Litteraturen och patriarkatet: Faust och lemurerna

Eftersom jag är en långsamläsare så har jag bara kommit halvvägs igenom Bloom. Men nog fasen är han rolig, på sitt sätt. Jag håller inte med om allt – jag ska återkomma till det – men det är omöjligt att inte bli förtjust i någon som är så förtjust i sitt ämne. Det kan vara hur det vill med kanon, men farbror Harolds kärlek till den lyser igenom i varje rad.

Jag får till och med lust att läsa Faust, och det har jag aldrig fått förr, vad jag minns. Men här får man reda på att det är "ett gäng rysliga lemurer" som begraver Faust och bara det måste ju göra verket läsvärt på något sätt.

Jag tror att jag ska ta och fråga Sven om han har läst Faust när vi träffas nästa gång. Så kanske jag i alla fall kan skriva ett BOFH-avsnitt så länge, medan jag masar mig vidare igenom Bloom.

Litteraturen och patriarkatet: In Bloom

Visst är det lustigt: Man hittar en blogg, man börjar följa en diskussion, man gör en iakttagelse, helt på egen hand, och slänger ur sig en kommentar: "hörni, det är väldigt mycket gubbar i omlopp här".

Och vips tillhör man något som kallas "förtrytelsens skola" – fast man aldrig hade hört talas om den.

En positiv följd av detta är i alla fall att jag har fått lust att läsa en massa, så nu tänker jag dra mig tillbaka ett tag och fördjupa mig i Blooms "Den västerländska kanon", parallellt med Kvinnornas Litteraturhistoria.

Så här långt kan jag i alla fall säga att den beryktade Bloom verkar vara en sympatisk farbror, lite sorgsen och humoristisk, och att hans svenska svans på Errata gör honom en stor otjänst genom att använda honom som dörrvakt till grabbklubben.

Litteraturen och patriarkatet: Stora berättelser

l BLM:s allra sista nummer intervjuas "fyra tongivande svenska författare" (Cilla Naumann, Sigrid Combüchen, Gabriella Håkansson och Mara Lee) under rubriken "Litteraturen är möjlig!" och det allra bästa där är när Håkansson säger:

"Jag tycker att man måste ta tillbaka tolkningsföreträdet från de manliga intellektuella, som lägger mönstret för hur stora berättelser ska se ut. Det är nästan ett feministiskt statement, att återupprätta det inre, det mer surrealistiska."

Jag blev förtjust när jag läste det, för det är ju en jätteintressant fråga – den handlar om varför "stora berättelser" ska se ut på ett visst sätt och varför "det inre, mer surrealistiska" behöver upprättelse. Men det blir tyvärr inte mycket mer än så. BLM-redaktörerna drämmer direkt till med: "Är det manligt med stora berättelser? Vad gör vi med Kerstin Ekman och Sara Lidman då?" och "Är det manligt att skriva ytligt realistiskt och kvinnligt att skriva ett inre liv?"

Och det är synd, för därmed halkar samtalet in på ett betydligt tristare spår. Det är väl inte så viktigt, eller ens möjligt, att definiera "manligt" och "kvinnligt" skrivande i själva texten – det kan nog de flesta bli ense om ganska snart. Både Ekman och Lidman kanske i stället är manliga i den meningen att de inordnar sig i en viss tradition. Och det är ju det som är det verkligt spännande här, tycker jag. Jag hade gärna sett att hela BLM-gänget fördjupade sig i en analys av "mönstret för hur stora berättelser ska se ut". Det går direkt tillbaks till de gamla grekerna, nämligen, och visar att de inte har släppt sitt envisa grepp om oss.

Nu har jag också precis läst Kerstin Ekmans essä om Selma Lagerlöf i Kvinnornas Litteraturhistoria och Ekman talar där om hur de skrivande kvinnorna före Selma Lagerlöf "måste uppföra modellerna av sina små världar inuti modellen av det manliga universum. Deras kvinnoliv utgjorde baksida, insida av det 'verkliga' livet. Att göra insidan verklig var ingen snabb operation. I själva verket pågår den än."

