2008-02-25

En ny romantisk våg, ja tack

Jag måste bara jubla lite över att Viktor Johansson vann Borås Tidnings debutantpris.

Kapslar är en alla tiders bok; vacker dikt, har ni hört, "djärvt störtande bilder" och "ny kraft åt poesins eviga ämnen", det är ju precis vad man har gått omkring och längtat efter.

Dessutom säger Viktor Johansson i den här intervjun att han vill sammanföra olika riktningar inom poesin – äntligen! – och se en ny romantisk våg av bra metaforpoesi som vågar vara extravagant och mesig – heja!

Serum och Billy Childish

Tidskriften Serum är tillbaka på banan.
Efter att ha läst Serums första nummer som bloggtidskrift, surfar jag vidare på Billy Childish' hemsida – och upptäcker att han i egenskap av konstnär har varit med och skrivit ett av de bästa moderna manifest jag någonsin har läst!

2008-02-22

Det ser ut som en bokhandel... men egentligen är det någonting annat

Jag behöver få tag i en bok av Mattias Fyhr, några diktsamlingar och en litterär tidskrift. Jag befinner mig i närheten av en "bokhandel", ja, det står så på butiksfönstret i alla fall. Jag befinner mig mitt i storstaden, omgiven av 50.000 andra människor i just denna stadsdel, är alltså inte för tillfället i det norrländska inlandet, men vad gäller tillgängligheten hade jag mycket väl kunnat vara det.
För formens skull går jag in i butiken som ju faktiskt utmålar sig själv som en bokhandel. Och konstaterar att de har... helt enkelt inga böcker. De har pockets, ett antal breda romaner, de vanliga presentböckerna. Men inga böcker av den typen som man över huvud taget aktivt letar upp. Det är en prisbelönt pappers- och presentaffär, anpassad till kungsholmarnas tydligen väldigt begränsade smak.
Seriöst, det är skamligt.

Att skriva en "öijer"

Analys av Pär Thörns "poetiska dialekt" i OEI nr 31-32

Så här kan det låta när författaren och konceptkonstnären Pär Thörn skriver en ”öijer”:

”Du är barnet som spelar med märkta kort
Du är barnet som spred olycka över trakten
Du är barnet som kastar träskon i maskineriet
Du är barnet som vägrar svara
Du är barnet som bränner upp en fjäril
Du är barnet som återvänder natt efter natt
Du är barnet som aldrig fick veta sanningen
Du är barnet som inte kan stava till New York
Du är barnet som klättrar under S:t Eriksbron”


Osv, den totala ”dikten” (publicerad i OEI nr 31-32) omfattar 28 rader.
Det är lätt att se att det finns drag i den här textuppradningen som påminner om sådant som kan förekomma också i den verklige Bruno K. Öijers diktning och jag återkommer snart till det. Men det här är förstås inte en dikt i vanlig mening, inte ens ett försök att skriva ett Bruno K. Öijer-plagiat, utan presentas som en del av ett ”SYSTEM FÖR AVLÄSNING AV VARDAGSHÄNDELSER/OBJEKT I STADSMILJÖ SOM SAMTIDA SVENSK POESI”.

