Det har (snyft, snyft) sedan en tid tillbaka varit dags för mig att presentera det allra sista BOFH-avsnittet, eftersom Sven har hittat ett nytt jobb. Han ska layouta kataloger och börjar den 12 maj. Således kom vi överens, han och jag, om en dag för la grande finale och det blev alltså i dag. Bobby Jr, Preben, Julia och jag satt vid respektive dator och jobbade och Sven kom inglidandes på verkstaden vid pass halv fem på eftermiddagen.
Jag: Titta där kommer han, BOFH:en!
Sven: (säger ingenting)
Jag: Han har lite premiärnerver ... eh, avslutningsnerver.
Sven: (skjuter en gummisnodd på mig) Tja!
Bobby Jr: (om mig) Jävlar vad hon började knattra nu! (till Sven) Får man ställa en fråga?
Sven: Ja, du har två veckor på dig.
Bobby Jr: (visar på skärmen) Hur ska jag få bort den här tomma sidan ...?
Sven: Ja, det där är ju jävligt irriterande. (förklarar) Men det känns ju som fel sätt, så du kan ju stället göra som så att när du gör pdf så säger du "skriv ut sidan två och fyra".
Bobby Jr: (glad) Du är smart du.
Sven: Tack, säg det igen.
Preben: (pratar i sin mobil) Ja, jag har lite kyckliing som jag tänkte grilla och lite vin, men har du något drickbart så hugg det, annars går det bra ändå ...
Julia: (till Sven) Hur har det gått, har du hört något från nya jobbet?
Sven: Nej, I has hört nothing.
Julia: Men du har ju fått jobbet. Har de sagt det så är det så.
Sven: Man vet aldrig. Det kan ju bli så att jag dyker upp den tolfte och så undrar folk vad jag gör där ... (till mig, med syfte på det jag skriver) Du kanske ska lägga ut det när provanställningen är över.
Jag: Det är ju ingen som vet att det handlar om dig.
Sven: Förutom att det står Tidskriftsverkstaden överallt; min enda feta referens.
Julia: Får vi komma och hälsa på dig då första dagen?
Sven: Visst, och ta med Gertrud.
Bobby Jr: Och du sätter förstås upp ditt nummer här på väggen, så att alla som ringer hit och vill ha hjälp med att göra om hårddiskar kan nå dig på din hotline.
Preben: Eller ska de ringa din chef?
Sven: (måttligt road) Ja, precis.
Jag: (till Sven) Du vill inte skriva en liten avskeds-BOFH själv?
Preben: "BOFH tar äntligen bladet från munnen" ...
Jag: Men vad säger du, en liten egen text ..?
Sven: Nej.
Jag: Ett stilenligt "nej".
Preben: Du har ju redan sålt dig.
Sven: Till ..?
Preben: Till internationella kylskåpskonglomeratet.
Här uppstår en liten lucka, eftersom jag inte får tala om var Sven ska jobba någonstans, men det har att göra med "produktbroschyrer, x-trettitvåan har nödsugkapacitet och yadayadayada, mått på inbyggnadsspisar, verkligen osexiga grejer".
Preben: Om spisarna har måtten 90 60 90 så är de ju sexiga.
Sven: Eller går åtminstone in under fläkten.
Julia: "Eller går åtminstone in under fläkten" – är det kriteriet på att vara sexig?
Preben: (till mig) Hur ska du få det här till att det inte är spisar det handlar om?
Jag: Får jag inte skriva att det är spisar?
Preben: Du kan skriva vitvaror – det är väl lagom anonymt?
Bobby Jr: Soffor!
Sven: Soffor ..?
Bobby Jr: Man kan använda soffor som metafor för lite av varje. Det var en gång en bra fotbollstränare som hade köpt en spelare från Brasilien och sedan sa han: Här värvade vi en soffa från Brasilien och så fick vi en jävla golvlampa!
Bobby Jr, Sven och Preben: (skrattar hjärtligt)
Jag: Alla killar skrattade och tjejerna förstod ingenting.
Sven: Jag garvade men jag förstod ingenting.
Bobby Jr förklarar att det handlar om en djuplodande metafor, där fotbollsspelare kan liknas vid olika möbler beroende på vad de gör och hur de är.
Jag: Men hur kan det vara så stor skillnad på fotbollsspelare, alla springer ju bara omkring och sparkar på en boll ...
Bobby Jr: Åååå ... (djup, demonstrativ suck)
Jag: Men Sven, berätta lite nu ... Hur känns det att sluta på verkstan?
Sven: Det är nu man skulle komma med någon sådan här Zlatan-grej: Bollen är rund och fötterna är uppåt.
Jag: Är det inte lite sorgligt?
Preben: Eller är du bara glad att bli frisläppt?
Sven: Någon blandning däremellan är det väl.
Jag: Kommer du att få någon användning av BOFH-talangerna på det nya jobbet?
Sven: Jag tänkte inte outa dem så mycket, det måste väl finnas någon jävla tekniker där som fixar allt sådant där. Och så kan jag komma och säga: "Internet är trasigt".
Bobby Jr: Jag tänker i alla fall skicka vidare alla som ringer hit till dig.
Preben: Vi kommer också att ordna gruppresor en gång i veckan.
Bobby Jr: (jublar) Bra idé!
Preben: Supportresan till Svens kontor.
Jag: Men hur känns det för er andra att Sven slutar? Nu tänker jag fråga er i tur och ordning. Julia?
Julia: Jag har faktiskt också fått jobb! Vid Hornstull, det är jättespännande.
Jag: Då försvinner ju du också!
Sven: Alltså, no offense, men har din mamma verkligen behov av dig på en halvtid?
Julia: De växer skitmycket! Och jag kan ju jobba med ljud också.
Sven: Du är en renässansmänniska!
Jag: (till Julia) Så du kommer inte att sitta här – då är det bara vi som ska bort också, Bobby. Preben, hur känns det för dig då att Sven slutar?
Preben: Ja, för Svens skull är det väl "äntligen".
Jag: Men för din?
Preben: Jag försöker också avveckla mig härifrån.
Jag: Du är ganska avvecklad redan.
Preben: Det är ett bra ställe, men inte ett bra ställe att fastna på.
Jag: Bobby, hur känner du då?
Bobby Jr: Jag tycker det är mest jobbigt att BOFH:en läggs ner, faktiskt. Jag tycker du ska börja jobba på samma ställe som Sven så att det kan bli BOFH därifrån också.
Sven: Det kanske blir som Kjell säger, att jag är tillbaks om en månad ...
Julia: Kommer du tillbaks så spöar vi dig!
Sven: Efter att jag har fixat burkarna eller innan?
Jag: Det är väl klart att du inte ska tillbaka, ens för BOFH.
Bobby Jr: Har du köpt väckarklocka?
Sven: Väckarklockorna vaknar jag ju inte av, däremot har jag en timer till min stereo med 80-talshits, den står på 7.30 nu men den ska ju stå på 7.00 sedan. Jag börjar 8.30.
Jag: Du har redan börjat träna lite ..?
Bobby Jr: Gertrud kan ringa och väcka dig efter sina nattjobb här.
Alla babblar i munnen på varandra medan jag skriver som en galning – jag hinner ändå inte riktigt med i svängarna och blir plötsligt varse att de andra är överens om att jag inte får skriva vad Sven svarade på Bobby Jr:s förslag angående väckning.
Jag: Men jag missade svaret ...
Preben: Han sa: "Ja tack, hemskt trevligt".
Sven: Men jag vet inte vad grannarna tycker om att min stereo går igång på högsta volym klockan sju ...
Julia: Blir du av med lägenheten har du i alla fall ett jobb.
Sven: Jag hade satt stereon på väckning klockan fyra för att jag skulle vakna fyra en morgon och sedan var jag inte hemma dagen därpå och hade glömt att stänga av väckningen och så stod stereon och spelade på högsta volym från klockan fyra på morgonen till klockan sju på kvällen och så var inte jag där ...
Jag: Vaknar inte du av annat än en stereo på högsta volym?
Sven: (allvarligt) Jag har missat en jordbävning, 4,6 på richterskalan. Och jag sov i en Friggebod en gång och vaknade inte när en helikopter landade på gräsmattan utanför.
Bobby Jr: Om du lägger dig tio så vaknar du rent naturligt sedan vid fem sex på morgonen. (klär på sig jacka och skor) Börjar du på måndag?
Sven: Nej, den tolfte.
Bobby Jr: Varför har vi avskeds-BOFH då?
Jag: Nej, vi bara kom överens om att det skulle vara i dag.
Sven: (hittar Bobbys chokladkex) Å, får jag kaka?
Bobby Jr: En avskedskaka. Nej, nu ska jag gå hem.
Sven: See you.
Jag: När börjar du på morgonen, sa du?
Preben: 8.30 och ingen flex?
Sven: Men hon som anställde mig sa "nejmen, vi har ju typ flex, man kan komma mellan åtta och nio" men i min värld är det inte flex, det är komma-försent-marginal. Men jag tänkte gå in stenhårt för halv nio.