Och då tänker jag först att det där låter ju bra. Visst bör en kvinna, som Selma Lagerlöf – och säkert som Kerstin Ekman själv – ha "anspråk som en hel karl på att få berätta världen", visst är det bra att hon vill "vara med på lika villkor i litteraturen" och ta "det stora greppet på tillvaron, livtaget". Men det är något lurt med det hela också. För vad är det för värld vi ska ut i egentligen? Vilka villkor måste vi dela? Vem har satt upp dem från början och varför är det alltid det stora som är bäst?

Litteraturen och patriarkatet: En tredjedel av kakan

Nästan som på beställning kommer just nu en magisteruppsats, Bokens kapital i dagspressen, som (också) visar att kulturvärlden fortfarande ger mest plats åt män. Eva Clementi har gått igenom 500 litteraturartiklar under 20 år i Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet och enligt hennes undersökning är kvinnorna fortfarande färre rakt över, såväl som skribenter som författare:

"För det mesta håller de sig till en tredjedel av kakan. Någon kanske inte tycker att det är så mycket att hetsa upp sig över, men betänk att man som läsare ständigt matas med dubbelt så många män i texter, på bilder och som intervjupersoner. Så klart att det påverkar världsbilden."

Litteraturen och patriarkatet: Fisken i vattnet

Det är inte utan att jag börjar bli lite nyfiken på det där spöket Bloom som dyker upp överallt. Enligt honom tillhör jag tydligen "förtrytelsens skola" och det låter ju inte så kul. Men jag kan inte heller bry mig så mycket om det, eftersom den som är i opposition alltid brukar få höra sådant där: "Jaså, du vill ha fred på jorden, ja, du är ju så naiv".

Bloom säger tydligen också att "förståelsen av den viktorianska kvinnans underkläder har fått ersätta förståelsen av Charles Dickens och Robert Browning" och vad i hela världen ska jag säga om det? Jag vet ju inte vad andra kanonifrågasättare förespråkar, men det är i varje fall inte vad jag efterlyser. Jag är inte ens säker på att jag fattar vad Bloom menar med det där, men han kanske tycker att det till exempel är meningslöst att fundera på hur Fredrika Runeberg egentligen hade det när hon satt och vaggade sitt barn.

Och det kan ju han tycka. Han som uppenbarligen känner sig som fisken i vattnet i den manliga litterära traditionen. Jag vågar nästan gissa att han inte, som jag, har behövt grubbla någon längre stund kring varför det känns så främmande och obekvämt att behöva skriva en gammal hederlig finfin klassiskt uppbyggd traditionellt berättande roman.

Efter vad jag förstår så är Bloom en elitist som tycker att den litterära traditionen består av en massa stora andar som har kommunicerat med varandra och att det krävs en stor ande för att förstå alltihop. Med andra ord: kanon är till för vissa särskilt invigda och det förklarar ju varför somliga så gärna vill bekänna sig till hans läror. Jag tycker snarare det känns som ett skäl till att fortsätta ignorera honom. Tänk om jag skulle fatta vad han menar? Det vore faktiskt inte heller så kul.

Ren och skär poesi för alla heminredare!

För ungefär ett år sedan fick de nog av det hektiska storstadslivet och bestämde sig för att lämna trängseln och neonljuset bakom sig. Det var inget enkelt beslut, men de har aldrig haft anledning att ångra sig. Drömlägenheten hittade de i ett vackert decennieskifteshus...

Läs om denna lyckträff

Den farligaste dagen

I dag är den farligaste dagen på året, läser jag i Aftonbladet. Störst risk att bli dumpad är det, enligt brittiska forskare, nämligen statistiskt sett det andra torsdagen i januari, det vill säga i dag den 12 januari. Orsaken: kvinnor vill ofta börja ett nytt liv efter nyår, och då skärskådar de sin relation. Vänner: gå inte utanför dörren. Eller gör det, besök din älskade. Vad som helst, bara det håller dig vid liv över det här dygnet.

