidder. But where does it all take You? Back to Vasastan.
Hopefully not 4-ever.

Men så är det ju dettta: 18 grader och sol första dan i Stockholm. Vattnet vid Brunnsviken grönt under ännu gröna träd. Känns som att komma från tundran till Medelhavet.

Gunnar Ekelöf 100 år den 15/9!

Fragment av folkparkens dansmelodier

men havet lockande bortom

-Det lockar och drar

som det alltid har lockat och dragit:

Dess glitterglänsande harposlag

Dess dunkla skatter som näcken vaktar

med svindelfiolen.

Så mjuksvart är natten.

Elektriska pärlband som virade kring

en dunges huvudhår

Eldflugors lekar i samtalsgrupper

Den skumvita vägens skuggspel

och högt över sorlet

plötsligt ett klingande skratt av glas

-Gren smyger sig till gren och kvistar bryts

Natten slår sina lovar.

ur Om hösten (1951)

Lästips: Gunnar Ekelöf-sällskapet

Hallgrens citerande och parafraserande läsning

Att skriva lyrikrecensioner är, som jag tidigare varit inne på här i bloggen, en svår konst. Recensionen bör redovisa den subjektiva läsningen samtidigt som den bör vara objektiv i sådan måtto att den sätter in diktsamlingen i ett sammanhang och skisserar linjer. Dessutom bör den innehålla några värdeomdömen, en förmåga och ett mod att ta ställning. Allt detta sammanhållet av en stil och ett temperament - det ska inte vara tråkigt att läsa en recension.
Många lyrikrecensioner är verkligen djupt problematiska och jag väljer här att upp Hanna Hallgrens recension av Sofia Stenströms nya diktsamling Klockan ciao. Jag tycker inte att den är en recension i vanlig mening, den innehåller embryot till en intressant läsning men den fullföljs aldrig på ett professionellt sätt till en recension värd att trycka i en av Nordens största tidningar.
Till att börja med innehåller den extremt mycket citat; jag räknar till tretton stycken varav elva från den aktuella diktsamlingen. "Recensionen" blir närmast en inkännande parafras, det är som att Hanna Hallgren befinner sig så nära Sofia Stenströms lyriska projekt att hon inte förmår upprätthålla någon kritisk distans. I stället skjuter hon citaten framför sig. Jag, som har läst Sofia Stenströms "Venus Vanish" men inte den nya boken tycker mig känna igen vissa drag från debutdiktsamlingen. Mängden lösryckta citat tyder på att det inte finns någon enskild dikt som fungerar att citera i sin helhet utan att det mest är lösryckta fraser eller uttryck som ibland är laddade med språklig energi; typiskt för den här typen av extremt processorienterad diktning. Jag saknar all form av litterär analys, värdering och sammanhang i Hanna Hallgrens läsning. Det är som om hon och författaren sutte i samma seminarierum på Biskops-Arnö och utifrån en gemensam förförståelse pratade om poesi; det är vad Magnus William-Olsson i ett helt annat sammanhang har kallat för "små grupper, som skapar poetiska miljöer vilka är relativt oberoende av större litterära offentligheter som tidskrifter eller kultursidor". Även om just detta råkar vara på en kultursida.

Raderna

Lunchrast. Jag kan bara inte låta bli.
Hela våren lyssnade jag på den här, och kommer att lyssna på den i höst, efter att ha varit utan i sommar.

Baby, I've been waiting,
I've been waiting night and day.
I didn't see the time,
I waited half my life away.
There were lots of invitations
and I know you sent me some,
but I was waiting
for the miracle, for the miracle to come.

I know you really loved me.
but, you see, my hands were tied.
I know it must have hurt you,
it must have hurt your pride
to have to stand beneath my window
with your bugle and your drum,
and me I'm up there waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Ah I don't believe you'd like it,
You wouldn't like it here.
There ain't no entertainment
and the judgements are severe.
The Maestro says it's Mozart
but it sounds like bubble gum
when you're waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Waiting for the miracle
There's nothing left to do.
I haven't been this happy
since the end of World War II.

Nothing left to do
when you know that you've been taken.
Nothing left to do
when you're begging for a crumb
Nothing left to do
when you've got to go on waiting
waiting for the miracle to come.

I dreamed about you, baby.
It was just the other night.
Most of you was naked
Ah but some of you was light.
The sands of time were falling
from your fingers and your thumb,
and you were waiting
for the miracle, for the miracle to come

Ah baby, let's get married,
we've been alone too long.
Let's be alone together.
Let's see if we're that strong.
Yeah let's do something crazy,
something absolutely wrong
while we're waiting
for the miracle, for the miracle to come.

