Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2006-11-30
Från A till Ö
Det nya och efterlängtade numret av Lyrikvännen, där undertecknad medverkar på ett hörn, finns ute nu. Den blev bättre än jag hade vågat hoppas på, "uppdateringen" av Alf Henrikssons Verskonstens ABC. Nu är det bara att hoppas att den nya redaktionen i Lund mäktar med att hålla samma höga nivå som Ann Hallström och Jenny Tunedal gjort.
2006-11-29
Re: Zidane-musik
När vi åkte omkring i vår hyrbil i södra Frankrike i somras var det denna låt som dominerade.
Dock förstod vi inte först att låten driver med (inte hyllar) laget och deras misslyckade match mot Italien. Låten gjordes/spelades i radio bara någon dag efter förlusten, och blev en hit, alternativt landsplåga.
Ett försök till översättning från franska, med låten utan video.
2006-11-27
Zidane-musik
Fotboll och moral
Ytterst få är de fotbollsspelare som är värda respekt. En av dem är den fransk-algeriske arbetshästen Zinedine Zidane. Om honom har det uppenbarligen gjorts en dokumentärfilm, ett porträtt som följer hans varje rörelse i en match med klubblaget Real Madrid. Jag tycker ofta att det finns en hycklande moralism i fotbollsvärlden, där men helt bortser från prostitutionselementet i det faktum att spelarna säljer sina kroppar till högstbjudande (något som man å andra sidan tycks fnysa åt när det gäller kvinnor och sex) och istället utmålar dem som förebildliga hjältar via föreställningen om ett förmodat "sportsmanship". Den där skallen som Zidane utdelade under VM-finalen i somras upplever jag, till skillnad från de flesta andra förefaller det, som en mänsklig reaktion på en uppenbar kränkning. Jag menar, varför skulle den mest disciplinerade av dem alla plötsligt falla ut om det inte vore för den italienske försvararens osedvanligt stygga tunga (ja, sannolikt sa han något i stil med "din mamma är djävulens hora")? Man ska inte försvara våld, nej, men man kan ha viss förståelse för att det ibland uppstår "situationer" i överhettade sammanhang. Kraven på prestation som fotbollsspelare ofta lyder under är omänskliga, och jag finner det märkligt att inte fler går loss på uppstudsiga motståndare. Men när det sker, som i fallet Zidane, är det väl rimligt att försöka förstå bakgunden och omständigheterna snarare än att peka finger under förevändningen att det är "osportsligt". Eller är fotbollsspelare inte människor, kanske? Nej, just det, de är ju bara simpla handelsvaror.
2006-11-24
"Drömfakulteten - tillägg till sexualteorin"
Den vackraste, och samtidigt en av de mest egenartade svenska författarna - Sara Stridsberg - har tilldelats Aftonbladets Litteraturpris. Utmärkt, utmärkt, utmärkt! Nu är det bara att hoppas på att hon även kammar hem årets Augustpris. Något annat vore, enligt min mening, en smärre skandal. Att hon ges ut av Bonniers är naturligtvis ett plus i det sammanhanget - deras författare får nästan uteslutande den "äran". Korrumperat, ja visst, men i det här särskilda fallet är jag beredd att ha överseende med inavlet.
2006-11-23
Stockholms Poesifestival 10 år
Okej, här kan ni läsa en slags rapport (och även analys) av måndagens Poesifestival på Dramatens Stora Scen.
BOFH, del 22
Ibland sker något mystiskt med våra mail på tidskrift.nu och det har hänt sedan jag började jobba -99. Det spelar ingen roll om man byter dator, byter mailprogram, byter server eller vad man gör – rätt som det är kommer alla gamla mail som man har kastat tillbaka igen. Och ser ut som om de är nya. Och eftersom vi sparar en hel del som ska besvaras och åtgärdas i inboxen så blir man tvungen att sitta och leta och fundera och kasta det som ska kastas ännu en gång.
Detta hände nyligen igen och således fick jag ägna en god stund åt mail(de)letande i går när jag kom till jobbet. Och när jag äntligen var klar och skulle ta itu med det riktiga arbetet gjorde Sven entré. Och satte sig i stolen bredvid min med tröjluvan över ögonen. Och då blev jag förstås tvungen att ta fram mitt BOFH-anteckningsdokument.
Sven lät meddela att han var ännu tröttare än vanligt, eftersom han just nu jobbar som flyttgubbe. Han ska göra det fram tills i början på december, tillsammans med Jerker och Janos bror.
– Men obs, inte den brorsan som jobbar på Google, Janos har en annan brorsa också som är flyttgubbe. Vi rensar ut två vindar och en källare och nu ska vi elda upp en och en halv pall med Anne Franks dagbok och är det någon bok man inte borde elda upp så är det ju den ...
Kjell kommer förbi och tittar lite roat på situationen: Sven bakåtlutad mumlandes i stolen och jag febrilt knattrandes vid datorn.
Kjell: Sven är sugen på att synas.
Jag: Ja, han har börjat gilla det här.
Sven: I'm in the bloggosfär för fan. Jag har börjat outa mig själv mer på internet. Förr, när vi tog bilder på varandra i ... nu måste jag hitta ett fint adjektiv här ... vad heter det när det är lite ... ekivoka situationer så hade vi alltid små fyrkanter på ansiktena men jag har slutat med sådant nu.
Jag: Var finns de där bilderna då?
Sven: De flesta låg ju på Burk som tyvärr har dött.
Jag: Burk?
Sven: Det var servern som jag hade hemma i min garderob innan bredbandsbolaget stängde av för att jag inte gav dem pengar. Men du kanske inte ska skriva på internet att jag inte hade några pengar.
Jag: Varför inte?
Sven: Jamen vadå, man vill ju inte visa sina dåliga sidor på internet.
Jag: (skriver och har inte tid att säga något)
Sven: Du är en sådan människa som man skulle kunna säga "off the record" till och så slutar du skriva.
Kjell har under tiden stått och pratat med Janina om något möte som inte har blivit av, och efter en stund frågar Janina mig om Sven säger bra eller användbara saker.
Sven: Vadå, du tror inte att jag kan säga bra saker?
Janina: Men litterärt tacksamma saker är inte alltid goda saker.
Sven: Det är liksom därför jag kallas för Bastard Operator From Hell. (Han reser sig ur stolen, går över till köksavdelningen, häller upp kaffe i en kopp och öppnar kylskåpsdörren.) Ingenmjölkjävlaskitfyfan.
När han har druckit sitt kaffe diskuterar vi mailproblemet och en orsak till eländet är tydligen att alla bortkastade mail ligger kvar i en evighet på servern och därför bestämmer Sven sig för att de ska bort därifrån. Detta medför viss sumobrottning plus ett idogt tryckande på d-knappen på tangentbordet, eftersom det handlar om att radera typ 27.000 mail. Alltså får jag vara behjälplig med ett finger medan Sven bygger en knappnertryckare – han rotar runt lite i skåpen och återvänder med ett halvt suddgummi och en linjal. Suddgummit placerar han på d-knappen, linjalen ovanpå suddgummit och så kröner han verket med en mus som får agera tyngd ovanpå linjalen.
Sven: (nöjt) Boingboing. Jag går ut och röker.
Jag: Men hur lång tid tar det här? Jag har ett jobb att sköta.
Sven: Men nu suger vi i oss det här så är vi av med problemet sedan ... Vad gör du nu?! Bloggar du på papper eller? Skriv att jag var sumo också.
Sven går ut och röker. Jag läser senaste numret av Känguru på temat "I salongerna". Efter ungefär tjugo minuter har knappnertryckaren gjort sitt jobb. Trodde vi.
Sven: Aaauuuuuuggrrrrrr! Den tog bara bort 17 mail!
Detta hände nyligen igen och således fick jag ägna en god stund åt mail(de)letande i går när jag kom till jobbet. Och när jag äntligen var klar och skulle ta itu med det riktiga arbetet gjorde Sven entré. Och satte sig i stolen bredvid min med tröjluvan över ögonen. Och då blev jag förstås tvungen att ta fram mitt BOFH-anteckningsdokument.
Sven lät meddela att han var ännu tröttare än vanligt, eftersom han just nu jobbar som flyttgubbe. Han ska göra det fram tills i början på december, tillsammans med Jerker och Janos bror.