Julia: Många tycker faktiskt det är viktigt att komma i tid.
Alla babblar i munnen på varandra igen och kommer fram till att fasta tider är onödigt, utom i vissa fall när folk måste göra något exakt samtidigt.
Julia: Har du varit där och besökt stället?
Sven: Jag har sett stället.
Julia: Och det finns så här kaffeapparat och ...
Sven: Det finns en kaffeapparat som gör en helt okej macchiato. Och så är det bara pc rakt över, jag kommer att få spatt ...
Julia: Jag tror de flesta gillar elaka tekniker.
Sven: Fast jag ska inte outa att jag är tekniker.
Julia: Det är bara tekniker som får vara otrevliga.
Sven: Jag läste på någon sajt med supporthistorier om en färgaffär där de hade en maskin som blandade färger och varje gång den strulade kallade alla på Nisse och Nisse kom och gjorde något magiskt och så fungerade färgapparaten, men en gång började en ny kille i färgaffären och när färgapparaten strulade såg han att Nisse tryckte ner ctrl-alt-del och så blev den nya killen den nya Nisse ...
Jag: Och du vill med detta nu berätta att du egentligen inte kan så mycket ..?
Sven: Ja, jag har ju ingen utbildning. Det som gör mig till en BOFH är att jag inte har den där begränsningen i att bli rädd för att göra fel.
Julia (tittar på sitt jobb i datorn) Det är så svårt med vågrätt och lodrätt, vilket som är vad ...
Sven: (gestikulerar) Lod. Våg. Vågor går så här.
Julia: Men det beror på hur höga vågorna är.
Jag: (till Sven) Vem ska ta hand om tidskrift.nu när du inte är här?
Sven: Lyckligtvis har ju Janos skrivit ganska snygg kod, och det är ett citat av Jerker, så då får Jerker stå för det han sagt och ta ansvar för den där snygga koden.
Preben: Jerker ska ju jobba här, men inte med själva BOFH:andet.
Jag: Han är väldigt o-BOFH:ig.
Preben: Annars kan vi göra med resten av datorerna som med de här (pekar på två pc-burkar). Det finns egentligen inga program installerade, så då löser det sig. (till Sven) Har du några mer sista ord till oss?
Jag: Ja, vi får nog avsluta det här så jag kan jobba lite.
Julia: Är inte alla väldigt hungriga?
Sven och Preben och Julia går ut och handlar och under tiden ringer Prebens mobil med ett allt högre surrande ljud. Jag lägger den i ett skåp under en hink och sätter igång och jobbar i godan ro och märker knappt när sällskapet är tillbaka igen – eller att Preben börjar leta efter sin telefon som återigen hörs ringa.
Sven: Den knorrar.
Jag: Ja, den knorrar så mycket att jag la den i skåpet där under en hink.
Sven: Ååååååå, det är sådan typisk Helenagrej!
Jag: Varför är det typiskt mig? För att jag inte kan stänga av den på normalt sätt?
Preben: (plockar ut telefonen) Jag tycker det var en ganska kreativ avstängning.
Sven och Preben packar lite olika väskor och gör sig i ordning för kvällens begivenheter hos Lukas.
Jag: Vad skulle ni göra, spela boule?
Sven: Spela grill.
Preben: Grilla bouleklot, spela kyckling.
Sven: (till Julia) Eftersom jag skrev årsmötesprotokollet till DBVS kan jag väl få knycka en flaska vin?
Julia: Men jag är faktiskt lite irriterad på att varje gång vi har möte så är det någon helt ovidkommande person som dricker upp allt vinet. Men det finns ju två flaskor till, så ta den då!
Sven och Preben: Nehej, vi får väl gå till Systembolaget då.
De diskuterar vem som egentligen är den där ovidkommande personen och drar sig mot dörren.
Julia: (till Sven) Tog du vinet nu då?
Sven: Nej, det var lite känsligt det där ...
Julia: Förlåt. Eller något.
Jag: Det är de som ska säga förlåt.
Julia: (tveksamt) Det är det, va?
Julia och jag sitter kvar och jobbar och någon timme senare dyker Kjell upp. Jag frågar honom om han har något att tillägga till sista BOFH-snittet.
Kjell: (djup suck och lång tystnad) Frågan är bara: När är han tillbaks?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2008-04-25
2008-04-21
"Den reaktionäre borgaren" - avantgardet och den postmoderna kritiken av analysen
Den amerikanska författaren och essäisten Susan Sontag riktar i sin epokgörande text Konst och antikonst (1964) udden mot föreställningen att ett konstverks ”mening” står att finna först ”under ytan”, att den inte kan nås utan ingående och reflekterande tolkning. Konsten, menar hon, måste upplevas spontant och direkt, utan denna dechiffrering och sökande efter dolda koder: ”I vissa kulturer innebär analysen en frigörelse. Den blir ett medel att revidera, omvärdera och bryta med ett dött förflutet. I andra kulturer blir den reaktionär och oförsynt. Så är fallet i vår kultur, där analysen huvudsakligen är något reaktionärt och kvävande”. Av detta blir slutsatsen att den moderna analysen ”i de flesta fall innebär […] en kälkborgerlig vägran att låta konstverket vara i fred”. Det mest reaktionära draget hos analysen finner Sontag i det faktum att den vill vara ”en radikalkur för att kunna behålla en gammal text som man anser vara för värdefull för att vilja förkasta, och [analysen] innebär att man totalt stuvar om dess [konstverkets] innebörd”. Om man med utgångspunkt i det senare, dvs. kritiken mot den borgerliga förkärleken till de gamla texter (”klassikerna”) som man en gång för alla stämplat som Konstverk, ser vi linjer löpa bakåt mot futurismens inverterade (i förhållande till ”det borgerliga”) förkärlek visavi det nya, till maskinen och ”den halsbrytande djärvheten”.
I ”Futurismens grundläggning och manifest” (1909) frågar sig Filippo Tommaso Marinetti: ”Varför skulle vi se tillbaka – när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan skapat den överallt närvarande eviga hastigheten”. Lägg särskilt märke till den kursiverade formuleringen, ty allt sedan Aristoteles har ”tidens och rummets enhet” fungerat som ett ideal vid utformningen av framför allt dramatiska texter. Och när den dramatiska texten sedan uppförts på scenen, när den givits kropp i dramat, förmår betraktaren i bästa fall uppnå katharsis och därmed införliva dramat i och hos sig själv. Vad är detta, skulle futuristerna säga, om inte en borgerlig villfarelse? Åtgärd: tiden och rummet måste dö! Kanske är det att dra betydelsen av en enda mening väl långt, men den frenesi med vilken futuristerna attackerade nostalgiska tillbakablickar på kanoniserad konst kan inte nog understrykas. De fastslog trots allt att ”mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi”. I och med detta ideal bröt de också med, samt upprättade ett brott i, den starka koppling mellan borgerlighet och konst som fått stå oemotsagd genom århundraden.
Hos dadaisterna återfinns liknande angrepp på borgerligheten och dess konstsyn. Inte minst genom att man enligt Tristan Tzara, den rumänske poet som författade riktningens manifest (1918), ”kan utföra varandra motsatta handlingar samtidigt, i ett enda friskt andetag”. När han proklamerar att han ”hatar vanligt sunt förnuft” vänder han sig direkt mot den rationalitet och figurativa gestaltning av konsten som borgerskapet historiskt sett lockats av: ”varje borgare är en liten dramatiker, han uppfinner olika slags repliker; i stället för att sätta in figuranter som svarar mot hans intelligensgrad, puppor på stolar, så söker han orsaker eller syftemål […] att staga sin pjäs med, en historia som talar och definierar sig själv”. Att en historia ”definierar sig själv” är något som Sontag också hävdar, om än inte med de negativa borgerliga förtecken som Tzara framhåller. Hon accepterar inte tanken att figurativ konst skulle vara Konst per se, utan tvärtom att den abstrakta konsten är att föredra pga. dess subversiva karaktär; att den i högre utsträckning förmår undandra sig den borgerliga villfarelsen ”innehållsanalys” till förmån för en mer ”ren” tillägnan bortom ideologiska dimridåer. I en passage i Konst och antikonst menar hon att ”målmedveten avantgardism – vilket för det mesta har inneburit formexperiment på bekostnad av innehållet – inte [är] enda sättet att hindra att konsten hemsöks av analys”. Men väl ett sätt, frestas man tillägga. Sontags bärande ståndpunkt är alltså att de innehållsliga aspekterna allt för länge, ända sedan antiken, haft herravälde när det gäller närmandet till konsten. Detta har i sin tur resulterat i att ny ”mening”, företrädesvis formad efter en för sin tid allenarådande praxis, lagts ovanpå den redan befintliga konsten och försvårat en ”direkt” tillägnelse av den.
