Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2011-09-28
The economic meltdown song. Va, nu igen?
The Economic Meltdown Song 08 (w/Free mp3!!) by rhettandlink
Eller Deja vu, anyone? som det står i den här ekonomi-artikeln från The Guardian, hittad på Pressylta Redux´artikelshop.
2011-09-26
Konstpudel med törnekrona och hans kompis...
(Klicka för förstoring; det kan alltid behövas!)
Jag vet - det är ett par skitdåliga teckningar; det beror på att jag inte har photoshop igång nu; teckningens och teknikens brist på kvalité är å andra sidan det enda jag ber om ursäkt för. Det finns saker som man bara inte kan låta bli....
Rut Hillarps egna vägar
Med anledning av Birgitta Holms stora bok om Rut Hillarp, återpublicerar jag den här texten, så det inte står helt stilla här...
Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade ett nummer av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.
Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.
Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.
Tidigare publicerad i UNT 2008
Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade ett nummer av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.
Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.
Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.
Tidigare publicerad i UNT 2008
2011-09-24
Film: Gena Rowlands i Gloria
Om ni ännu inte är cineaster och aldrig tänker bli, om ni bara är ett vitten intresserade av skådespeleri, och särskilt på film, ska ni inte missa "Gloria" med bl.a. Gena Rowlands, som går ikväll på Svt 2, klockan 22.00.
Rowlands är min favoritskådespelerska, en oefterhärmlig mix av känsla, intelligens och total närvaro. John Cassavetes som regisserat är också en orginell regissör, men - tyvärr - är inte manuset hans. Sevärt ändå för alla som inte vill vara helt bakom flötet när det gäller film.
Rowlands är min favoritskådespelerska, en oefterhärmlig mix av känsla, intelligens och total närvaro. John Cassavetes som regisserat är också en orginell regissör, men - tyvärr - är inte manuset hans. Sevärt ändå för alla som inte vill vara helt bakom flötet när det gäller film.
2011-09-22
Babel babblade bort Tysk litteratur
För hetsigt på bokmässan, för stora krav på snabba leveranser av åsikter om stora saker: Babel babblade bort chansen att introducera tyska författare till oss (dumma) svenskar.
Hur mycket jag än gillar Daniel Sjölin - och det gör jag; han har umgängeskultur och humor - så kan det inte sopas under mattan att detta var en av Babels värsta floppar.
Jag tror det ligger i sakens natur; en stor, rörig mässhall som pyser av röster och skrapande stolar; en programledare som - precis som jag själv - talar någon sorts ringrostig skoltyska, samt ett överambitiöst försök att vara heltäckande som resulterade - som det brukar göra - i andtrutna fragment från samtliga deltagande.
I en diskussion om svensk-tyska litterära förbindelser tar man så in den gamle godingen Lars Gustafsson, numera knappast berömd för att fatta sig kort, samt den blida Camilla Läckberg, knappast berömd för att uttrycka sig intressant. De tyska författarinnornas on-stage-närvaro blev därmed onödigt beskuren, rent tidsmässigt.
Bäst lyckades den roliga frodiga stand-up-poeten Nora Gomringer. Där blev det liv i luckan. I övrigt kunde man få ut något av en intervju med Aris Fioretos, om de stora linjerna i tysk litteratur, och av den unga Berlin-boende schweiziska författarinnan Dorotheé Elmiger. Ett par andra intervjuer lyckades också vila en stund vid objektet.
Ingrid Elam stod och log och radade upp ett par adjektiv, om vad minns jag inte. Men jag minns - hur elakt som helst - att Lars Norén kallade henne för "hon med tänderna". Det minns jag tyvärr varje gång jag ser henne.
Men, snälla Babel, och duktiga, trevliga Daniel, se till att inte göra om den här fadäsen. Babel är inget Party väl? Och det är hur som helst ingen party-killer att låta folk hinna andas medan de talar. Helst utan att bli avbrutna så fort de börjar komma fram till något intressant.
Hur mycket jag än gillar Daniel Sjölin - och det gör jag; han har umgängeskultur och humor - så kan det inte sopas under mattan att detta var en av Babels värsta floppar.
Jag tror det ligger i sakens natur; en stor, rörig mässhall som pyser av röster och skrapande stolar; en programledare som - precis som jag själv - talar någon sorts ringrostig skoltyska, samt ett överambitiöst försök att vara heltäckande som resulterade - som det brukar göra - i andtrutna fragment från samtliga deltagande.
