Mer ord från gamla ”Argusar”!

Nu har bokfloden starta på allvar och författare med förflutet i Den Blinde Argus går i täten. Vi har tidigare skrivit om Helena Loofts och Magnus Uviks nya böcker. Nu har ytterligare två Argus-vänner haft boksläpp.
Tommy Thuresson har tillsammans med Bo Fredriksson gett ut Minnnas landskap (Magic Papers Förlag). Och Jonas Bergh verkar så inför ett reält genombrott med sin nya roman!

Tommy Thuresson ramlade in i Den Blinde Argus med ett par dikter redan 1988 och var också med i den nu smått kultförklarade antologin Den lyriska kalendern (Megafon 1990). Han har sedan dess spridit sina skarpa ord i många olika sammanhang. Förutom publiceringar i en lång rad diktsamlingar och antologier har han också ägnat sig åt fruktsamt samarbete med olika konstnärer och fotografer i olika bokprojekt och utställningar där text och bild möts på lika villkor. Verksam i föreningen Västeråsbaserad skrivarföreningen Arospennor, som hösten 2003 gav ut en utomordentlig antologi med haikudikter 5+7+5=HAIKU (230 haikudikter av 231 författare). Ett smakprov från Thuresson;

du kysser månen
som sover i rådjurets
blå vattenavtryck

Läs och se mer av Tommy Thuressons på hans vilda och vackra hemsida; http://hem.passagen.se/tommy.thuresson/


Jonas Bergh - Sång för Sonny och Karola!
En annan hängiven författare är Jonas Bergh (f. 1969 i Landskrona). Publicerad med en novell i Den Blinde Argus nr 48 (1994). Men de starkaste minnena av denna skåning är från ett par Argus-uppläsningar på Hultsfredsfestivalen och Mosebacke i Stockholm. Till Mosebacke kom han med flyg från Malmö, för att han råkade missa tåget. Att ställa i en Argus-uppläsning var inte aktuellt, även om gaget bara var en macka och en öl. Det var förövrigt en magisk kväll på Mosebacke, DBA fyllde 10 år, ett vimmel av poeter och vänner, trångt och rökigt (det var nämligen på den tiden man fick röka på krogen).
Jonas romandebut kom 1998 och har den oslagbara titeln jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar (GME förlag). Nu har han bytt förlag till det lite mer etablerade W&W och romanen heter Sång för Sonny och Karola. Släppfesten ägde tydligen rum på Hedmanska gården i Malmö i lördags. Spana in författare på W&W!
Christer Enander skriver om boken i Helsingborgs Dagblad (26/8);
"En sång för Sonny och Karola heter del två i en planerad trilogi om Landskrona. Med första delen, "Och fortsätta vidare bort" som kom förra året, förändrades Jonas Berghs författarskap. Det lyfte och klarnade samtidigt, blev tydligt och starkt. Och "En sång för Sonny och Karola" förstärker sannerligen det intrycket. Här finns en ovanlig intensitet i berättandet. Jonas Bergh andas och gråter och skrattar med sina gestalter. Han finns alldeles intill dem. Han känner dem utan och innan."

En litterär höst att se fram emot!

p.s. upptäck fler författare i Argus baklista! Det finns fortarande en hel del nummer kvar i garaget! d.b.a.

BOFH, del 3

Sven hävdar att han slutade blogga för tio år sedan. Han är inte vidare förtjust i blogghypen och det är ju inte jag heller.

– Hur känns det att ha hamnat i en blogg nu i alla fall då? undrar jag.

– Jag vet inte, säger han.

Jag berättar för honom att jag faktiskt försökte skriva om honom i en bok en gång, förra året, i ett suspekt halvdokumentärt metalitterärt projekt som jag ägnade mig åt. Han fick vara en BOFH där också, men mot slutet förvandlades han till en lemur. Det blev tyvärr ingen roman av det, men det var inte hans fel, det handlade nog mer om att själva grundidén var lite ... ja, jag vet inte, knepig på något sätt. Nå, jag berättar i alla fall för Sven att jag skrev om hur han hivade in min musmatta bland krukväxterna.

– Varför då? frågar han eftersom han inte minns det.

Jag säger att det hade något att göra med att han tyckte musmattorna var halkiga och då kommer han genast på att den han använder just nu tillhör den sorten. De är gröna och runda och kommer från Ikea.