Pär Thörn har tagit ett antal vardagshändelser (under rubriken Händelse/objekt) och tänkt sig att den person som under en promenad på stan upplever dessa händelser ska reagera med en ”poetisk dialekt”. (Det kan vara Öijerska, Jönsonska eller Lundbergska.) Den som möter en polisbil med avstängda sirener ska följaktligen yttra (eller skriva ner) den första raden I ”Öijer-dikten”: ”Du är barnet som spelar med märkta kort”.
Den som möter en brevbärare (till cykel) ska i stället tänka/yttra/skriva ner: ”Du är barnet som benådar fången”.
Om man ska tro Pär Thörn handlar det här alltså om ”systemavläsning”. Personligen ser jag det snarare som att kolumnen med händelser/objekt i vänstermarginalen är en efterhandskonstruktion, och är en del av det poetiska projekt som det färdiga, presenterade ”Systemet” utgör. Och visst alstrar det en viss poetisk energi.
Meningarna är utvalda med en viss omsorg, även om det naturligtvis inte på något sätt går att jämföra med en Öijer-dikt, eller egentligen en dikt i Öijers tradition över huvud taget. (Texten är inte uppställd som en dikt med början och slut, och därmed sammanhängande konstnärlig behärskning av materialet, och är bland annat därför inte en dikt – alldeles oavsett hur den är uppbyggd med en rad mer eller mindre ytliga Öijer-referenser.)
Det anaforiska draget, man skulle också kunna tala om tema med variationer, är ett typiskt Öijer-verkningsmedel. Någon enskild Öijer-dikt verkar däremot inte vara inspirationskälla för arrangemanget, utan Thörn är väl mer ute efter helhetsintrycket att det här ”skulle kunna vara en Öijer”. Om vi går ner mer på detaljnivå och ser hur Thörn har byggt upp sin ”öijer-text” så är rad 2, ”Du är barnet som spred olycka över trakten” en tydlig anspelning på inledningsdikten i ”Det förlorade ordet”. ”[b]ringade olycka över trakten”, slutar den dikten ordagrant, som handlar om ett barn om vilket det finns nedtecknat saker.
Användandet och anspelandet på olika ockulta praktiker är ett genomgående drag i Bruno K. Öijers diktning.
”Du är barnet som är spått att kastas i vulkanen”, skriver Thörn i rad 13. Lägg samman detta med de ”märkta korten” redan i rad 1 så har vi en tydligt öijersk färgning av materialet. (Thörns formuleringar ligger hela tiden på gränsen till textstöld och plagiat men rör sig ändå genom en viss slags passiv, gående energi ut ur den entydiga rollen.)
Det samtidiga vårdandet av och sorgen över det inre barnet och vad som har hänt med det under vuxenlivet är ett genomgående tema hos Öijer, inte minst i de tre senaste diktsamlingarna, Trilogin, därför är Thörns återkommande konstruktion med ”barnet som” i varje rad en tydlig anspelning på den sene Öijers litterära värld.
Anspelningarna som finns vad gäller olika konkreta dikter är dock inte jämnt fördelade; Thörn verkar ha vissa favoritdikter av Öijer som sätter större avtryck än andra i hans ”dikt-system”.

Ta dikten ”Maktens fjäril” ur c/o NIGHT:

”Ni Är Dom Som Ska Ta Makten
Jag Står Under S.t Eriksbron
& Talar Med Katarina Den Nya
Hon Bränner Upp En Fjäril”


(med reservation för att raderna inte är exakt uppställda rent grafiskt)

Dessa rader hos Öijer verkar ha givit upphov till hela två separata rader hos Thörn; nämligen rad 5, ”Du är barnet som bränner upp en fjäril”, och rad 9, ”Du är barnet som klättrar under S:t Eriksbron”.

Ja, jag har ägnat ganska många ord åt Pär Thörns experiment i ett nummer av OEI (och då har jag ändå inte gått in på de Jönsonska och Lundbergska poetiska dialekterna). Det gör jag för att jag faktiskt tycker att det är ett ganska intressant om än dubiöst tilltag. Om inte annat lockar det en att gå tillbaks till Öijer.

Som kuriosa kan nämnas att Göran Palm i sin debattbok ”Tack, modernismen, för den tid som varit!” (om)publicerar sina försök från 50-talet att skriva ”som” Lars Forssell, Majken Johansson med flera av den tidens tongivande poeter. Det projektet har likheter och ändå stora skillnader med Pär Thörns projekt att skriva ”som” Öijer, Jönson och Lundberg. Skillnaden tror jag har väldigt mycket att göra med poetens metod, Palm använder mer inlevelse och inte så mycket systemavläsning. Från olika utgångspunkter ändå två fascinerande försök att vidröra det unika hos en annan poets temperament och språk. (Och ja, jag tror faktiskt fortfarande att det finns unika författartemperament!)