I en diskussion om svensk-tyska litterära förbindelser tar man så in den gamle godingen Lars Gustafsson, numera knappast berömd för att fatta sig kort, samt den blida Camilla Läckberg, knappast berömd för att uttrycka sig intressant. De tyska författarinnornas on-stage-närvaro blev därmed onödigt beskuren, rent tidsmässigt.
Bäst lyckades den roliga frodiga stand-up-poeten Nora Gomringer. Där blev det liv i luckan. I övrigt kunde man få ut något av en intervju med Aris Fioretos, om de stora linjerna i tysk litteratur, och av den unga Berlin-boende schweiziska författarinnan Dorotheé Elmiger. Ett par andra intervjuer lyckades också vila en stund vid objektet.
Ingrid Elam stod och log och radade upp ett par adjektiv, om vad minns jag inte. Men jag minns - hur elakt som helst - att Lars Norén kallade henne för "hon med tänderna". Det minns jag tyvärr varje gång jag ser henne.
Men, snälla Babel, och duktiga, trevliga Daniel, se till att inte göra om den här fadäsen. Babel är inget Party väl? Och det är hur som helst ingen party-killer att låta folk hinna andas medan de talar. Helst utan att bli avbrutna så fort de börjar komma fram till något intressant.
2011-09-21
En gammal mans ansvar - Sture Linnér.
Jag såg en väldigt fin intervju med Sture Linnér på TV. Samtalet handlade om Dag Hammarskjöld och Kongokrisen, och ni som är intresserade kan säkert hitta reprisen själva.
Hur som; Linnér fick mig att tänka: Den där sortens bildade äldre gentlemän finns nästan inte längre; i alla fall inte i Sverige. Hans samtal med intervjuaren var på en gång elegant och chosefritt. Förvånansvärt öppet berättade denna åldrade diplomat, med obligatorisk sidensjal innanför skjortkragen, att han vaknade nästan varje natt vid fyratiden av onda drömmar, att han led av malande dåligt samvete för att han inte räddat Hammarskjöld och sin egen sekreterare från deras sista flygning. Som om han alls rådde för denna olycka?
Men hans tal om "ansvar" var inte det minsta tillgjort, inte en fras som hämtats från mediakonsulter och politiska managementdoktriner. Inte ett ord han slog någon annan i huvudet med. Han riktade udden mot sig själv. Han gjorde det alldeles lugnt, som någon som vet vad som rör sig på djupet av människosjälen, och inte försöker dölja det.
Om ordet ansvar nu, just i dagarna, blivit fullständigt uppätet av inbilska politiker, skulle man kunna säga att Linnér tog det tillbaka, åt mig. Hämtade hem det till en plats nära hjärtat, bortom varje tankesmedja.
Kultur, tänker jag då. Det var någon gång ett ord som täckte mer än studier och karriär och rätt sorts åsikter vid rätt sorts tillfälle. Var något annat än att beta av samma poplista på böcker som alla andra, och diskutera samma ämnen, vid samma tid, i allt snävare cirklar av aktualitet. Kultur var, och är, naturligtvis att kunna sin grekiska historia och språk och litteratur, som Linnér kunde. Men det är också något annat - något som har med sensibilitet att göra; det där som ingen rabblande nutidsprofessor med skinnbrallor kan härma: Kalla det integritet, kalla det social charm, kalla det individuellt kurage, en omisskännlig kvalité som mest märks där den saknas.
Bland allt fler fyrkantiga kultur-pluggar i runda opportunist-hål eller tvärtom, framstår den sortens kultiverade personer som rara orkidéer, trots att blomsterbilder kanske inte passar på män. Men, strunt samma, jag skickar en orkidé till Linnér, in memoriam.
- - - - - - - - - - -
Repriser kommer: SvT 2, 22/9 och 24/9.
Hur som; Linnér fick mig att tänka: Den där sortens bildade äldre gentlemän finns nästan inte längre; i alla fall inte i Sverige. Hans samtal med intervjuaren var på en gång elegant och chosefritt. Förvånansvärt öppet berättade denna åldrade diplomat, med obligatorisk sidensjal innanför skjortkragen, att han vaknade nästan varje natt vid fyratiden av onda drömmar, att han led av malande dåligt samvete för att han inte räddat Hammarskjöld och sin egen sekreterare från deras sista flygning. Som om han alls rådde för denna olycka?
Men hans tal om "ansvar" var inte det minsta tillgjort, inte en fras som hämtats från mediakonsulter och politiska managementdoktriner. Inte ett ord han slog någon annan i huvudet med. Han riktade udden mot sig själv. Han gjorde det alldeles lugnt, som någon som vet vad som rör sig på djupet av människosjälen, och inte försöker dölja det.
