2007-12-27

Skrivarskole-pedagogik

Det tyngst vägande bidraget i nya numret av Fantasin är en essä av Klara Bengtsson, som Malte Persson tar upp i dagens Expresssen, och som tidigare även Therese tagit upp i sin blogg.
Överlag är Fantasins nya nummer 3-4/2007 väldigt bra, paradoxalt nog med temat "skit".
Klara Bengtssons essä heter "Den osynliga pedagogiken" vilket låter lite illavarslande, och mycket riktigt handlar det om skrivarkursernas osynliga pedagogik, eller om man så vill, dolda läroplan.
Det är egentligen inget mystiskt i detta, det handlar om hur eleverna på våra mest välrenommerade skrivarkurser - varav Klara själv varit en - i brist på mera handfast undervisning så att säga insocialiseras i en viss syn på sitt eget och andras skrivande.
Här skulle man kunna citera långa partier av Klaras text, ett exempel:
"Tanken är att det inte ska finnas någon smakdomare som hämmar den fria tanken. Men många elever blir istället ännu mer osäkra: de sniffar i luften efter det som verkar gälla under ytan. Det är en mänsklig drift att skapa regler och normer i gruppen, om det inte aktivt motarbetas. Trots den frihet som den rådande skrivarpedagogiken vill ge så har lärare och handledare alltid preferenser och smakuppfattningar. Dessa sipprar fram i formuleringar och normer, i bokval och reaktioner. Stämningar sprider sig så lätt på skolor och vad som är 'bra' och vad som är 'dåligt'. Men risken är att detta 'skrivarskole-bra' verkar naturgivet eftersom författaren upptäckt det 'själv'. Hon har ju skrivit sig fram till det, experimenterat och fått respons, sniffat i luften. Hon har socialiserats fram till det, det tycks ha växt fram ur henne själv. Och om hon inte vet vad normerna är eller vilka verktyg det finns, hur ska hon ens kunna säga emot och revoltera? Om allt är tillåtet, men ändå inte..."
Det är precis det här jag varit ute i min kritik av skrivarskolorna, som finns bland annat i en essä i Post Scriptum nr 1-2 2005!. Men liksom vad gäller Lars Larsens kritik av språkmaterialismen i Sela nr 1 är det här en kritik av skrivarkurserna - inifrån. Jag har själv bara gått en kortare skrivarkurs för tio-femton år sedan, och det gav inte alls mersmak. Med andra ord har min kritik varit en kritik i stort sett utifrån, och man skulle kunna tänka sig att den bygger på fördomar. Ända har jag ju sett hur skrivande människor i min bekantskapskrets som kommit in på någon av de mest välrenommerade skrivarskolorna faktiskt har förändrats, de har börjat skriva annorlunda, mer fragmentariskt, stryka alla småord, kommit längre och längre bort från den muntliga poesi de kanske en gång startade med... Har de tillräckligt mycket inre drivkraft hittar de så småningom tillbaka till ett mer eget skrivande, men i värsta fall fastnar de i en slags skrivarskolenorm för hur ett höglitterärt skrivande förväntas se ut.
Vi kan hoppa fram ett stycke i Klaras text, så hittar vi det här citatet:
"Värre är att de skrivarskolor jag gått på har genomsyrats av en enda estetiknorm: språket har stått i fokus, det impulsartade originella har hållits högt, medan försök till känslomässiga berättelser ofta tolkats som banala. (Och här är jag inte ute efter varken språk eller impulser, det är själva ensidigheten som är dålig.) Det är en förunderlig paradox att det vilda i slutändan verkat så tuktat och att det känslomässiga uttrycket tycks vara så 'farligt'."
Klara poängterar att hennes artikel i första hand handlar om romanen som genre, dess plats i skrivarkursernas pedagogik. Men byt ut ordet "berättelser" i stycket ovan mot ordet "dikter" och det stämmer lika mycket även där. Grundsynen på litteratur förändras inte, den är lika styrande för skrivandet.
Vi får en syn inte minst på poesin som framgår väldigt tydligt av Jenny Tunedals slutkläm i artikeln Alla är vi ägg! i Aftonbladet för någon vecka sedan. Där tar Jenny Tunedal upp ett antal diktsamlingar som kommit under hösten på små förlag och som inte tidigare blivit recenserade. Hon anser att deras poesisyn - med undantag för Per Höjholts dikter från 60-talet och Karl Larssons konceptuella poesi på OEI Editör - är föråldrad:
"Här pågår ingen undersökning av språket, ingen fördröjning av betydelsen, ingen tömning. Subjektet är intakt och står som en garant för diktens äkthet. Språket är tveklöst, användbartt, en förmedlande bro av hållfasthet över trubbelvattnen mellan jag och du. Människor och deras städer och känslor och minnen regerar, äggsperimenten är i minoritet."
Jenny Tunedal ritar en karikatyr av allt hon hatar, som har med den mer traditionalistiska poesisynen att göra. (De diktsamlingarna hamnar ju uppenbarligen också i strykklass, eftersom de tas upp i en samlingsrecension.) Det är skrivarskolepedagogiken i ett nötskal, det är så här man ska tycka för att få skriva om poesi på en kultursida i dag. (Therese Bohman är ett levande undantag som bekräftar regeln.)
OBS! Det är inget fel att gå på en folkhögskola, det är tvärtom bra, Poetry slam-rörelsens grundare Erkki Lappalainen gick på sin tid grundkursen vid Biskops-Arnö (inte någon skrivarkurs alltså). Det jag vänder mig mot är skrivarskole-pedagogikens dominans. Tack Klara Bengtsson för att du vågar (ja, just vågar!) ta upp det.