– De här jävla tattarmusmattorna ska ju dö! fräser han och singlar iväg sin, dock inte lika långt som förra gången. Sedan rycker han åt sig en svart och ergonomisk, mera plastig variant som ligger bakom skärmen.

– Varför använder ingen den här? Den ligger ju still.

Ny klubb för Bob

Torsdagen den 8 september kl 19-01 är det alltså premiär för KLUBB MUN, på UnderBaraBar, Östgötagatan 33. Medverkande: Ma Oftedal, Johannes Anyuru, Little Red Corvette, Bob Hansson, Le Poète (Per Wilhelm Wahlroos) med flera. Kan bli en kul kväll!

Lidingö Tidning gör ett scoop

Den oftast ganska såsiga Lidingö Tidning slår till med en stor intervju med Bob Hansson i sitt senaste nummer (första gången Bob uppmärksammas stort i sin "nya hemstad" sedan debuten 1998).
Artikeln innehåller också intressant information om "Yeah-kollektivet" och dess föregångare på ön, något av en lokal myt vad jag förstår.
"Från början fanns här inte bara ett, utan tre kollektiv. Han pekar.
- Knarkarhippie-kollektivet åt det hållet och ett ganska kommunistiskt åt andra hållet. Och så vi här i mitten.
Och det är i mitten de har varit, menar han också, ingen politiskt revolutionär inriktning.
- Det skulle ändå inte ha fungerat. Man måste vara mer organiserade för det. Har man inte ens koll på vem som ska diska, gör man ingen revolution." (citat ur LT)
Intervjun i Lidingö Tidning innehåller också en annan intressant uppgift; Bob ska göra krogshow! Den 5 oktober ska det bli premiär på restaurang Jernet i Lidingö centrum.
Annars spreds ryktet i somras att att en annan artist och poet, nämligen Ulf Lundell, skulle göra krogshow i höst, något som sedan dementerades på hans hemsida . Någon sådan dementi har inte influtit från Bob, så det här är nog vad som gäller.
Och så ska Bob öppna klubb i Stockholm också, men den nyheten får ni från mig.

Ny roman av Magnus Utvik!

Den gamle Argus-vännen Magnus Utvik landar i dagarna med en ny roman, Anna, min älskade (W&W). Han debuterade 1989 med diktsamlingen Jorden (Gedins). Det har hunnit bli ytterligare 4 diktsamlingar och ett par romaner av Värnamo-sonen. Senaste åren har han bl.a. figurerat som kunnig och uppskattad bokrecensent i SVT:s morgonprogram.
Magnus Utvik har ett mycket vackert och sensibelt språk, som gjort honom till en av våra främsta lyriker. I romanen Anna, min älskade skildrar han hur tillvaron gestaltar sig när hans hustru får cancer. Magnus känsliga språk är väl lämpat att uttrycka de starka känslor som denna bok innehåller. Ser fram emot läsningen.

Läs mer om Anna på W&W:s hemsida! Om Magnus Utvik på W&W!


p.s. från biblioteket i Kisa! Idag fick vi inom loppet av 15 minuter TVÅ förfrågningar på Magnus Utviks nya roman!!! Kan detta vara en indikator på att det kommer att bli en av höstens mest omtalade och angelägna böcker! (Senare samma eftermiddag kom ytterligare en låntagare in och frågade efter "den där romanen om den cancersjuka frun"...)

p.s.s. skall hem och gräva i Argus-arkivet efter ett par klassiska Utvik-dikter, som vi kan njuta av väntan på boksläppet.

BOFH, del 2

Sven håller på och frostar av Tidskriftsverkstadens kyl och kokar samtidigt ett paket nudlar med biffsmak. Jag vill koka makaroner, men eftersom vi bara har en kastrull får jag vackert vänta tills han är klar. Köket på verkstan har sett sina bästa dagar efter några kaffebryggar- och kylskåpsöversvämningar. Faktum är att hela verkstan drabbades av en översvämning för två år sedan när gymnastiksalen intill brann upp. Brandkåren blev tvungen att släcka i flera dygn eftersom det brann under marken också och då rann allt vattnet in till oss.

– Hur ska jag förklara för Kjell att servern kommer att behöva testköras, säger Sven. Han har ju så jävla bråttom.

– Ni har ju hållit på ett tag nu, försöker jag.