Som ett komplement till Sontags perspektiv kunde en passage hos Jean-Francois Lyotard fungera. I sin text ”Svar på frågan: vad är det postmoderna?” (1982) fokuserar den franske filosofen på vad han uppfattar som den politiska maktens självpåtagna sätt att definiera vad god konst är, samt hur den sedan kan användas i propagandistiska, repressiva och förtryckande syften. Hans kritik av ”det starka Partiet” och dess hyllningar av realismen blir samtidigt till ett försvar för den experimentella konsten:
När makten heter parti, triumferar realismen och dess nyklassicistiska komplement över det experimenterade avantgardet genom att bringa det i vanrykte och genom att förbjuda det. Men ändå krävs det att de ’rätta’ bilderna, de ’rätta’ skildringarna, de ’rätta’ formerna som partiet fordrar, utväljer och sprider, finner en publik som längtar efter dem, som ett lämpligt botemedel mot den depression och ångest som den känner. […] [N]är angreppet mot det konstnärliga experimenterandet uppbärs av den politiska makten är det i egentlig mening reaktionärt: det estetiska omdömet behöver då bara uttala sig om ett visst verks samstämmighet med fastställda regler för det sköna.
Lyotard väcker här den svårbesvarade frågan om konst och politik någonsin kan uppgå i en lyckad syntes. Varje realist blir förstås svaret skyldig, men i André Bretons programförklaring Surrealismens manifest (1924) finns av allt att döma ansatser till en lyckad fusion. Följande citat talar om anarki som en väg till frigörelse, och ger en fingervisning om Bretons himlastormande ambitioner för avantgardet:
Människan spår och människan rår. Det ligger i hennes egen makt att bli herre över sitt eget jag, dvs. att på anarkins stadium kvarhålla hela bandet av sina för varje dag allt mer fruktansvärda begär. Detta lär henne poesin. Den bär i sig det fulländade vederlaget för allt elände vi råkar ut för. Den kan vara en ordnande kraft; den blir det då vi, drabbade av besvikelser av mindre personlig art, upptäcker dess tragik. Måtte den dag komma då den påbjuder penningens död och ensam bryter himlens bröd åt jorden!
I de surrealistiska doktrinerna finns således ett pragmatiskt strävande efter att, som Breton uttrycker det, ”lägga sig vinn om att praktisera poesin!”. Han frågar sig: ”ankommer det inte oss, som redan lever av poesi, att hävda det som för oss är den största insikten?”. Den elitistiska konstsyn där konsten är förunnad några få analytiker, för att tala med Sontag, lika väl som den ”borgerliga mani” där varje historia gör anspråk på att berättas och mötas med respekt, sätts vid skampåle av det surrealistiska kollektivet – som en indirekt förlängning, kan det tyckas, av den dadaistiska ”protest [som] med knytnävsslag engagerar hela själen i destruktiv handling”.
(ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen nr. 25/07)
I ”Futurismens grundläggning och manifest” (1909) frågar sig Filippo Tommaso Marinetti: ”Varför skulle vi se tillbaka – när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan skapat den överallt närvarande eviga hastigheten”. Lägg särskilt märke till den kursiverade formuleringen, ty allt sedan Aristoteles har ”tidens och rummets enhet” fungerat som ett ideal vid utformningen av framför allt dramatiska texter. Och när den dramatiska texten sedan uppförts på scenen, när den givits kropp i dramat, förmår betraktaren i bästa fall uppnå katharsis och därmed införliva dramat i och hos sig själv. Vad är detta, skulle futuristerna säga, om inte en borgerlig villfarelse? Åtgärd: tiden och rummet måste dö! Kanske är det att dra betydelsen av en enda mening väl långt, men den frenesi med vilken futuristerna attackerade nostalgiska tillbakablickar på kanoniserad konst kan inte nog understrykas. De fastslog trots allt att ”mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi”. I och med detta ideal bröt de också med, samt upprättade ett brott i, den starka koppling mellan borgerlighet och konst som fått stå oemotsagd genom århundraden.
Hos dadaisterna återfinns liknande angrepp på borgerligheten och dess konstsyn. Inte minst genom att man enligt Tristan Tzara, den rumänske poet som författade riktningens manifest (1918), ”kan utföra varandra motsatta handlingar samtidigt, i ett enda friskt andetag”. När han proklamerar att han ”hatar vanligt sunt förnuft” vänder han sig direkt mot den rationalitet och figurativa gestaltning av konsten som borgerskapet historiskt sett lockats av: ”varje borgare är en liten dramatiker, han uppfinner olika slags repliker; i stället för att sätta in figuranter som svarar mot hans intelligensgrad, puppor på stolar, så söker han orsaker eller syftemål […] att staga sin pjäs med, en historia som talar och definierar sig själv”. Att en historia ”definierar sig själv” är något som Sontag också hävdar, om än inte med de negativa borgerliga förtecken som Tzara framhåller. Hon accepterar inte tanken att figurativ konst skulle vara Konst per se, utan tvärtom att den abstrakta konsten är att föredra pga. dess subversiva karaktär; att den i högre utsträckning förmår undandra sig den borgerliga villfarelsen ”innehållsanalys” till förmån för en mer ”ren” tillägnan bortom ideologiska dimridåer. I en passage i Konst och antikonst menar hon att ”målmedveten avantgardism – vilket för det mesta har inneburit formexperiment på bekostnad av innehållet – inte [är] enda sättet att hindra att konsten hemsöks av analys”. Men väl ett sätt, frestas man tillägga. Sontags bärande ståndpunkt är alltså att de innehållsliga aspekterna allt för länge, ända sedan antiken, haft herravälde när det gäller närmandet till konsten. Detta har i sin tur resulterat i att ny ”mening”, företrädesvis formad efter en för sin tid allenarådande praxis, lagts ovanpå den redan befintliga konsten och försvårat en ”direkt” tillägnelse av den.
Som ett komplement till Sontags perspektiv kunde en passage hos Jean-Francois Lyotard fungera. I sin text ”Svar på frågan: vad är det postmoderna?” (1982) fokuserar den franske filosofen på vad han uppfattar som den politiska maktens självpåtagna sätt att definiera vad god konst är, samt hur den sedan kan användas i propagandistiska, repressiva och förtryckande syften. Hans kritik av ”det starka Partiet” och dess hyllningar av realismen blir samtidigt till ett försvar för den experimentella konsten:
När makten heter parti, triumferar realismen och dess nyklassicistiska komplement över det experimenterade avantgardet genom att bringa det i vanrykte och genom att förbjuda det. Men ändå krävs det att de ’rätta’ bilderna, de ’rätta’ skildringarna, de ’rätta’ formerna som partiet fordrar, utväljer och sprider, finner en publik som längtar efter dem, som ett lämpligt botemedel mot den depression och ångest som den känner. […] [N]är angreppet mot det konstnärliga experimenterandet uppbärs av den politiska makten är det i egentlig mening reaktionärt: det estetiska omdömet behöver då bara uttala sig om ett visst verks samstämmighet med fastställda regler för det sköna.
Lyotard väcker här den svårbesvarade frågan om konst och politik någonsin kan uppgå i en lyckad syntes. Varje realist blir förstås svaret skyldig, men i André Bretons programförklaring Surrealismens manifest (1924) finns av allt att döma ansatser till en lyckad fusion. Följande citat talar om anarki som en väg till frigörelse, och ger en fingervisning om Bretons himlastormande ambitioner för avantgardet:
Människan spår och människan rår. Det ligger i hennes egen makt att bli herre över sitt eget jag, dvs. att på anarkins stadium kvarhålla hela bandet av sina för varje dag allt mer fruktansvärda begär. Detta lär henne poesin. Den bär i sig det fulländade vederlaget för allt elände vi råkar ut för. Den kan vara en ordnande kraft; den blir det då vi, drabbade av besvikelser av mindre personlig art, upptäcker dess tragik. Måtte den dag komma då den påbjuder penningens död och ensam bryter himlens bröd åt jorden!
I de surrealistiska doktrinerna finns således ett pragmatiskt strävande efter att, som Breton uttrycker det, ”lägga sig vinn om att praktisera poesin!”. Han frågar sig: ”ankommer det inte oss, som redan lever av poesi, att hävda det som för oss är den största insikten?”. Den elitistiska konstsyn där konsten är förunnad några få analytiker, för att tala med Sontag, lika väl som den ”borgerliga mani” där varje historia gör anspråk på att berättas och mötas med respekt, sätts vid skampåle av det surrealistiska kollektivet – som en indirekt förlängning, kan det tyckas, av den dadaistiska ”protest [som] med knytnävsslag engagerar hela själen i destruktiv handling”.
(ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen nr. 25/07)
Litterära brännmaneter
Också Viktor Johanssons "Kapslar" (Modernista, 2007) finns med bland 00-talets hittills bästa diktsamlingar av unga poeter. Men, som jag kanske antytt, konkurrensen är inte speciellt mördande. För övrigt spelar maneter en viss roll i texten, både hos Anyuru och Johansson.