2007-12-26

Essäisten Olle Thörnvall

Författaren Olle Thörnvall är en av våra främsta svenska essäister. Inte för att han gör så mycket väsen av sig, eller rättare sagt, hans namn nämns inte så mycket i media, men kanske just därför. Han har hur som helst byggt upp ett genuint och personligt författarskap genom att helt enkelt skriva om företeelser som intresserar honom, så uppfattar åtminstone jag det. Det kan vara rockbandet Trettioåriga kriget, svensk rocklyrik, novellisten Gustaf Rune Eriks för att bara ta några exempel. Hans specialområde har väl blivit att berätta om författare som blivit förhållandevis förbisedda av historieskrivningen, och som intar en mer eller mindre självvald outsiderposition. En outsider kan förvisso nå berömmelse - som den Bruno K. Öijer om vilken Olle Thörnvall har skrivit boken Det svarta puzzlet - men vanligare är väl motsatsen, ett liv lite i dunklet vid sidan av.
Olle Thörnvall gör just detta nödvändiga, går in och botaniserar bland skuggorna, ser vad som är värdefullt och plockar fram det i ljuset. Ofta visar det sig vara väl så värdefullt som det på förhand mer uppmärksammade! Att han också har jobbat på antikvariat - tillsammans med gestalter som Eric Fylkeson och Magnus Palm -har säkert bidragit till detta förhållningssätt och denna inställning till litteraturen: Att inget är en gång för alla givet, det går att göra nyupptäckter och omvärderingar, en aktivitet som pågår ständigt, men oftast utanför strålkastarljuset.
Enligt vad jag kan utläsa av Olle Thörnvalls verk så är han, förutom författare, även litteraturhistoriker och lärare. Jag skriver medvetet litteraturhistoriker för trots en tydligt påvisbar akademisk verksamhet - han har skrivit en doktorsavhandling om novellisten Gustaf Rune Eriks - är han ganska oakademisk i sitt förhållningssätt, det vill säga han använder sig inte av någon iögonenfallande litteraturvetenskaplig metod. (Vad använder du dig av för metod i uppsatsen? var den första frågan på många uppsatsseminarier jag - jag höll på att skriva tyvärr - bevistat.)
Det handlar om biografisk forskning - ofta bland förstahandskällor men utanför akademierna - parat med närläsning. Det blir väl närmast tal om en hermeneutisk metod, där man går från författarens verk till författarens liv och tillbaks igen. Eftersom det oftast rör sig om förbisedda författarskap så finns det en fräschör över skrivandet, ingen eller nästan ingen har tidigare skrivit om dessa författarskap som oftast ligger några decennier bakåt i tiden. I essäsamlingen En gång i staden (Ellerströms, 2000) får vi exempelvis stifta bekantskap med - eller återknyta bekantskapen med - poeten Ragnar Bengtsson, roman- och novellförfattaren Gösta Pettersson med flera. Ofta blir frågeställningen; varför blev det inte mera än så här, varför avbröts ett lovande författarskap av dunkla skäl? Eller finns där mycket nog redan som det är, bara dagens läsare förmår att hämta fram det? Det är spännande, ibland thrillerartat att läsa. Som texten om den unge symbolisten och flanören Hans Magnus Nordlindh som avled av ett vådaskott på hotell Anglais en sen oktobernatt 1908.
Den tämligen löst hållna röda tråden är staden Stockholm, författarnas förhållande till staden liksom deras romangestalters. På sätt och vis är det nog bara en förevändning för att få lyfta fram just dessa författarskap. Men som alla flanörer vet Olle Thörnvall att parallellgatorna kan bjuda på minst lika spännande nyupptäckter som någon av de mer berömda pulsådrorna.
Den direkta orsaken att jag började läsa den här boken är avsnittet om poeten Peter Lindforss som jag av olika skäl kommit att intressera mig för. Kapitlet om honom skiljer sig från de övriga, det är av naturliga skäl öppet och oavslutat, och mer hoppfullt, än de övriga. Det handlar om en vän, en fortfarande verksam författare. Det visar att en författare arbetar alltid framåt, ännu ligger allting framför en, allt återstår att skriva.

