"Kan estraddikten stå på egna ben? Håller slampoetens ord, även utan upphovsmannens/kvinnans röst och gestikulerande? Eller blir texterna bara platta, nakna, halva och banala? Detta är en ofta återkommande fråga, som åter aktualiserats via de recensionsomdömen som fällts angående ny [sic] slamtologin - Svensk Slam 2006".
Så skriver Bill Larsson, en av redaktörerna för den nya poesitidskriften på nätet, Dikt360 i sitt inlägg på Estradpoesis forum.
Ja, varför skulle inte estraddikten kunna det, är mitt svar. För mig är en dikt något som har olika framträdelseformer, man kan möta den på internet, i en bok, i en tryckt tidskrift, från estraden eller möjligtvis också på andra sätt.
När dikten framförs från scenen tillkommer vissa nyanseringar som har med det specifika forumets villkor att göra, poeten kan uttrycka sig med röstens alla olika moduleringar, med tonfall, pauseringar, betoningar och fraseringar, naturligtvis också med gester, ja allt som har med röstens och kroppsnärvarons framträdelseform att göra. Inte att förglömma är ju livesituationen också ett möte, publikens reaktioner tillkommer och finns närvarande i luften under poetens läsning.
Skulle allt detta då saknas vid en innantilläsning av samma dikt, som flera av recensionerna av ”Svensk slam” vill antyda; det vill säga skulle estraddikten med nödvändighet framstå som någon slags bristfällig dikt i den tryckta versionen? Inte så, enligt min mening. Visst finns det dikter som avslöjar någon slags inbyggd svaghet när man ser dem i tryck (men denna svaghet kan lika väl visa sig på scenen, framförandets intensitet kan tillföra mycket men sällan överskyla helt när en dikt mest bjuder tomma ord).
Som Horace Engdahl påvisade i ”Beröringens ABC” finns det ju en ”röst” också i den innantillästa dikten. Den är förstås annorlunda. Men nog ljudar det ofta en diktröst i den tryckta dikten, speciellt om den håller någon som helst kvalitet. När man läser en dikt av en känd estradpoet kan man sakna just den specifika poetens röst, kanske lägger man till den själv någonstans i bakhuvudet under läsningen, men ofta ljudar så att säga rösten ändå, läsaren kompenserar för den eventuella frånvaron av poetens yttre röst genom att orden vibrerar, lever sitt eget liv också på boksidan. Det här gäller förstås i första hand när det är riktigt bra poesi, är det svag poesi så avslöjar sig – som jag redan sagt – svagheterna oavsett diktens uppenbarelseformer.
För min egen del vill jag att dikten ska vara så ”genomskinlig” och kommunikativ som möjligt för läsaren, min strävan är inte att läsaren ska haka upp sig på materialiteten (de senaste årens modeord) i bokstavstecknen och ordens uppenbarelseform utan helst gå vidare in till kärnan, det inre känslorummet. Snarare än en formell svårighetsgrad i dikten (som den tryckta dikten, bokpoesin oftast medvetet söker) söker jag den inre svårighetsgraden, komplikationen ligger för mig i själva känslouttrycket som dikten förmedlar. Visst kan man ofta med fördel putsa på orden, skruva till dem, komprimera uttrycket, men den stora kompressionen står själva känslovärlden för, där är det många atmosfärers tryck.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2006-08-30
2006-08-29
Bloggdöden
Bloggdöden sprider sig. Hur många är det som har slutat blogga vid det här laget? Ingen aning, Katrine Kielos och Isobel Hadley-Kamptz är några av de senaste namnen - men störst eko ger det naturligtvis att elitbloggarnas pappa Sigge Eklund nu också har lagt ner. Och till och med stängt sin blogg för obehöriga besök från allmänheten (fullkomligt främmande för hela nätpubliceringens idé, eller?).
Ja, Sigge publicerade sig under ganska kort tid, juni 2005-augusti 2006, om än i ett rasande tempo. I sina bästa stunder var han en lysande skribent, i sina sämsta var han plågsamt självmytologiserande utan att till synes ha så mycket på fötterna.
Ärligt talat, det verkar som om den nu aktuella bloggdöden inte berör oss som publicerat oss på nätet sedan slutet på 90-talet speciellt mycket, såna som jag själv eller t.ex. Therese Bohman. Vi bara fortsätter, ibland med schackningsperioder, ibland med kortare eller längre tystnader. Men behovet av att skriva och formulera sig kvarstår, antar jag, och svårigheterna att nå ut överbryggas ju lättast med nätet, i de flesta fall.
Ärligt talat igen, för mig känns det lite som om Sigge Eklund mest har kapitaliserat på fenomenet ”begåvade-skribenter-på-nätet” genom att göra sig till deras talesman och promotor under en kort period. Elitbloggarna har byggt upp ett nätverk och hjälpt in varandra i media i den mån de inte redan har huserat där. Därefter, slut med bloggandet! Och let’s face it han och de andra bloggarna som slutat har ju publiceringsmöjligheter som en del av oss andra saknar, de kan så att säga välja och vraka bland erbjudandena antar jag.
Visst är det en utsatt position att ha en så besökt blogg som han hade, men att stänga den helt (efter att han tidigare sålt av Bloggportalen till Aftonbladet) känns som en egendomlig handling. Vad blir nästa steg, att ge ut den i bokform? Upp som en sol och ned som en kanske inte pannkaka, men vadå?
Men vad jag skriver här framstår säkert bara som avundsjuka. Kanske ska koncentrera mig på mitt eget skrivande i stället för att kritisera andra. För två år sedan publicerade jag mig i Lyrikvännen och (ibland) på tidskrift.nu; efter den här kontroversiella artikeln är mina publiceringsmöjligheter snarast beskurna.
Nu publicerar jag mig i huvudsak i tidskriften Aurora och på bloggen, men även med gästspel i tidskrifterna PS och Ryska Huset. Mitt privatliv pratar jag med diakoner om. Mitt sexliv löser jag utanför den här bloggen. Jag önskar alla en trevlig resa.
Ja, Sigge publicerade sig under ganska kort tid, juni 2005-augusti 2006, om än i ett rasande tempo. I sina bästa stunder var han en lysande skribent, i sina sämsta var han plågsamt självmytologiserande utan att till synes ha så mycket på fötterna.
Ärligt talat, det verkar som om den nu aktuella bloggdöden inte berör oss som publicerat oss på nätet sedan slutet på 90-talet speciellt mycket, såna som jag själv eller t.ex. Therese Bohman. Vi bara fortsätter, ibland med schackningsperioder, ibland med kortare eller längre tystnader. Men behovet av att skriva och formulera sig kvarstår, antar jag, och svårigheterna att nå ut överbryggas ju lättast med nätet, i de flesta fall.