Om ordet ansvar nu, just i dagarna, blivit fullständigt uppätet av inbilska politiker, skulle man kunna säga att Linnér tog det tillbaka, åt mig. Hämtade hem det till en plats nära hjärtat, bortom varje tankesmedja.
Kultur, tänker jag då. Det var någon gång ett ord som täckte mer än studier och karriär och rätt sorts åsikter vid rätt sorts tillfälle. Var något annat än att beta av samma poplista på böcker som alla andra, och diskutera samma ämnen, vid samma tid, i allt snävare cirklar av aktualitet. Kultur var, och är, naturligtvis att kunna sin grekiska historia och språk och litteratur, som Linnér kunde. Men det är också något annat - något som har med sensibilitet att göra; det där som ingen rabblande nutidsprofessor med skinnbrallor kan härma: Kalla det integritet, kalla det social charm, kalla det individuellt kurage, en omisskännlig kvalité som mest märks där den saknas.
Bland allt fler fyrkantiga kultur-pluggar i runda opportunist-hål eller tvärtom, framstår den sortens kultiverade personer som rara orkidéer, trots att blomsterbilder kanske inte passar på män. Men, strunt samma, jag skickar en orkidé till Linnér, in memoriam.
- - - - - - - - - - -
Repriser kommer: SvT 2, 22/9 och 24/9.
Tjuvarnas Fria Marknad
Och så ännu en påminnelse om den Fria Marknadens Ofrihet.
De mest gynnades monopolspel, som kunde kallas monopol-beroende skatteslöseri.
Bild: George Grosz, Republikens automater, 1920.
De mest gynnades monopolspel, som kunde kallas monopol-beroende skatteslöseri.
Bild: George Grosz, Republikens automater, 1920.
2011-09-20
Sjunga på många språk - från skola i Lund
Den här länken låg inklistrad i en diskussion på Pressylta Redux, kommer från Agneta. Jag säger bara Yess!
Style!
Style!
2011-09-19
Raderna: Theodore Roszak
Our society has rejected the mysterious with all the best intensions. We have cast them out in the pursuit of reason and freedom. There is both glory and tragedy in this episode: the glory of great idealism, the tragedy of spiritual blindness elevated to the status of high principle. Yet, as in the case of myth and magic, here to the visionary impulse survives and continues to act upon our lives, though, again, in a subterrenean and distorted fashion. By subordinating the mysterious to militant rationality, we have saddled reason with the function of gnosis, which is to ask the impossible: that the part play the role of the whole.
(- - -)
Only in our society have men been so willing to undertake a grueling, joyless, self-denying exploitation of themselves, others, and nature at large; to turn their whole being into a grim, anal-aggressive machinery for the ackumulation of profit and power wastly beyound anything they could enjoy. Indeed, the more abstractly huge the quantities at stake, the greater the eagerness to sacrifice health, leisure, and pleasure for their possession.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ur "The unfinished animal", av Theodore Roszak, Harper&Row, 1977
Länk till en video där Roszak diskuterar psykologisk-ekologiska samband
finns: här
(- - -)
Only in our society have men been so willing to undertake a grueling, joyless, self-denying exploitation of themselves, others, and nature at large; to turn their whole being into a grim, anal-aggressive machinery for the ackumulation of profit and power wastly beyound anything they could enjoy. Indeed, the more abstractly huge the quantities at stake, the greater the eagerness to sacrifice health, leisure, and pleasure for their possession.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ur "The unfinished animal", av Theodore Roszak, Harper&Row, 1977
Länk till en video där Roszak diskuterar psykologisk-ekologiska samband
finns: här
2011-09-16
Från intertextualitet till textstöld
Intertextuella grepp har varit viktiga verkningsmedel inom den moderna poesin sedan hundra års tid. Jag tänker t.e.x. på Ezra Pounds användning av öppna eller dolda citat i sina Cantos.
Men var går gränsen; när går litterära lån över i textstöld? Vad händer när metoden överanvänds, så att den mer framstår som ett sätt att täcka upp för egen idéfattigdom eller brist på gestaltningsförmåga? Är det inte dags att börja fundera på det?
Kristofer Flensmarck har samplat Wikipedia-artiklar, Hanna Hallgren har gjort detsamma med TT-telegram. Jenny Tunedal har omarbetat Wittgensteins texter i en av sina diktsamlingar.