Förlåt ett eller två fanmail

R.I.P. Stuart Adamson

Det var en halv mansålder sedan det här började.
1973 upptäckte jag Cockney Rebel genom en artikel i den nystartade svenska musiktidningen Ny musik… men den här texten ska inte handla om dem.
1983 upptäckte jag Simple Minds genom en artikel i den svenska undergroundtidskriften Kannibal…
Så fick jag alltså veta att det fanns ett rockband med ett andligt budskap som kallade sig Simple Minds, och som när den svenska intervjuaren (det kan ha varit Clemens Altgård, fast jag undrar om det ändå var det) mötte dem under en turné och undrade över namnet svarade:
”Vi heter ju Simple Minds, inte The Simple Minds…”
Vilket borde ha översatts: ”Vi heter ju Enkla Själar, det betyder inte att vi är Dumma i Huvudet…”

Jag antar att jag inte kan glädja er genom att spela gamla Simple Minds-videor för er (allt de gjorde fram till ca 1984 är fantastiskt) speciellt om ni inte gillar Simple Minds. Det finns rätt många som aldrig förstått deras storhet, eller som aldrig hann lyssna på dem under deras storhetstid och som därför har hunnit få fördomar om dem som kan vara svåra att bryta igenom.

Jag såg dem live första gången 1989 tror jag det var, då hade de redan ”tappat det”. Gnistan, magin, den där otroligt upplyftande energin som gjorde dem till ett universellt band för alla musikintresserade sökare. Länge blev det sedan kutym att håna dem, något som också hände ett annat stort, men inte lika universellt band, Big Country, som jag faktiskt såg live i Hultsfred medan de var som bäst. Både Big Country och framförallt Simple Minds har mycket starka kataloger på youtube och är värda en revival, vilket jag är helt övertygad om att de kommer att få. För Simple Minds är det redan på gång, de mesta videorna har lagts ut under det senaste året och gamla och nya fans upptäcker dem. Deras blandning av briljanta popsånger och magiskt repetitiv trance-artad musik (innan begreppet trance var uppfunnet) är oförliknelig. Hatar du dem? Jag tror ändå inte att du har sett något liknande. Classy och tacky på samma gång. Det här muntrade upp min själ i ett svårt ögonblick.

2008-02-21

Roy Andersson och konstnärernas marknad

Såg äntligen Roy Anderssons film: "Du levande". En av de mest genuint konstnärliga filmerna på senare år, alla kategorier.

Både den här, och "Sånger från andra våningen" är gjorda med en sublim kombination av sorgsen samhällskritik, nyenkel poesi, grotesk komik, absurda gestalter, ofta spelade av amatörer. Så kan en lite för torr sammanfattning se ut.

Jag såg "Du levande" med en vän som inte sett Anderssons förra film, och märkte att hon fullständigt havererade av skratt. Jag skrattar också mer än på tusen år, trots ett lojt ingenkännande inför vissa av Anderssons tricks: Hans stillastående scener med dystra makar och andra par. Kvinnan som sticker in huvudet genom vardagsrumsdörren och säger: "Klockan är snart halv sex". Och mannen i fåtöljen som efter en exakt paus svarar: "Och? Vad ska jag svara på det? OJ DA!"

Det fina med Roy A. är, som alla vet, hans bildkänsla: Han gör sceniska små lådor av livet. Inne i varje låda finns ett par människor som håller på med något ohjälpligt tråkigt, absurt, eller sorgligt. Som om det var av oerhörd vikt. Tablåerna har en atmosfär av bleknade stilleben. Människorna är parkerade på sin platta, som ödesmättade ostar på ett bord. Och fotot är filtrerat med grön-eller gråljus, så att allt liv blir overkligt, förfruset. Det är filmernas tekniska distanseringseffekt.

Roy A. är en av dessa sent mognade konstnärer som haft trettio år på sig att leka i reklamsfilmslådan.
Men hans historia är också en historia om hur man överlever som konstnär i ett alltmer kommersialiserat Sverige. Det är så enkelt som så: Att Roy A. efter förra filmens guldbagge fick fortsätta som vanligt med reklamjobb och annat, för att fixa stålar till "Du levande". Till sist belånade han även sin bostad, så till den grad att han blivit bostadslös om filmen floppat.

Nu blev det kritikersuccé och tre guldbaggar till. Men Anderssons film kan inte dra in ens en tredjedel av de summor som Arn och Wallander-filmerna gör. Så ser det ut. Och man kan inte begära att hela svenska folket ska ha konstnärlig smak.
Vad kan man då begära?
Att konventionell underhållningsestetik ska få bestämma över konst/film/böcker i Sverige?