Ärligt talat igen, för mig känns det lite som om Sigge Eklund mest har kapitaliserat på fenomenet ”begåvade-skribenter-på-nätet” genom att göra sig till deras talesman och promotor under en kort period. Elitbloggarna har byggt upp ett nätverk och hjälpt in varandra i media i den mån de inte redan har huserat där. Därefter, slut med bloggandet! Och let’s face it han och de andra bloggarna som slutat har ju publiceringsmöjligheter som en del av oss andra saknar, de kan så att säga välja och vraka bland erbjudandena antar jag.
Visst är det en utsatt position att ha en så besökt blogg som han hade, men att stänga den helt (efter att han tidigare sålt av Bloggportalen till Aftonbladet) känns som en egendomlig handling. Vad blir nästa steg, att ge ut den i bokform? Upp som en sol och ned som en kanske inte pannkaka, men vadå?
Men vad jag skriver här framstår säkert bara som avundsjuka. Kanske ska koncentrera mig på mitt eget skrivande i stället för att kritisera andra. För två år sedan publicerade jag mig i Lyrikvännen och (ibland) på tidskrift.nu; efter den här kontroversiella artikeln är mina publiceringsmöjligheter snarast beskurna.
Nu publicerar jag mig i huvudsak i tidskriften Aurora och på bloggen, men även med gästspel i tidskrifterna PS och Ryska Huset. Mitt privatliv pratar jag med diakoner om. Mitt sexliv löser jag utanför den här bloggen. Jag önskar alla en trevlig resa.
En annorlunda debut
Poesi, skriven av litteraturvetare, för litteraturvetare dominerar scenen. Poesi, skriven av lyrikovänner och authors against litterature är den dominerande tendensen. Judith Blåes debut i september kommer i alla fall att bli annorlunda. En romantisk röst, ett eget tonfall, om kärlekslekar och ömhetsbristningar mot fonden av ett öländskt landskap.
2006-08-28
Årets kulturtidskrifter 2006 är nominerade!
- - - - - pressmeddelande - - - - - -
"I år nomineras tidskrifterna Axess, Lyrikvännen, Mana, Re:public Service och Tidningen Vi till det prestigefyllda priset Årets kulturtidskrift 2006. På en kulturtidskriftsfest fredagen den 22:a september i samband med Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg avslöjas vilken av de fem tidskrifterna som får priset.
I år är det elfte gången som priset till Sveriges bästa kulturtidskrift delas ut. Förra årets pris gick till tidningen Sex. Tidigare har det gått till tidskrifterna Dialoger (1996), Index (1997), Ord & Bild (1998), Glänta (1999), Karavan (2000) och Lira (2001), bang (2002), Arena (2003) och Fronesis (2004). Priset är instiftat av Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK). Vinnaren får förutom en prissumma även ett konstverk till redaktionslokalen.
Årets jury har haft sina möten i Stockholm och består av generaldirektören och författaren Mats Ekdahl, bibliotekarien och redaktören Sven Hallonsten, kritikern och författaren Gabriella Håkansson, grafiska formgivaren och illustratören Lotta Kühlhorn, samt författaren och skribenten Sara Stridsberg."
För mer information, kontakta:
Dan Abelin, koordinator på FSK
tfn 040-780 96,
mobil 0733-62 39 59
Hemsida http://www.fsk.net
Mer om de nominerade tidskrifterna:
http://www.axess.se
http://www.lyrik.se
http://www.uppmana.nu
http://www.republicservice.se
http://www.vi-tidningen.se
"I år nomineras tidskrifterna Axess, Lyrikvännen, Mana, Re:public Service och Tidningen Vi till det prestigefyllda priset Årets kulturtidskrift 2006. På en kulturtidskriftsfest fredagen den 22:a september i samband med Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg avslöjas vilken av de fem tidskrifterna som får priset.
I år är det elfte gången som priset till Sveriges bästa kulturtidskrift delas ut. Förra årets pris gick till tidningen Sex. Tidigare har det gått till tidskrifterna Dialoger (1996), Index (1997), Ord & Bild (1998), Glänta (1999), Karavan (2000) och Lira (2001), bang (2002), Arena (2003) och Fronesis (2004). Priset är instiftat av Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK). Vinnaren får förutom en prissumma även ett konstverk till redaktionslokalen.
Årets jury har haft sina möten i Stockholm och består av generaldirektören och författaren Mats Ekdahl, bibliotekarien och redaktören Sven Hallonsten, kritikern och författaren Gabriella Håkansson, grafiska formgivaren och illustratören Lotta Kühlhorn, samt författaren och skribenten Sara Stridsberg."
För mer information, kontakta:
Dan Abelin, koordinator på FSK
tfn 040-780 96,
mobil 0733-62 39 59
Hemsida http://www.fsk.net
Mer om de nominerade tidskrifterna:
http://www.axess.se
http://www.lyrik.se
http://www.uppmana.nu
http://www.republicservice.se
http://www.vi-tidningen.se
2006-08-26
Jag önskar att jag vore en cykel
Å, jag måste bara rekommendera dEN aNALOGA sKRIFTEN – en väldigt bra och rolig och konstig tidskrift, om ni inte har upptäckt den.
Fem nummer har utkommit hittills och alla finns att ladda ner som pdf. Eller, det kom en pappersutgåva också i somras, men den har jag tyvärr inte läst ännu.
Vi gjorde också en mystisk mailintervju med redaktionen, 2004, här, på tidskrift.nu.
Fem nummer har utkommit hittills och alla finns att ladda ner som pdf. Eller, det kom en pappersutgåva också i somras, men den har jag tyvärr inte läst ännu.
Vi gjorde också en mystisk mailintervju med redaktionen, 2004, här, på tidskrift.nu.
Jag önskar att jag vore en cykel.
Jag önskar att man hängde gardiner för mig.
Jag önskar att det inte regnade.
Jag önskar att man kunde redigera bort mig.
(Ur Jag önskar att av Sami Said i dEN aNALOGA sKRIFTENs senaste nummer: #Ensam)
2006-08-25
Om fulhet och tomhet inom samtidskonsten
Jag passar på att ställa den förbjudna frågan: Varför måste modern konst vara ful? Vart tog sökandet efter en alternativ skönhet vägen (tänk exempelvis Vasilij Kandinskys ”Om det andliga i konsten”)? Som yngre hade jag – tycker jag själv – en intuitiv förståelse för den tidiga modernistiska konstens visionära strävanden som jag helt understödde. Vi talar då om den med tiden klassiska moderna konst som Moderna museet har sina bästa verk ifrån, den tidiga modernismens heroiska epok fram till ungefär 1950, också dess mest esoteriska varianter. Men senmodernismen och postmodernismen har i stället för att fullfölja sina löften bidragit till att slå sönder de rester av skönhet som fanns kvar och ersatt den med – ingenting.