Till denna skola av författare sällar sig sedan en tid även Hanna Nordenhök. Hennes förra diktsamling "Bländare" - som för övrigt inte innehöll en enda riktigt bra dikt - avslutades med följande kommentar eller brasklapp:
"Boken innehåller några mycket fritt omarbetade citat och passager av Virgina Woolf, Clarice Lispector, Susan Sontag och Lars Sjögren."
När hon nu återvänder med en ny diktsamling, Jaktscener,signalerar undertiteln "Lorca-transkription" nya läsefrukter och ny påverkan. Inledningsvis tror jag faktiskt att Aase Berg har invändningar i sin kompisrecension i Aftonbladet, men så visar sig inte alls vara fallet!
"Litterära stölder, en nygammal metod, har kopplat grepp om den svenska samtidspoesin. Alla snor. Alla samplar. Jag gör det själv när jag skriver poesi. Oftast berättar man inte ens vad man stjäl utan väver bara in materialet i sitt eget."
Så redogör Aase Berg för läget och jag kan bara instämma. Men detta skriver hon inte för att kritisera Hanna Nordenhök eller den litterära tendensen till textstöld, utan med ett speciellt syfte:
Aase Berg vill egentligen bara påtala att denna i system satta osjälvständighet gör det svårare för kritikern, som inte längre vet vad i diktsamlingen som är originalformuleringar och vad som härstammar från Lorca. Jag tycker det är en svag kritikerinsats, närmast ridå. Samma problem har för övrigt Anders Cullhed i DN dagen efter. Här framgår det tydligare att Nordenhöks diktsamling i första hand handlar om skrivandet självt.
Men var går gränsen; när går litterära lån över i textstöld? Vad händer när metoden överanvänds, så att den mer framstår som ett sätt att täcka upp för egen idéfattigdom eller brist på gestaltningsförmåga? Är det inte dags att börja fundera på det?
Kristofer Flensmarck har samplat Wikipedia-artiklar, Hanna Hallgren har gjort detsamma med TT-telegram. Jenny Tunedal har omarbetat Wittgensteins texter i en av sina diktsamlingar.
Till denna skola av författare sällar sig sedan en tid även Hanna Nordenhök. Hennes förra diktsamling "Bländare" - som för övrigt inte innehöll en enda riktigt bra dikt - avslutades med följande kommentar eller brasklapp:
"Boken innehåller några mycket fritt omarbetade citat och passager av Virgina Woolf, Clarice Lispector, Susan Sontag och Lars Sjögren."
När hon nu återvänder med en ny diktsamling, Jaktscener,signalerar undertiteln "Lorca-transkription" nya läsefrukter och ny påverkan. Inledningsvis tror jag faktiskt att Aase Berg har invändningar i sin kompisrecension i Aftonbladet, men så visar sig inte alls vara fallet!
"Litterära stölder, en nygammal metod, har kopplat grepp om den svenska samtidspoesin. Alla snor. Alla samplar. Jag gör det själv när jag skriver poesi. Oftast berättar man inte ens vad man stjäl utan väver bara in materialet i sitt eget."
Så redogör Aase Berg för läget och jag kan bara instämma. Men detta skriver hon inte för att kritisera Hanna Nordenhök eller den litterära tendensen till textstöld, utan med ett speciellt syfte:
Aase Berg vill egentligen bara påtala att denna i system satta osjälvständighet gör det svårare för kritikern, som inte längre vet vad i diktsamlingen som är originalformuleringar och vad som härstammar från Lorca. Jag tycker det är en svag kritikerinsats, närmast ridå. Samma problem har för övrigt Anders Cullhed i DN dagen efter. Här framgår det tydligare att Nordenhöks diktsamling i första hand handlar om skrivandet självt.
2011-09-15
Om Eva Hesse och minimalismen
Ibland håller jag med konstens distanserade belackare som hävdar att provokationens ständiga återkomst är en insats säker som ett bankfack. Och att dessutom göra om samma provokationer? Någon sorts ”trash minimalism”, eller skräpkonst vandrar nu in på muséerna igen. Jag nämner ingen, så slipper jag polemisera. Jag är alltför förkyld för det.