Nej. Men ett oerhört mycket starkare stöd till konstnärer alla kategorier, inte ett lägre, som borgarna gärna förespråkar. Ekonomiskt ser det nämligen ut så här: De flesta konstnärer, författare, filmare, dansare, musiker lever i en eftersläpande lönekurva. Jag vet filmer som produceras med skådespelare som går för en halv städerskelön, bara för att komma in i branschen.

På alla konstnärliga områden (med undantag för fåtalet lyckoprissar) råder fattigdom för välutbildade: Författare och skribenter harvar i åratal, till underpris, fram sina artiklar och essäer. Poeter jobbar i vårdsvängen. Musiker spelar vidare under gränsen till existensminimum.

Skapande människor har ofta levat så. Men skillanden mellan 50-60-70-talen och 80-90-100-talen är att hela det svenska samhället gått in i en ökad konsumtion och avsevärt högre löner på alla områden utom i de fria konsterna (+ vård och omsorg). Det kallas hög BNP, och ni vet hur marknadstugget låter; att investeringar och produktion skapar ringar på vattnet. Men inte ens konstnärer och musiker kan leva på ringar på vattnet. De är efemära. De mättar inte.
(Dessutom är det lögn från början till slut; Ericsson gör miljardvinster och låter 1.500 arbetare gå. För att vinsten inte motsvarade vinstprognosen. Ringar på vattnet. My asshole!)

Under tidigare generationer kunde författare och konstnärer ganska lätt harva ihop någon liten summa som räckte till mat, hyra, en Greklandsresa: Makarna Tunström och Cronqvist levde på det enkla viset under decennier, medan de fick fart på sin konst. Idag går det inte längre att leva så. Baskostnaderna är för höga. Några väljer då att gå in och ut i A-kassan för att alls kunna skapa något.

Och det är för jävligt. För nämnda yrksgrupper innebär högstatus-och-konsumtionsamhället att de lever i en brant stigande inflation. De är omgivna av de höjda hyrornas, matprisernas, vårdkostnadernas nivå, med en lön som inte hänger med. Dubbel inflation: En favör endast för konstnärer!

Elementära utgifter kräver så mycket tid, att den där lilla extra potten som behövs för en skapande period knappast infinner sig. Målaren harvar i åratal på en konstskola och orkar med nöd och näppe färdigställa ett måleri som håller för en utställning. Författaren jobbar på SL och kommer hem lite för trött och frusen för att fånga orden och meningen.

Samhället har blivit ekonomiskt tuffare för alla konstnärer, i alla skrån. Och så orkar Linda Skugge - en shockeringslysten, brutal krönikör - ondgöra sig över stipendier och statliga konstnärslöner.

Men skit i Skugge, se Andersson! Och skit i marknadens kladdiga struntsamhälle, som föredrar utvikta och stylade författare, jippokonstnärer och pubertala små opportunister som år efter år sätter fingret i luften för att se om det kommer några nya modetankar från ballare kontinenter, så att de kan sitta där som kulturens Ebba von Sydow, med lånta fjädrar på lilla huvudet.

Men Andersson är sin egen man; gör av folkhemmet en saga om folkhemlösheten. Se den; och känn er som hemma.