Paul McCarthy, en marginell filur som visar på fulheten i (det amerikanska) masskonsumtionssamhället fyller Moderna Museet nästan helt över sommaren. Är detta det bästa som finns att visa upp? Jag tycker personligen det är en tom utställning, en grimas och ingenting mer. Resultatet av dominansen för denna typ av modern konst blir just den tomhet som jagberättaren i Michel Houellebecqs Plattform visar upp när han beskriver verksamheten för sig själv och sin närmaste arbetskamrat på en statlig kulturinstitution:
Jag kan kommentera att självklart är min egen inställning ungefär motsatsen.
Jag tror att Houellebecq skildrar de förhållningssätt till en så att säga statligt sanktionerad modern konst som är tänkbara om man jobbar i branschen. Antingen älskar man all samtidskonst oreserverat (som Marie-Jeanne) eller så förhåller man sig egendomligt likgiltig och neutral, som en amöba.
Poesin? Ja, den har drabbats av samma problem som den moderna konsten. Om Ida Börjel och Anna Hallberg är det bästa som svensk poesi har att visa upp, då har vi stora problem. För mig är Bruno K. Öijer en av de sista poeter som faktiskt har förändrat människors liv, och över huvud taget haft den strävan. Jag vet att det finns flera, men jag tänker inte nämna deras namn här.
Paul McCarthy, en marginell filur som visar på fulheten i (det amerikanska) masskonsumtionssamhället fyller Moderna Museet nästan helt över sommaren. Är detta det bästa som finns att visa upp? Jag tycker personligen det är en tom utställning, en grimas och ingenting mer. Resultatet av dominansen för denna typ av modern konst blir just den tomhet som jagberättaren i Michel Houellebecqs Plattform visar upp när han beskriver verksamheten för sig själv och sin närmaste arbetskamrat på en statlig kulturinstitution:
Jag kan kommentera att självklart är min egen inställning ungefär motsatsen.
Jag tror att Houellebecq skildrar de förhållningssätt till en så att säga statligt sanktionerad modern konst som är tänkbara om man jobbar i branschen. Antingen älskar man all samtidskonst oreserverat (som Marie-Jeanne) eller så förhåller man sig egendomligt likgiltig och neutral, som en amöba.
Poesin? Ja, den har drabbats av samma problem som den moderna konsten. Om Ida Börjel och Anna Hallberg är det bästa som svensk poesi har att visa upp, då har vi stora problem. För mig är Bruno K. Öijer en av de sista poeter som faktiskt har förändrat människors liv, och över huvud taget haft den strävan. Jag vet att det finns flera, men jag tänker inte nämna deras namn här.
2006-08-22
"- Rör inte våra bibliotek!"
PRESSMEDDELANDE OM BIBLIOTEKEN FRÅN KLYS!
"Stoppa alliansens planer på att riva upp bibliotekslagen!
KLYS - Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd - som
företräder 18 konstnärliga intresseorganisationer med c:a 30 000 medlemmar
har vid sitt nämndmöte den 21 augusti beslutat rikta en allvarlig varning
till den borgerliga alliansen med anledning av deras planer på att riva
upp den svenska bibliotekslagen om det blir regeringsskifte i höst.
Den svenska bibliotekslagen innebär ett nationellt ansvarstagande för vår
viktigaste kulturinstitution och utgör samtidigt en medborgerlig garanti
för en vidsträckt yttrandefrihet och för avgiftsfria boklån i hela landet.
Till skillnad från bokhandeln, som är beroende av försäljningssiffror för
sin existens, ska de lagskyddade biblioteken avgiftsfritt tillhandahålla
böcker av vitt skilda slag utan hänsyn till utlåningssiffror. Skulle de
däremot bli beroende av utlåningsfrekvens och avgifter skulle titelbredden
och mångfalden hotas på samma sätt som i den kommersiella handeln. Det
vore till stor skada både för litteraturen och för demokratin. Liksom
medborgarna har rätt till en public service-dimension via Sveriges Radios
och Sveriges Televisions sändningar har de också rätt till ett fritt
allsidigt bokutbud på de allmänna biblioteken.
Biblioteken representerar vårt kollektiva och universella minne. När det
gäller att bevara och förmedla vårt historiska arv till kommande
generationer är de oumbärliga. En sådan kulturinstitution får inte
äventyras genom marknadsanpassning eller privatisering.
Den svenska bibliotekslagen är en grundbult i svensk kulturpolitik och
måste så förbli!"
Stockholm den 22 augusti 2006
För KLYS nämnd,
Peter Curman ordförande
Tel 08-667 88 90 eller 070-721 25 42
http://www.klys.se
KLYS
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd
Industrigatan 2A, 10 tr
112 46 Stockholm
tel: +46 8 667 88 90
fax: +46 8 667 88 11
karin@klys.se
"Stoppa alliansens planer på att riva upp bibliotekslagen!
KLYS - Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd - som
företräder 18 konstnärliga intresseorganisationer med c:a 30 000 medlemmar
har vid sitt nämndmöte den 21 augusti beslutat rikta en allvarlig varning
till den borgerliga alliansen med anledning av deras planer på att riva
upp den svenska bibliotekslagen om det blir regeringsskifte i höst.
Den svenska bibliotekslagen innebär ett nationellt ansvarstagande för vår
viktigaste kulturinstitution och utgör samtidigt en medborgerlig garanti
för en vidsträckt yttrandefrihet och för avgiftsfria boklån i hela landet.
Till skillnad från bokhandeln, som är beroende av försäljningssiffror för
sin existens, ska de lagskyddade biblioteken avgiftsfritt tillhandahålla
böcker av vitt skilda slag utan hänsyn till utlåningssiffror. Skulle de
däremot bli beroende av utlåningsfrekvens och avgifter skulle titelbredden
och mångfalden hotas på samma sätt som i den kommersiella handeln. Det
vore till stor skada både för litteraturen och för demokratin. Liksom
medborgarna har rätt till en public service-dimension via Sveriges Radios
och Sveriges Televisions sändningar har de också rätt till ett fritt
allsidigt bokutbud på de allmänna biblioteken.
Biblioteken representerar vårt kollektiva och universella minne. När det
gäller att bevara och förmedla vårt historiska arv till kommande
generationer är de oumbärliga. En sådan kulturinstitution får inte
äventyras genom marknadsanpassning eller privatisering.
Den svenska bibliotekslagen är en grundbult i svensk kulturpolitik och
måste så förbli!"
Stockholm den 22 augusti 2006
För KLYS nämnd,
Peter Curman ordförande
Tel 08-667 88 90 eller 070-721 25 42
http://www.klys.se
KLYS
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd
Industrigatan 2A, 10 tr
112 46 Stockholm
tel: +46 8 667 88 90
fax: +46 8 667 88 11
karin@klys.se
2006-08-19
Det dubbla sveket mot litteraturen
Det mesta inom dagens litterära institution känns för mig så förbannat - litterärt. Missförstå mig rätt, även jag tycker om en väl skriven bok, jag kan uppskatta litterära finesser. Men jag ser inte riktigt deras egenvärde, jag vill att det ska hända mer än så, att något ska förflytta sig inom livet under läsningen. Litteraturen blir större när den gör sak med livet.