P.S. Om ni har missat Jakob Simonsons artikel Strömkantringen i den unga svenska lyriken får ni där lite fler infallsvinklar på Johannes Anyurus, Viktor Johanssons och dessutom Sara Hallströms författarskap.
P.S. Om ni har missat Jakob Simonsons artikel Strömkantringen i den unga svenska lyriken får ni där lite fler infallsvinklar på Johannes Anyurus, Viktor Johanssons och dessutom Sara Hallströms författarskap.
Johannes Anyuru bäst av de unga
Bland diktsamlingar av yngre poeter (födda efter 1970) står nog Johannes Anyurus "Omega" (Wahlström & Widstrand, 2005) i särklass.
Johannes Anyuru utgår från jagets egna upplevelser, men genom att ta in också barndomskamraters och vänners erfarenheter i språket breddar han diktsamlingen till flerstämmighet utan att förlora det subjektiva perspektivet. Det är oerhört starkt gjort. Det är också motsatsen till det språkmaterialistiska sättet att jobba med texter (se exempelvis den här intervjun med Anna Hallberg) där poeten börjar med att stryka allt subjektivt, sedan tar in skikt av stämmor och röster från olika håll och klipper ihop det till en helhet, ofta med en (fördolt) subjektiv tematik - vill jag påstå - men med ett opersonligt uttryck.
Den subjektiva dikten som också tar in andras röster får en ojämförligt större djupverkan än den språkmaterialistiska brusdikten. Den språkmaterialistiska dikten brusar oftast in genom det ena örat och ut genom det andra. Johannes Anyurus röst bär - genom brusnivåerna.
Johannes Anyuru utgår från jagets egna upplevelser, men genom att ta in också barndomskamraters och vänners erfarenheter i språket breddar han diktsamlingen till flerstämmighet utan att förlora det subjektiva perspektivet. Det är oerhört starkt gjort. Det är också motsatsen till det språkmaterialistiska sättet att jobba med texter (se exempelvis den här intervjun med Anna Hallberg) där poeten börjar med att stryka allt subjektivt, sedan tar in skikt av stämmor och röster från olika håll och klipper ihop det till en helhet, ofta med en (fördolt) subjektiv tematik - vill jag påstå - men med ett opersonligt uttryck.
Den subjektiva dikten som också tar in andras röster får en ojämförligt större djupverkan än den språkmaterialistiska brusdikten. Den språkmaterialistiska dikten brusar oftast in genom det ena örat och ut genom det andra. Johannes Anyurus röst bär - genom brusnivåerna.
Några viktiga diktsamlingar i bokhyllans halvdunkel
Visst skulle vi kunna prata om riktig poesi, till skillnad från språkmaterialistisk dito. Men ett problem är att så få (gissningsvis) har läst de diktsamlingar jag refererar till. Förutom de uppenbara namnen (Vesuvius-gruppen, Stagnelius med flera) älskar jag dikter och diktsamlingar av bland andra Roger Skjöld, Bo Jonsson och Lars Hasselblad. Udda namn, udda författarkarriärer, ligger de i ljusdunkel ungefär som en sidogång i Chartres-katedralen.
Bo Jonssons "Utanför det krökta rummet" (Bonniers, 1974) är nog en av den svenskspråkiga litteraturens tio bästa diktsamlingar, med sin blandning av hudlös surrealism och inifrånkritik av socialstaten Sverige.
Roger Skjölds debut "Leva som snö" (Wahlström & Widstrand, 1978) är slängig krogpoesi ibland genomsköljd av ett inre, visionärt ljus. Uppföljaren "Akt" (1979) är skärande naken existentiell poesi, något av den mest dramatiska romantiken efter Öijer. Efter "Stilla hav" (1981) och "Lanterna" (1983) tycktes dock författarskapet mattas av men samtliga dessa diktsamlingar rekommenderas varmt.
Lars Hasselblads "Feodorovska" (Bonniers, 1970) är inte någon helgjuten diktsamling, men det som är bra är omistligt. Dikterna om Linnés lärjungar Forsskål, Thunberg och Sparrman, om Jesper Svedberg och Emanuel Swedenborg är fantastiska. De skriver delar av den svenska kulturhistorien så att säga inifrån.
Historisk närvaro i texten kan skapas på olika sätt, Lars Hasselblad gör det genom en kombination av historiska - fejkade eller äkta - citat och personlig inlevelse. En röst av lidelse går genom historien, och jag vet inte säkert om det är Swedenborg eller Hasselblad som talar, det är något av de bägge.
Vem följer upp dessa spår? Vilka har makten att skriva den svenska poesihistorien, dölja/döda dessa författarskap eller låta dem leva?
Bo Jonssons "Utanför det krökta rummet" (Bonniers, 1974) är nog en av den svenskspråkiga litteraturens tio bästa diktsamlingar, med sin blandning av hudlös surrealism och inifrånkritik av socialstaten Sverige.
Roger Skjölds debut "Leva som snö" (Wahlström & Widstrand, 1978) är slängig krogpoesi ibland genomsköljd av ett inre, visionärt ljus. Uppföljaren "Akt" (1979) är skärande naken existentiell poesi, något av den mest dramatiska romantiken efter Öijer. Efter "Stilla hav" (1981) och "Lanterna" (1983) tycktes dock författarskapet mattas av men samtliga dessa diktsamlingar rekommenderas varmt.
Lars Hasselblads "Feodorovska" (Bonniers, 1970) är inte någon helgjuten diktsamling, men det som är bra är omistligt. Dikterna om Linnés lärjungar Forsskål, Thunberg och Sparrman, om Jesper Svedberg och Emanuel Swedenborg är fantastiska. De skriver delar av den svenska kulturhistorien så att säga inifrån.
Historisk närvaro i texten kan skapas på olika sätt, Lars Hasselblad gör det genom en kombination av historiska - fejkade eller äkta - citat och personlig inlevelse. En röst av lidelse går genom historien, och jag vet inte säkert om det är Swedenborg eller Hasselblad som talar, det är något av de bägge.
Vem följer upp dessa spår? Vilka har makten att skriva den svenska poesihistorien, dölja/döda dessa författarskap eller låta dem leva?
2008-04-18
Kulturtidskrifternas Moment 22
Anförande tänkt att hålla vid FSK:s årsmöte på Tidskriftsverkstaden i Stockholm den 18/4
Jag tänkte prata om kulturtidskrifternas Moment 22, och det gäller speciellt de små tidskrifterna.
I ett system där det finns för lite pengar, för att alla som är kvalificerade ska kunna få stöd, måste man hitta på olika utstötningsmekanismer för att hålla systemet inom budget. Så har det varit med kulturtidskriftsstödet de senaste fem tio åren.
Den totala pengasumman står stilla och minskar därför i praktiken med inflationen och ökande kostnader. Antalet tidskrifter som får stöd minskar från år till år. Det var 150 för trettio år sedan! I fjol var det 119. I dag är det 105.
Här kommer det nyss omtalade Moment 22 in, som alltså speciellt drabbar de små tidskrifterna.
Tänk er att ni sitter i referensgruppen och funderar över hur mycket stöd tidskrifterna ska få för kommande år. Vissa tidskrifter sticker ut, de har maximala 600.000 kr eller 550.000 kr i produktionsstöd, och har i många år legat i toppen av ”bidragsligan” – vi vet alla här vilka det är. Jag tror det är väldigt lätt att de som är satta att bedöma tidskrifterna resonerar så här: Den här tidskriften har 600.000 kr i stöd – alltså måste den vara mycket kulturellt värdefull. Det ska väldigt mycket till för att ta ifrån en sådan tidskrift stödet, eller över huvud taget minska det. Om inte annat får man tidskriftens oftast inflytelserika redaktörer och medarbetare samt deras vänner på sig.
Likadant, fast tvärtom, fungerar det när man bedömer de små tidskrifterna, som kanske har 50.000 kr eller 25.000 kr i stöd eller rentav saknar stöd helt men ändå ansöker om bidrag. Den här tidskriften har ett väldigt lågt stöd – alltså kan den inte vara så värdefull. Inte heller har en sådan tidskrift så många inflytelserika vänner, som kommer att slå larm i Dagens Nyheter om orättvis medelsfördelning. Det blir rentav lockande, när det är ont om pengar, att dra ner på stödet till en sådan tidskrift.
Systemet som det är uppbyggt nu, där inga nya medel tillförs, gynnar en sådan här tröghet och kanske också feghet i fördelningen. Märk väl att det här Moment 22 som jag tagit upp inte alls har med kvaliteten på de enskilda tidskrifterna att göra, utan verkar ändå. Det är en form av cirkelbevisning där faktiska förändringar i tidskrifternas kvalitet i princip aldrig behöver vägas in i bedömningen.