– De första veckorna höll vi på att ta reda på vad vi skulle göra. Och hur. Det som är svårt är inte att göra utan att ta reda på vad och hur. Jag har aldrig förstått varför Kjell har så bråttom jämt.

– Det kan bero på att ni får betalt per timme, föreslår jag.

Sven sköljer av sallad i ett durkslag och säger att han inte tror att han jobbade tillräckligt under juli och då säger jag att han kanske kan jobba lite extra nu i augusti då, så kanske Kjell lugnar ner sig. Sven misstänker dock att den tiden han har kvar att jobba på julilönen kanske inte räcker till att vara support.

– Då slipper du ju det, det blir väl bra, säger jag.

– Nä, det gör jag inte. Eftersom folk bara frågar om en massa saker hela tiden. Är det din tomat? Ska vi tradea lite tomat mot sallad?

Det ligger diverse handdukar och moppar under kylskåpet, men inuti blir det fint. Sven gör salladsdressing och jag får tillgång till kastrullen och när jag har hällt i mina makaroner i vattnet säger han att det där blir ju alldeles för lite och då säger jag att det nog blir bra eftersom makaronerna kommer att bli dubbelt så många under kokningen och då hävdar Sven att jag förtjänar att bli kallad pucko då och då. Under middagen diskuterar vi intelligenstester och huruvida de fungerar i andra kulturer och vad det kan bero på att alla medlemmar i Mensa har så fula hemsidor.

Releasefest för nya boken

Vi firade utgivningen av Helena Loofts nya roman På dina murar på Galleri Hjärnstorm i går kväll. Det var jättekul att träffa skäggige Fredrik Lind, Joanna Pelle A, Maria, Lisa, Jonatan m fl.

Efter att ha givit ut sina tidigare böcker på Bakhåll, är det nu W & W som ger ut På dina murar.

Helena signerade och gav bort två kartonger minst (vet förläggaren om det?), och tog sig t.o.m. tid att rita små krumeluriga teckningar på försättsbladen.

Den splittrade Argus

Dags för räfst och rättarting! Jag har tagit mig en funderare och märker att the fuckin' fury är unleashed igen. Här sitter man och svettas med den här bloggen och grubblar på vad den egentligen ska vara bra för och rannsakar sig själv och drabbas av oändliga meningslösa tröttsamma tvivel kring själva bloggandets vara eller inte vara ... och så hoppar den ena efter den andra bara av!

Först Thomas, sedan Andreas. Först självaste chefred, sedan den flitigaste skribenten. Ett litet sidoprojekt här, ett litet sidoprojekt där.

Och vad är anledningen? Jo, herrarna vill kunna skriva "mer privat". Herrarna drar sig tillbaka till sina egna små rum. Herrarna behagar inte samarbeta om de måste vara närvarande personligen. Att spela krocket och delta i poetry slam och leka popstjärnor går hur bra som helst, men att skriva i en kollektivblogg, nej, se det klarar vi inte av.

Vad, jag frågar bara, vad, är det som hindrar er från att vara privata i den här bloggen? Finns det några regler för vad vi får skriva om här? Är det så lågt i tak att man måste dra sig ur om man vill skriva personliga grejer och vad gör i så fall jag här då?

Och kom inte dragandes med att ert skrivande i de andra bloggarna kommer att tillföra Argusbloggen något. Ni vet lika väl som jag att det inte funkar att ägna sig åt två så likartade uppgifter med samma entusiasm. Alla godbitarna kommer så klart att hamna på sidospåren och så kommer ni att kasta in en och annan torr liten brödkant här ibland.

Välkommen till ”The Beautiful People”

How does it feel to be
One of the beautiful people?

Now that you know who you are
What do you want to be?

(Baby You’re a Rich Man, lyrics by Lennon/McCartney)