Jag förstår allt bättre vad den nästan klaustrofobiska känslan jag kan få exempelvis vid läsningen av senaste Lyrikvännen beror på. Den beror på författarnas (och litteraturvetarnas) fascination inför textens materialitet, upptagenheten av själva bokstavstecknen, snarare än av vad tecknen uttrycker. Att läsa inkännande anses vara att ”läsa som en piga” (Birgit Munkhammars uttryck). Det gjorde man på 1700-talet och 1800-talet, läste med sitt eget liv i vågskålen, lade in sina egna känslor, identifierade sig. Så läser fortfarande den breda massan som söker sig till litteraturen så vida det inte handlar om ren eskapism – men den breda massan är ju för oss litterära människor någonting förhatligt – eller?
I dag förväntas i stället läsningen öppna oss för ”någonting främmande” (Jenny Tunedal i DN 17/8). Det där sistnämnda är något av ett axiom hos de flesta yngre kritiker, litteraturvetare och författare. Läsningen får inte gå smidigt, får inte vara rolig, det är knappt att man får bli berörd av en text längre. För då är det underhållningsindustri. Men det är ingen nyhet att en dikt består av ord och bokstavstecken, slängt ut dem över boksidorna har man gjort sedan förra sekelskiftet. Det här är ju en gammal historia, motviljan mot enkel kommunikation har gamla rötter. Den fyllde sin funktion hos Mallarmé, svårare för mig att se det nyskapande hos Ida Börjel eller Anna Hallberg.
Ända sedan filmen, tv-n, radion etcetera övertog litteraturens berättande roll och blev masskommunikation har författare velat betona textens litteraritet för att skapa sig sitt eget rum. Så är grundstoryn varför litteraturen ska bli svårare och svårare. Men 1800-talsklassikerna var också breda, Jane Austen är både underhållning, människokännedom, djup, allting. Samma hållning borde kunna fungera också i dag, att så att säga vara både bred och smal samtidigt, att både nyskapa och återkomma till det evigt mänskliga.
När jag möter Bruno K. Öijer från en scen vill jag att orden ska gå rätt in, jag vill inte fångas på ett staket av stapplande läsning som man gör med många mindre bra poeter (eller hos en del språkmaterialister).
Ändå lägger man definitivt märke till finesserna hos Öijer; när han läser ”låt det här hårda livet bli vårt” och plötsligt byter ut ett ord så att raden blir ”låt det här hårda livet bli hårt” då märks det, det ger eko inom själen. Men tecknen tjänar här det uttrycksfulla, inte litterariteten som något isolerat.
Visst är underhållningsindustrin ett hot, visst är de breda berättarna alltför allenarådande om man går in i en bokhandel till exempel här på Kungsholmen. Lyrikhyllan är mer eller mindre utraderad. Lyriken i ett eget reservat – de breda romanerna i ett helt annat kretslopp.
Det borde inte behöva vara så. Lyriken måste beröra, ingen ska klara sig utan. Boklådorna ska ropa efter den. Många klarar sig dock utan de flesta av dagens uppburna poeter, fråga dig varför. De sträcker sig inte ut, följaktligen sviker boklådorna dem. Sveket mot människan är dubbelt, från lyrikens inkrökta isolering liksom från underhållningsindustrin – men den sistnämnda hade väl ändå ingen hoppats på?
Jag förstår allt bättre vad den nästan klaustrofobiska känslan jag kan få exempelvis vid läsningen av senaste Lyrikvännen beror på. Den beror på författarnas (och litteraturvetarnas) fascination inför textens materialitet, upptagenheten av själva bokstavstecknen, snarare än av vad tecknen uttrycker. Att läsa inkännande anses vara att ”läsa som en piga” (Birgit Munkhammars uttryck). Det gjorde man på 1700-talet och 1800-talet, läste med sitt eget liv i vågskålen, lade in sina egna känslor, identifierade sig. Så läser fortfarande den breda massan som söker sig till litteraturen så vida det inte handlar om ren eskapism – men den breda massan är ju för oss litterära människor någonting förhatligt – eller?
I dag förväntas i stället läsningen öppna oss för ”någonting främmande” (Jenny Tunedal i DN 17/8). Det där sistnämnda är något av ett axiom hos de flesta yngre kritiker, litteraturvetare och författare. Läsningen får inte gå smidigt, får inte vara rolig, det är knappt att man får bli berörd av en text längre. För då är det underhållningsindustri. Men det är ingen nyhet att en dikt består av ord och bokstavstecken, slängt ut dem över boksidorna har man gjort sedan förra sekelskiftet. Det här är ju en gammal historia, motviljan mot enkel kommunikation har gamla rötter. Den fyllde sin funktion hos Mallarmé, svårare för mig att se det nyskapande hos Ida Börjel eller Anna Hallberg.
Ända sedan filmen, tv-n, radion etcetera övertog litteraturens berättande roll och blev masskommunikation har författare velat betona textens litteraritet för att skapa sig sitt eget rum. Så är grundstoryn varför litteraturen ska bli svårare och svårare. Men 1800-talsklassikerna var också breda, Jane Austen är både underhållning, människokännedom, djup, allting. Samma hållning borde kunna fungera också i dag, att så att säga vara både bred och smal samtidigt, att både nyskapa och återkomma till det evigt mänskliga.
När jag möter Bruno K. Öijer från en scen vill jag att orden ska gå rätt in, jag vill inte fångas på ett staket av stapplande läsning som man gör med många mindre bra poeter (eller hos en del språkmaterialister).
Ändå lägger man definitivt märke till finesserna hos Öijer; när han läser ”låt det här hårda livet bli vårt” och plötsligt byter ut ett ord så att raden blir ”låt det här hårda livet bli hårt” då märks det, det ger eko inom själen. Men tecknen tjänar här det uttrycksfulla, inte litterariteten som något isolerat.
Visst är underhållningsindustrin ett hot, visst är de breda berättarna alltför allenarådande om man går in i en bokhandel till exempel här på Kungsholmen. Lyrikhyllan är mer eller mindre utraderad. Lyriken i ett eget reservat – de breda romanerna i ett helt annat kretslopp.
Det borde inte behöva vara så. Lyriken måste beröra, ingen ska klara sig utan. Boklådorna ska ropa efter den. Många klarar sig dock utan de flesta av dagens uppburna poeter, fråga dig varför. De sträcker sig inte ut, följaktligen sviker boklådorna dem. Sveket mot människan är dubbelt, från lyrikens inkrökta isolering liksom från underhållningsindustrin – men den sistnämnda hade väl ändå ingen hoppats på?