– Men obs, inte den brorsan som jobbar på Google, Janos har en annan brorsa också som är flyttgubbe. Vi rensar ut två vindar och en källare och nu ska vi elda upp en och en halv pall med Anne Franks dagbok och är det någon bok man inte borde elda upp så är det ju den ...
Kjell kommer förbi och tittar lite roat på situationen: Sven bakåtlutad mumlandes i stolen och jag febrilt knattrandes vid datorn.
Kjell: Sven är sugen på att synas.
Jag: Ja, han har börjat gilla det här.
Sven: I'm in the bloggosfär för fan. Jag har börjat outa mig själv mer på internet. Förr, när vi tog bilder på varandra i ... nu måste jag hitta ett fint adjektiv här ... vad heter det när det är lite ... ekivoka situationer så hade vi alltid små fyrkanter på ansiktena men jag har slutat med sådant nu.
Jag: Var finns de där bilderna då?
Sven: De flesta låg ju på Burk som tyvärr har dött.
Jag: Burk?
Sven: Det var servern som jag hade hemma i min garderob innan bredbandsbolaget stängde av för att jag inte gav dem pengar. Men du kanske inte ska skriva på internet att jag inte hade några pengar.
Jag: Varför inte?
Sven: Jamen vadå, man vill ju inte visa sina dåliga sidor på internet.
Jag: (skriver och har inte tid att säga något)
Sven: Du är en sådan människa som man skulle kunna säga "off the record" till och så slutar du skriva.
Kjell har under tiden stått och pratat med Janina om något möte som inte har blivit av, och efter en stund frågar Janina mig om Sven säger bra eller användbara saker.
Sven: Vadå, du tror inte att jag kan säga bra saker?
Janina: Men litterärt tacksamma saker är inte alltid goda saker.
Sven: Det är liksom därför jag kallas för Bastard Operator From Hell. (Han reser sig ur stolen, går över till köksavdelningen, häller upp kaffe i en kopp och öppnar kylskåpsdörren.) Ingenmjölkjävlaskitfyfan.
När han har druckit sitt kaffe diskuterar vi mailproblemet och en orsak till eländet är tydligen att alla bortkastade mail ligger kvar i en evighet på servern och därför bestämmer Sven sig för att de ska bort därifrån. Detta medför viss sumobrottning plus ett idogt tryckande på d-knappen på tangentbordet, eftersom det handlar om att radera typ 27.000 mail. Alltså får jag vara behjälplig med ett finger medan Sven bygger en knappnertryckare – han rotar runt lite i skåpen och återvänder med ett halvt suddgummi och en linjal. Suddgummit placerar han på d-knappen, linjalen ovanpå suddgummit och så kröner han verket med en mus som får agera tyngd ovanpå linjalen.
Sven: (nöjt) Boingboing. Jag går ut och röker.
Jag: Men hur lång tid tar det här? Jag har ett jobb att sköta.
Sven: Men nu suger vi i oss det här så är vi av med problemet sedan ... Vad gör du nu?! Bloggar du på papper eller? Skriv att jag var sumo också.
Sven går ut och röker. Jag läser senaste numret av Känguru på temat "I salongerna". Efter ungefär tjugo minuter har knappnertryckaren gjort sitt jobb. Trodde vi.
Sven: Aaauuuuuuggrrrrrr! Den tog bara bort 17 mail!
2006-11-17
2006-11-15
Mitt litterära arv, del 3: And who shall I say is calling?
Poesin, ja, hur var det med den egentligen ... Jag har liksom alltid sett det som att jag började läsa dikter på allvar efter en episod som utspelade sig på Café Kungstornet någon gång på 80-talet, att det som hände där och då blev min ingång till poesin.
Fast det stämmer egentligen inte, för det har ju funnits en hel del poesi tidigare i mitt liv, och dessutom skrev jag dikter själv från någonstans i tjugoårsåldern. Jag tror att jag delvis var inspirerad av all den musik jag lyssnade på, för musik blev ett intresse som upptog en stor del av min tid i de tidiga tonåren. Jag köpte skivor, gick på konserter, läste musiktidningar, översatte låttexter, och, inte minst, drömde om de där idolerna och funderade över vad de levde för sorts liv.
Det fanns en tidning som hette Ny Musik på sjuttiotalet som jag älskade, men den var antagligen för seriös och blev inte långlivad. Man fick hålla till godo med Tiffany, Go, Zonk och allt vad de hette, och dessutom fanns Rolling Stone och New Musical Express att läsa på skolbiblioteket. Och, ja, jag lyssnade alltså en del på hårdrock – Black Sabbath, Thin Lizzy, Deep Purple, Alice Cooper och Kiss – fast det ska medges att jag faktiskt gillade annat också: Roxy Music, David Bowie, Cockney Rebel och Lou Reed.
Och oj, vad jag jobbade med de där texterna, jag satt med ett engelskt-svenskt lexikon vid skrivbordet i mitt rum och präntade ner mina mödosamt hopkomna översättningar i en skolskrivbok. "Inte längre herr trevlig kille" fick väl duga, det blev någorlunda begripligt i alla fall. Annars kunde jag och mina kompisar grubbla i timmar över vad Bryan Ferry menade med 2HB och vad David Bowie egentligen gjorde i Suffragette City och vad den där God of Thunder kunde tänkas vara för en filur.
Lite senare började jag lyssna på punk också, och sedan blev det mera hårdrock, och så småningom också rätt mycket glam, goth och depp: Poison, Mötley Crüe, Lords of the New Church, Cult, Sisters of Mercy, Mission, Echo and the Bunnymen, Cure, Damned osv. Fast då var jag över tjugo och det där med texterna var inte viktigt på samma sätt. Eller, jo, visst var de viktiga, men de var fattbara och inte gåtor som måste lösas eller nycklar till någon sorts obegriplig vuxenhet.
Några låttexter som har betytt mycket för mig på någorlunda senare år (läs: 90-talet) är till exempel Who By Fire (Leonard Cohen), Lightning Crashes (Live), We Hate Everyone (Type O Negative) och The Outlaw Torn (Metallica).
Och jahaja, nu kom ju det här att handla om musik i stället, så den spännande incidenten på Café Kungstornet sparar jag till nästa gång.
2006-11-12
Författares Bokmaskin och Modernista
Jo, gårdagens upplaga av Poesi on line var en framgång. Nästan alla inom Stockholms estradpoesivärld (plus några långväga gäster) var där; Johan Nordgren, Pia K, Helena Leijd (via ombud), Pere Schröder, Jane Morén, Lars Larsen etcetera etcetera. Det var också en smockfull öppen scen på kvällen, många medverkande, ont om syre (ventilationen är ihopkopplad med lysrören, därför ingen ventilation under kvällen!), bra stämning, mycket öl och vin, några hyfsade band som spelade grunge-klassiker. Johan blev värvad att medverka under Örebro bokmässa nästa helg, där det också blir poetry slam, om jag minns rätt.
Antologin ”Poesi on line 06” är förstås en sådan bok, som aldrig kommer att bli recenserad någonstans eller ihågkommen utanför den närmaste kretsen av medverkande (som iofs är ganska stor), det är mer en manifestation för det fria ordet och för var poesin står just nu. Men det är ändå en bra gärning, en fackla utkastad i tomheten, en trampolin till intet, möjligtvis, för de medverkande. Som Kierkegaard väljer jag att tro på det absurdas räckvidd, språnget över till tron är absurt, tron på att poesin kan betyda någonting större än bara ord på ett papper, att den kan påverka människors liv.
Vi ser också debuten för en sprakande begåvad ung poet, Helén Ögrens dikt ”En dimension av lust” har förutsättningar att bli en klassiker, och kommer kanske att dyka upp i antologier av större inflytande än just den här…
MEN Författares Bokmaskin har med sin inriktning mot allas skapande medverkan ingen möjlighet att bli hipp på det sparsmakade sätt som den ”fina” litteraturen sedan 1980-talets mitt väljer att manifestera sig på. Det är naturligtvis ingen slump att FB knappast har synts i tidningsspalterna sedan 1974 trots en fortsatt ganska livaktig verksamhet.