Litteraturen och patriarkatet: En stämningsbild från 1800-talet

Det som Horace Engdahl säger om genier, att det som utmärker dem är att "de med relativ snabbhet och lätthet gör det som andra bara kan göra genom stora ansträngningar", är en mycket bra delförklaring till varför kvinnor så sällan har klassats som genier genom historien.

Det kan vara nyttigt att bli påmind om hur det såg ut förr, för bara 100-200 år sedan, och det blir man när man läser Kvinnornas Litteraturhistoria. Märta Tikkanens essä om Fredrika Runeberg inleds med en stämningsbild från en vinterkväll 1844 där Fredrika Runeberg med egna ord berättar om hur det gick till när hon fått sina första prosaskisser publicerade och visade boken för sin man:

" –––jag satt i min lilla kammare i nedra våningen der jag bodde med barnen och der jag hade kök och hushåll. I öfra våningen fanns salong, förmak och Runebergs båda rum. Hos honom var denna qväll, som oftast om aftnarna, några herrar församlade. Han kom ner för att tillsäga om något för sina gäster, och jag räckte honom nu boken. Då fick jag åter se ett uttryck i hans ansikte, sådant som räckte länge att ha glädje af. Han tog boken, begärde skrattande en extra servering till firande af mina stycken, och gick upp till herrarne, der ett gladt lif hördes råda ända till sent in på natten, och glad satt äfven jag vaggande mitt barn, Hannes om jag rätt minnes."

Fredrika Runeberg har alltså turen att ha en man som gläds åt hennes skrivande, men ändå är det så självklart för dem båda att hon främst ska vara hustru, mor och husmor. Hon får ägna sig åt sitt eget på de stunder som blir över, när hon ligger sjuk, när hon ska sova, när hon sitter vid vaggan eller står vid spisen:

"En man skrifver när han känner sig stämnd derför, en qvinna, åtminstone den som äger barn och hushåll, när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje"

Litteraturen och patriarkatet: Horace om genier

Och inte helt apropå, så svarade allas vår Horace Engdahl så här i tidskriften Kult. #2/04 när han fick frågan "Vad är litterär genialitet?"

”Genialitet är ett svårt begrepp. Hela teorin om geniet är till stora delar bara mytologi, men det som vanligtvis utmärker genier är att de med relativ snabbhet och lätthet gör det som andra bara kan göra genom stora ansträngningar. Därmed blir de också mer produktiva på en högre nivå. Men det finns ingen absolut möjlighet att skilja mellan genier och icke-genier. Och det finns ju författare som går till eftervärlden på ett litet antal verk, och till och med ett litet antal rader. Egentligen tycker jag att det är en pseudofråga.”

Lägg nu för all del märke till att jag använde mig av trick nummer tre, enligt mitt inlägg nedan. Visst är det mycket lättare att hålla med Horace Engdahl än med mig?

Litteraturen och patriarkatet, jag får snart börja numrera

Jo, alltså, statistiken i förra inlägget talar ju sitt tydliga språk, men patriarkatet uttrycker också sin makt på mer subtila sätt. Till exempel:

1. Man avfärdar hela debatten med att den bara är ett mode eller en trend: "Jaja, det är ju så inne med feminism just nu och det är klart att en massa kvinnor måste komma och lägga in de där aspekterna på litteraturen också."

2. Man håller fram någon sorts Stig Larssonsk kvalitetstanke som om den var en absolut sanning: "Nej, hörni, det är faktiskt så att det finns stora andar och genier och ... ja, tyvärr, de flesta har råkat vara män."