2006-08-17
Kritiker
När jag höll på med de här bilderna skickade jag in några av dem till Författaren, Författarförbundets tidskrift, och då publicerades den här i nummer 3/03 som illustration till en text om refuseringar. Det mest intressanta med den artikeln var att ingen av de intervjuade ville framträda med namn, varken de etablerade författarna eller debutanterna.
Kanske finns det en punkt, en tid, när jag inte längre kan skriva, en tid när jag inte kommer ut med fler böcker. Vem är jag då? Jag tror att en refusering och den känsla den väcker, skakar om en författare i djupet, en känsla som påminner om döden, sa en av dem.
2006-08-14
BOFH, del 16
Sven kommer in på verkstan efter en längre paus utanför lokalerna. Jag sitter vid datorn och jobbar och våndas över en komplicerad på-gång-notis.
– Där dök du upp igen, säger jag.
– Som en räv, säger Sven.
– Och du har köpt lite godis till mig.
– Vuxengodis, säger Sven och slänger fram ett cigarettpaket. Skriv att jag är ett nervvrak.
– Varför då?
– För att jag är ett nervvrak. För att jag ska fixa ett bröllopsprogram.
– Vadå, ska du hålla i en massa aktiviteter eller?
– Nej, jag ska bara göra själva programmet.
– Men det är väl inte så jobbigt?
– Jo, för jag är perfektionist.
Jag passar på att ondgöra mig över notisen, som grundar sig på en vernissageinbjudan där curatorn har skrivit något komplett obegripligt. Sven är genast med på noterna. Folk som inte vet hur man gör sig förstådda borde inte kommunicera alls, anser han. Sedan drar han fram Zitas bekväma snurrstol och slår sig ner bredvid mig.
– Jag är inte så pigg längre, säger han. Det var bättre när man var ung.
– Varför är du så trött då?
– För att jag inte har sovit.
– Och varför har du inte det? frågar jag och upprepar, samtidigt som jag antecknar: V-a-r-f-ö-r h-a-r d-u i-n-t-e d-e-t-?
– Nä, nu är det inget roligt, säger Sven, nu får du blogga något kul.
Han lägger en tröja över huvudet och lutar sig bakåt i stolen.
– Vad gjorde folk innan bloggarna? Skrev de dagbok eller?
– Jag hade en en nätdagbok, säger jag.
– Det hade jag med, säger Sven, men det slutade jag med när jag insåg hur patetiskt mitt liv var. Jag läste skiten och tänkte: Vad är det här för jävla liv? Ska jag outa det här på nätet?
– Och nu hamnar ditt patetiska liv i en blogg i stället, säger jag.
– Det blir åtminstone inte i Times 12 punkter mot gul bakgrund ... eller var det Verdana? Nej, man skrev med Helvetica och Arial för Verdana fanns inte.
Vi diskuterar hur det egentligen var med det där och Sven hävdar först att det har bevisats att Times faktiskt är lika lättläst på skärm som på papper men sedan ändrar han sig och så letar vi rätt på våra gamla dagböcker i The Way Back Machine. På den äldsta versionen av min hemsida står det "netscape 4x800x600".
– Ha, det är ju jättekul, jublar Sven. Du surfar ju fortfarande med Netscape 4 och 800 gånger 600!
Och det är tyvärr sant. Hemma gör jag det. Alla bloggar blir grå med blå text och bilderna hamnar högst upp i en klump.
Sven hämtar en kopp kaffe och börjar veckla in sig i diverse uppfinningsrika konstruktionsförslag gällande koffeinkapslar med fördröjd effekt, inställbara på ett visst klockslag, och jag hakar på och föreställer mig att kapslarna kunde ha flera lager, och att vissa lager i stället kunde innehålla sömnmedel, och sedan tänker vi oss att det kunde bli fel med klockslagen och ... ja, ni förstår. Eller också gör ni inte det. Men ni har i alla fall orkat läsa ända hit och det gläder mig.
– När kommer Kjell tillbaka? frågar Sven.
– Nästa vecka, säger jag. Hur så?
– Det är massa saker jag inte har gjort.
– Ovanligt.
– Mm. Jag förstår inte hur folk har så mycket tid.
– Visst är det konstigt? säger jag.
– Ja, säger Sven. Var får de all sin tid ifrån? •
– Där dök du upp igen, säger jag.
– Som en räv, säger Sven.
– Och du har köpt lite godis till mig.
– Vuxengodis, säger Sven och slänger fram ett cigarettpaket. Skriv att jag är ett nervvrak.
– Varför då?
– För att jag är ett nervvrak. För att jag ska fixa ett bröllopsprogram.
– Vadå, ska du hålla i en massa aktiviteter eller?
– Nej, jag ska bara göra själva programmet.
– Men det är väl inte så jobbigt?
– Jo, för jag är perfektionist.
Jag passar på att ondgöra mig över notisen, som grundar sig på en vernissageinbjudan där curatorn har skrivit något komplett obegripligt. Sven är genast med på noterna. Folk som inte vet hur man gör sig förstådda borde inte kommunicera alls, anser han. Sedan drar han fram Zitas bekväma snurrstol och slår sig ner bredvid mig.
– Jag är inte så pigg längre, säger han. Det var bättre när man var ung.
– Varför är du så trött då?
– För att jag inte har sovit.
– Och varför har du inte det? frågar jag och upprepar, samtidigt som jag antecknar: V-a-r-f-ö-r h-a-r d-u i-n-t-e d-e-t-?
– Nä, nu är det inget roligt, säger Sven, nu får du blogga något kul.
Han lägger en tröja över huvudet och lutar sig bakåt i stolen.
– Vad gjorde folk innan bloggarna? Skrev de dagbok eller?
– Jag hade en en nätdagbok, säger jag.
– Det hade jag med, säger Sven, men det slutade jag med när jag insåg hur patetiskt mitt liv var. Jag läste skiten och tänkte: Vad är det här för jävla liv? Ska jag outa det här på nätet?
– Och nu hamnar ditt patetiska liv i en blogg i stället, säger jag.
– Det blir åtminstone inte i Times 12 punkter mot gul bakgrund ... eller var det Verdana? Nej, man skrev med Helvetica och Arial för Verdana fanns inte.
Vi diskuterar hur det egentligen var med det där och Sven hävdar först att det har bevisats att Times faktiskt är lika lättläst på skärm som på papper men sedan ändrar han sig och så letar vi rätt på våra gamla dagböcker i The Way Back Machine. På den äldsta versionen av min hemsida står det "netscape 4x800x600".
– Ha, det är ju jättekul, jublar Sven. Du surfar ju fortfarande med Netscape 4 och 800 gånger 600!
Och det är tyvärr sant. Hemma gör jag det. Alla bloggar blir grå med blå text och bilderna hamnar högst upp i en klump.