I det avseendet är bokförlaget Modernista något av en kompletterande motsats till Författares Bokmaskin. Modernista satsar allt på att vara unga och hippa och smala på det där populärkulturella sättet som är minst lika exkluderande som det finkulturella. (Vilket ju inte hindrar att jag kan gilla en del saker de givit ut eller kan komma att ge ut.)
Förlagschefen Pietro Maglio har i alla fall sagt några av de dummaste saker jag hört av en person i branschen, fast kanske var han bara ovanligt outspoken. Jag citerar min egen blogg från 10/12 –03 där jag rapporterade från en diskussion om ungt skrivande på Kulturhuset:
”På moderatorns uppmaning att berätta något om sina erfarenheter nämnde Pietro Maglio att förvånansvärt många manus kom in till förlaget från folk som var gamla, över 50, en del upp till 75.
Pietro Maglio menade att dessa manus aldrig skulle bli utgivna, då en normal debutant är mellan 20 och 25 år.”
Fucking bullshit att tro att ålder avgör en skrivande människas öde, det finns något som heter inre drivkraft och märkliga utvecklingsvägar också!
Man kan i alla fall seriöst undra vad Modernista har för hållhakar på tidningen Expressens kultursida, då de sedan i somras haft sådär en tre heluppslag med (text)reklam för sig själva och sina författare, däribland ett par med kommande debutanten Martina Lowden, det senaste finns här. I jämförelse ligger alltså Författares Bokmaskin i total medieskugga, men de verkar inte vara alltför ledsna för det. Ingen kan slåss framgångsrikt mot tidsandan, men alla kan sätta små repor i murarna framför våra andetag och vägleda vår uttryckskraft förbi nya återvändsgränder.
Antologin ”Poesi on line 06” är förstås en sådan bok, som aldrig kommer att bli recenserad någonstans eller ihågkommen utanför den närmaste kretsen av medverkande (som iofs är ganska stor), det är mer en manifestation för det fria ordet och för var poesin står just nu. Men det är ändå en bra gärning, en fackla utkastad i tomheten, en trampolin till intet, möjligtvis, för de medverkande. Som Kierkegaard väljer jag att tro på det absurdas räckvidd, språnget över till tron är absurt, tron på att poesin kan betyda någonting större än bara ord på ett papper, att den kan påverka människors liv.
Vi ser också debuten för en sprakande begåvad ung poet, Helén Ögrens dikt ”En dimension av lust” har förutsättningar att bli en klassiker, och kommer kanske att dyka upp i antologier av större inflytande än just den här…
MEN Författares Bokmaskin har med sin inriktning mot allas skapande medverkan ingen möjlighet att bli hipp på det sparsmakade sätt som den ”fina” litteraturen sedan 1980-talets mitt väljer att manifestera sig på. Det är naturligtvis ingen slump att FB knappast har synts i tidningsspalterna sedan 1974 trots en fortsatt ganska livaktig verksamhet.
I det avseendet är bokförlaget Modernista något av en kompletterande motsats till Författares Bokmaskin. Modernista satsar allt på att vara unga och hippa och smala på det där populärkulturella sättet som är minst lika exkluderande som det finkulturella. (Vilket ju inte hindrar att jag kan gilla en del saker de givit ut eller kan komma att ge ut.)
Förlagschefen Pietro Maglio har i alla fall sagt några av de dummaste saker jag hört av en person i branschen, fast kanske var han bara ovanligt outspoken. Jag citerar min egen blogg från 10/12 –03 där jag rapporterade från en diskussion om ungt skrivande på Kulturhuset:
”På moderatorns uppmaning att berätta något om sina erfarenheter nämnde Pietro Maglio att förvånansvärt många manus kom in till förlaget från folk som var gamla, över 50, en del upp till 75.
Pietro Maglio menade att dessa manus aldrig skulle bli utgivna, då en normal debutant är mellan 20 och 25 år.”
Fucking bullshit att tro att ålder avgör en skrivande människas öde, det finns något som heter inre drivkraft och märkliga utvecklingsvägar också!
Man kan i alla fall seriöst undra vad Modernista har för hållhakar på tidningen Expressens kultursida, då de sedan i somras haft sådär en tre heluppslag med (text)reklam för sig själva och sina författare, däribland ett par med kommande debutanten Martina Lowden, det senaste finns här. I jämförelse ligger alltså Författares Bokmaskin i total medieskugga, men de verkar inte vara alltför ledsna för det. Ingen kan slåss framgångsrikt mot tidsandan, men alla kan sätta små repor i murarna framför våra andetag och vägleda vår uttryckskraft förbi nya återvändsgränder.
2006-11-10
Dags igen för Poesi On Line
Författares Bokmaskin startade 1972 som en del av det tidiga 70-talets alternativrörelse. Stenciltidskrifter som Guru Papers och Feber, stencilförlag som Inferi, tidningar som Musikens Makt, hela proggrörelsen med Musiknätet Waxholm och Silence som flaggskepp är en del av den bakgrund som Författares Bokmaskin måste ses emot.
De var en del av en tidsanda som var radikal och mot etablissemanget, och en stor del av stämningen från de tidiga åren fanns kvar i väggarna på Svarvargatan när jag första gången besökte FB 1978. Att Bruno K. Öijer och hans kumpaner i Vesuvius hade använt sig av Bokmaskinen för att göra sin gemensamma antologi där några år tidigare bidrog också till atmosfären. Skrönor om sedermera kända författares uppträdande fyllde luften. Märkliga existenser fann sin rätta plats där, brinnande i anden pysslade de med sin i dubbel mening revolutionerande litteratur som de var helt övertygade om skulle förändra världen, och jag kände mig genast hemma bland dem. Det var en engagerande och elektrifierande stämning.
Med tiden har Författares Bokmaskin naturligtvis förändrats, blivit mer av en institution och en företeelse i det litterära Sverige bland andra. Lite grann i skymundan forsätter Bokmaskinen att verka för det fria ordet, pionjärstämningen från de första åren är borta, priserna är numera marknadsmässiga… Och någonting annat är väl inte tänkbart, tänk er själva en värld där Guru Papers och Musikens Makt hade överlevt oförändrade till nutid, knappast tänkbart eller hur?
Ett initiativ som Bokmaskinen tog 1995 har överlevt och tillhör deras bästa drag genom tiderna. Nämligen tanken att ge ut en diktantologi på en dag, projektet Poesi On Line, där besökarna kommer dit på morgonen och levererar en dikt på diskett och utskrift, och framåt kvällen har det publicerats en färdig bok med besökarnas alla dikter, kanske 150 sidor, som firas med fest och uppträdanden… Imorgon lördag 11 november är det dags igen, och jag kommer att vara där.
De var en del av en tidsanda som var radikal och mot etablissemanget, och en stor del av stämningen från de tidiga åren fanns kvar i väggarna på Svarvargatan när jag första gången besökte FB 1978. Att Bruno K. Öijer och hans kumpaner i Vesuvius hade använt sig av Bokmaskinen för att göra sin gemensamma antologi där några år tidigare bidrog också till atmosfären. Skrönor om sedermera kända författares uppträdande fyllde luften. Märkliga existenser fann sin rätta plats där, brinnande i anden pysslade de med sin i dubbel mening revolutionerande litteratur som de var helt övertygade om skulle förändra världen, och jag kände mig genast hemma bland dem. Det var en engagerande och elektrifierande stämning.
Med tiden har Författares Bokmaskin naturligtvis förändrats, blivit mer av en institution och en företeelse i det litterära Sverige bland andra. Lite grann i skymundan forsätter Bokmaskinen att verka för det fria ordet, pionjärstämningen från de första åren är borta, priserna är numera marknadsmässiga… Och någonting annat är väl inte tänkbart, tänk er själva en värld där Guru Papers och Musikens Makt hade överlevt oförändrade till nutid, knappast tänkbart eller hur?
Ett initiativ som Bokmaskinen tog 1995 har överlevt och tillhör deras bästa drag genom tiderna. Nämligen tanken att ge ut en diktantologi på en dag, projektet Poesi On Line, där besökarna kommer dit på morgonen och levererar en dikt på diskett och utskrift, och framåt kvällen har det publicerats en färdig bok med besökarnas alla dikter, kanske 150 sidor, som firas med fest och uppträdanden… Imorgon lördag 11 november är det dags igen, och jag kommer att vara där.