I stället ska jag – som jag gärna gör – ta ett steg tillbaka. Till den minimalism som uppstod på 60-talet i New York, bland konstnärer som Donald Judd, Robert Smithson, Sol Le Witt med flera. Bland dem fanns just då en enda betydande kvinna: Eva Hesse. Den första som dessutom kunde ha viftat med epitetet trash minimalism, om hon velat. Hennes verk är inte någonting jag direkt ”tyckt om”, men det intresserar mig, det ställer frågor. Det existerar i ett för den tiden ovanligt fält av organiska associationer; av veckade och runda former, i en spatial utbredning enligt minimalismens förkärlek för det repetitiva. Men hennes objekt har också en konstig utstrålning som laborerar på gränsen mellan begär och avsmak, och ofta tippar över totalt till det frånstötande, till ett ”objet a” som hela tiden gränsar till abjectet, för att tala med Lacan och Kristeva (det gör vi ju sällan här, bara när vi är förkylda). Det laddade objektet blir obegripligt mänskligt; ofta på ett sätt som ser skadat och sorgset ut. Men Eva Hesses konst rymmer även en svart, "sjuk" humor, som hon själv kallar det.
Nu publicerar jag på björnstrand backwater en artikel jag tidigare skrivit om henne.
Den börjar här:
Snön faller på en bakgård där alla fönster är svarta. Svarta rutor i gråvitt ljus. Jag tänker på Eva Hesse som står i sin studio på the Bowery där trafiken bullrar utanför och där hon kan se tvärs över gatan mot sin mans, Tom Doyles´ ateljé. Hon gör ibland små målningar av vita fönster i svarta ramar. Kanske som ett minnestecken över mamman som hoppade ut genom ett fönster när Hesse var sexton år. Nu är hon är hon trettiotvå och mitt inne i en stark konstnärlig utveckling. Privatlivet och konsten befinner sig i ikonoklastisk gungning. Inflytandet kommer från alla håll, rester av abstrakt expressionism, surrealism, popkonst, minimalism, process-konst, performance och land-art. Det mittersta sextiotalet i New York är en av konstens häftigaste perioder, men det domineras av en manlig armada, Carl Andre, Ad Reinhardt, Sol LeWitt, Donald Judd, Robert Smithson, Richard Serra, Frank Stella, Dan Flavin, Claes Oldenburg, Robert Rauschenberg, m.fl. Minimalisternas - särskilt Judds - teorier har rensat hjärnorna från varje tanke på måleri och personliga uttryck. Gallerier och muséer fylls med blocklika eller på annat sätt geometriska föremål med en opersonlig, industriell aura, ofta i stål. På andra flanken finns popkonsten som klipper och klistrar sig fram mellan ett ironiserat begär och den kommersiella bildflodens klichéer. Två idé-flöden kör med hög fart den nya amerikanska konsten ut i världen. "Made in USA" är marknadsdominant. I Stockholm står Andy Warhol och hälsar frånvarande på medlemmarna i Moderna Museets vänner. Hesse beundrar Warhol, och Claes Oldenburg, stora män med stora grejer, men när hon träffat Meret Oppenheim noterar hon kortfattat: "mötte damen som 1935 gjorde den pälsfodrade koppen". Det här är tiden före kvinnors riktiga genombrott i konsten. Anais Nin går i analys hos Otto Rank som förklarar att hon måste välja mellan att vara kvinna eller konstnär. Georgia O´Keefe är en amazon och Louis Bourgeois en outsider. Eva Hesse skriver i sin dagbok: "Do I have a right to womanliness?...Can I achieve an artistic endeavour and can they coincide?"
Artikeln fortsätter som sagt: här.
I stället ska jag – som jag gärna gör – ta ett steg tillbaka. Till den minimalism som uppstod på 60-talet i New York, bland konstnärer som Donald Judd, Robert Smithson, Sol Le Witt med flera. Bland dem fanns just då en enda betydande kvinna: Eva Hesse. Den första som dessutom kunde ha viftat med epitetet trash minimalism, om hon velat. Hennes verk är inte någonting jag direkt ”tyckt om”, men det intresserar mig, det ställer frågor. Det existerar i ett för den tiden ovanligt fält av organiska associationer; av veckade och runda former, i en spatial utbredning enligt minimalismens förkärlek för det repetitiva. Men hennes objekt har också en konstig utstrålning som laborerar på gränsen mellan begär och avsmak, och ofta tippar över totalt till det frånstötande, till ett ”objet a” som hela tiden gränsar till abjectet, för att tala med Lacan och Kristeva (det gör vi ju sällan här, bara när vi är förkylda). Det laddade objektet blir obegripligt mänskligt; ofta på ett sätt som ser skadat och sorgset ut. Men Eva Hesses konst rymmer även en svart, "sjuk" humor, som hon själv kallar det.
Nu publicerar jag på björnstrand backwater en artikel jag tidigare skrivit om henne.