Sven hämtar en kopp kaffe och börjar veckla in sig i diverse uppfinningsrika konstruktionsförslag gällande koffeinkapslar med fördröjd effekt, inställbara på ett visst klockslag, och jag hakar på och föreställer mig att kapslarna kunde ha flera lager, och att vissa lager i stället kunde innehålla sömnmedel, och sedan tänker vi oss att det kunde bli fel med klockslagen och ... ja, ni förstår. Eller också gör ni inte det. Men ni har i alla fall orkat läsa ända hit och det gläder mig.
– När kommer Kjell tillbaka? frågar Sven.
– Nästa vecka, säger jag. Hur så?
– Det är massa saker jag inte har gjort.
– Ovanligt.
– Mm. Jag förstår inte hur folk har så mycket tid.
– Visst är det konstigt? säger jag.
– Ja, säger Sven. Var får de all sin tid ifrån? •
Frilansande författarskolan
Vaknade klockan fyra i natt med ångest. Tänkte på att ringa min älskade – men hon är förmodligen inte längre min älskade.
Tänkte på att ringa min katt – men han var upptagen av regnet. Han har varit bortsprungen länge nu.
Kände tomhet, hur har jag egentligen ordnat mitt liv? Finns det någon som bryr sig om jag lever eller dör? Jag antar att ni också känner till hur de där ångestvibbarna liksom kommer och går i ett tomrum, med ditt jagmedvetande som tålmodigt och uthärdande centrum, studsar mot väggarna i rummet bara. Jag måste ha gjort något fel för att hamna i detta tillstånd, som ändå (tror jag) är långtifrån ovanligt.
Vid fem lade jag mig och läste Serums författarskola i sista numret av samma tidskrift. Höll med om det mesta, utom det där med skrivarkurserna förstås, men visst kan man väl få nämna att man har gått Skurups folkhögskola i ett följebrev för sjutton, jag är inte omöjlig.
Sedan satte mig upp i sängen, tog ett skrivblock från mitt överbelamrade skrivbord en meter bort och skrev rätt upp och ner ett tillägg till Serums tvådelade författarskola, ett frilansande tillägg alltså. Det blev som följer:
Jag tyckte faktiskt att jag hade täckt in det mesta med det där. Alla möjligheter låg liksom i öppen dager, liksom alla risker låg underförstådda i de där raderna. Men så besinnade jag mig – kanske idiotiskt nog – och skrev dit ett hemligt PS:
Nej, tänkte jag sen. Jag borde inte ha sagt det där. Och ändå…
Tänkte på att ringa min katt – men han var upptagen av regnet. Han har varit bortsprungen länge nu.
Kände tomhet, hur har jag egentligen ordnat mitt liv? Finns det någon som bryr sig om jag lever eller dör? Jag antar att ni också känner till hur de där ångestvibbarna liksom kommer och går i ett tomrum, med ditt jagmedvetande som tålmodigt och uthärdande centrum, studsar mot väggarna i rummet bara. Jag måste ha gjort något fel för att hamna i detta tillstånd, som ändå (tror jag) är långtifrån ovanligt.
Vid fem lade jag mig och läste Serums författarskola i sista numret av samma tidskrift. Höll med om det mesta, utom det där med skrivarkurserna förstås, men visst kan man väl få nämna att man har gått Skurups folkhögskola i ett följebrev för sjutton, jag är inte omöjlig.
Sedan satte mig upp i sängen, tog ett skrivblock från mitt överbelamrade skrivbord en meter bort och skrev rätt upp och ner ett tillägg till Serums tvådelade författarskola, ett frilansande tillägg alltså. Det blev som följer:
Jag tyckte faktiskt att jag hade täckt in det mesta med det där. Alla möjligheter låg liksom i öppen dager, liksom alla risker låg underförstådda i de där raderna. Men så besinnade jag mig – kanske idiotiskt nog – och skrev dit ett hemligt PS:
Nej, tänkte jag sen. Jag borde inte ha sagt det där. Och ändå…
2006-08-12
2006-08-10
2006-08-09
Nattportier och Irwin Shaw
Vad är grejen med nattportier som yrke? Det verkar som en ganska stor mängd böcker och även några filmer tar sin utgångspunkt hos någon huvudperson med detta dubiösa yrke. Så även med Irwin Shaws ”Nattarbete” som jag just nu håller på och läser. (Minns även den brutalt minnesvärda filmen ”Nattportiern” med Dirk Bogarde och Charlotte Rampling i huvudrollerna.) Det är knappast ett glamouröst yrke, men uppenbarligen har det någon slags attraktiv sjaskighet. Den som jobbar som nattportier är definitionsmässigt på flykt från någonting, möjligtvis också på väg till någonting annat. Jag kan inte påminna mig någon film eller bok som handlar om en spårvagnskonduktör – trots att både Axel Liffner och Knut Hamsun (!) lär ha ett förflutet i branschen. Jo, Knut Hamsun jobbade omväxlande som cowboy och spårvagnskonduktör under sin ungdomstid i USA enligt upplysningar som jag just nu skaffade mig på nätet. Men jag kommer bort från ämnet som var Irwin Shaw och ”Nattarbete”.
Om någon vill ha definitionen på en underskattad författare räcker det väl att nämna just Irwin Shaw, som även jag trodde i huvudsak var någon slags underhållnings- eller bestsellerförfattare, i den mån jag över huvud taget har reflekterat över hans namn. Jag tror att min pappa hade hans genombrottsbok ”De unga lejonen” i bokhyllan när jag var liten. Åtminstone mentalt sett kunde den väl ställas bredvid Norman Mailers ”De nakna och de döda” men Mailer har väl alltid haft ett litet finare litterärt renommé. Det är möjligt, som det sägs på den här hemsidan att kritikerna aldrig förlät Shaw hans kommersiella framgångar.
Jag hade fortfarande ingen tanke på att börja läsa Shaw när min arbetskamrat började prata om hans roman ”Nattarbete”. Han hade den med sig på jobbet i en pocketupplaga och jag hade lustigt nog sett den dagen innan i en inbunden utgåva i mässen på jobbet. Omslaget – den är från 70-talet – visar någon slags ytlig ”Snobbar som jobbar-värld”; rika unga män som åker skidor nerför Alperna, spelar roulett, åker sportbil etcetera. Och över allt svävar den fala kvinnan!
Och ändå ville jag av någon anledning ge den här boken en chans, kanske var det där med yrket som jag inledningsvis skrev om som hade någon slags underlig lockelse.
Huvudpersonen jobbar vid bokens början som nattportier på ett hotell i New York, han hittar en död man i korridoren på hotellet och bredvid honom – inpackade i något slags papprör – hittar han också 100.000 dollar i kontanter. Sådan är upptakten till handlingen, som min arbetskamrat hann berätta i viss detalj. Man kan väl också säga att huvudpersonen med visst berättigande fruktar att få maffian efter sig.