2007-12-23

Julblues

ensamheten sprider sig
ensamheten har förbindelser
konsumera mera ensamhet
producera mera ensamhet
ensamheten är inte vacker men den hänger högt
i julgranens topp
människorna sitter under
och tittar upp

kärleken söker sig fram
kärleken har inget namn
kärleken är maktlös och svag
den har inget att äta i dag
kärleken sover på gatan i natt
fast det är kallt som i fans egen hatt
kärleken söker expansion men har dåligt kapital

störst av allt är kärleken
störst av allt är kärleken
störst av allt är kärleken
störst av allt är kärleken
var det visst nån stackare som sa

störst av allt är ensamheten
störst av allt är ensamheten
störst av allt är ensamheten
störst av allt är ensamheten
den som sa det han va det
och han vann förstås allt

2007-12-20

Raderna

GOD JUL MED DORIS LESSING

I mitt hängiga Borelia-tillstånd zappar jag mellan kanalerna:
Våld, Matlagning, MTV med småbrudar som är lika sexiga som fyra hopslagna ormar, mer matlagning, börsrapporter, boxning, matlagning, våld, skidtävling, matlagning, matlagning, matlagning. Men så finns, å andra sidan, Kunskapskanalen och BBC World.

Här något helt annat; Ett utdrag ur Doris Lessings "Shikasta".

"När 42 gifte sig, valde han en kvinna som, liksom de flesta han kände, hade mat som sitt nästan enda intresse. Deras liv dominerades av att köpa, laga och äta mat. Deras barn uppfostrades till att betrakta mat som en sak av yttersta vikt. I rapporten närmast före denna meddelade Agent 9 att det hade ordnats så att 42 plötsligt förlorade sitt tidigare levebröd och fick tillfälle att förestå en restaurang. Avsikten var att han kanske därigenom skulle komma att se mat och matlagning i ett mera objektivt ljus. Men både han själv, hans hustru, hans barn och några av deras vänner kom att gå helt upp i denna restaurang som var berömd inte bara i hans eget land utan i flera andra dessutom. Deras tankar sysslade aldrig med annat än mat, och tydligt var att saken bara hade blivit värre. Jag har nu ordnat så att han på grund av sina allsidiga kunskaper om födoämnen har blivit anmodad av en internationell organisation att bli rådgivare vid genomförandet av ett livsmedelsprogram i vissa ytterst fattiga delar av Sydkontinent 1. Jag tror att han och hans hustru kommer att anta anbudet och att den dagliga kontakten med denna yttersta svält blir en chock som rycker dem ur detta fanatiska matintresse. Återstår då problemen med barnen, som också ingår i mitt uppdrag. Jag har bett Agent 20 att ingripa här.