Den börjar här:
Snön faller på en bakgård där alla fönster är svarta. Svarta rutor i gråvitt ljus. Jag tänker på Eva Hesse som står i sin studio på the Bowery där trafiken bullrar utanför och där hon kan se tvärs över gatan mot sin mans, Tom Doyles´ ateljé. Hon gör ibland små målningar av vita fönster i svarta ramar. Kanske som ett minnestecken över mamman som hoppade ut genom ett fönster när Hesse var sexton år. Nu är hon är hon trettiotvå och mitt inne i en stark konstnärlig utveckling. Privatlivet och konsten befinner sig i ikonoklastisk gungning. Inflytandet kommer från alla håll, rester av abstrakt expressionism, surrealism, popkonst, minimalism, process-konst, performance och land-art. Det mittersta sextiotalet i New York är en av konstens häftigaste perioder, men det domineras av en manlig armada, Carl Andre, Ad Reinhardt, Sol LeWitt, Donald Judd, Robert Smithson, Richard Serra, Frank Stella, Dan Flavin, Claes Oldenburg, Robert Rauschenberg, m.fl. Minimalisternas - särskilt Judds - teorier har rensat hjärnorna från varje tanke på måleri och personliga uttryck. Gallerier och muséer fylls med blocklika eller på annat sätt geometriska föremål med en opersonlig, industriell aura, ofta i stål. På andra flanken finns popkonsten som klipper och klistrar sig fram mellan ett ironiserat begär och den kommersiella bildflodens klichéer. Två idé-flöden kör med hög fart den nya amerikanska konsten ut i världen. "Made in USA" är marknadsdominant. I Stockholm står Andy Warhol och hälsar frånvarande på medlemmarna i Moderna Museets vänner. Hesse beundrar Warhol, och Claes Oldenburg, stora män med stora grejer, men när hon träffat Meret Oppenheim noterar hon kortfattat: "mötte damen som 1935 gjorde den pälsfodrade koppen". Det här är tiden före kvinnors riktiga genombrott i konsten. Anais Nin går i analys hos Otto Rank som förklarar att hon måste välja mellan att vara kvinna eller konstnär. Georgia O´Keefe är en amazon och Louis Bourgeois en outsider. Eva Hesse skriver i sin dagbok: "Do I have a right to womanliness?...Can I achieve an artistic endeavour and can they coincide?"
Artikeln fortsätter som sagt: här.
2011-09-12
En som kan teckna.
Igår när jag kom ut från en körkonsert i min närmast belägna kyrka (den ska jag skriva om på annat ställe), ringlade jag neråt gatan i gott humör under en tillfällig pust av värme, och kikade in genom ett före detta skyltfönster till någon före detta skomakare. Där fanns nu ingenting i "skylten", bara en vit vägg och på den satt uppklistrad en meter stor teckning. Vidvinkelperspektiv. Gungande stadsmotiv, mina trakter, vansinnesschysst bild av bökig Stad.
Mänskan kan alltså teckna, nå så för j-t.
Kollade mänskans namn på en i skylten inklistrad webbadress: annaakerstrom.se.
Varsågoda och klicka! Hon har förhindrat mig att klistra in en bild. Klokt, kanske.
Endast ett frimärke fick jag loss:
PS: Just den bilden jag såg igår finns inte inlagd på webbsidan. Den var - för oss som komparerar - om möjligt ännu bättre.
Anna, du som inte är Anka: lägg ut den!
Men sälj den inte innan jag har sett den en gång till!
Mänskan kan alltså teckna, nå så för j-t.
Kollade mänskans namn på en i skylten inklistrad webbadress: annaakerstrom.se.
Varsågoda och klicka! Hon har förhindrat mig att klistra in en bild. Klokt, kanske.
Endast ett frimärke fick jag loss:
PS: Just den bilden jag såg igår finns inte inlagd på webbsidan. Den var - för oss som komparerar - om möjligt ännu bättre.
Anna, du som inte är Anka: lägg ut den!
Men sälj den inte innan jag har sett den en gång till!
2011-09-11
Raderna: Mumon
Ordet uttrycker inte tinget.
Att tala tjänar ingenting till.
Den som förlitar sig på ord går förlorad.
Den som fastnar i fraser grips av förvirring.
Text: ur Mumon Ekai
utgiven på Umbra Solis förlag, 1999
(en av svensk boktryckarkonsts vackraste böcker).
Bild: Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.
Med anledning av kommentarerna nedan vill jag lägga in en mer grundläggande förklaring, som inte har att göra med om man "tycker om" tystnad eller ej.