Men låt oss gärna prata om kvalitet vad gäller kulturtidskrifter. Jag anser att kvalitetsbegreppet, som det har cementerats under senare år, ensidigt gynnar en viss syn på kvalitet. Det har blivit renodlat akademiskt, och då syftar jag inte på att man vänder sig till ungdomar som läser på universitetet, vilket historiskt sett alltid har varit en stor målgrupp för kulturtidskrifter. Jag syftar på att kulturtidskrifter oftast görs av människor med väldigt hög akademisk utbildning, med en ställning och karriär inom den akademiska världen. Och att referensgruppen ser detta och känner igen sig själva i det tänkande och de teorier som finns representerade i tidskrifterna. Begrepp som folkbildning, att göra en bred kulturtidskrift och så vidare, har kommit fullständigt i skymundan. I stället har vi fått ett avsmalnande, elitärt kvalitetsbegrepp som uppvisar en viss grad av slutenhet mot omvärlden. Det ställs aldrig under prövning, sätts aldrig under debatt, utom kanske någon enstaka gång om året då man diskuterar tidskriftsstödets fördelning.
Vad gäller litteraturtidskrifter, som jag känner bäst till, är det uppenbart att de små tidskrifterna med en från mainstream avvikande litteratursyn ligger illa till. Den akademiska synen på litteratur och läsning är att man ska hålla en viss distans, analysera, inte låta sig ryckas med… den romantiska litteratursynen är en annan. Där är det inte förbjudet med inlevelse och känslomässig läsning, vilket det faktiskt är inom den akademiska världen. Därför missgynnas alltid små tidskrifter som görs av konstnärssjälar i förhållande till stora tidskrifter som har en tydlig akademisk förankring.
Låt oss inte heller glömma tidskrifternas förmåga att väcka debatt. I grundtexten som styr tidskriftsstödets utformning står det så här:
”Stöd utgår till kulturtidskrifter som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med kulturell, ekonomisk eller social debatt eller som ger utrymme för presentation och analys inom de skilda konstarternas områden.”
Man kan lägga märke till att egenskapen att väcka debatt, som det är formulerat här, anses vara en viktig funktion hos kulturtidskrifterna, det nämns faktiskt före presentation och analys inom de skilda konstarterna. Kanske tänkte lagstiftarna här på mångfald i sann mening i stället för i den snäva mening begreppet i dag används.
Men frågan blir då vilka tidskrifter som i dag lever upp till kriteriet att väcka debatt? Det är sällan de som har mest pengar väcker någon debatt över huvud taget, enligt min mening. Undantaget var väl när Bangs chefredaktörer avgick, för då blev det debatt om feminismens olika inriktningar. Debatten om Mana hade politiska övertoner, och visade på hur staten numera detaljstyr de tidskrifter som ska få stöd. Den var ytterst nära att bli av med sitt stöd helt och hållet av politiska skäl och fick det som en konsekvens av debatten sänkt.
Bland litteraturtidskrifter är det de riktigt små som har väckt debatt under det senaste halvåret. Tidskriften Post Scriptum, numera nedlagd, väckte debatt på åtminstone tidskrift.nu, liksom tidskriften Aurora som jag själv representerar, som saknar kulturstöd helt och hållet. Övriga tidskrifter sitter still i båten och är fogliga bidragstagare. Så kan det i alla fall tolkas. Men vill vi ha kulturell frihet måste även tidskrifter som väcker debatt få finnas.
Jag tänkte prata om kulturtidskrifternas Moment 22, och det gäller speciellt de små tidskrifterna.
I ett system där det finns för lite pengar, för att alla som är kvalificerade ska kunna få stöd, måste man hitta på olika utstötningsmekanismer för att hålla systemet inom budget. Så har det varit med kulturtidskriftsstödet de senaste fem tio åren.
Den totala pengasumman står stilla och minskar därför i praktiken med inflationen och ökande kostnader. Antalet tidskrifter som får stöd minskar från år till år. Det var 150 för trettio år sedan! I fjol var det 119. I dag är det 105.
Här kommer det nyss omtalade Moment 22 in, som alltså speciellt drabbar de små tidskrifterna.
Tänk er att ni sitter i referensgruppen och funderar över hur mycket stöd tidskrifterna ska få för kommande år. Vissa tidskrifter sticker ut, de har maximala 600.000 kr eller 550.000 kr i produktionsstöd, och har i många år legat i toppen av ”bidragsligan” – vi vet alla här vilka det är. Jag tror det är väldigt lätt att de som är satta att bedöma tidskrifterna resonerar så här: Den här tidskriften har 600.000 kr i stöd – alltså måste den vara mycket kulturellt värdefull. Det ska väldigt mycket till för att ta ifrån en sådan tidskrift stödet, eller över huvud taget minska det. Om inte annat får man tidskriftens oftast inflytelserika redaktörer och medarbetare samt deras vänner på sig.
Likadant, fast tvärtom, fungerar det när man bedömer de små tidskrifterna, som kanske har 50.000 kr eller 25.000 kr i stöd eller rentav saknar stöd helt men ändå ansöker om bidrag. Den här tidskriften har ett väldigt lågt stöd – alltså kan den inte vara så värdefull. Inte heller har en sådan tidskrift så många inflytelserika vänner, som kommer att slå larm i Dagens Nyheter om orättvis medelsfördelning. Det blir rentav lockande, när det är ont om pengar, att dra ner på stödet till en sådan tidskrift.
Systemet som det är uppbyggt nu, där inga nya medel tillförs, gynnar en sådan här tröghet och kanske också feghet i fördelningen. Märk väl att det här Moment 22 som jag tagit upp inte alls har med kvaliteten på de enskilda tidskrifterna att göra, utan verkar ändå. Det är en form av cirkelbevisning där faktiska förändringar i tidskrifternas kvalitet i princip aldrig behöver vägas in i bedömningen.
Men låt oss gärna prata om kvalitet vad gäller kulturtidskrifter. Jag anser att kvalitetsbegreppet, som det har cementerats under senare år, ensidigt gynnar en viss syn på kvalitet. Det har blivit renodlat akademiskt, och då syftar jag inte på att man vänder sig till ungdomar som läser på universitetet, vilket historiskt sett alltid har varit en stor målgrupp för kulturtidskrifter. Jag syftar på att kulturtidskrifter oftast görs av människor med väldigt hög akademisk utbildning, med en ställning och karriär inom den akademiska världen. Och att referensgruppen ser detta och känner igen sig själva i det tänkande och de teorier som finns representerade i tidskrifterna. Begrepp som folkbildning, att göra en bred kulturtidskrift och så vidare, har kommit fullständigt i skymundan. I stället har vi fått ett avsmalnande, elitärt kvalitetsbegrepp som uppvisar en viss grad av slutenhet mot omvärlden. Det ställs aldrig under prövning, sätts aldrig under debatt, utom kanske någon enstaka gång om året då man diskuterar tidskriftsstödets fördelning.
Vad gäller litteraturtidskrifter, som jag känner bäst till, är det uppenbart att de små tidskrifterna med en från mainstream avvikande litteratursyn ligger illa till. Den akademiska synen på litteratur och läsning är att man ska hålla en viss distans, analysera, inte låta sig ryckas med… den romantiska litteratursynen är en annan. Där är det inte förbjudet med inlevelse och känslomässig läsning, vilket det faktiskt är inom den akademiska världen. Därför missgynnas alltid små tidskrifter som görs av konstnärssjälar i förhållande till stora tidskrifter som har en tydlig akademisk förankring.
Låt oss inte heller glömma tidskrifternas förmåga att väcka debatt. I grundtexten som styr tidskriftsstödets utformning står det så här:
”Stöd utgår till kulturtidskrifter som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med kulturell, ekonomisk eller social debatt eller som ger utrymme för presentation och analys inom de skilda konstarternas områden.”
Man kan lägga märke till att egenskapen att väcka debatt, som det är formulerat här, anses vara en viktig funktion hos kulturtidskrifterna, det nämns faktiskt före presentation och analys inom de skilda konstarterna. Kanske tänkte lagstiftarna här på mångfald i sann mening i stället för i den snäva mening begreppet i dag används.
Men frågan blir då vilka tidskrifter som i dag lever upp till kriteriet att väcka debatt? Det är sällan de som har mest pengar väcker någon debatt över huvud taget, enligt min mening. Undantaget var väl när Bangs chefredaktörer avgick, för då blev det debatt om feminismens olika inriktningar. Debatten om Mana hade politiska övertoner, och visade på hur staten numera detaljstyr de tidskrifter som ska få stöd. Den var ytterst nära att bli av med sitt stöd helt och hållet av politiska skäl och fick det som en konsekvens av debatten sänkt.
Bland litteraturtidskrifter är det de riktigt små som har väckt debatt under det senaste halvåret. Tidskriften Post Scriptum, numera nedlagd, väckte debatt på åtminstone tidskrift.nu, liksom tidskriften Aurora som jag själv representerar, som saknar kulturstöd helt och hållet. Övriga tidskrifter sitter still i båten och är fogliga bidragstagare. Så kan det i alla fall tolkas. Men vill vi ha kulturell frihet måste även tidskrifter som väcker debatt få finnas.