Det vackra folket är här; även i Sverige alltså. ”Bara vackra och framgångsrika människor är välkomna på den nya dejtingsajten Beautiful People som öppnar i Sverige den 18 augusti. Målgruppen är läkare, jurister, journalister [min kursivering] och andra med statusyrken.” (ur Metro 11/8)
Jag har egentligen inga invändningar mot dejtingsajten som sådan, låt dem hålla på. Men omnämnandet av journalist som ett av de statusyrken som kvalificerar en till ”The Beautiful People” stör mig verkligen. Fast egentligen är det ju bara bekräftelsen på en utveckling som har pågått länge. Det känns som sista spiken i kistan för den traditionella journalistrollen, som är den av att vara en murvel, en muckraker, någon som kämpar underifrån för att få fram sanningen till varje pris. Ofta till priset av utanförskap i samhället, ibland med den konkreta risken av att hamna i fängelse för sin journalistik (Jan Guillou och Peter Bratt är väl det senaste – eller kanske sista - exemplet i Sverige på det, i samband med IB-affären). Journalisten har historiskt haft låg status, se också hur Strindberg skildrade sin tids journalister i Röda Rummet, som försupna och avsigkomna individer med tveksam moral.
Nu är det minsann annorlunda, journalister har hög status. Jag märkte redan när jag läste vid JMK 1992-95 att det var en elitutbildning, där makthavarna inom media också beredde sig att plocka de som var mest framåt i min klass till toppositioner. Inget märkligt i detta, men ändå lite störande. Banan sopades för de av oss som hade högst betyg, var mest framåt, mest sociala osv. Men alla av oss som gick i klassen var någon slags elit i någon bemärkelse, bara genom det faktum att vi kom in på utbildningen, de som sedan gör sig hörda i media är eliten av eliten. Vilket kan leda till en del märkliga perspektiv, tror jag.
Hade man sagt medie- och reklamfolk, att de är lämpade för The Beautiful People, då hade jag förstått lite bättre faktiskt. Men journalist…
Många som blir journalister (och författare) drivs ju av ett revanschbehov, vi är kanske inte speciellt vackra i gemen, men vi har något vi brinner för, en drivkraft, ofta handlar det om att ta igen för åratal av mobbing och utanförskap… Och kanske blir vi vackra på kuppen, men knappast på det sätt som The Beautiful People menar.

Ny sidoblogg

Jag började få skrivkramp på grund av avvägningen mellan privat och offentligt i bloggen. Därför har jag startat en ny sidoblogg under rubriken "Det privata blir personligt". Till att börja med publicerar jag i lugn takt några tidigare censurerade bitar från den sommar som snart har passerat, spånor från författarverkstaden (?) eller sånt som jag betraktat som alltför personligt för att stå i medias blick. Så nu lägger jag mig återigen en bit utanför. Vem bryr sig; eller hur?

BOFH, del 1

På Tidskriftsverkstaden i Stockholm, där jag sitter och jobbar när jag jobbar med tidskrift.nu, har vi en datasupporter som heter Sven. Han har länge tjatat på mig om att han vill vara med i en bok. Jag tror förvisso att han skulle bli en mycket bra romanfigur, men jag är inte säker på att han skulle funka i det projekt jag skriver på just nu.

Så i dag fick jag en snilleblixt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska syssla med i den här bloggen.

– Jag kanske kan skriva om dig i en blogg?! sa jag till Sven. Så länge bara, så kan du få vara med i en bok senare.

– Kanske det, kanske, sa han och reste sig upp från datorn, där han mestadels ägnar sig åt att hänga på Buzz eller spela Betapet.

– Kaffe, cigarett, fixa bilder ... muttrar han för sig själv. Jag måste bli bättre på att frilägga hår tills i morgon bitti.

– Varför då?

– För att jag ska få ett jobb. Ett riktigt jobb.

Han har en otänd, handrullad cigarett i munnen och en ljusblå kaffekopp i handen. Han har varit anställd till och från på tidskriftsverkstan sedan 1997, två år innan jag började. Det värsta han vet är när folk frågar honom om något som de kunde ha tagit reda på själva, genom att till exempel fippla fem minuter längre med datorn eller läsa en manual. Då blir han jättearg. Jag har fått heta pucko fler gånger än jag kan räkna till.

När Sven har tagit rökpaus ute på gatan gör Kjell, vår projektledare, entré på verkstan efter semestern. Sven meddelar att han och hans två kompisar ännu inte har lyckats installera den nya servern.

– Vi är inte klara för fem öre, säger han och mumlar fram en halvt ohörbar harang om 64-bitars och 32-bitars och Kjell säger att det är viktigt att servern kommer igång och frågar när Sven börjar sitt nya jobb.

– I torsdags.

Kjell ser svettig ut och Sven loggar in sig på sitt G-mailkonto.

– Sproink, säger han.

Spännande fortsättning följer ...

Enkel förklaring till titeln finns här.

Heja Frida

Heja Frida Moses , vem du än är!