Mumons bok, Mumonkan, hör till den zenbuddhistiska tradition där sträng meditation, tystnad, och en medveten vilja att upphöra med jagets fladdrande formuleringar, ingår i övningarna. Tillståndet, redan på nybörjarstadiet, kan i västerländsk nevrologi avläsas som att hjärnan då går in i alfarytmen; alltså en typ av uppmärksamt men lugnt viloläge. En hjärnrytm som man också noterat hos kreativa människor, och som kanske enbart poeter och målare och musiker - i sina bästa stunder - kan förena med ord eller aktivitet.
Det handlar alltså inte om något tyckande utan om en urgammal meditationsteknik under tystnad, vars koplementära form är undervisning via en gåtfull liten historia; en koan.
Mer om detta kan man läsa: här
Och här är ett exempel på en koan.
Och så här lyder en del av Johan Lasernas baksidestext till Mumonkan:
Mästarnas strävan var att hjälpa lärjungen till insikt utan att direkt förklara i ord, vilket ledde till at de utvecklade sin språkliga fantasi till ett raffinerat mästerskap.
Sina mest fulländade uttryck fick denna strävan i koanerna - sinnrikt konstruerade historier och samtal ägnande att få lärjungen att på egen hand komma underfund med sig själv och världen.
Att tala tjänar ingenting till.
Den som förlitar sig på ord går förlorad.
Den som fastnar i fraser grips av förvirring.
Text: ur Mumon Ekai
utgiven på Umbra Solis förlag, 1999
(en av svensk boktryckarkonsts vackraste böcker).
Bild: Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.
Med anledning av kommentarerna nedan vill jag lägga in en mer grundläggande förklaring, som inte har att göra med om man "tycker om" tystnad eller ej.
Mumons bok, Mumonkan, hör till den zenbuddhistiska tradition där sträng meditation, tystnad, och en medveten vilja att upphöra med jagets fladdrande formuleringar, ingår i övningarna. Tillståndet, redan på nybörjarstadiet, kan i västerländsk nevrologi avläsas som att hjärnan då går in i alfarytmen; alltså en typ av uppmärksamt men lugnt viloläge. En hjärnrytm som man också noterat hos kreativa människor, och som kanske enbart poeter och målare och musiker - i sina bästa stunder - kan förena med ord eller aktivitet.
Det handlar alltså inte om något tyckande utan om en urgammal meditationsteknik under tystnad, vars koplementära form är undervisning via en gåtfull liten historia; en koan.
Mer om detta kan man läsa: här
Och här är ett exempel på en koan.
Och så här lyder en del av Johan Lasernas baksidestext till Mumonkan:
Mästarnas strävan var att hjälpa lärjungen till insikt utan att direkt förklara i ord, vilket ledde till at de utvecklade sin språkliga fantasi till ett raffinerat mästerskap.
Sina mest fulländade uttryck fick denna strävan i koanerna - sinnrikt konstruerade historier och samtal ägnande att få lärjungen att på egen hand komma underfund med sig själv och världen.
2011-09-10
2011-09-08
Bach - stulen från Strandberg
Eftersom Gunnar Strandberg och jag knappast har en smygrelation när det gäller Bach, utan tvärtom gärna delar med oss, så vidarebefordrar jag bara den här länken, till alla bröder och systrar som känner för att flyta med, flyga med, rinna med, och upphöra att existera som privatiserat objekt för fortkörning och "musikaliska" frontalkrockar.
2011-09-04
Den provocerande figurationen
Ernst Josephson ville som bekant bli Sveriges Rembrandt eller dö.
På ett liknande sätt har Rembrandt och de stora mästarna betytt oerhört mycket för nutida norsk och svensk figuration. Jag tänker framförallt på Odd Nerdrum och hans krets. Och lika mycket skit har de redan fått som Ernst Josephson fick under sin livstid.
Den 1 oktober är det vernissage för Odd Nerdrums utställning på Edsviks konsthall. Nya konstdebatter och konfrontationer verkar redan vara under uppsegling. En annan och separat frågeställning är om Nerdrum kommer att få måla i fängelset. Läs mer här.
På ett liknande sätt har Rembrandt och de stora mästarna betytt oerhört mycket för nutida norsk och svensk figuration. Jag tänker framförallt på Odd Nerdrum och hans krets. Och lika mycket skit har de redan fått som Ernst Josephson fick under sin livstid.
Den 1 oktober är det vernissage för Odd Nerdrums utställning på Edsviks konsthall. Nya konstdebatter och konfrontationer verkar redan vara under uppsegling. En annan och separat frågeställning är om Nerdrum kommer att få måla i fängelset. Läs mer här.