2007-12-12

Slutet är början på slutet

SVT:s "Slutet på historien" visade sig bli precis den sortens pliriga tråkprogram man hade befarat. Inte ens C-M Edenborg har lyckats få styrfart på juryn. Helt ofarliga aspiranter skriver slutet på rätt ointressanta historier. På ren ingivelse skrev jag dock i somras ett slut på Jonas Hassen Khemiris text "Kontrollera allt. Radera.", som ändå hade en viss potential. Alltså inte mitt slut, men Khemiris början. Det jag bidrog med var väl mest vanvett och osammanhängande förvirring, nedtecknat under en frenetisk vargtimme:

Det sista stycket öppnar upp för fria improvisationer. Och till sådana ska man förhålla sig med distans. Inte som jazzmusikerna, dessa så kallat ”innovativa musikutövare”, för vilka improvisationer tycks vara ett sätt att dölja konsekvenserna av alltför dålig potträning och på tok för fri uppfostran. ”You Don’t Know What Love Is”. Nej, tacka fan för det! Ja, begapa ni bara mitt (jag är utledsen på att vara ”du” och "lantis" och "loser" med er nu) blasfemiska NEJ till allt vad instrumentonani och självhävdelse heter, för det ska ni ha klart för er: det är minst lika mycket KULTUR i vikingarock som i dixielandjazz. Säg mig: har inte vid det här laget en rad frågor väckts hos den högvälborne läsaren? Till exempel: varför öppnar idioten (”jag” alltså) inte dörren? (hör han inte att det knackar?), ska den missriktade aggressionen gentemot jazzbacillen verkligen få stå i vägen för oss och den i tanken uppenbara cliffhangern?: det står alls ingen gråhårig ensling med knotiga pianofingrar därutanför, istället en ogudaktigt vacker uppenbarelse med något orientaliskt över sig, ett exotiskt förkroppsligande av KVINNAN per se. Den där anteckningsboken var inget annat än en undanmanöver, ett berättartekniskt knep som bara riktigt listiga författare behärskar, och som de använder för att läsaren ska förirra sig in i snårskogen av blinda förhoppningar och falska föreställningar om att varje knut låter sig lösas upp, att varje slut har en mening – ett begripligt memento mori. Nej, era parasiter, ni måste nöja er med billiga utfall och löst sammanfogade konspirationer sprungna ur en medelmåttas neurotiska misantropi. Vad finns det för mening med att leverera det uppenbara? Det är en allvarligt menad förfrågan, ingen begynnande kvasifilosofisk plattitydexcercis (eller är det det det är?) vars enda syfte är att vara den annalkande psykosens Pac Man; sluka allt runtomkring sig tills det som återstår är ensamhet och ett evigt kringirrande i lömska gångar utan slut. Sug på den här: JAZZLEGENDEN (den som ni är i färd med att läsa) ÄR EN SAGA UTAN MENING. Larm och lidelse som inte betyder ett skit. Nej, förlåt mig. Jag är trött (möjligen på väg från neuros till oförblommerad psykos), menar egentligen inget ont. Det är ingen anklagelse från min sida. Klart ni vill en snuttefilt i mörkret, något att falla tillbaka på. Livet är ju så oförutsägbart ändå. Faktum är att jag RÄDD – för att inte säga hysterisk – och det är därför jag inte öppnar dörrjäveln. Om nu upphovet till denna mardröm står där i det obarmhärtiga ljuset från trapphusets 90-wattslampor, vem vet vad jag tar mig till då? Tänk om jag dräper fanskapet. ”Man or Woman doesn’t Make Any Difference to Me” kunde ledmotivet till det eventuella dråpet heta. Där snackar vi jazzpärla. Näsbenet rakt upp i pannloben på ren reflex. Usch, ni hör ju, jag kan inte lita på mig själv längre. Till och med snuten har tappat tålamodet, halva rättsapparaten är liksom satt ur spel, det finns ingen återvändo om det råkar vara fel typ av människa som står där ute. Så för att undgå allvarliga förseelser bliver jag vid min läst. Fortsätter en blind forskning i den gulnade anteckningsboken (jo, den finns, jag erkänner). Eller, om ni så vill (men det vill ni väl förstås inte?), detta EFFEKTSÖKANDE MOMENT i historien utan slut. Det gäller att orkestrera vankelmodet. Bara genom att bli vän med sin osäkerhet kan man övervinna den. Därefter låter man sig inte längre bli vilseledd. Livet går i tvåtakt snarare än i sex åttondels dito, så är det med det. Om det nu är den där jazzfascisten som ringer på dörren – vilket vi aldrig kommer att bli varse (även om ni säkert antar både det ena och det andra) – så kommer vederbörande i vilket fall inte avslöja något spännande. Vad ankommer det er om det som sägs är A eller B som leder fram till C? I bästa fall har det väl något med vindsförrådet att göra: varför gjorde jag inbrott där?, till exempel. Mig är det likgiltigt. Isa, Ida eller Jens – ”Do I Care or Not? You Know It!”. Se där, ytterligare något att spisa till jazztobaken.
Det är som ni förstått med yviga penseldrag man tvingas teckna mitt gradvisa nedstörtande i anpasslighet och ruin. Mitt misslyckade så kallade ”storstadsliv”, att jag sitter här med epifaniska ingivelser som det är omöjligt att tyda annat än att de är djupt motstridiga. Ena stunden ”döda”, andra stunden ”självmörda” (säger mig det bländvita skenet av varje enskild insikt). Det enda som med säkerhet låter sig konstateras är att jag blir er svaret skyldig ifråga om upplösningen på detta drama. I den situation som för närvarande råder, och nu skriver jag på ett överblivet ark i ANTECKNINGSBOKEN, kan det inte bli annat än så här: ”Arbetslös i en klaustrofobisk lägenhet svärtar jag strukturtapeten med samma frenesi som en blind skulle läsa dess rappakalja till blindskrift – utan vare sig mål eller mening. De sotsvarta bokstäverna och figurerna på väggen avtecknar sig likt mitt liv visavi det faktiska skeendet. Ett allt större avstånd mellan fond och bakgrund föröder verklighetsuppfattningen på ett sådant sätt att mörker och ljus skiftar plats i en intrikat väv av oupplösliga skuggmönster som färdas med hastigheten av en bisvärm i parningstider och på mindre än en sekund (så vitt jag är i stånd att bedöma tid) exponerar ett vitt pentagram mot den numera svarta väggen och med en armlängds avstånd mäts diskrepansen mellan mig och evigheten upp som i ett kluster av rumsliga dimensioner parallellställda med varandra i ett hav av leda med försvinnande små kobbar av oförklarlig lycka och överallt i en upplyst korridor som liknar ingången till spegelsalen i Versailles som liknar en typisk förortsetta i Hägersten uppenbarar sig en människokropp som ömsom tigger om nåd ömsom förolämpar mig och på så sätt också berättar HISTORIEN OM MITT LIV, som om den visat sig som en färg sannolikt varit ockragul med inslag av magenta för allt piss och blod som runnit genom min lekamen och för att jag understundom trott mig vara den reinkarnerade Kristus och andra gånger Heliogabalus den unge syriern som stampade med sin skuggfot och allt detta sammantaget tyder på att det här … ” Att det där var den näst sista meningen.