3. Man stilar hejvilt med snygga citat och referenser, och identifierar på så sätt sin egen person med de lärda herrarna ur historien: "Ja, jag håller med X, jag; han har nämligen sagt att Y vet precis vad han talar om".

I en recension av Niclas Nilssons debutdiktsamling Patriarkat, hos danska Litlive, diskuterar Anna Hallberg manliga roller i den samtida svenska poesin. Hon menar att Nilsson i sin diktsamling kretsar kring en androgyn maskulinitet:

"Ett slags roll som varken under- eller överordnar sig men ändå inte trivialiserar frågan. Och det är då det blir hotande på allvar. Det är som om vi närmar oss en tabugräns. Om vi på allvar skulle kunna ifrågasätta patriarkatet. Skjuta det åt sidan. Både se det och vägra. På samma gång."

Och, ja, den rollen skulle jag gärna se mer av, inte bara i poesin.

Litteraturen och patriarkatet, mera forts

Jag travar vidare i de ulliga strumporna, för det här, har jag upptäckt, är ett ämne som verkligen engagerar mig.

När jag var på biblioteket sist lånade jag inte bara Moa Martinsonavhandlingen, utan också de två delar (1 och 2) av Kvinnornas Litteraturhistoria som fanns inne. Och jag kan meddela att det var en stor fröjd att sätta tänderna i den första. Vilken skillnad mot när jag försökte ta mig in i Outsidern! Vilket roligt förord Marie Louise Ramnefalk och Anna Westberg har skrivit! Att läsa det kändes på något sätt som att komma hem, och jag påmindes om att det finns andra, vidare, perspektiv på litteraturen, att det finns platser där det är möjligt att röra sig mera fritt. Deras ton är lekfull och vardaglig, mycket långt ifrån det självhögtidliga och ängsligt auktoritetsberoende som jag tycker mig ha sett så ofta bland debattörerna på Errata. (Det finns tack och lov en hel del undantag där också – ni vet nog själva vilka ni är.) Jag kände mig inbjuden, inte utestängd, och tänkte att "om litteraturen ser ut så här så vill jag gärna vara med".

Ramnefalk och Westberg skriver att kvinnor har behov av anmödrar:

"Vi behöver kvinnliga traditioner att förhålla oss till, välja och vraka i, beundra, förkasta, känna igen oss i. Den vanliga bilden av Författaren duger inte, den är för skäggig, muskulös och plattbröstad. Vi vill kunna spegla oss (jojo!) och se Människan som oss själva. Utan att någon genast ritar mustascher på henne."

Första delen av Kvinnornas Litteraturhistoria innehåller subjektiva (bara det!) essäer om svenska (och en och annan nordisk) författare. Ramnefalk och Westberg förklarar varför de inte låtit manliga skribenter vara med, eller, de förklarar inte, utan skriver helt enkelt så här:

"Egentligen vill vi inte stå till svars och komma med ursäkter. Vi vill hellre sorglöst rycka på axlarna och säga som det var: vi hade lust att göra så här. Ibland vill vi leka själva. Ni får vara med en annan gång."

De menar att de vill visa upp en samling bilder av Författaren, placerad i Norden och i gången tid:

"Hon är mycket olika i sina varianter, har ett rikt konstnärligt och mänskligt register, och hon har fått kämpa och ta i för att bli sig själv. Författaren är slät i hyn och rund om barmen. Hon har kjol."

1981 publicerades detta och, som sagt, det har väl hänt en del sedan dess, men ändå inte så mycket som man skulle vilja hoppas och tro. Det räcker, tycker jag, med att följa diskussionerna på Errata för att bli mer än övertygad om att den manliga dominansen fortfarande är förödande.*

Och när någon debattör dristar sig till att påpeka detta får hon (ja, det händer även att det är en han) genast höra något i stil med "jamen, vadå, sätt igång och kom med något själv i stället!" Som på så många andra håll handlar resonemanget om att allt är upp till kvinnorna; det är vi som ska bete oss som män, som ska klampa in och ta plats, som ska försöka överrösta männen på deras villkor och med deras metoder. Att männen själva skulle kunna ändra sig en smula, rannsaka sig själva, omvärdera sina roller och kanske ta ett litet steg tillbaka – nej, det tycks vara fullkomligt otänkbart.