2008-02-20

Några invändningar mot Vulkan

Om några intressanta böcker, som annars inte skulle ha kommit ut, kommer ut tack vare Vulkan så är det bra. Men jag känner mig ändå märkvärdigt tveksam till detta nystartade bokförlag som fått så extremt stor uppmärksamhet i medierna, mycket textreklam helt enkelt ända sedan starten. (Någon recension av något utgivet verk på Vulkan har däremot inte någon tidning mig veterligt offrat spaltutrymme på, men det var väl inte heller att vänta?) Rättelse: Christina Jutterströms debattbok "Fri television?" har fått recensioner och uppmärksamhet, den var rent tekniskt utgiven som ett samarbete mellan Natur & Kultur och Vulkan.
Inte blir jag mindre tveksam av att läsa Inga-Lina Lindqvists artikel i Aftonbladet, där hon bland annat skildrar hur hon publicerar ett eget verk - en dittills opublicerad roman - på Vulkan för att sedan som slutkläm på artikeln hastigt och lustigt dra tillbaka sin egen roman efter att ha sålt två ex. - varav ett till sig själv!
Inga-Linas artikel är intressant och personlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den är lite naiv.
Så här skriver hon:
"Skulle jag själv lägga ut ett manus på Vulkan.se? Ja, varför inte, är min första tanke. Sedan kommer de självklara invändningarna. Jag är en etablerad författare, mina böcker kommer ut på ett stort fint förlag."
Ja, kanske för artikelns skull lägger Inga-Lina ändå ut sin bok, och får som sagt till slut sina enstaka köpare. Sedan avregistrerar hon den, kanske hade hon tänkt göra det redan från början.
"Jag går in och avpublicerar min bok. Den har gjort sitt där ute."
Jag ser inte logiken, om boken var värdefull borde den väl finnas tillgänglig. Om boken inte var värdefull så gjorde hon ju faktiskt publiceringen som en slags ploj-grej och mycket för att ha någonting att hänga upp artikeln på. Det håller med andra ord inte som ett argument för varför andra ska publicera sig på Vulkan.
Vad gäller hennes naivitet och okunnighet om vilka publiceringsformer som redan existerar, så frågar hon sig följande:
"Vad händer om man släpper loss en textmassa utan att blanda in redaktörer, marknadsförare, korrekturläsare – det vill säga allt sådant vi vant oss vid sedan bokutgivningen antagit sin nuvarande form? Vad händer om man, kort sagt, lämnar boken ensam med sin författare?"
Sådan utgivning har Författares Bokmaskin grundlig erfarenhet av sedan mer än 30 år tillbaka, det är bara gå till dem och fråga! Författares Bokmaskin uppmärksammas aldrig i media, kanske för att de saknar den kändisfaktor som vidhäftar Vulkan.

Inga-Lina Lindqvist frågar sig vidare:
"På Vulkan.se har över 200 böcker blivit publicerade. Underlaget börjar ju bli statistiskt intressant. Vad har svenska folket haft i sina skrivbordslådor? På vilket sätt skiljer sig utgivningen på Vulkan.se från bokmarknaden i övrigt? Har manusen som publiceras här blivit refuserade av de etablerade förlagen och i så fall varför? Missar de stora förlagen en massa begåvade debutanter nu?"
Suck, Författares Bokmaskin har publicerat 1.500 verk på samma villkor, återigen, gå till dem och undersök saken om du är intresserad på allvar, deras böcker är dessutom mycket lättare att hitta bland annan utgivning eftersom de har ISBN-nr och därigenom går att spåra i svenska och internationella bibliotekssystem.
Skillnaden mellan Författares Bokmaskin (och annan utgivning på eget förlag) och utgivning på Vulkan är uppenbarligen att Vulkan-publiceringen inte kräver någon pengainsats att börja med, det kostar ju några tusenlappar i vanliga fall att ge ut en bok på eget förlag. Men i stället tillkommer en massa dolda kostnader på Vulkan, som kanske debutanten inte tänker på till att börja med.
Det är nämligen så att en bok utan ISBN-nr inte existerar officiellt, den går inte att hitta någonstans (utanför Vulkans hemsida), den får inga biblioteksbeställningar, den får inga recensioner och kommer inte heller att finnas tillgänglig på universitetsbiblioteken för forskning. Den som ger ut en bok på Författares Bokmaskin får hjälp med allt detta; sju exemplar av varje titel - tror jag det är - går ut till landets forskningsbibliotek inklusive naturligtvis KB, recensionsex. skickas ut till Bibliotekstjänst och, som sagt, boken tilldelas naturligtvis ett ISBN-nr som all annan seriös utgivning! Allt detta saknas på Vulkan, och kommer att kosta extra pengar för den som ger ut där och som faktiskt tror på sitt verk.
Vulkan bildar därför för första gången en slags bokflod som står helt utanför all annan bokverksamhet och undviker kontakt med övrig bokutgivning och biblioteksverksamhet i landet. Sådant kan ha sin tjusning... Men det finns ju andra e-bokförlag som är mer seriösa, som en vän till mig påpekade.
Om inte böcker ges ISBN-nr och går att hitta bland andra böcker på universitetsbiblioteken skulle inte sådana här viktiga avhandlingar kunna skrivas! De flesta som hållit på med någon form av alternativlitteratur de senaste femton-tjugo åren har nog stött på Åsa Johansson (som hon hette då) någon gång; hon var och är en eldsjäl med koll på det mesta av undergroundkaraktär som kommit ut i Sverige de senaste decennierna. Också Vesuviusgruppens alster ligger och pyr i källaren på KB i väntan på nästa utbrott. Hur Vulkans böcker kommer att åldras och leva vidare återstår att se, eller om det som helhet bara är en bluff.