2008-04-15
ett nollåtta
Ett av de vackraste tidskriftsomslagen
på länge! Lyckligtvis medverkar jag med
kritik och dikt - jämte Eva B. Magnusson
och Juris Kronbergs, vilket givetvis får
mig att rodna. Å deras vägnar.
2008-04-12
Poesi i Dagens Nyheter: ett stickprov
Vad har landets mest inflytelserika dagstidning, Dagens Nyheter, för förhållande till poesin som konstart? När och i vilka sammanhang förekommer över huvud taget poesi i tidningen?
Ett enkelt stickprov ger en del av svaret. Under januari månad i år publicerades sammanlagt 12 dikter på familjesidan, av kända och okända poeter. Däribland Anna-Greta Sättare (f. -22), Hanserik Hjertén (f. -28) och estradpoesins grand old lady Birgitta Granberg. Även yngre poeter förekom naturligtvis, men dessa äldre etablerade eller halvetablerade namn har jag lyckats identifiera. Familjesidan innehöll också notiser om olika litterära priser och andra händelser inom det litterära fältet.
Under samma tidsperiod publicerade Kultursidan sammanlagt en dikt, "Solidaritet" av Lina Ekdahl (inom parentes sagt knappast någon av hennes bättre dikter).
Jag drar slutsatsen att familjesidan publicerar så pass mycket svensk poesi att den faktiskt kan spela en viss roll inom det litterära fältet, för att uppmärksamma och uppmuntra poeter i olika åldrar. Äldre poeter blir annars ofta av med sina bokkontrakt och skuffas undan, alldeles oavsett deras texters kvalitet, det är ett faktum och en av de tråkigare utvecklingarna på bokförlagen i dag. Min personliga åsikt är att skilda åldrar och litteratursyner bör kunna mötas - åtminstone någonstans. När inte BLM existerar är DN:s familjesida faktiskt det närmaste man kommer en sådan mötesplats.
DN:s kultursida däremot - och här skiljer den sig inte från andra stora kultursidor - har en oförmåga att fånga upp vad som rör sig inom poesin i bredare mening, den folkliga aspekten är fullständigt undanskymd. DN:s recensenter publicerar hyllningar till diktsamlingar på Bonniers, Norstedts och OEI Editör, men smakprov ur dikterna publiceras aldrig vilket gör att dikten som konstart allt mer börjar existera i ett vakuum. Författarpresentationer med en likaledes hyllande karaktär finns också med, men samma sak där, aldrig något smakprov på vad den intervjuade poeten faktiskt skriver. (Inte ens när Aase Berg var nominerad till DN:s kulturpris publicerades någon dikt av hennne i papperstidningen - läsaren hänvisades till nätet.)
Man kan ju inte gärna säga att dikter är utrymmeskrävande att publicera i tidningen! Det gjordes förr. DN hade en litteratursida, sedan länge borttagen. Även vanliga kultursidor publicerade poesi ibland, fram till för ungefär tio år sedan, då publiceringarna blev allt glesare. Varför tror inte tidningarna på den poesi de själva hyllar?
Om detta och besläktade frågor ska vi prata på ABF-huset imorgon söndag.
Uppdatering: Seminariet har nu avhållits, och jag tror att det gick bra. Det blev i alla fall en intressant och nyanserad diskussion, där betydligt fler än de tre (fyra med mig) i panelen deltog. Eventuella fiender var tillfälligt på annan ort.
Ett enkelt stickprov ger en del av svaret. Under januari månad i år publicerades sammanlagt 12 dikter på familjesidan, av kända och okända poeter. Däribland Anna-Greta Sättare (f. -22), Hanserik Hjertén (f. -28) och estradpoesins grand old lady Birgitta Granberg. Även yngre poeter förekom naturligtvis, men dessa äldre etablerade eller halvetablerade namn har jag lyckats identifiera. Familjesidan innehöll också notiser om olika litterära priser och andra händelser inom det litterära fältet.
Under samma tidsperiod publicerade Kultursidan sammanlagt en dikt, "Solidaritet" av Lina Ekdahl (inom parentes sagt knappast någon av hennes bättre dikter).
Jag drar slutsatsen att familjesidan publicerar så pass mycket svensk poesi att den faktiskt kan spela en viss roll inom det litterära fältet, för att uppmärksamma och uppmuntra poeter i olika åldrar. Äldre poeter blir annars ofta av med sina bokkontrakt och skuffas undan, alldeles oavsett deras texters kvalitet, det är ett faktum och en av de tråkigare utvecklingarna på bokförlagen i dag. Min personliga åsikt är att skilda åldrar och litteratursyner bör kunna mötas - åtminstone någonstans. När inte BLM existerar är DN:s familjesida faktiskt det närmaste man kommer en sådan mötesplats.
DN:s kultursida däremot - och här skiljer den sig inte från andra stora kultursidor - har en oförmåga att fånga upp vad som rör sig inom poesin i bredare mening, den folkliga aspekten är fullständigt undanskymd. DN:s recensenter publicerar hyllningar till diktsamlingar på Bonniers, Norstedts och OEI Editör, men smakprov ur dikterna publiceras aldrig vilket gör att dikten som konstart allt mer börjar existera i ett vakuum. Författarpresentationer med en likaledes hyllande karaktär finns också med, men samma sak där, aldrig något smakprov på vad den intervjuade poeten faktiskt skriver. (Inte ens när Aase Berg var nominerad till DN:s kulturpris publicerades någon dikt av hennne i papperstidningen - läsaren hänvisades till nätet.)
Man kan ju inte gärna säga att dikter är utrymmeskrävande att publicera i tidningen! Det gjordes förr. DN hade en litteratursida, sedan länge borttagen. Även vanliga kultursidor publicerade poesi ibland, fram till för ungefär tio år sedan, då publiceringarna blev allt glesare. Varför tror inte tidningarna på den poesi de själva hyllar?
Om detta och besläktade frågor ska vi prata på ABF-huset imorgon söndag.
Uppdatering: Seminariet har nu avhållits, och jag tror att det gick bra. Det blev i alla fall en intressant och nyanserad diskussion, där betydligt fler än de tre (fyra med mig) i panelen deltog. Eventuella fiender var tillfälligt på annan ort.
Tunedal läst av två
Med närmast osviklig säkerhet väljer Kristian Lundberg att citera ett stycke ur Jenny Tunedals "Kapitel ett" som med största sannolikhet inte alls är författat av henne själv. (Se den här intervjun.)
Jag hade ganska låga förväntningar på Jenny Tunedals bok så när jag börjar läsa den blir jag snarast positivt överraskad. De första avsnitten, Kapitel X och Elva kapitel, tycker jag har någonting. I åtminstone "Elva kapitel" tycker jag att alla de outsagda orden ändå bär någon betydelse som sipprar fram genom texten. Men ju längre jag läser desto mer känns de återkommande koncepten tröttande. Jag stöter på tre avsnitt som utgör en "kleptomanisk läsning av Wittgenstein" (noggrant angivet i den lilla notförteckningen). Jag läser kapitlet "Ensamhet" (som Kristian Lundberg uppenbarligen fäste sig vid) som enligt intervjun i DN är "ett collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud".
Det är ju inte så att Tunedal skriver om oviktiga teman, man anar en stor smärta, ensamhet och kanske upplevelsen av en närståendes död. Men hon uttrycker sig mest genom ellipser, utelämnade ord ska bära upplevelsen, mycket litet av det mest väsentliga sägs rakt ut. De kapitel som är starkast har hon inte skrivit själv, de kapitel där smärtan faktiskt benämns. Det känns lite sorgligt. Boken har ett upplägg där prologen kommer sist och Kapitel X kommer först. Gissningsvis - jag vet ju inte - har det att göra med att det sist skrivna känns mest levande och därför har placerats först. Det är annars en sällsynt olyrisk bok, det mesta är någon slags halvprosa, vilket ligger i linje med hennes tidigare redaktörskap för Lyrikvännen.
Boken kunde med fördel ha varit betydligt kortare, jag tycker Tunedal borde - med redaktörers hjälp - ha mejslat ut det hon själv hade att säga om ensamheten.
Jag hade ganska låga förväntningar på Jenny Tunedals bok så när jag börjar läsa den blir jag snarast positivt överraskad. De första avsnitten, Kapitel X och Elva kapitel, tycker jag har någonting. I åtminstone "Elva kapitel" tycker jag att alla de outsagda orden ändå bär någon betydelse som sipprar fram genom texten. Men ju längre jag läser desto mer känns de återkommande koncepten tröttande. Jag stöter på tre avsnitt som utgör en "kleptomanisk läsning av Wittgenstein" (noggrant angivet i den lilla notförteckningen). Jag läser kapitlet "Ensamhet" (som Kristian Lundberg uppenbarligen fäste sig vid) som enligt intervjun i DN är "ett collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud".