* Enligt statistiken på Errata så är endast tre (till sex) av de sjutton flitigaste kommentarskribenterna kvinnor. Av i skrivande stund 3750 kommentarer står männen för (3158 till) 3535. (Osäkerheten beror på att Exeget, Pyret och PoMoQueer kan vara endera män eller kvinnor, eller både-och ...)

Litteraturen och patriarkatet, forts

Ja, nu har jag varit på biblioteket och lånat Ebba Witt-Brattströms "Moa Martinson – Skrift och drift i trettiotalet". Första gången jag läste den var i samband med en tidigare diskussion på Errata; även då ifrågasatte jag kanon, utifrån mina egna idéer, och för att få någon sorts bekräftelse på att jag inte var helt ute och cyklade lånade jag en del böcker av en bekant.

Och en av dessa var alltså Ebba Witt-Brattströms avhandling, där hon i förordet skriver att en förutsättning för hennes arbete har varit "den godmodigt patriarkala, oredovisat värderande och snäva bild av den litterära traditionen" som förmedlats av den litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Hon knyter också an till Erratafavoriten Bloom lite senare i boken:

"Litteraturhistoriens kanonbildning bygger på ett lineärt tänkande som har fader-sontraderingen till modell, vilket Harold Bloom uppmärksammat. Han ställer fram två formler för kanonbildning. Den första lyder: 'Du kan endast läsa om den du är.' Det skulle vi kunna ta som en första förklaring på varför manliga forskare så ofta väljer manliga texter, och varför en litterär tradition anses bestå (till största delen) av manliga författarskap. Kvinnliga författarskap har ingen självklar innebörd för manliga litteraturhistoriker, eftersom de endast undantagsvis anses höra till kanon. En text, menar Bloom, kan endast fås att 'tala' om den placeras in i ett system av texter, samtidiga såväl som äldre. Tradition innebär att vara medveten om påverkan bortom en generation."

Blooms andra formel för kanonbildning är (fortfarande enligt Witt-Brattström eftersom jag inte själv har läst mannen ifråga) "Du är eller blir det du läser" och Witt-Brattström anser att den kan användas systemsprängande, att en "översyn" av hela vårt litterära arv ur en sådan aspekt kan bli en förutsättning för att utveckla en ny litteraturhistoria.

Och jag blev förstås väldigt glad när jag fick syn på detta. Hela avhandlingen ger för övrigt massor av bekräftelser på det jag redan hade anat och funderat på. Den är visserligen publicerad 1988, och jag förstår att det har hänt saker sedan dess, men tjugo år är egentligen ingen lång tid när det gäller att få idéer att sprida sig till fler än de närmast sörjande.

Litteraturen och patriarkatet

Då och då dyker det upp diskussioner om kanon på Errata och jag har inte kunnat låta bli att lägga mig i. Men nu får det vara slut med det, för somliga debattörer där är helt hopplösa: korttänkta, inskränkta och ohövliga. I stället tänkte jag bre ut mig om ämnet här i Argusbloggen – det känns ju mycket bättre att hålla sig på hemmaplan och få sagt det man vill ha sagt i lugn och ro.

Alltså: Diskussionen/ämnet/problemet är den litterära kanon – varför den ser ut som den gör och om den över huvud taget måste se ut som den gör.