*

(En roligare, eller dummare kanske man ska säga, text av mig, eller ja ... sammanställd/ihopklippt av mig, finns att läsa i det nyutkomna 104-sidiga numret av OEI, "Arbete pågår" # 36, som inom kort kan beställas på Tidskriftsbutiken.)

Kinas helveteskrets

"120 gruvarbetare döda efter en gasexplosion i en kolgruva i provinsen Shanxi i norra Kina", så löd nyheten.

Bilder från CNN och BBC News visar Helvetet; ett djupt hål, en omvänd kon, som på serpentinvägar gräver sig allt längre in mot kollagret, ner mot den lägsta kretsen. Men Dante skulle inte placerat några fattiga, underbetalda gruvarbetare där.

Nu ser man pyttebilar köra cirkel efter cirkel på smala vägar ner mot de kolgruvegångar från vilken alltför många kinesiska gruvarbetare aldrig återvänder. Samma story om igen, i England och Ruhrområdet på 1800-talet, i Kina 2007: Gruvbrytning, industrier och korrumperade chefer som offrar människor för kapitalanhopning, och aktieägare som klappar i de små händerna.

Jag skrev en kort debattartikel om en del av det kinesiska undrets baksidor i Aftonbladet, den 12/11. Här är den:

SKAKIGT PÅ BÖRSEN? SATSA PÅ DET NYA SLAVERIET!

Jag visste det ju redan för tre år sedan. Hade information från flanken; en affärskunnig vän som sa: ”Nu är det Kina som gäller!” Alla hans rika vänner var redan där. Jag sa, som vanligt, att jag föredrog ”etiska” fonder, hur katten man nu kan urskilja dem.

Sen kom alla TV–reportagen och dokumentärerna från det nya Kina och dess högproduktiva fabriker. Textilindustrier där man arbetar 16-18 timmar om dygnet. Unga människor som utmattade somnar på högar av tyg. Ogifta kvinnor, förflyttade långt hemifrån, bosatta i kollektiv med sex till tolv personer i varje rum, typ interneringsläger. Hyra och halvtaskig mat dras av från lönen. Hemresa en gång i halvåret. 20 till 24 timmars arbetsdag för att möta en order, knappt någon övertidsersättning. Kroppar som strejkar och rädsla som urholkar själen. Man måste ju skicka hem pengar till familjen i den fattiga byn. Protester få, strejker otänkbara. Så gick det när kapitalet blev sams med diktaturen.