Det är ju inte så att Tunedal skriver om oviktiga teman, man anar en stor smärta, ensamhet och kanske upplevelsen av en närståendes död. Men hon uttrycker sig mest genom ellipser, utelämnade ord ska bära upplevelsen, mycket litet av det mest väsentliga sägs rakt ut. De kapitel som är starkast har hon inte skrivit själv, de kapitel där smärtan faktiskt benämns. Det känns lite sorgligt. Boken har ett upplägg där prologen kommer sist och Kapitel X kommer först. Gissningsvis - jag vet ju inte - har det att göra med att det sist skrivna känns mest levande och därför har placerats först. Det är annars en sällsynt olyrisk bok, det mesta är någon slags halvprosa, vilket ligger i linje med hennes tidigare redaktörskap för Lyrikvännen.
Boken kunde med fördel ha varit betydligt kortare, jag tycker Tunedal borde - med redaktörers hjälp - ha mejslat ut det hon själv hade att säga om ensamheten.
2008-04-10
2008-04-09
Final i STHLM Poetry Slam
Jag brukar inte skriva i den här bloggen för att göra reklam för mina egna evenemang. Men ibland måste man göra undantag, speciellt nu när det snart är dags för finalen i STHLM Poetry Slam.
På fredagen den 11 april kl 18.30 på Hjorthagens Medborgarhus möts 12 poeter för att göra upp om fyra platser i Poetry Slam SM i Halmstad längre fram i vår. Vi hoppas på lite publik; du kommer väl? Artemisgatan 19 är adressen, tunnelbanan går till Ropsten och du väljer uppgång Hjorthagen, den mer udda och bortglömda uppgången där dock en härlig stadsdel väntar med sina poetiska aktiviteter.
Deltagare: Lennart Bång, Pia K, Laura Wihlborg, Ulf Hässelbäck, István Molnár, Ewy Söderman, Alfonso Ambrossi, Kajsa Bohlin, Isak Jansson, Dennis Rehnfors, Sandra Lang och Tintom Nomell.
Mc: Johan Nordgren och Andreas Björsten.
Gästartist: Rebell-Robban.
2008-04-03
Rolling Stones goes Scorcese
Martin Scorsese, regissören till en av alla tiders bästa rockfilmer: "The Last Waltz", med The Band, Bob Dylan, van Morrison, Joni Mitchell, Neil Young, och andra storheter, har gjort en ny rulle i genren. En två timmar lång konsertfilm med Rolling Stones. Filmad live på Beacon Theatre i New York; och med endast få inslag av backstage-scener; alltså en ganska oprivat film; men rytmiserad med inklippningar av intervjuer från gammelpojkarnas ungdom.
Om Scorsese i "The Last Waltz" hade ambitionen, eller helt enkelt lusten, att få med en kraftig dos av The Band- medlemmarnas hektiska leverne; turnétrötthet, droger, självmord, sexmissbruk, själsliga funderingar, producentmakt och samarbetsproblem; så har han i den här filmen gjort det betydligt lättare för sig.
För lätt?
Nä. Jag tycker inte det är en viktig fråga; när man får så mycket showtime, så mycket kul. Och kanske är det helt enkelt Rolling-Stones-medlemmarnas integritetsbehov, som avspeglas i det faktum att de inte låter sig talas ut med. Längre.
De har blivit gamla. Men de rockar starkt. Och det är oemotståndligt att få se en halvkrokig, halvkrökad överlevare som Keith Richards i aktion; den av de fem som för övrigt har det vänligaste leendet och verkar minst fokuserad på sig själv. Han clownar, han goofar; medan Jagger går upp i varv och rör sig på scen med absolut självcentrering och styrka, som om han var trettio år yngre. Och även om Ron Woods och Keith Richards gitarrer bökar sig samman till en fast flytande gungande rockmatta; så är det fortfarande Mick Jagger som drar det största lasset; utan honom kunde de spelat på en klubb i Southampton.
Keith Richards genomför inte ett enda längre solo, eller ens något subtilare riff, det verkar han faktiskt inte orka, och Ronnie Wood kan inte nå höjderna ensam. Charlie Watts hänger med, lite oengagerat, som en god hantverkare, och övriga bandmedlemmar är proffs och entusiaster i en fin blandning. Men det är ändå den där magra, fårade Jagger som är hundra procent lokomotiv. Visst; han har inte det mörkare, djupare soundet i sin röst längre; inte samma omfång som för tjugo år sen. Han skriker rätt mycket; men han gör det med feeling och precision, och i motsats till Dylan har han den folkliga talangen att sjunga så man uppfattar vad han säger. Till exempel så att man hör, att han, den gamle rundknullaren, har gjort en låt om hur synd han tycker om sig själv för att det är nån brud som bara vill ha sex med honom. Det är väl arketypiskt: Att män inte heller vill bli utnyttjade? (Fast lite dålig karma får en groupieman ta).
Sen sjunger han om "the girl with the far-away look in her eyes", som om det var en urgammal längtan. En kärleksballad, och countrylåt, öronmärkt för USA. Och publiken här är mera college än rebeller, mera finklädd än friklädd, mera ung än sextiotalistisk; om man undantar kvällens hedersgäster Bill och Hillary Clinton, som inviger konserten.
Och det passar bra att demokraterna är där; med de slitna rebellernas musikkår. Men det är Mick Jagger som – tillsammans med en gästgitarrist som blueskungen Buddy Guy –fullständigt tar hem spelet, och som ser till att det går över gränsen för det ofarliga.
Visst; grabbarna spelar lite falskt någonstans i mitten av "As Tears Go By"; men det här är inte musikhögskolan, och Jagger tappar inte en rad. Han gör "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" som om han känner båda delarna fortfarande. Men det man ser mot slutet av konserten, eller kanske redan i början, är att han är trött längst inne i ögonen; och att den frenesi som bär hans kropp har snott rätt mycket av hans själ. Styrkan sitter i kroppen, och i känslan. Men när hans ansikte ligger rakt under strålkastarna har han en ålder som inte finns: Någonstans mellan trettio och hundra. Jag har sett åttiofemåriga kvinnor se yngre ut än Jagger. Och Richards. Och Wood. De tre är slitna på ett sätt som bara Jaggers utlevelse kan kamouflera.
Drugs kill, och turnerandet är en utmattningsrulle. Om Keith Richard stod utanför tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg skulle de fina damerna inte ge honom ens en femma. Tur att han slipper, thanks to God, som gamla rockmusiker brukar säga. Och att han vid cirka 65 kan stå upp på en scen och spela, så att njutningen lyser i ansiktet på honom. Som när han ensam sjunger "You´ve got the silver…", med mycket lite komp, och stor övertygelse. För det mesta verkar han också gladare än Jagger; som fortfarande jobbar hårt med sin narcissism. Märkligt att se; hur de som visar upp sig; också män, blir underkastade samma tryck som det kvinnliga objektet. Mick Jagger är ett kvinnligt objekt; så nära gogoflickan och mannekängen som en man i den åldern kan komma.
Men det är ett spel han valt. Kolla hur han hular med magen, kolla vilka fina armar!
Sexigt? Vet inte. Han är för feminin för mig. Men jag tar honom som han är, och alla de andra avmagrade typerna. Vem vill vara partykiller? Stones musik driver på, förbi alla de där observationerna och gränserna, som jag väl hoppades att den skulle göra, fortfarande. Det blir fest, det är ju det de är bra på.
Och Martin Scorsese figurerar som en liten självironisk regissör i utkanten av kameran, som ständigt undrar: Vilka låtar tar ni? Hur kommer ni att stå? Var finns ljuset på Mick? Hur mycket tål han av den starka strålkastaren? Vi vill inte bränna upp honom.
Scorsese gör sig lite löjligare och mer tvångsmässig än han är.
– Obsessions, fixations, säger Jagger, och ler med överlägsen charm. Men han känner nog sina egna fixeringar också. Besattheten är ett bränsle.
(Texten är tidigare publicerad på Moviebox)
Om Scorsese i "The Last Waltz" hade ambitionen, eller helt enkelt lusten, att få med en kraftig dos av The Band- medlemmarnas hektiska leverne; turnétrötthet, droger, självmord, sexmissbruk, själsliga funderingar, producentmakt och samarbetsproblem; så har han i den här filmen gjort det betydligt lättare för sig.
För lätt?
Nä. Jag tycker inte det är en viktig fråga; när man får så mycket showtime, så mycket kul. Och kanske är det helt enkelt Rolling-Stones-medlemmarnas integritetsbehov, som avspeglas i det faktum att de inte låter sig talas ut med. Längre.
De har blivit gamla. Men de rockar starkt. Och det är oemotståndligt att få se en halvkrokig, halvkrökad överlevare som Keith Richards i aktion; den av de fem som för övrigt har det vänligaste leendet och verkar minst fokuserad på sig själv. Han clownar, han goofar; medan Jagger går upp i varv och rör sig på scen med absolut självcentrering och styrka, som om han var trettio år yngre. Och även om Ron Woods och Keith Richards gitarrer bökar sig samman till en fast flytande gungande rockmatta; så är det fortfarande Mick Jagger som drar det största lasset; utan honom kunde de spelat på en klubb i Southampton.