2011-09-03
Lars Palmgrens roande berättelse från Chile
I dagarna genomfördes en stor skolstrejk i Chile, bland annat med utgångspunkt från samma argument som nu dryftas i USA, och som jag skrivit om här.
Studenterna vann, och fick igenom ett helt reformprogram.
Allt detta hade gått mig förbi, så som det ofta gör när Europa, och just nu, Arabländerna är i centrum för nyhetsbevakningen. Av en slump satte jag på radion och hörde Lars Palmgren (en av Sveriges Radios rappaste rapportörer) berätta följande:
Han bor med sin fru mitt emot ett Karmeliterkloster, de talas vid då och då, och nunnorna kommer med små presenter; marmelad, en knippa timjan, eller blommor. Under strejken ville de också höra med Journalisten vad som hände nere på stan. Palmgren svarade att det var en del övertaligt folk på plats som bara ville bråka, liksom poliser som gillade att släppa på tårgas, men att de allra flesta var seriösa demonstranter.
- Aha, ungefär som fotbollsmatcher, sa Abedissan. 99.9 procent är där för fotbollen, men de där 0.1 som bara vill bråka är vad man hör talas om efteråt.
- Just så, sa Palmgren.
Abedissan frågade också, vad han, som en man av världen, ansåg att de kunde hjälpa till med där inifrån sitt kloster.
Palmgren åker ner på stan, får veta att demonstranterna bett alla sympatisörer att skramla med kastruller genom öppna fönster. Han noterar att vissa kvarter är jäkligt skramliga, och andra helt tysta. Sen åker han hem till sina kvarter. Öppnar bildörren och hör ett väldigt oväsen inifrån klostret. Kastruller. Abedissan och syrrorna gick loss. Inte ett lock som inte darrade.
En ganska så Latinamerikansk tradition: Att de kristna ställer sig på rätt sida av den besvärliga verkligheten. Och stödjer dem som behöver det, inte dem som inte behöver det.
Hör själva om ni vill. ”Människor och tro”. Gör ni det får ni också en kort intervju med den intressanta författaren Christine Falkenland.
Studenterna vann, och fick igenom ett helt reformprogram.
Allt detta hade gått mig förbi, så som det ofta gör när Europa, och just nu, Arabländerna är i centrum för nyhetsbevakningen. Av en slump satte jag på radion och hörde Lars Palmgren (en av Sveriges Radios rappaste rapportörer) berätta följande:
Han bor med sin fru mitt emot ett Karmeliterkloster, de talas vid då och då, och nunnorna kommer med små presenter; marmelad, en knippa timjan, eller blommor. Under strejken ville de också höra med Journalisten vad som hände nere på stan. Palmgren svarade att det var en del övertaligt folk på plats som bara ville bråka, liksom poliser som gillade att släppa på tårgas, men att de allra flesta var seriösa demonstranter.
- Aha, ungefär som fotbollsmatcher, sa Abedissan. 99.9 procent är där för fotbollen, men de där 0.1 som bara vill bråka är vad man hör talas om efteråt.
- Just så, sa Palmgren.
Abedissan frågade också, vad han, som en man av världen, ansåg att de kunde hjälpa till med där inifrån sitt kloster.
Palmgren åker ner på stan, får veta att demonstranterna bett alla sympatisörer att skramla med kastruller genom öppna fönster. Han noterar att vissa kvarter är jäkligt skramliga, och andra helt tysta. Sen åker han hem till sina kvarter. Öppnar bildörren och hör ett väldigt oväsen inifrån klostret. Kastruller. Abedissan och syrrorna gick loss. Inte ett lock som inte darrade.
En ganska så Latinamerikansk tradition: Att de kristna ställer sig på rätt sida av den besvärliga verkligheten. Och stödjer dem som behöver det, inte dem som inte behöver det.
Hör själva om ni vill. ”Människor och tro”. Gör ni det får ni också en kort intervju med den intressanta författaren Christine Falkenland.
2011-09-02
Goda tankar - vems?
Nya motståndare växer ur jorden som svampar om hösten kring varje människa med karaktär. De är ägnade att skärpa vår uppmärksamhet och framförallt,att göra oss medvetna om var vi själva står,var vi har våra värden,som ingen får trampa på.
Läs hela texten på Lars Gustafssons blogg.
Läs hela texten på Lars Gustafssons blogg.
2011-09-01
Kärleksförklaring
Om du behandlas illa
är jag ditt medborgarvittne.
Min älskade i Fas 3
du är mera värd än så här.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)