Strunt
Rädda mig
inte från
tomheten
Snälla
Blog
Försök inte
tomheten
låter sig inte
utlokaliseras
I dont smoke
words
men världen
osar in
inte från
tomheten
Snälla
Blog
Försök inte
tomheten
låter sig inte
utlokaliseras
I dont smoke
words
men världen
osar in
2006-11-09
Ett lovvärt initiativ
Carl-Michael Edenborg och hans Vertigo förlag har, som ni kanske redan vet, förklarat krig mot Statens Kulturråd. Här förklaras det varför.
2006-11-07
Poesi i offentlighetens ljus
Med tanke på hur få människor som faktiskt läser samtida svensk poesi, så mås
te man nog säga att dess frekvens i offentliga rum är relativt hög. Jag tänker närmast på SL:s och Västtrafiks samarbeten med olika kulturella institutioner kring teman uttryckta i poesins form, däribland "färg"och "mat" (Göteborg), men också på den så kallade "Poetens plats" i Kulturhuset (Stockholm). Den här pärlan av Ann Jäderlund hängde på det senare när jag senast besökte huvudstaden, och skulle följas av alster ur i tur och ordning Göran Greiders och Ida Börjels verk. När det gäller sådana här "satsningar" på den "undanskymda" poesin så kan åtminstone inte jag låta bli att undra över urvalsförfarandet. Inte för att jag direkt har något att invända, utan mest för att jag har en tendens att undra över saker som i världens ögon ingenting är.
te man nog säga att dess frekvens i offentliga rum är relativt hög. Jag tänker närmast på SL:s och Västtrafiks samarbeten med olika kulturella institutioner kring teman uttryckta i poesins form, däribland "färg"och "mat" (Göteborg), men också på den så kallade "Poetens plats" i Kulturhuset (Stockholm). Den här pärlan av Ann Jäderlund hängde på det senare när jag senast besökte huvudstaden, och skulle följas av alster ur i tur och ordning Göran Greiders och Ida Börjels verk. När det gäller sådana här "satsningar" på den "undanskymda" poesin så kan åtminstone inte jag låta bli att undra över urvalsförfarandet. Inte för att jag direkt har något att invända, utan mest för att jag har en tendens att undra över saker som i världens ögon ingenting är.
2006-11-05
Kulturpolitik i Allhelgona
Kultur – vad är det?
En landgång, med snyggt fördelade skivor av lax, gurka, paté, sallad, skinka, tomater, persilja och ett par säkert placerade ruccolablad?
Som man via gymnasium eller högskola kan glufsa i sig för att sedan harkla, hosta, kräkas upp på marknadens alla käcka sammankomster för direktörer, entreprenörer och IT-fixare?
Kan det bestå av tio romaner man bör traggla sig igenom för att få godkänt att hosta vidare som kultiverad medborgare på Europanivå? En Proust, en Dostojevskij, en Joyce, en Woolf som ingen hinner för att de alla fyra är olönsamt planlösa och jiddriga och pratiga och flummiga och kul och omständliga och var var vi nu, vart fan leder det här?
Det ska ju leda till någonting. Marknader och sånt. Blir du lönsam lille vän? Och alla nya smarta författare ska ha en deadline som står dem upp i halsen. Förlaget har sålt hönan innan ägget är värpt, författaren kläcker som en äggkläckningsmaskin, och om inte – blir han olönsam. En långsamvärpare.
En Fagerölunk, som Gunnar Ekelöf.
Till förtröstan läser jag en gammal intervju med Tomas Tranströmer. Han berättar att det tog honom tio år att skriva en av sina viktigaste dikter "Galleriet". Om hur han går och prövar och skriver om, samtidigt som han försörjer sig på det svåra psykologyrket. " ...jag tror inte jag skulle kunna ha det på mer än en halvtid", säger han. Och fortsätter: "...jag märker hur sorgsen och förtorkad jag känner mig när det gått mycket lång tid utan att jag håller på med skrivande. Fast själva skrivandet är ofta mycket plågsamt; har blivit mera besvärligt på gamla dar än när jag var yngre."
(Ur Matts Rying: "Poeter till svars", FIB:s lyrikklubbs årsbok 1986)
Till förtröstan ser jag också en ovanligt bra holländsk dokumentärfilm gjord av Henny Honigmann (nej, inte så "ovanligt" förresten – dokumentärgenren är de område där filmen utvecklas mest just nu) Den utgår från några människor på kyrkogården Père-Lachaise i Paris, och den sänds i repris i TV 2 på torsdag 9/11 kl 23.00. (Viva Public Service!)
Människor kommer och går till de dödas gravar, de stora författarnas, kompositörernas, och skådespelarnas. Intervjuaren följer dem också hem till deras privatliv. Två blinda vänner är frälsta på regissören Clouzot; de ser/hör en film tillsammans; den ene helt stilla och inåtvänd, den andre med ett minspel så uppsluppet att man blir förälskad. En kinesiska som studerar till pianist berättar om sin far, som dog "utarbetad", och som älskade Chopin. Andra på Père-Lachaise vårdar sig om Apollinaire, eller om Yves Montand, Simone Signoret , Marcel Proust.
Några talar om madeleinekakan i ”På spaning efter den tid som flytt” som om de hade smakat den. En generad och artig man från Sydkorea har ägnat tio år av sitt liv åt att läsa Proust. En fransk serietecknare som gett ut populära serieböcker om Proust, citerar honom. "Det verkliga livet är konsten". Hur då? undrar intervjuaren. Jo, för att vi dör, allting försvinner, men fortfarande efter hundra år, efter femhundra år, så ser man Leonardos målningar, och läser de stora romanerna." En truism placerad där den hör hemma, i naiv beundran för konsten, utan ironiska försvar. Och beundran är, som Stig Larsson påpekat, det bästa botemedlet mot avund.
En av de i Sverige beundrade var Ragnar Thoursie, en läromästare för poeter i Tranströmers generation. Själv beundrade han inte sig själv. Få kan som han beskriva sitt eget liv, helt fritt från later. Ett av avsnitten i Matts Ryings ovan nämnda bok har tillfallit Thoursie. Han berättar där bland annat om tillkomsten av den berömda dikten "Sundbybergsprologen":
”En...utgångspunkt för samlingen var desto mer personlig, hård och bitter.
(- - -) Å ena sidan insikten om mänsklig falskhet och smartness, som väller upp som ett häftigt illamående inom en. Å andra sidan insikten om att i den fria konkurrensens samhälle är det just sådana egenskaper som har framgång. Det leder i skärslipardikten fram till indignerade angrepp på, manipulerandets konst i arbetslivet".
Detta såg Thoursie klart redan 1950, något som bland annat ledde till ett starkt socialt engagemang, och ett liv mer präglat av arbetet på AMS, och i OECD, än av poesi. Han var:"En outsider, utan närmare inblick i vad som skedde i det som syntes ske, utan verklig del i de idéer och de motsättningar som upptog flertalets intresse. Därmed kanske mer självständig än eljest men också mer isolerad. Det tidiga slutet på min lyriska period mer eller mindre förutbestämt: andra uppgifter tog tid och intresse."
Efter diktsamlingen ”Mod att leva” som kom 1957 fick de trogna läsarna vänta trettio år på "Den nya människan" som kom 1987. Att låta saker ta sin tid är motsatsen till opportunism. Men efter sin pensionering har Thoursie haft mer utrymme för att skriva, och kommit ut med fyra böcker, en femte kommer i vår.
Jag behöver elva dagar i ett sommarhus för att läsa om de där poeterna, och för att än en gång ta resan genom Maxim Gorkijs "Ute i världen", Selma Lagerlöfs "En Herrgårdssaga" och "Herr Arnes penningar" och Strindbergs jävla brev. Där fick jag med några klassiker värdiga en folkpartistisk kanon. Men vad ska man med en sån?
Vad ska de supersmarta nyttomänskorna med sådana figurer som litteraturen ger oss? Vad gör man på börs-och-elitmarknaden med Fjodor Dostojevskijs Idiot, med Maxim Gorkijs underliga kompisar i ikonverkstan, med Cora Sandels "Alberte" och hennes konstnärsvänner som knappt överlever i 20-talets Paris? Hur tolkar man på SAF Selma Lagerlöfs magiska realism (avant la lettre) i "En Herrgårdsägen", där ingenting är normalt och verkligheten flyter som en dröm? Vem, i vilket parti, bryr sig om "Getabocken", en sinnesjuk man som vandrar från socken till socken, tills han blir befriad av ett minne från barndomen, av en kvinna som älskar honom? Vad har de för betydelse för våra kinesiska aktier och vad är det för sorts jävla management de erbjuder – dessa losers med världsrykte?