Keith Richards genomför inte ett enda längre solo, eller ens något subtilare riff, det verkar han faktiskt inte orka, och Ronnie Wood kan inte nå höjderna ensam. Charlie Watts hänger med, lite oengagerat, som en god hantverkare, och övriga bandmedlemmar är proffs och entusiaster i en fin blandning. Men det är ändå den där magra, fårade Jagger som är hundra procent lokomotiv. Visst; han har inte det mörkare, djupare soundet i sin röst längre; inte samma omfång som för tjugo år sen. Han skriker rätt mycket; men han gör det med feeling och precision, och i motsats till Dylan har han den folkliga talangen att sjunga så man uppfattar vad han säger. Till exempel så att man hör, att han, den gamle rundknullaren, har gjort en låt om hur synd han tycker om sig själv för att det är nån brud som bara vill ha sex med honom. Det är väl arketypiskt: Att män inte heller vill bli utnyttjade? (Fast lite dålig karma får en groupieman ta).
Sen sjunger han om "the girl with the far-away look in her eyes", som om det var en urgammal längtan. En kärleksballad, och countrylåt, öronmärkt för USA. Och publiken här är mera college än rebeller, mera finklädd än friklädd, mera ung än sextiotalistisk; om man undantar kvällens hedersgäster Bill och Hillary Clinton, som inviger konserten.
Och det passar bra att demokraterna är där; med de slitna rebellernas musikkår. Men det är Mick Jagger som – tillsammans med en gästgitarrist som blueskungen Buddy Guy –fullständigt tar hem spelet, och som ser till att det går över gränsen för det ofarliga.
Visst; grabbarna spelar lite falskt någonstans i mitten av "As Tears Go By"; men det här är inte musikhögskolan, och Jagger tappar inte en rad. Han gör "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" som om han känner båda delarna fortfarande. Men det man ser mot slutet av konserten, eller kanske redan i början, är att han är trött längst inne i ögonen; och att den frenesi som bär hans kropp har snott rätt mycket av hans själ. Styrkan sitter i kroppen, och i känslan. Men när hans ansikte ligger rakt under strålkastarna har han en ålder som inte finns: Någonstans mellan trettio och hundra. Jag har sett åttiofemåriga kvinnor se yngre ut än Jagger. Och Richards. Och Wood. De tre är slitna på ett sätt som bara Jaggers utlevelse kan kamouflera.
Drugs kill, och turnerandet är en utmattningsrulle. Om Keith Richard stod utanför tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg skulle de fina damerna inte ge honom ens en femma. Tur att han slipper, thanks to God, som gamla rockmusiker brukar säga. Och att han vid cirka 65 kan stå upp på en scen och spela, så att njutningen lyser i ansiktet på honom. Som när han ensam sjunger "You´ve got the silver…", med mycket lite komp, och stor övertygelse. För det mesta verkar han också gladare än Jagger; som fortfarande jobbar hårt med sin narcissism. Märkligt att se; hur de som visar upp sig; också män, blir underkastade samma tryck som det kvinnliga objektet. Mick Jagger är ett kvinnligt objekt; så nära gogoflickan och mannekängen som en man i den åldern kan komma.
Men det är ett spel han valt. Kolla hur han hular med magen, kolla vilka fina armar!
Sexigt? Vet inte. Han är för feminin för mig. Men jag tar honom som han är, och alla de andra avmagrade typerna. Vem vill vara partykiller? Stones musik driver på, förbi alla de där observationerna och gränserna, som jag väl hoppades att den skulle göra, fortfarande. Det blir fest, det är ju det de är bra på.
Och Martin Scorsese figurerar som en liten självironisk regissör i utkanten av kameran, som ständigt undrar: Vilka låtar tar ni? Hur kommer ni att stå? Var finns ljuset på Mick? Hur mycket tål han av den starka strålkastaren? Vi vill inte bränna upp honom.
Scorsese gör sig lite löjligare och mer tvångsmässig än han är.
– Obsessions, fixations, säger Jagger, och ler med överlägsen charm. Men han känner nog sina egna fixeringar också. Besattheten är ett bränsle.
(Texten är tidigare publicerad på Moviebox)
This machine kills even more...
"DRAKSÅDDENS ÅR - BOK OM IRAKKRIGET AV PIERRE SCHORI- 3987 amerikaner har nu dödats i kriget, och minst 150 000 irakier, varav de flesta varit civila. Bara ifjol kostade kriget 138 miljarder US-dollar, en summa som skulle ha räckt till att ge alla 45 miljoner amerikaner som är oförsäkrade sjukförsäkringar. Det sade Pierre Schori på ett seminarium i ABF-huset där han presenterade sin nya bok "Draksåddens år - 11 september, Irakkriget och världen efter Bush."
Citat från Palmecentrets utskick: www.palmecenter.se
Bara en alldaglig påminnelse om att det finns annat än vi och våra texter, våra jobb, våra sjustjärniga sjuhärads kulturkonflikter.
Men kolla vad krigspengar och annat skit skulle räcka till. BÅDE Vård, Barn och Kultur.
Citat från Palmecentrets utskick: www.palmecenter.se
Bara en alldaglig påminnelse om att det finns annat än vi och våra texter, våra jobb, våra sjustjärniga sjuhärads kulturkonflikter.
Men kolla vad krigspengar och annat skit skulle räcka till. BÅDE Vård, Barn och Kultur.
2008-04-02
Bruksanvisning Börjel
Ny obligatorisk läsning på författarskolorna ute nu! Det lustiga är att de invändningar som recensenten Aase Berg har mot Ida Börjels nya bok - och som jag livligt håller med om efter att ha läst hennes två första - i recensionen vänds till fördelar. I ett annat litterärt klimat kanske det negativa hade setts som negativt; vem vet?
Jag syftar på det nästan tvångsmässiga redovisandet av vilka litterära "koncept" man använder, villket finns hos Börjel, men också hos Hallgren (sampling av Peter Wolodarskis och andras texter ur DN) och Tunedal ("kleptomanisk läsning av Wittgenstein"). Sätten att "detronisera den individuella kreativiteten" är oändliga. Och i längden väldigt tröttsamma.
Uppdatering: Men med tanke på de långa väntetiderna hos förlagen kan man nog förutsätta att merparten av de nyutgivna diktsamlingar jag kommenterat i bloggen under de senaste månaderna i själva verket är försenade bruksanvisningar till samtidens litteratur. Mycket är nog skrivet under post-poesins verkliga glansdagar 2004-2005.
Jag syftar på det nästan tvångsmässiga redovisandet av vilka litterära "koncept" man använder, villket finns hos Börjel, men också hos Hallgren (sampling av Peter Wolodarskis och andras texter ur DN) och Tunedal ("kleptomanisk läsning av Wittgenstein"). Sätten att "detronisera den individuella kreativiteten" är oändliga. Och i längden väldigt tröttsamma.
Uppdatering: Men med tanke på de långa väntetiderna hos förlagen kan man nog förutsätta att merparten av de nyutgivna diktsamlingar jag kommenterat i bloggen under de senaste månaderna i själva verket är försenade bruksanvisningar till samtidens litteratur. Mycket är nog skrivet under post-poesins verkliga glansdagar 2004-2005.
De blå husen
När vi nu ändå pratar om den här tidsperioden i Sverige - modernismens och folkhemmets glansdagar - som man förvisso kan ha ett så kluvet förhållande till...
När jag ser Olle Baertlings konst (aktuell senast för några månader sedan med en stor utställning) tänker jag genast på utbildningsfabriken i Frescati, de blå husen är nästintill byggda kring en uppsättning konstverk av Olle Baertling.
När jag ser Olle Baertlings konst (aktuell senast för några månader sedan med en stor utställning) tänker jag genast på utbildningsfabriken i Frescati, de blå husen är nästintill byggda kring en uppsättning konstverk av Olle Baertling.
Aftonbladet älskar Vällingby
Förlåt att jag säger det, men det största problemet med att växa upp i Vällingby var faktiskt att det var så himla långt med tunnelbanan in till City!
Vällingby-Grimsta-Råcksta var som en egen isolerad värld, med rätt mycket pennalism och våld bland oss barn...
Annars var väl Vällingby Centrum och Sergels Torg som spegelbilder av varandra, var och en präglade av sina speciella mönster, Vällingby med sina stora cirklar och fontäner, Sergels Torg naturligtvis med sitt berömda triangelmönster. Jag kan känna en viss ömhet för den typen av betong med ambitioner... fast det blir ju förstås en väldigt hård ömhet.
Vällingby-Grimsta-Råcksta var som en egen isolerad värld, med rätt mycket pennalism och våld bland oss barn...
Annars var väl Vällingby Centrum och Sergels Torg som spegelbilder av varandra, var och en präglade av sina speciella mönster, Vällingby med sina stora cirklar och fontäner, Sergels Torg naturligtvis med sitt berömda triangelmönster. Jag kan känna en viss ömhet för den typen av betong med ambitioner... fast det blir ju förstås en väldigt hård ömhet.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)