Men detta är bara utanverket. Det som börjar och även fortsätter som en slags rövarroman eller – liksom Don Quijote - pikaresk med vissa eskapistiska drag inrymmer faktiskt en hel del annat. Som många av de mest intressanta amerikanska actionfilmerna spelar den på flera nivåer samtidigt (Shaw har ju även skrivit filmmanus). Romanen växer snabbt ut till en slags rundmålning av det amerikanska samhället som något ganska obehagligt, en Molok, ett slags skenheligt hedonistiskt odjur där alla lever över sina tillgångar vare sig de lever medelklassliv eller överklassliv, försöker upprätthålla en falsk fasad, och där pengarna är det som styr – fullkomligt. Obetalbar är skildringen av huvudstaden Washington under Watergate-krisens dagar, detta till synes ”doriskt-amerikanska pantheon”, där alla bevakar alla och där alla telefoner är avlyssnade. Shaw är både en karaktärs- och miljöskildrare av rang. Men mest underbara är avsidesreplikerna som ofta kommer helt oväntat från jagberättaren och så att säga sätter nivån. Stiliga one-liners nästan allihop. Här några exempel:
”Alla nattarbetare ser ut som om de undgår straff för onämnbara synder.” (s. 32, om ”vitrocken” och polisen som kommer för att hämta den döda kroppen på hotellet).
”Vårt tänkande glider alltmer in i TV-reklambanorna nuförtiden.” (s. 39, huvudpersonen ligger och slappar på ett hotellrum efter att han hittat pengarna natten innan).
”Han hade framstått som en mäkta välvillig typ spelet igenom och jag misstänkte att han röstade som han blev tillsagd, hela tiden helt inriktad på instruktionerna från partiet och nästa val. Ingenting av det han sagt hade avslöjat om han var republikan, demokrat eller maoist.” (s. 85, om en kongressledamot som huvudpersonen spelat mot under ett pokerparti).
Det räcker kanske så här. Ni hajar vilken slags bok det här är? Överraskande igenkänning om människans villkor.
Om någon vill ha definitionen på en underskattad författare räcker det väl att nämna just Irwin Shaw, som även jag trodde i huvudsak var någon slags underhållnings- eller bestsellerförfattare, i den mån jag över huvud taget har reflekterat över hans namn. Jag tror att min pappa hade hans genombrottsbok ”De unga lejonen” i bokhyllan när jag var liten. Åtminstone mentalt sett kunde den väl ställas bredvid Norman Mailers ”De nakna och de döda” men Mailer har väl alltid haft ett litet finare litterärt renommé. Det är möjligt, som det sägs på den här hemsidan att kritikerna aldrig förlät Shaw hans kommersiella framgångar.
Jag hade fortfarande ingen tanke på att börja läsa Shaw när min arbetskamrat började prata om hans roman ”Nattarbete”. Han hade den med sig på jobbet i en pocketupplaga och jag hade lustigt nog sett den dagen innan i en inbunden utgåva i mässen på jobbet. Omslaget – den är från 70-talet – visar någon slags ytlig ”Snobbar som jobbar-värld”; rika unga män som åker skidor nerför Alperna, spelar roulett, åker sportbil etcetera. Och över allt svävar den fala kvinnan!
Och ändå ville jag av någon anledning ge den här boken en chans, kanske var det där med yrket som jag inledningsvis skrev om som hade någon slags underlig lockelse.
Huvudpersonen jobbar vid bokens början som nattportier på ett hotell i New York, han hittar en död man i korridoren på hotellet och bredvid honom – inpackade i något slags papprör – hittar han också 100.000 dollar i kontanter. Sådan är upptakten till handlingen, som min arbetskamrat hann berätta i viss detalj. Man kan väl också säga att huvudpersonen med visst berättigande fruktar att få maffian efter sig.
Men detta är bara utanverket. Det som börjar och även fortsätter som en slags rövarroman eller – liksom Don Quijote - pikaresk med vissa eskapistiska drag inrymmer faktiskt en hel del annat. Som många av de mest intressanta amerikanska actionfilmerna spelar den på flera nivåer samtidigt (Shaw har ju även skrivit filmmanus). Romanen växer snabbt ut till en slags rundmålning av det amerikanska samhället som något ganska obehagligt, en Molok, ett slags skenheligt hedonistiskt odjur där alla lever över sina tillgångar vare sig de lever medelklassliv eller överklassliv, försöker upprätthålla en falsk fasad, och där pengarna är det som styr – fullkomligt. Obetalbar är skildringen av huvudstaden Washington under Watergate-krisens dagar, detta till synes ”doriskt-amerikanska pantheon”, där alla bevakar alla och där alla telefoner är avlyssnade. Shaw är både en karaktärs- och miljöskildrare av rang. Men mest underbara är avsidesreplikerna som ofta kommer helt oväntat från jagberättaren och så att säga sätter nivån. Stiliga one-liners nästan allihop. Här några exempel:
”Alla nattarbetare ser ut som om de undgår straff för onämnbara synder.” (s. 32, om ”vitrocken” och polisen som kommer för att hämta den döda kroppen på hotellet).
”Vårt tänkande glider alltmer in i TV-reklambanorna nuförtiden.” (s. 39, huvudpersonen ligger och slappar på ett hotellrum efter att han hittat pengarna natten innan).
”Han hade framstått som en mäkta välvillig typ spelet igenom och jag misstänkte att han röstade som han blev tillsagd, hela tiden helt inriktad på instruktionerna från partiet och nästa val. Ingenting av det han sagt hade avslöjat om han var republikan, demokrat eller maoist.” (s. 85, om en kongressledamot som huvudpersonen spelat mot under ett pokerparti).
Det räcker kanske så här. Ni hajar vilken slags bok det här är? Överraskande igenkänning om människans villkor.
Författartricks
Och i DN i dag hittade jag ett Carina Rydberg-citat (ursprungligen från Aftonbladet):
"Det är märkligt: skriver man självbiografiskt utgår alla från att man hittar på. Och skriver man fiktion undrar de om det inte är sant i alla fall."
Och det påminde mig snarare om en del av nackdelarna med att vara författare. Man hamnar nämligen i en bransch där alla är smarta och hala som ålar och ljuger hejvilt om precis allting.
Jag menar, det är ju författarnas fel att det blir så där. Man ska inte tro på en författare som säger sig skriva självbiografiskt, för hade det verkligen varit sant så skulle författaren ha sagt att det var fiktion. Och man ska inte tro på en författare som säger sig skriva fiktion, för fiktionen är bara ett förvandlingsnummer där författaren medvetet (eller omedvetet) möblerar om i sitt eget universum för att lura läsaren (och ibland sig själv).
"Det är märkligt: skriver man självbiografiskt utgår alla från att man hittar på. Och skriver man fiktion undrar de om det inte är sant i alla fall."