Hur läser man idag "Herr Arnes Penningar", där de som stjäl och roffar åt sig straffas av Vår Herre själv? Vad gör man med en Strindberg, berömd i hela världen, men som hela sitt liv hade trassel med pengar?
Ja, vem fan kan göra PR av det oroande och tvetydiga i livet och konsten, som inte låter sig bedömas av löneskadade ministrar och som aldrig kan förverkligas i business class?
Man tar landgången; man baxar på den alla kulturella markörer man kan skära upp i lagom skivor. Man sväljer mackan halvtuggad och hal, och går man i en överklassig friskola får man MVG på kuppen. Sen bär det ut i världen, och där ser man till att undanröja Idioten och Getabocken och Maxim Gorkijs underliga kompisar och Strindbergstyperna med sitt bristande intresse för pengar.
Landgången passar utmärkt till buffén, vid aktieutdelningen, i festliga sammanhang, på bonuspartajer. De kulturella laxskivorna stämmer bra med årets modefärg likblå. Man talar om friheten också. Som den kullvälta kulturministern Stegö Chilò uttryckte saken: Kulturen ska bli mera fri. Fri som en död, likblå. Ingen jävla bonus för den jävla kreativa underklassen. Fast Operan och Dramaten kan få lite mer, förstås. De har ju så fina kläder där.
Men även de som mest går i vit särk och äter oblater har förstått den nya trenden: Det som går att sälja är bra, de andra barnen kastar vi ut med dopvattnet. Så lyder det heliga evangeliet. Och så löd en folkpartistisk biskops yttrande inför frågan om man skulle lägga ned Svenska Kyrkans främsta kulturtidskrift Vår Lösen : "Marknaden har ju sagt sitt".
Ett mer urkristligt sätt att uttrycka det vore att Mammon sagt sitt, och att biskopen blivit hans språkrör.
"Gud förbarma dig", som de brukar säga i de ryska romanerna.
En landgång, med snyggt fördelade skivor av lax, gurka, paté, sallad, skinka, tomater, persilja och ett par säkert placerade ruccolablad?
Som man via gymnasium eller högskola kan glufsa i sig för att sedan harkla, hosta, kräkas upp på marknadens alla käcka sammankomster för direktörer, entreprenörer och IT-fixare?
Kan det bestå av tio romaner man bör traggla sig igenom för att få godkänt att hosta vidare som kultiverad medborgare på Europanivå? En Proust, en Dostojevskij, en Joyce, en Woolf som ingen hinner för att de alla fyra är olönsamt planlösa och jiddriga och pratiga och flummiga och kul och omständliga och var var vi nu, vart fan leder det här?
Det ska ju leda till någonting. Marknader och sånt. Blir du lönsam lille vän? Och alla nya smarta författare ska ha en deadline som står dem upp i halsen. Förlaget har sålt hönan innan ägget är värpt, författaren kläcker som en äggkläckningsmaskin, och om inte – blir han olönsam. En långsamvärpare.
En Fagerölunk, som Gunnar Ekelöf.
Till förtröstan läser jag en gammal intervju med Tomas Tranströmer. Han berättar att det tog honom tio år att skriva en av sina viktigaste dikter "Galleriet". Om hur han går och prövar och skriver om, samtidigt som han försörjer sig på det svåra psykologyrket. " ...jag tror inte jag skulle kunna ha det på mer än en halvtid", säger han. Och fortsätter: "...jag märker hur sorgsen och förtorkad jag känner mig när det gått mycket lång tid utan att jag håller på med skrivande. Fast själva skrivandet är ofta mycket plågsamt; har blivit mera besvärligt på gamla dar än när jag var yngre."
(Ur Matts Rying: "Poeter till svars", FIB:s lyrikklubbs årsbok 1986)
Till förtröstan ser jag också en ovanligt bra holländsk dokumentärfilm gjord av Henny Honigmann (nej, inte så "ovanligt" förresten – dokumentärgenren är de område där filmen utvecklas mest just nu) Den utgår från några människor på kyrkogården Père-Lachaise i Paris, och den sänds i repris i TV 2 på torsdag 9/11 kl 23.00. (Viva Public Service!)
Människor kommer och går till de dödas gravar, de stora författarnas, kompositörernas, och skådespelarnas. Intervjuaren följer dem också hem till deras privatliv. Två blinda vänner är frälsta på regissören Clouzot; de ser/hör en film tillsammans; den ene helt stilla och inåtvänd, den andre med ett minspel så uppsluppet att man blir förälskad. En kinesiska som studerar till pianist berättar om sin far, som dog "utarbetad", och som älskade Chopin. Andra på Père-Lachaise vårdar sig om Apollinaire, eller om Yves Montand, Simone Signoret , Marcel Proust.
Några talar om madeleinekakan i ”På spaning efter den tid som flytt” som om de hade smakat den. En generad och artig man från Sydkorea har ägnat tio år av sitt liv åt att läsa Proust. En fransk serietecknare som gett ut populära serieböcker om Proust, citerar honom. "Det verkliga livet är konsten". Hur då? undrar intervjuaren. Jo, för att vi dör, allting försvinner, men fortfarande efter hundra år, efter femhundra år, så ser man Leonardos målningar, och läser de stora romanerna." En truism placerad där den hör hemma, i naiv beundran för konsten, utan ironiska försvar. Och beundran är, som Stig Larsson påpekat, det bästa botemedlet mot avund.
En av de i Sverige beundrade var Ragnar Thoursie, en läromästare för poeter i Tranströmers generation. Själv beundrade han inte sig själv. Få kan som han beskriva sitt eget liv, helt fritt från later. Ett av avsnitten i Matts Ryings ovan nämnda bok har tillfallit Thoursie. Han berättar där bland annat om tillkomsten av den berömda dikten "Sundbybergsprologen":
”En...utgångspunkt för samlingen var desto mer personlig, hård och bitter.
(- - -) Å ena sidan insikten om mänsklig falskhet och smartness, som väller upp som ett häftigt illamående inom en. Å andra sidan insikten om att i den fria konkurrensens samhälle är det just sådana egenskaper som har framgång. Det leder i skärslipardikten fram till indignerade angrepp på, manipulerandets konst i arbetslivet".
Detta såg Thoursie klart redan 1950, något som bland annat ledde till ett starkt socialt engagemang, och ett liv mer präglat av arbetet på AMS, och i OECD, än av poesi. Han var:"En outsider, utan närmare inblick i vad som skedde i det som syntes ske, utan verklig del i de idéer och de motsättningar som upptog flertalets intresse. Därmed kanske mer självständig än eljest men också mer isolerad. Det tidiga slutet på min lyriska period mer eller mindre förutbestämt: andra uppgifter tog tid och intresse."
Efter diktsamlingen ”Mod att leva” som kom 1957 fick de trogna läsarna vänta trettio år på "Den nya människan" som kom 1987. Att låta saker ta sin tid är motsatsen till opportunism. Men efter sin pensionering har Thoursie haft mer utrymme för att skriva, och kommit ut med fyra böcker, en femte kommer i vår.
Jag behöver elva dagar i ett sommarhus för att läsa om de där poeterna, och för att än en gång ta resan genom Maxim Gorkijs "Ute i världen", Selma Lagerlöfs "En Herrgårdssaga" och "Herr Arnes penningar" och Strindbergs jävla brev. Där fick jag med några klassiker värdiga en folkpartistisk kanon. Men vad ska man med en sån?
Vad ska de supersmarta nyttomänskorna med sådana figurer som litteraturen ger oss? Vad gör man på börs-och-elitmarknaden med Fjodor Dostojevskijs Idiot, med Maxim Gorkijs underliga kompisar i ikonverkstan, med Cora Sandels "Alberte" och hennes konstnärsvänner som knappt överlever i 20-talets Paris? Hur tolkar man på SAF Selma Lagerlöfs magiska realism (avant la lettre) i "En Herrgårdsägen", där ingenting är normalt och verkligheten flyter som en dröm? Vem, i vilket parti, bryr sig om "Getabocken", en sinnesjuk man som vandrar från socken till socken, tills han blir befriad av ett minne från barndomen, av en kvinna som älskar honom? Vad har de för betydelse för våra kinesiska aktier och vad är det för sorts jävla management de erbjuder – dessa losers med världsrykte?