When you've fallen on the highway
and you're lying in the rain,
and they ask you how you're doing
of course you'll say you can't complain --
If you're squeezed for information,
that's when you've got to play it dumb:
You just say you're out there waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Leonard Cohen
"Waiting For The Miracle"

Peter Birros kollektivroman för TV

Det är förstås lite förargligt; att det inte är någon ur The Generation som har gjort en film om den tidens kollektiva själ. Utan en ynka liten rackare som var ett år när portarna öppnades mot Landet-1967. Men kanske är det just den distansen som gör att något blir synligt.

Det som irriterade mig de första tio minuterna när serien öppnade; de snabba kasten mellan olika människor och miljöer, kameran som ständigt följer en svängande hårman, eller äntrar trappor, portar och prång, tillsammans med huvudpersonerna, allt det där blir efterhand begripligt. Det liknar dokumentär - blir en stil som med lätthet inkorporerar dokumentära inslag från 60-talet - eftersom den lika nonchalant och skenbart improviserat, intresserar sig för flytande rumsligheter och kollektiva situationer.

Ja, inte enbart förstås. Det finns alltså huvudpersoner. Fanny Risberg, Simon J Berger och Ruth Vega Fernandez gör sina roller med stor trovärdighet och känsla för tidsandan. Sverrir Gudnason som en rebell på drogflykt är bara så jävla gripande och sann. Dessutom sjunger och spelar både han och Fanny Risberg en melodiös och vemodig 60-talspop som får det att pipa i nostalgiröret.

Men bortsett från det, bortsett från att jag var där, så är det bra. Stämning, atmosfär, något med ljuset, folks blandning av tvärsäkerhet och töntighet: Lille Lenin från Göteborgs FNL-grupp, grabbarna som stack till USA, tjejerna som äntligen började göra sitt eget, de amerikanska desertörerna som livade upp festen, föräldrarna som står där de står. Och så de sunkiga rummen, rivningslägenheterna, replokalerna, kollektivboendet, jointarna, drömmarna, fnittret.

Fotografen har gjort ett grymt bra arbete, liksom regissören. En stämning som i film noir, som i neorealism, som i Cassavetes psykologiska dramer, men samtidigt just en kollektivroman; där stämmorna väver ett stycke tid. Det hela är kompat med små realistiska tidsmarkörer: Som att tjejerna spottar i mascaran och blandar med borste, lyssnar på en ny LP i butiken med telefonlurar vid öronen, att grabbarna har kalsonger med mönster. Och så ännu fler riff ur tiden: Martin Luther King, Bob Dylan, FNL-demonstrationer, polisbrutalitet, Svarta Pantrar med höjda nävar, Vietnams gråtande mödrar och barn.

Ja, allt det där, men dessutom ännu ett stilrent drag: Kalla det människokärlek.

Slam-världen i startgroparna

Snart dags att ställa sig på scenen igen... (Illustration av Johan Nordgrens kompis Glenn.)
STHLM Poetry Slam börjar för säsongen nu på måndag kl 18.30. Första gästpoet blir Vertigo-förläggaren och poeten Carl-Michael Edenborg!
Det verkar inte vara så många andra Poetry Slam-arrangörer som är på hugget den här säsongen. I skrivande stund är det osäkert om det blir någonting i Rinkeby. Vår enda "konkurrent" som gått ut med datum hittills i höst är faktiskt S:t Jakobs kyrka som inom ramarna för någonting som heter Ung i City arrangerar "Poetry Slam för ungdomar". Någon åldersgräns står å andra sidan inte utsatt. Undrar hur arrangörerna reagerar om det kommer ett gäng trasiga barfotapoeter i obestämbar ålder inramlande och vill vara med? Estradpoeter som kanske rentav använder sig av svordomar? Mötet mellan kyrkans värld och slam-världen ska bli spännande att se, ett initiativ värt att följa är det i varje fall.