Jag tänkte börja med att berätta hur det kom sig att jag alls blev intresserad av problemet; jag har varken läst litteratur på universitetet eller tagit del av särskilt många böcker i ämnet. Den av alla på Errata så hyllade Harold Bloom har jag till exempel inte läst. Det är alltså fullt möjligt, ja, troligt, att mina tankar är gammal skåpmat för många, att sådana har saker har diskuterats runtom på olika kurser inifrån och ut, men för mig är det ett relativt nytt och intressant problem. Jag blir glad för kommentarer och boktips, så länge de är någorlunda konstruktiva och inte bara handlar om att jag är "pantad" (citat signaturen P på Errata) eller ägnar mig åt en "pseudodebatt" (citat Tobbe – Torbjörn Elensky – på Errata).

Det hela startade i mitt eget skrivande, i en rätt stor frustration över att inte kunna åstadkomma en "spännande roman". Det finns ju en del normer för hur en bok ska vara uppbyggd för att tilltala en läsare, men jag har tidigare inte brytt mig så mycket om det där. Mitt skrivande har varit fragmentariskt, poetiskt, symboliskt och en hel del annat, men någon episk roman i traditionell mening har jag inte lyckats få till. Den här frustrationen uppkom under arbetet med min tredje bok, när mitt dåvarande förlag, Bakhåll, tyckte att jag skulle "ladda bössan" lite mer. De ansåg att det fanns en hel del dramatik i mina romaner, men att jag inte tog vara på spänningen.

Okej, det kanske ligger något i det där, tänkte jag och gick till biblioteket och lånade ett lass böcker som handlade om berättarkonst och dramaturgi. Och det stod snart klart för mig att idén om hur en roman ska se ut går ända tillbaks till de gamla grekerna, till deras idéer om hur ett drama ska vara uppbyggt, med början, mitt och slut, peripeti etc. Jag läste också om hur de antika filosofernas tankar sedan har förvaltats och vidareutvecklats genom historien, jag hittade en långa radda av dramatiker och författare som har tagit dem till sig och spunnit vidare på dem. Och jag kunde se hur mycket allt det där påverkar oss än i dag, att de gamla grekerna fortfarande håller litteraturen i ett järngrepp, trots att det står i alla "så blir du författare"-böcker att man får skriva precis som man vill.

Jag undrade förstås också varför jag själv hade ett så stort motstånd mot den traditionella berättarkonsten. Varför kunde jag inte bara ta till mig alla dessa fiffiga knep och konster som utarbetats under så lång tid? Varför var jag tvungen att ifrågasätta den rådande ordningen? Varför kändes den så främmande och påtvingad och fyrkantig för mig?

Ett första svar hittade jag i Colin Wilsons Outsidern. Jag kände mig själv som en outsider och tänkte att jag skulle kunna finna lite tröst i en sådan bok. Men redan på sidan åtta strandade jag, mitt i förordet:

"Jag förstod precis vad Barbusses hjälte menade när han beskrev hur han gick till sängs med en prostituerad, utförde kopuleringens banala ritual, och upplevde det som att falla från en höjd. Detta faktum hade varit en av mina centrala tvångstankar när jag var tonåring: att en titt under kjolen på en kvinna kan göra henne oerhört åtråvärd, värd att följa till världens ände och att sexualakten ändå inte helt kan tillfredsställa denna åtrå. När man väl har gått till sängs med flickan har alla perspektiv förändrats..."

Vilket hopplöst, manligt perspektiv, tänkte jag, och kollade i registret över författare och andra som Wilson nämner i boken "för att de i sina verk behandlar eller med sina liv representerar outsidern". Och, det var som jag trodde: Inte en enda kvinna. Kvinnor är alltså inte ens outsiders; jag hade ingen att identifiera mig med, så jag la ifrån mig boken och struntade i den.

Ett andra svar på mina frågor ovan hittade jag i Pia Laskars bok Anarkafeminism. Hon redogör där på ett mycket tydligt och bra sätt för hur kvinnor och män har hamnat i så olika världar att vi ibland har svårt för att förstå varandra.