Samtidigt: Förorenad natur och vattendrag. Två tredjedelar av Kinas vatten är besmittat, en tredjedel av fiskarna i Gula Floden dör, 700 000 kineser är sjuka av dåligt vatten. I minst 50% av fallen kör industrierna ut sina giftiga biprodukter direkt i naturen.

Så skapas den förtjänst som Kina vill öka med 400 % till år 2010. Och allt detta sker medan investerare från Väst blundar på båda ögonen och lyssnar fascinerat till kassaklirret.

Man talar, som alltid på handelsspråk, om den demokratiseringsprocess som ska följa med affärerna. Det sa också Ericsson i Burma för tio år sen.

Men i Kina, och många andra ”emerging markets” återuppstår slaveriet. Underlaget för tillväxt och garanten för investerarnas ohöljda förtjusning är en människosyn lik slavägarens: Dessa miljoner arbetande kroppar har endast ett funktionellt värde. Deras människovärde är reducerat till redskapets.

”Satsa på Kina”, sa han. Det gjorde jag alltså inte. Men för dem som gjorde det blev det högvinst. Fonder mot Kina hör till de få som rätt behändigt överlevde börssvackan i augusti-september, med kvarstående fondvinst på mellan 20 och 28%.

Vill man ha dessa pengar? Eller alla de andra som baseras på en snabbt kalkylerad vinstfaktor byggd på likgiltighet för fattiga människors villkor och värde, skenheligt försvarade med att tillväxt och demokratisering går hand i hand. Javisst, men förutsättningen för hit-smash-storvinst är att demokratiseringen går jäkligt långsamt. Så att man hinner göra kapet innan det kostar för mycket, innan löner och röster höjs.

Rich Big Boys play that game. “Emerging Markets” är deras favorit-data-spel. Live.

2007-12-09

BOFH, del 43

Jamen, jahaja, BOFH-dags igen, men allt jag har är några gamla spridda anteckningar och frågan är om det går att få någon ordning på dem. Hm, få se nu ... Jag kom in genom dörren på verkstan någon vanlig novembereftermiddag. Ja, så var det. Kanske början-mitten på november. Inte helt aktuellt, men ni får hålla till godo; det är inte så lätt att både hinna jobba och hålla reda på Sven. Hur som helst hälsade han mig med följande kommentar:

– Du ser ut som du har sålt smöret och tappat pengarna, men du ser lite ungdomlig ut!

Jag visste inte om jag skulle bli glad; det är ju roligt att se ungdomlig ut, men frågan är hur gammal man ser ut när någon använder det som en komplimang.

– Ja, det blir ju inget smör när man är ung ... sa jag.

Sven tyckte kanske att han hade varit för snäll, så han kastade en blick på min fuskpälsjacka och sa:

– Det där är väl det sportigaste du någonsin kommer att sätta på dig.

– Ska du säga, sa jag, du med din beachvolleyväska.

Sven blev lite sur och gick och åt av Kjells mat. Jag gjorde honom sällskap i köksavdelningen eftersom jag hade med mig en burk "Medelhavsvega" från Ica. Det är dyrt med färdiglagad mat, men jag vägrar numera förvara eller laga något ätbart i pentryt eftersom såväl disktrasor som små djur krälar/kryper/flyger runt där.

När jag sedan skulle börja jobba gick det inte så bra.

– Det går inte att logga in, sa jag.

– Vad står det? frågade Sven.

– Det kommer upp en ruta ... Och gissa vem jag ska kontakta?!

– BOFH! tjoade Sven och kom över till min arbetsplats.

Han joxade med något tills inloggningen fungerade, utropade "magi!" och slog sig ner bredvid mig. Kjell passerade förbi med något slags ritmaterial under armen.

Kjell: (till Sven) Körde du servern i natt?

Sven: Ja, den blev så glad så.

Kjell: Blir det mer minne?

Sven: Nej, men det finns 30 gig ledigt ... Frågan är om man ska trycka på en firewiredisk på den där rackarn?