Hur läser man idag "Herr Arnes Penningar", där de som stjäl och roffar åt sig straffas av Vår Herre själv? Vad gör man med en Strindberg, berömd i hela världen, men som hela sitt liv hade trassel med pengar?
Ja, vem fan kan göra PR av det oroande och tvetydiga i livet och konsten, som inte låter sig bedömas av löneskadade ministrar och som aldrig kan förverkligas i business class?
Man tar landgången; man baxar på den alla kulturella markörer man kan skära upp i lagom skivor. Man sväljer mackan halvtuggad och hal, och går man i en överklassig friskola får man MVG på kuppen. Sen bär det ut i världen, och där ser man till att undanröja Idioten och Getabocken och Maxim Gorkijs underliga kompisar och Strindbergstyperna med sitt bristande intresse för pengar.
Landgången passar utmärkt till buffén, vid aktieutdelningen, i festliga sammanhang, på bonuspartajer. De kulturella laxskivorna stämmer bra med årets modefärg likblå. Man talar om friheten också. Som den kullvälta kulturministern Stegö Chilò uttryckte saken: Kulturen ska bli mera fri. Fri som en död, likblå. Ingen jävla bonus för den jävla kreativa underklassen. Fast Operan och Dramaten kan få lite mer, förstås. De har ju så fina kläder där.
Men även de som mest går i vit särk och äter oblater har förstått den nya trenden: Det som går att sälja är bra, de andra barnen kastar vi ut med dopvattnet. Så lyder det heliga evangeliet. Och så löd en folkpartistisk biskops yttrande inför frågan om man skulle lägga ned Svenska Kyrkans främsta kulturtidskrift Vår Lösen : "Marknaden har ju sagt sitt".
Ett mer urkristligt sätt att uttrycka det vore att Mammon sagt sitt, och att biskopen blivit hans språkrör.
"Gud förbarma dig", som de brukar säga i de ryska romanerna.
2006-11-03
Mitt litterära arv, del 2: Odi et amo
Jaha, och skolan då? Vad lärde man sig om litteratur där egentligen? Högläsning var ju alltid roligt, det hörde till roliga timmen – sista timmen på fredagen – när jag gick på mellanstadiet. Magistern läste för oss och vi fick sitta och rita. Men vad han läste minns jag inte, konstigt nog, jag minns bara att det var en trevlig stund. Någonstans i skuggorna rör sig en historia om några barn som skulle smuggla en ponny i en kappsäck ... Jo, just det: Med Lillklas i kappsäcken hette den! Fast det är då alltså den enda skollitteratur från mellanstadiet som jag kan komma ihåg.
På högstadiet blev det lite mer av "nu ska vi läsa böcker" och då valde svenskafröken ut ett antal romaner som man fick plöja igenom hemma och prata om på lektionerna. Hemingways Den gamle och havet läste vi, liksom Steinbecks Pärlan och Fridegårds Trägudars land. Jag minns det där tvångsläsandet som lite kluvet; böckerna var nog bra men att de ingick i läxläsningen förstörde en del av nöjet och väckte antagligen diverse vaga frågor som jag aldrig kunde formulera då: Varför skulle en bok vara en hemläxa? Varför skulle vi läsa just de där böckerna? Varför gavs vi aldrig chansen att uppfatta dem på vårt eget sätt och diskutera olika tolkningsmöjligheter och egna upplevelser under läsningen?
På gymnasiet gick jag humanistisk linje och där fick det här med böcker och läsande en helt annan betydelse, tack vare att lärarna verkligen var engagerade och brydde sig och kunde förmedla lust och glädje över sådant de själva tyckte om. Svenskafröken lyckades gjuta liv i Bellmans epistlar, Stiernhielms Herkules arla stod upp en morgon ... och Stagnelius Till förruttnelsen och vi fick själva välja ut dikter att läsa upp för klassen, varpå vi röstade om vilka vi tyckte var bäst. En del av dem minns jag fortfarande, till exempel Salvatore Quasimodos
Min svenskafröken på gymnasiet var också den första som fick mig att tro på att jag kunde skriva, för hon gillade mina (som jag själv tyckte) konstiga uppsatser och uppmuntrade mig. Jag mådde rättså uselt under större delen av min gymnasietid, så hennes beröm betydde mer för mig än själva betyget; det handlade nog i högre grad om någon sorts bekräftelse av mig som person.
Även franskafröken var en tillgång och mycket engagerad; jag kan fortfarande höra hur inlevelsefullt hon agerade Phaedra och rullade på r:en när hon läste: "Oui, Prince, je languis, je brûle pour Thésée ..." Som specialarbete sista året översatte jag franska dikter, bland andra Victor Hugos Stella.
Förutom franska, engelska och lite tyska läste jag latin och tyckte det var fascinerande och kul. Vi var en grupp på fem elever som satt runt ett bord i ett litet rum högst uppe på vinden och hade gott om tid att i lugn och ro studera antikens samhällsliv, mytologi och litteratur. Jag tror att jag blev allra mest förtjust i Catullus.
Det där är den enda Catullusdikt jag kommer ihåg i sin helhet och det beror ju på att den är så kort, men också på att jag hade den på väggen i mitt sovrum. Den måste ha tilltalat mig på något sätt, för jag tror att jag aldrig någonsin har tyckt att kärleken är enkel, inte ens när jag var riktigt liten. En annan dikt jag hade på väggen var Shelleys Love's Philosophy.
Det blev ju en hel del poesi här, lustigt nog; jag har egentligen alltid trott att jag började läsa poesi först i 25-årsåldern. Men kanske var det först då jag började läsa modern, samtida, poesi? Ja, det kan jag ju ta och fundera över till nästa avsnitt av "Mitt litterära arv".
På högstadiet blev det lite mer av "nu ska vi läsa böcker" och då valde svenskafröken ut ett antal romaner som man fick plöja igenom hemma och prata om på lektionerna. Hemingways Den gamle och havet läste vi, liksom Steinbecks Pärlan och Fridegårds Trägudars land. Jag minns det där tvångsläsandet som lite kluvet; böckerna var nog bra men att de ingick i läxläsningen förstörde en del av nöjet och väckte antagligen diverse vaga frågor som jag aldrig kunde formulera då: Varför skulle en bok vara en hemläxa? Varför skulle vi läsa just de där böckerna? Varför gavs vi aldrig chansen att uppfatta dem på vårt eget sätt och diskutera olika tolkningsmöjligheter och egna upplevelser under läsningen?
På gymnasiet gick jag humanistisk linje och där fick det här med böcker och läsande en helt annan betydelse, tack vare att lärarna verkligen var engagerade och brydde sig och kunde förmedla lust och glädje över sådant de själva tyckte om. Svenskafröken lyckades gjuta liv i Bellmans epistlar, Stiernhielms Herkules arla stod upp en morgon ... och Stagnelius Till förruttnelsen och vi fick själva välja ut dikter att läsa upp för klassen, varpå vi röstade om vilka vi tyckte var bäst. En del av dem minns jag fortfarande, till exempel Salvatore Quasimodos
Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle
och plötsligt är det afton
Min svenskafröken på gymnasiet var också den första som fick mig att tro på att jag kunde skriva, för hon gillade mina (som jag själv tyckte) konstiga uppsatser och uppmuntrade mig. Jag mådde rättså uselt under större delen av min gymnasietid, så hennes beröm betydde mer för mig än själva betyget; det handlade nog i högre grad om någon sorts bekräftelse av mig som person.
Även franskafröken var en tillgång och mycket engagerad; jag kan fortfarande höra hur inlevelsefullt hon agerade Phaedra och rullade på r:en när hon läste: "Oui, Prince, je languis, je brûle pour Thésée ..." Som specialarbete sista året översatte jag franska dikter, bland andra Victor Hugos Stella.
Förutom franska, engelska och lite tyska läste jag latin och tyckte det var fascinerande och kul. Vi var en grupp på fem elever som satt runt ett bord i ett litet rum högst uppe på vinden och hade gott om tid att i lugn och ro studera antikens samhällsliv, mytologi och litteratur. Jag tror att jag blev allra mest förtjust i Catullus.
Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
Nescio, sed fieri sentio et excrucior.
Det där är den enda Catullusdikt jag kommer ihåg i sin helhet och det beror ju på att den är så kort, men också på att jag hade den på väggen i mitt sovrum. Den måste ha tilltalat mig på något sätt, för jag tror att jag aldrig någonsin har tyckt att kärleken är enkel, inte ens när jag var riktigt liten. En annan dikt jag hade på väggen var Shelleys Love's Philosophy.
Det blev ju en hel del poesi här, lustigt nog; jag har egentligen alltid trott att jag började läsa poesi först i 25-årsåldern. Men kanske var det först då jag började läsa modern, samtida, poesi? Ja, det kan jag ju ta och fundera över till nästa avsnitt av "Mitt litterära arv".
2006-11-02
"Poesins tredje ståndpunkt"
I Komma (1/2006) publicerades följande text av mig. Möjligen kan den vara belysande i förhållande till inlägget om Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt nedan (därmed inte sagt att Andreas Björsten är någon typisk "retrogardist"):
"Det fordras en uppenbar ansträngning för att ta ställning i den debatt mellan ”språkmaterialister” och ”retrogardister ” som emellanåt blossar upp på poesins område – inte minst, förefaller det, till följd av att den estetiska dimensionen kring frågan om poetiska verkningsmedel tenderar att falla undan för den rent personliga. De individrelaterade territorier som finns att bevaka gör att bevekelsegrunderna för diskussionen allt mindre utgörs av litterära spörsmål. Man frapperas över hur hätsk och osaklig tonen ofta blir; estetisk hållning och person sammanblandas inte sällan till en kökkenmödding av revirpissande och pajkastning. Ett i raden av exempel är tidskriftsredaktören Jakob Simonsons blogg (childejakob.blogg.se), där ordväxlingen mellan de båda riktningarnas företrädare urartade till rena personangrepp. Det nödtvungna behov av att svära sig åt endera sidan i denna pseudokonflikt, där diskussionens förmodade kärna gång efter annan hamnar utanför fokus – poesin som meddelelsemedel – opererar till synes destruktivt när det gäller att få till stånd en nyanserad debatt.
En ”tredje ståndpunkt” lik den som formulerades av bland andra Werner Aspenström och Karl Vennberg under det kalla krigets dagar – då kapprustning och terrorbalans skapade oroligheter som utmynnade i dogmatiska ställningstaganden bland många författare – förefaller nödvändig. Problemet med en sådan mellanposition idag är att den varken kan eller skall formuleras direkt politiskt. Werner Aspenström deklarerade sin position i diktsamlingen Snölegend (1949): ”jag försäljer inga löften / jag utsår ingen misstro / jag talar inte på någons vägnar / jag tillhör ingen förtrupp / jag tillhör ingen eftertrupp / jag kungör blott / att någonting är förlorat.” Detta poetiska credo må vara giltigt för det apokalyptiska stämningsläge som kännetecknade den tidens politiska kontext, men blir svårapplicerat på dagens debatt; den som handlar så lite om politik och ännu mindre om poesi – utan om prestige.
Jag föreslår att vi söker oss till texter som inte låter sig inordnas i vare sig den språkmaterialistiska eller den retrogardistiska traditionen – till poeter som i sina dikter prövar den gängse uppfattningen av metaforen (det stilmedel som företrädarna för de respektive riktningarna gärna använder som slagträ i debatten) – för att hitta ett nytt och fruktbart perspektiv. För det är i texte(r)n(a) som en alternativ position tydligast kan formuleras, och det är kanske också där som den nyansera(n)de funktionen i talet om poesin som meddelelsemedel står att finna. Eller för att anspela på en väletablerad kliché om så kallad ”god konst”: Hos Ulrika Revenäs Strollo och Håkan Bravinger, de poeter som här får tjäna som illustrativa exempel, är ärendet inte i första hand att leverera de entydiga svaren, utan att försöka ställa de rätta (om än implicita) frågorna: Vad är en metafor? Vad är inte en metafor?"
Fotografierna ligger nedsänkta
i jorden; i motljus ser jag bara skuggorna
blanda sina historier ett egensinnigt brus
Jag letar efter något att ta spjärn emot, det som grundar sig
på en alldeles egen iakttagelse
Som när jag viker ihop kartorna:
och havet
är brutet itu
(Ulrika Revenäs Strollo, Ristar in sina märken, Bonniers 2002, s. 13)
OCH SÅ VAR DET MORGON
Öppnar samma fönster
som i natten
reflekterar det som är jag.
Nu på morgonen
faller flugorna som lagt sig
att sova vintersömn
ner på fönsterblecket.
Först döda
sen alltmer levande.
(Håkan Bravinger, Och öser sin tystnad över oss, Wahlström & Widstrand 2004, s. 9)
"Det fordras en uppenbar ansträngning för att ta ställning i den debatt mellan ”språkmaterialister” och ”retrogardister ” som emellanåt blossar upp på poesins område – inte minst, förefaller det, till följd av att den estetiska dimensionen kring frågan om poetiska verkningsmedel tenderar att falla undan för den rent personliga. De individrelaterade territorier som finns att bevaka gör att bevekelsegrunderna för diskussionen allt mindre utgörs av litterära spörsmål. Man frapperas över hur hätsk och osaklig tonen ofta blir; estetisk hållning och person sammanblandas inte sällan till en kökkenmödding av revirpissande och pajkastning. Ett i raden av exempel är tidskriftsredaktören Jakob Simonsons blogg (childejakob.blogg.se), där ordväxlingen mellan de båda riktningarnas företrädare urartade till rena personangrepp. Det nödtvungna behov av att svära sig åt endera sidan i denna pseudokonflikt, där diskussionens förmodade kärna gång efter annan hamnar utanför fokus – poesin som meddelelsemedel – opererar till synes destruktivt när det gäller att få till stånd en nyanserad debatt.
En ”tredje ståndpunkt” lik den som formulerades av bland andra Werner Aspenström och Karl Vennberg under det kalla krigets dagar – då kapprustning och terrorbalans skapade oroligheter som utmynnade i dogmatiska ställningstaganden bland många författare – förefaller nödvändig. Problemet med en sådan mellanposition idag är att den varken kan eller skall formuleras direkt politiskt. Werner Aspenström deklarerade sin position i diktsamlingen Snölegend (1949): ”jag försäljer inga löften / jag utsår ingen misstro / jag talar inte på någons vägnar / jag tillhör ingen förtrupp / jag tillhör ingen eftertrupp / jag kungör blott / att någonting är förlorat.” Detta poetiska credo må vara giltigt för det apokalyptiska stämningsläge som kännetecknade den tidens politiska kontext, men blir svårapplicerat på dagens debatt; den som handlar så lite om politik och ännu mindre om poesi – utan om prestige.
Jag föreslår att vi söker oss till texter som inte låter sig inordnas i vare sig den språkmaterialistiska eller den retrogardistiska traditionen – till poeter som i sina dikter prövar den gängse uppfattningen av metaforen (det stilmedel som företrädarna för de respektive riktningarna gärna använder som slagträ i debatten) – för att hitta ett nytt och fruktbart perspektiv. För det är i texte(r)n(a) som en alternativ position tydligast kan formuleras, och det är kanske också där som den nyansera(n)de funktionen i talet om poesin som meddelelsemedel står att finna. Eller för att anspela på en väletablerad kliché om så kallad ”god konst”: Hos Ulrika Revenäs Strollo och Håkan Bravinger, de poeter som här får tjäna som illustrativa exempel, är ärendet inte i första hand att leverera de entydiga svaren, utan att försöka ställa de rätta (om än implicita) frågorna: Vad är en metafor? Vad är inte en metafor?"
Fotografierna ligger nedsänkta
i jorden; i motljus ser jag bara skuggorna
blanda sina historier ett egensinnigt brus
Jag letar efter något att ta spjärn emot, det som grundar sig
på en alldeles egen iakttagelse
Som när jag viker ihop kartorna:
och havet
är brutet itu
(Ulrika Revenäs Strollo, Ristar in sina märken, Bonniers 2002, s. 13)
OCH SÅ VAR DET MORGON
Öppnar samma fönster
som i natten
reflekterar det som är jag.