Det börjar, som somliga av er kanske redan vet, under tusentalen före den västerländska tideräkningens början, då ett betydelsefullt skifte ägde rum till följd av de indoeuropeiska folkvandringarna. Gudinnor blev gudar, släktskapet upphörde att räknas på mödernet, fredliga kulturer slogs i spillror och nya samhällen och traditioner växte fram i de östra delarna av medelhavsområdet. Jag ska inte dra hela historien, men så småningom dyker ju antikens filosofer upp igen. De gamla grekerna, alltså. Platon, Aristoteles och deras kristna arvtagare kopplade alla samman anden/förnuftet och godheten med mannen och materien/köttet och ondskan med kvinnan. Västerlandets intellektuella grundpelare har ett klart särartsperspektiv och det påverkar alla, även mig, än i dag.

Jag började liksom se ett mönster, jag såg en lång rad av gubbar paradera genom historien, jag såg dem hylla varandra, dunka varandra i ryggen, diskutera, filosofera och göra fadersuppror.

Så småningom hittade jag ett tredje svar, när jag läste Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa Martinson, men jag måste gå och låna den på biblioteket för att kunna citera ur den och dessutom är det här inlägget på tok för långt redan, så jag återkommer med vidare funderingar och slutsatser och sammanfattningar när den så kallade andan faller på ....

En liten lista för minnet

Decenniets platta: måste väl ändå vara Sophie Zelmanis samlingsskiva A Decade of Dreams 1995-2005.
Den svenska singer/songwriter-boomen tog sin början med Sophie Zelmani (och Lisa Ekdahl) för något decennium sedan, och hon är väl fortfarande den främsta av dem vad gäller låtskrivande, sång och inte minst engelskt uttal.
Sophie Zelmani har alltid hållit en låg profil, beroende på blyghet eller annat, men den höga klassen på hennes produktion framstår klart av denna samlingsplatta (med tre nyskrivna låtar). Minns hennes framträdande när Bob Dylan fick Polar-priset för några år sedan!
I samband med att hon gav ut sin samling fick hon kritik för att låtarna var för lika varandra, nästan alla går i samma tempo och är dessutom likartat producerade av Lars Halapi, att det skulle bli monotont. Men det är ju i såna fall monotont på samma sätt som en platta med Leonard Cohen, det vill säga nästan inte alls. Det är mästerligt i små nyanser som växer till något stort.

Årets (2005) man är förstås Dag Hammarskjöld. Det var 100 år sedan hans födelse, vilket blev ett tillfälle att uppmärksamma hans verk och gärning. Hans bok Vägmärken som gavs ut 1963 med efterlämnade dikter och anteckningar, var den bok som "alla" i åtminstone kyrkliga kretsar läste under året.
Västmanlands landshövding Mats Svegfors gav under året ut en biografi över honom med det märkliga namnet Dag Hammarskjöld - Den förste moderne svensken (som jag ännu inte läst). Titeln ter sig ytterst märklig med tanke på att boken handlar om en man präglad av medeltida kristet tänkande, Vägmärken är ju full av offermystik som i efterhand ter sig förebådande med tanke på hans död 1961 i FN:s tjänst.
En annan svensk ikon, Olof Palme, kan möjligtvis bli nästa (läs 2006) års man. Det är som bekant snart 20 år sedan det olösta statsministermordet.

Årets läsning är förstås Anne Franks Dagbok som under 2005 kom ut i en ny, fullständig svensk utgåva, där de tidigare censurerade partierna om sexualitet och oförblommerade angrepp på hennes mor har tagits med.
Anne Frank drömde om att bli journalist och författare, och hon blev ju verkligen det också under sin korta levnad. Jag tycker hon skriver rappt och roligt, omväxlande känslosamt och bitskt ironiskt. En utmärkt skribent, alldeles oavsett sin pressade situation, som ju samtidigt aldrig går att se bort ifrån.
Mer årets läsning: Augustin Mannerheims diktsamling Öppnas om natten.
Årets arbetsplats: Saltsjöbanan.