Kjell: (skrider vidare mot dörren) Jag går ut. Jag återkommer.

Sven: Nähä, skit i det då, jävla konstnärssjäl ...

Jag: (passar på att ta upp frågan om ny layout på tidskrift.nu) Hur blir det med färgen då, va, va, färgen, hur blir det med den, snälla säg ...?

Sven: Nä.

Jag: Det blir inget?

Sven: Jag vill inte ha vitt.

Jag: Jo, det kommer att bli så fint och lättläst.

Sven: (läser från någon kvällstidning.se) Men! "Familjen Olsson har hamnat i knipa efter otaliga snabblån". Well, I could have told you that one ...

Jag: Varför går Firefox och dör en gång var femte minut?

Sven: SBS.

Jag: Nej, möjligen var det den sbs:aren som satt här före mig ...

Sven: Jag vet faktiskt inte.

Jag: Vilket bra svar.

Sven: Du har väl addat konstiga grejer på Facebook.

Jag: Nej, jag läser artiklar. Det är ett ganska normalt beteende.

Sven: Den brukar bli så där när man har gjort för mycket.

Jag: Då får jag stänga den eller stänga av hela datorn.

Sven: Men jag är inloggad där så det får du inte göra.

Jag: Jag skiter väl i Firefoxen då och använder den andre.

Sven: (tittar på min skärm) Men vad gör du, kopierar du från Aftonbladet?

Jag: Ja, jag gör länkar till recensioner och citerar lite ur dem och det ska jag slippa göra när du och Janos har gjort om på tidskrift.nu.

Sven: Nä.

Jag: Vadå nä?

Sven: Jag har ändrat mig.

Jag: Så det ska fortsätta vara så här?

Sven: Det ska vara för jävligt i all evighet amen.

Jag: Jaha, och då kan vi väl ändra färgerna till orange och lila också?

Sven: Ja, med små hakkors på.

Han går ut och röker. Jag fortsätter med recensionerna. Efter en stund kommer Sven in igen i sällskap med Maja.

Sven: Nä, ska vi göra lite vitt?

Jag: Jaaa!!!

Maja hämtar kaffe och sätter sig vid en av datorerna.

Maja: Brukar ni alltid jobba på kvällarna?

Sven: Jag brukar aldrig jobba på mornarna om jag inte har sovit här. Jag tror inte det finns någon som är så morgontrött som jag.

Ett ihärdigt pipande hörs.

Maja: Jo, jag.

Sven: Jag är skeptisk.

Pipandet fortsätter.

Sven: (till Maja) Din bok ligger på tangentbordet, men du kanske vill ha den där.

Maja: (flyttar på boken så att pipandet upphör) Kaffet var gott.

Sven: Jag förstår inte varför man gör äckligt kaffe. Det är som med mat, jag
förstår inte varför man gör äcklig mat. Det är så onödigt. (till mig) Och nu sitter du och bofh:ar. Du blir tyst och så säger man någonting och så börjar det knattra.

Jag: Det är synd att det hörs.

Sven: Du får väl skaffa ett tyst tangentbord. Apples nya tangentbord är så smart för att man måste hålla in capslocktangenten lite längre och om man bara råkar slå till den SÅ BLIR DET INTE JÄTTESTORA BOKSTÄVER. Så smart och så enkelt.

Jag: Men kollar inte folk innan de skickar iväg det de skrivit?

Sven: Man kan ju tycka att de borde göra det.

Lite senare på kvällen dyker Magnus och Lukas upp; Lukas jobbar som ostavsmakare och bjuder på kalas borta i köksavdelningen. Sven tycker att gorgonzolan luktar som hans fötter. Efter maten ägnar sig Sven och Magnus åt Facebook på varsin dator. Om någon minns, så tävlar Sven och Magnus om vem som har flest kompisar.

Sven: (till Magnus) Men har du addat Björns syrra?

Magnus: Har du inte sett min lista?

Sven: Men den är ju så lång ... Få se om hon är något snygg? Och så använder du jävla tattarexplorer.

Magnus pratar tyst, så det är svårt för mig att skriva vad han säger. Sven har knepiga kompisar på det sättet: Janos pratar för fort och Magnus pratar för tyst.

Sven: Nähä, no hångel ...Men du kan ju för fan inte adda en gammal Kellysdörrvakt!

Magnus: Men vi var ju med i samma orienteringsklubb.

Lukas: (till Magnus) Vad får du ut av det där?