Thielska Galleriet mot strömmen

Thielska galleriet är ett av Stockholms och kanske också Sveriges främsta konstmuseer. Man skulle kunna säga att det i sin utställningsverksamhet driver en ganska traditionalistisk linje, jämförbar inom litteraturens fält med en Aorta eller Post Scriptum. Det ställer (gärna) ut föreställande konst, med stor hantverksskicklighet i botten av de uppmärksammade konstnärskapen. Samtidigt håller Thielska dörren öppen för olika säregna modernister. En av de senaste årens finaste utställningar var Eva Zettervalls hösten 2006.
En följd (?) av Thielska Galleriets kunniga och kompromisslösa hållning är att dess utställningar sällan eller aldrig blir recenserade i tidningar som Dagens Nyheter. När det för en gångs skull sker i en stort uppslagen recension av utställningen Eva Bonnier 150 år kan man lägga märke till en ytterst försåtlig glidning alldeles i början av artikeln. Jessica Kempe ger en kunnig och initierad skildring av Eva Bonniers konstnärskap och liv, inte tu tal om det, men hon verkar också känna ett starkt behov av att markera mot Thielska Galleriet. Läs första meningen, gärna mer än en gång!
”Trots oförändrade statsanslag har Thielska galleriet det senaste decenniet förvandlats till ett avvisande näste där besökarna stundom möts av samtidsfientliga utfall, insmugna på de tystlåtna utställningarnas maskinskrivna verklistor.”
Så här talar en makthavare som verkar i det fördolda! Det går att nysta upp den här meningen så att säga bakifrån, även om ordföljden och meningsbyggnaden är egendomlig. Innebörden blir vad jag kan förstå ett vagt hot mot Thielska Galleriet; om de fortsätter med denna ”samtidsfientliga” policy – nämligen att visa i första hand traditionalistisk konst i den lite gammaldags eller snarare klassicistiska inramning som hör till museet – så ”borde” de bli av med sitt statsanslag. Går meningen att uppfatta på annat sätt? Jag tycker inte det. Någon med försänkningar i statsbyråkratin och de anslagsgivande myndigheterna har talat. En fiende till kulturens frihet.

Raderna

Lika mycket som essäisten skiljer sig från den institutionella vetenskapens utövare, skiljer han sig från den författare som bara har språket till sitt objekt. Han lyssnar till sorlet från litteraturens stämmor, men avstår inte från ett personligt och viljemässigt tal.

Horace Engdahl,
i en essä om essäer.

Nyss

Alldeles nyss låg jag där i mossemarken, bland krypljungen. Och idag var fjället vitt på höjden. Och mellan träden finns inte längre någon värme.

Det gula numret

Det verkar som alla tidskrifter med självaktning förr eller senare måste göra ett gult nummer. Jag minns ett solgult nummer av Den Blinde Argus, tror det innehöll bland annat Gunnar Hardings nyöversättning av Rimbauds "Den berusade båten". Jag minns också ett illgult nummer av tidskriften KRIS för nu ganska länge sedan.
Men att ha "gult" som genomgående tema är ändå något annat, som Lyrikvännen har i sitt senaste nummer.
Paul Tenngart skriver initierat och intresseväckande om en möjlig "gul romantik" i dikter från framförallt andra halvan av 1900-talet. Artikeln är välskriven men känns ändå som ett stickspår, det får sin förklaring när man läser i medverkandepresentationen att han arbetar på en bok om "romantisk poesi i den svenska välfärdsstaten". Alla omnämnanden av färgen gult han stött på under arbetet med den boken verkar ha stämt träff i artikeln i Lyrikvännen. Boken vill jag gärna läsa, men Tenngarts artikel i Lyrikvännen övertygar mig mest om att romantikens färg faktiskt inte är just gult.
Att det går ett gult stråk genom bland annat Oscar Wildes dikter och förra sekelskiftets dandyism visas i såna fall mer övertygande i artikeln ”Wilde River”.
Trots att redaktörerna har letat - inte minst i Svenska Akademiens ordbok - efter en massa sammansättningar med "gult" i har de missat mycket. Frostensons diktsamling "I det gula" - visserligen inte en av mina favoritböcker - hade ju varit synnerligen lämplig att ta upp i sammanhanget. Den giftiga konstnärsfärgen kadmiumgult hade ju också varit relevant.
I stället blir 1950-talets romantik något av ett fördolt undertema i tidskriftsnumret. Paul Tenngart snuddar vid den när han tar upp Paul Anderssons "Elegi över en förlorad sommar." Men också Bengt af Klintberg skriver nostalgiskt om femtiotalet i sin långa essä om Stockholms-Tidningens lyriktävling 1955. Han går där igenom en rad poeter som gjorde sitt första offentliga framträdande i den nämnda tävlingen eller i den strax därefter utkommande antologin "50 dikter ung lyrik" (FiB:s Lyrikklubb, 1956). Han frågar sig var de har blivit av allihop, några har gått vidare som kända författare, andra syntes aldrig mera till i litterära sammanhang, åter andra gick en snårig mellanväg mot egenutgivning och ett mer undanskymt författarskap. Förutom rolldiktning nämner Bengt af Klintberg ett av femtiotalismens tydligaste kännetecken, många dikter om hav (och Odysseus). Det är avglanser av femtiotalets romantik!
Bäst i numret är nog Lorcas dikter om citronlundernas land, och Åsa Ericsdotter lite kyligt erotiska dikt. Malte Persson om gulhet då? Tja, hans rättframhet är kanske på sitt sätt sympatisk men det är ändå för mig lite störande med en sådan här deklaration i medverkandepresentationen: "Har ärligt talat ingen särskild relation till gult men kan skriva om det mesta på beställning." Där framstår numrets tema extra tydligt som den egendomliga konstruktion det kanske faktiskt är.