Och det påminde mig snarare om en del av nackdelarna med att vara författare. Man hamnar nämligen i en bransch där alla är smarta och hala som ålar och ljuger hejvilt om precis allting.
Jag menar, det är ju författarnas fel att det blir så där. Man ska inte tro på en författare som säger sig skriva självbiografiskt, för hade det verkligen varit sant så skulle författaren ha sagt att det var fiktion. Och man ska inte tro på en författare som säger sig skriva fiktion, för fiktionen är bara ett förvandlingsnummer där författaren medvetet (eller omedvetet) möblerar om i sitt eget universum för att lura läsaren (och ibland sig själv).
En annan värld
I DN i går intervjuades Johanna Wintzell, 15 år, som befinner sig på ett skrivarläger för ungdomar och drömmer om att få arbeta professionellt som författare eller journalist.
På frågan "Vad är det som är så bra med skrivarlägret?" svarar hon så här:
"Det är svårt att förklara exakt. Men jag känner mig verkligen hemma där. Det är lite som att man hamnar i en annan värld, där man kan glömma allt annat för ett tag. Man träffar andra som har samma intresse, skrivande alltså, och stämningen är väldigt avslappnad och positiv. När som helst kan man gå i väg och sätta sig att skriva, om det så är mitt i natten. Ingen tycker att det är konstigt. Alla uppmuntrar varandra. Och, som en annan deltagare sa, här slipper man märkesjeansen och kan gå i de skönaste skorna hela tiden."
Jag blev glad när jag läste det, för det påminde mig om många av fördelarna med att vara författare. Jag menar, allt det där finns kvar även när man har blivit vuxen och professionell. Lyckan över den egna världen, bekräftelsen från författarkompisarna, möjligheten att sätta sig och skriva mitt i natten utan att betraktas som konstig och, inte minst, befrielsen i att få klä sig precis hur fult man vill.
På frågan "Vad är det som är så bra med skrivarlägret?" svarar hon så här:
"Det är svårt att förklara exakt. Men jag känner mig verkligen hemma där. Det är lite som att man hamnar i en annan värld, där man kan glömma allt annat för ett tag. Man träffar andra som har samma intresse, skrivande alltså, och stämningen är väldigt avslappnad och positiv. När som helst kan man gå i väg och sätta sig att skriva, om det så är mitt i natten. Ingen tycker att det är konstigt. Alla uppmuntrar varandra. Och, som en annan deltagare sa, här slipper man märkesjeansen och kan gå i de skönaste skorna hela tiden."
Jag blev glad när jag läste det, för det påminde mig om många av fördelarna med att vara författare. Jag menar, allt det där finns kvar även när man har blivit vuxen och professionell. Lyckan över den egna världen, bekräftelsen från författarkompisarna, möjligheten att sätta sig och skriva mitt i natten utan att betraktas som konstig och, inte minst, befrielsen i att få klä sig precis hur fult man vill.
2006-08-03
Rader skrivna under en Lundell-konsert
"regn, tårar och gin ser likadant ut" skrev Paul Fried en gång i den fantastiska antologin "Nacksving!" som gavs ut av Poesiförlaget 1975. Endast två poeter medverkade, Paul och Kjell Palmers. Redaktör var förstås Eric Fylkeson.
Men med det som for genom mitt huvud ikväll - till en sällsynt glad Lundell-konsert - förhåller det sig lite annorlunda. Jag kunde inte dela sinnesstämningen, kort sagt. Och jag vet varför.
eufori och ensamhet
är två sidor av samma mynt
(romantikens)
orkar du leva
eller färdas du med
de dödas mynt?
Men med det som for genom mitt huvud ikväll - till en sällsynt glad Lundell-konsert - förhåller det sig lite annorlunda. Jag kunde inte dela sinnesstämningen, kort sagt. Och jag vet varför.
eufori och ensamhet
är två sidor av samma mynt
(romantikens)
orkar du leva
eller färdas du med
de dödas mynt?
Bokstävlarna
När jag jobbade med min senaste bok hade jag en del svackor och tvivel på mig själv och skaparångest och fan och hans mormor och ibland när det blev riktigt eländigt tog jag en paus och gjorde något annat ett tag. Läste serier. Odlade blommor på balkongen. Lyssnade på Motörhead eller något annat uppiggande.
Och sedan skrev jag om att jag inte kunde skriva, i en dagbok på nätet (ja, det här var innan alla började blogga så förskräckligt) och så ritade jag en del teckningar för att avreagera mig. Och nu tänkte jag alltså att jag skulle visa några av dem här. Fem-sex-sju stycken närmare bestämt. Den första ser ut så här.
2006-08-01
Besökta klassiska caféer i London
- The New Piccadilly, på Denman Street.
- S&M Restaurant, Essex Road (fd Alfredo's). I fimerna Quadrophenia och Mojo så är detta café hängstället no 1.
- Bar Italy på Frith Street i Soho.
Till Pellicci Special kom jag tyvärr aldrig. 'See Pellicci's and Die' står det i denna artikel: http://www.classiccafes.co.uk/Pelliccifeature.htm. Men på nästa Londonresa står det absolut överst på listan.
Sommarlyssning
Jag har precis kommit hem från ett oerhört hett London. Allt måste gå långsamt - även musiken. Här kommer en del av min sommarlyssning: Slim Smith, både solo och med grupperna The Techniques och The Uniques,
The Silvertones och sist den grymma samlingsskivan Studio One Soul på Soul Jazz Records. Fotot är taget i lördags 29 juli på Brixton Market - något svalare den dagen.
Alfabetpoeter (H = Harding)
Första gången jag såg Gunnar Hardings (f. 1940) mustasch var på omslaget till den legendariska antologin "20 nya poeter" (FIBs Lyrikklubb, 1974). Tillsammans med Rolf Aggestam gjorde han urvalet och de båda redaktörerna satt och flinade på bokens baksida. Harding hade en cigarett i ena mungipan (det var helt OK på 70-talet).
Antologin blev min inkörsport till diktens värld. Ackompanjerad av poeterna i antologin; Bengt Berg, Eric Fylkeson, Willy Granqvist, Eva Runefelt, Bruno K Öijer m.fl. började en livsresa som fortfarande kan föra mig till nya landskap. Gunnar Harding medverkar inte själv i antologin, men jag sökte snabbt upp hans dikter och översättningar av amerikansk och fransk poesi som bl.a. återfanns i Lyrikvännen. Läsvärda böcker; Lokomotivet som frös fast (debut 1967), Guillaume Apollinaires fantastiska liv (1971), Den vrålande parnassen (1976), Stjärndykaren (1987), Beat! 2005 (antologi tillsammans med Per Planhammar).
Andra H-poeter;
Britt G Hallqvist (1914 - 1997)
Rut Hillarp (1914 - 2003)
Åke Hodell (1919-2000)
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)