Magnus: Det är massa barndomskompisar, det är väl kul att se vad de har gjort.

Lukas: Dem vill man ju inte träffa.

Magnus: Varför är ni så sociofoba?

Sven: (till mig) Men håller du på och bofh:ar nu igen?

Magnus: (tittar upp) Va?

Lukas: (till Magnus) Men fattar du, du sitter bredvid henne och snackar strunt. Hon outar ditt outande på Internet.

2007-12-05

Grova dikter, dålig poesi

Jag tittar i ett gammalt nummer av Ordkonst (nr 1/2005). Jag blev där angripen av Martina Lowden, som ett led i en då pågående litterär fejd som numera har tagit sig andra uttryck. Jag fick i alla fall skäll för att jag publicerat en dikt med sexuellt färgat språkbruk på sajten Lyriska.nu; Martina citerar i sin artikel med nedlåtande välbehag några av dess rader. Om hennes upprördhet är litterärt eller moralistiskt betingad är oklart, det kanske var en kombination.
Visst, det var ingen av mina bästa dikter, det var snarast en apokryfisk version av en dikt som numera i sin helhet lyder:

Jag har lagrat min ungdom
som whisky
på tunga, mörka ekfat
och just ikväll är jag törstig.


Martina Lowden fokuserar dock endast på diktens fortsättning i sitt inlägg

Jaha. Jag tittar ner i Andreas Björstens själs avgrund:
’(jag har aldrig lyckats / suga av mig själv / men kanske kan jag bli min egen ungdomskälla / tack vare / minnets whisky)’ Jotack, det var en svavelpust som hette duga det. Kan någon vädra?


Senkommen kommentar, inte bara l’esprit de l’escalier utan formulerad långt ute på gården:
I likhet med Catullus hävdar jag att även en renhjärtad poet kan använda sig av ett grovt språkbruk, för att väcka en viss effekt. Men vid läsning av den nyöversatte Catullus konstaterar jag helt sonika att hans språkbruk var långt grövre än mitt. (Aktiviteten ”att suga kuk på dig själv” förekommer för övrigt – som smädelse - i dikt nr 88 i urvalet.)
Bra eller dålig poesi? Tiden svarar åt Catullus och hans dikter kräver inga ytterligare kommentarer från min sida.

Ja, i mitt fall, läs mina bästa dikter. Kommer i bokform inom kort.

*******

Epilog: Jag sitter i mässen på mitt jobb och läser Catullus. Jag sitter reserv och har en stunds frihet – visserligen illusorisk – innan arbetsledningen hör av sig och vill att jag ska jobba något varv.
Min arbetstid började kl 13.00. Jag har en typ av arbete där det är omöjligt att komma försent, det är helt enkelt otänkbart, även om det någon gång om året händer även oss att man misstar sig på tiden eller av något skäl är för sent ute. Klockan är nu 13.30 tisdag eftermiddag. Jag läser följande rader i kommentarsdelen till Catullus’ nyutgåva på svenska ”Dikter om kärlek och hat”:
”Catullus dikter var nästan helt okända ända från senantiken och nästan tusen år framåt. Kring år 1300 hittade någon en gammal handskrift i Verona som innehöll den handskrift vi nu har med 116 dikter.” (efterskrift av översättarna Gunnar Harding och Tore Janson)
Jag måste vara lite trött, om inte annat i huvudet, för i ett ögonblick erfar jag en egendomlig, nästan pinsam men samtidigt lite upplyftande dubbelexponering. Jag känner så väl igen de där siffrorna i texten, de är viktiga för mig, jag får absolut inte komma försent: 1300. Jaha, det var ett årtal, inte ett klockslag!
För Catullus räknas tiden i sekler, han må ha varit stor och omtalad som poet i sin livstid och ett tag framöver, därefter gick det många hundra år innan hans verk kom upp till ytan igen. För mig räknas tiden i klockslag, timmar och minuter. Jag är slav under klockan 13.00 – men också jag smider ord och verser (utan jämförelser i övrigt), också jag känner en själens kärlek formas till ord i mig.

2007-12-04

Raderna

"Den borde vara som albyl, sade han. En albyl tar man om man har ont i huvudet, inte annars. Konst ska man se om är intresserad och har behov av konst. Ingen äter albyl som inte behöver det, så varför ska alla se konst som inte har behov av det."

Ulf Linde, i ett radioprogram, juni 07