Nu på morgonen
faller flugorna som lagt sig
att sova vintersömn
ner på fönsterblecket.
Först döda
sen alltmer levande.
(Håkan Bravinger, Och öser sin tystnad över oss, Wahlström & Widstrand 2004, s. 9)
2006-11-01
BOFH, del 21
– Har du skickat listan? frågar Sven så fort han kommer in och får se mig på jobbet.
– Vilken lista? frågar jag tillbaks.
– Listan! säger Sven. The mighty list.
Vi hade ett möte förra veckan – Kjell och jag och Sven och hans två hackerkompisar Janos och Jerker – då vi diskuterade olika tekniska och estetiska problem på tidskrift.nu. Detta resulterade i en att-göra-lista som jag alltså ännu inte har sammanställt och skickat ut.
Sven lutar sig fram över min arbetsplats:
– Tjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjata, säger han.
– Då skriver jag den med en gång, säger jag.
– Det behöver du inte, säger Sven. Det var inte meningen att ...
– Jo, jag kan lika gärna göra det nu när det ändå ska göras, säger jag. Sedan ska du få se på tjat när listan är skickad.
Jag frågar om han har läst det förra BOFH-avsnittet, men det har han inte så jag visar det för honom. Kjell kliver ut från kontoret och säger att han inte tror att det var grannarna som tog ut våra sopsäckar ur tunnorna.
– Jag skiter fullständigt i vem det var, säger Sven. Säckarna ska ju bara vara kvar.
– Det är antagligen sopgubbarna som har gjort det, säger Kjell.
– Men sopgubbarna är ju proffs, invänder Sven. De ser ju att det är hushållsavfall och inte restaurangavfall.
– Vad är det för skillnad? frågar jag.
– Restaurangavfall är en halv gris, säger Sven.
Diskussionen glider in på ämnet återvinning och Sven hävdar att det är "fullständig idioti att diska ur mjölkkartonger" och att det enda papper som går att återvinna är tidningspapper och wellpapp, varpå Kjell, som förhåller sig skeptisk till detta påstående, kallar honom "messerschmitten Sven" och undrar varför det bara är han som känner till det där. Bobby Jr lägger sig i och citerar Arlas hemsida och FTI där det står att mjölkpaketen så småningom blir tvättmedels- och flingpaket och att pappersförpackningar kan återanvändas fem till sju gånger.
– Det är bara idioti, säger Sven och går ut och röker.
När han kommer in igen ringer hans mobil, med en liten sorgsen synttrudelutt, och när han har pratat klart visar han mig att han har pyntat mobilen med glitter både fram och bak. I övrigt är den ganska repig.
– Är det här mobilen du tappade någonstans mellan under Janos säng och T-centralen? undrar jag.
– Nej, den hittade jag aldrig, säger Sven.
– Är det den du fick av Kjell då?
– Det där är Tinas. Det är en fjortismobrul.
– Så det är inte du som har valt ringsignalen heller?
– Nej. Den heter Freestyler med den finska gruppen ... Med en finsk grupp som ... Äh, det var några finnar som gjorde poppig pop ... vad fan, elektropop, elektronisk ... eurodans.
– Jag kan inte sådant där, säger jag.
Sven skrattar.
– Nej, när jag sitter där i Vem vill bli miljonär? och får en technofråga – då ska jag inte ringa dig.
Han sjunker ner på närmsta stol och intar sedvanlig bakåtlutad pose med tröjluvan över ögonen.
– Jag måste göra en jävla layout och jag bajsfanorkarinte ...
Jag försöker höra vad han mumlar där under luvan så att jag kan anteckna.
– Bajsfanorkarinte, sa du så?
– ... hata.
Jag skriver "hata" i Textredigerare som jag brukar använda till artikelutkast, listor och BOFH.
– Det här är nästan som psykoterapi, säger Sven. Man halvligger och pratar och så är det någon som skriver upp allting ... mummelmummel ... och så blir man outad på nätet ... mummelmummel ... och det är därför jag måste käka asmycket koffeintabletter ... Men det där kan du väl inte skriva?
Så småningom somnar han under luvan och jag skriver klart Listan och mailar ut den. Det talar jag om för honom när han vaknar.
– Vad dutti du är! ropar Sven och klappar mig ihärdigt på axeln. Dutti kicka!
Sedan går han ut och röker igen.
– Vilken lista? frågar jag tillbaks.
– Listan! säger Sven. The mighty list.
Vi hade ett möte förra veckan – Kjell och jag och Sven och hans två hackerkompisar Janos och Jerker – då vi diskuterade olika tekniska och estetiska problem på tidskrift.nu. Detta resulterade i en att-göra-lista som jag alltså ännu inte har sammanställt och skickat ut.
Sven lutar sig fram över min arbetsplats:
– Tjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjatatjata, säger han.
– Då skriver jag den med en gång, säger jag.
– Det behöver du inte, säger Sven. Det var inte meningen att ...
– Jo, jag kan lika gärna göra det nu när det ändå ska göras, säger jag. Sedan ska du få se på tjat när listan är skickad.
Jag frågar om han har läst det förra BOFH-avsnittet, men det har han inte så jag visar det för honom. Kjell kliver ut från kontoret och säger att han inte tror att det var grannarna som tog ut våra sopsäckar ur tunnorna.
– Jag skiter fullständigt i vem det var, säger Sven. Säckarna ska ju bara vara kvar.
– Det är antagligen sopgubbarna som har gjort det, säger Kjell.
– Men sopgubbarna är ju proffs, invänder Sven. De ser ju att det är hushållsavfall och inte restaurangavfall.
– Vad är det för skillnad? frågar jag.
– Restaurangavfall är en halv gris, säger Sven.
Diskussionen glider in på ämnet återvinning och Sven hävdar att det är "fullständig idioti att diska ur mjölkkartonger" och att det enda papper som går att återvinna är tidningspapper och wellpapp, varpå Kjell, som förhåller sig skeptisk till detta påstående, kallar honom "messerschmitten Sven" och undrar varför det bara är han som känner till det där. Bobby Jr lägger sig i och citerar Arlas hemsida och FTI där det står att mjölkpaketen så småningom blir tvättmedels- och flingpaket och att pappersförpackningar kan återanvändas fem till sju gånger.
– Det är bara idioti, säger Sven och går ut och röker.
När han kommer in igen ringer hans mobil, med en liten sorgsen synttrudelutt, och när han har pratat klart visar han mig att han har pyntat mobilen med glitter både fram och bak. I övrigt är den ganska repig.
– Är det här mobilen du tappade någonstans mellan under Janos säng och T-centralen? undrar jag.
– Nej, den hittade jag aldrig, säger Sven.
– Är det den du fick av Kjell då?
– Det där är Tinas. Det är en fjortismobrul.
– Så det är inte du som har valt ringsignalen heller?
– Nej. Den heter Freestyler med den finska gruppen ... Med en finsk grupp som ... Äh, det var några finnar som gjorde poppig pop ... vad fan, elektropop, elektronisk ... eurodans.
– Jag kan inte sådant där, säger jag.
Sven skrattar.
– Nej, när jag sitter där i Vem vill bli miljonär? och får en technofråga – då ska jag inte ringa dig.
Han sjunker ner på närmsta stol och intar sedvanlig bakåtlutad pose med tröjluvan över ögonen.
– Jag måste göra en jävla layout och jag bajsfanorkarinte ...
Jag försöker höra vad han mumlar där under luvan så att jag kan anteckna.
– Bajsfanorkarinte, sa du så?
– ... hata.
Jag skriver "hata" i Textredigerare som jag brukar använda till artikelutkast, listor och BOFH.
– Det här är nästan som psykoterapi, säger Sven. Man halvligger och pratar och så är det någon som skriver upp allting ... mummelmummel ... och så blir man outad på nätet ... mummelmummel ... och det är därför jag måste käka asmycket koffeintabletter ... Men det där kan du väl inte skriva?
Så småningom somnar han under luvan och jag skriver klart Listan och mailar ut den. Det talar jag om för honom när han vaknar.
– Vad dutti du är! ropar Sven och klappar mig ihärdigt på axeln. Dutti kicka!
Sedan går han ut och röker igen.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)