Det bilas och borras - oavbrutet

Vi bor i innerstan och vi har ingen rätt till vila. Så är det verkligen! Jag tillhör dem som flyttade in i en lägenhet i Stockholms innerstad långt innan dagens privatiseringar, ombildningar och tämligen hårdhänta exploatering. På den tiden var Kungsholmen ett blandat område, i dag är det ett hektiskt högstatusområde. Varför talar ingen om den höga stress- och bullernivå som har tillåtits bli norm i innerstaden i dag, och som fullständigt har ändrat åtminstone mitt områdes karaktär?
För mig är en lägenhet ett boende som jag vill ha kvar, för andra är det en guldgruva att exploatera in i minsta skrymsle utan någon hänsyn till andra människor. Det hus som jag bor i blev bostadsrätter 2001, om jag minns rätt (jag hade inte råd att köpa, och var dessutom tveksam av ideologiska skäl). Man trodde väl i sin enfald (?) att det skulle lugna ner sig så småningom, men allt har bara blivit värre, speciellt efter den senaste borgerliga valsegern. Jag som har varit hemma med svår influensa nu sedan slutet på förra veckan har verkligen mått dåligt redan på grund av sjukdomen, men dessutom har jag genomlidit feberdagar med höga bullernivåer från - tre fyra olika källor samtidigt!
En stor del av innergården håller på att bilas bort, samtidigt har grannen närmast mig sitt renoveringsprojekt på gång sedan över ett halvår, samtidigt flyttar det in nya grannar som har nappat på ännu en försäljning i huset. Samtidigt har jag en bilverkstad under mig som kan börja jobba när som helst, fram till midnatt ungefär (har alltid funnits i huset så de är jag van vid!).
Den sammanlagda pressen av dessa samtidiga buller är svår för någon människa att stå ut med. Hur mycket ska man förväntas ta innan man kastar in handduken och bosätter sig i en jordkula som min vän Lars Larsen?
Det känns som om området är ockuperat av en aggressiv gammaldags manlighet, där mer "kvinnliga" egenskaper fulllständigt kommer på skam, jag talar om sådana - naturligtvis egentligen androgyna förteelser som - omvårdnad, andlighet, konstnärskap etcetera. Var får de egentligen rum i dag? Ingenstans. Det kostar stora pengar att bereda rum för dem, och då måste du ha några guldgruvearbetare utskickade för att dra in pengar åt dig så att du själv kan få lugn och ro.
Men jag blir bara på dåligt humör av att prata om det här så jag ska inte prata mer om det här. Återkommer med intellektuella och emotionella överväganden från litteraturens värld, när huvudet har klarnat till någorlunda.

2008-02-08

Årets (dubbel)diktsamling?

Under eftermiddagen är jag mycket upptagen
av mina lagkränkande verksamheter, som att
vara helt värdelös för samhället. Äter mig in
i handflatan tills allt blir vitt. Det kallas
kavitation.

- Jonas Örtemark, ur Vrida i led / Mikroväxlar
(samplat från Bonniers sommarkatalog)

2008-02-07

Till alla poeter och förläggare!

Jag riktar mig här och nu till alla poeter, författare och småförläggare som eventuellt läser denna blogg.
Skicka gärna era alster till mig! Jag vet av erfarenhet att väldigt mycket intressant kommer ut, som sällan eller aldrig uppmärksammas av de stora kulturredaktionerna. Visserligen försöker DN och Aftonbladet ge intrycket av att de har koll men det är sällan de har det. Av prestigeskäl eller kulturella-system-skäl håller man sig till det som redan på förhand tillhör det mest uppmärksammade, och missar därmed mycket, till och med när man gör så kallade års- eller säsongsöversikter och samlar ihop det överblivna i en egen artikel!
Av praktiska och ekonomiska skäl kan jag inte köpa in allt jag önskar ta del av, och det skulle därför vara en stor hjälp om ni kunde hjälpa mig att bevaka sådant som är av intresse inom poesi och ny skönlitteratur (även andra genrer vid behov). Jag lovar inte att skriva om varje enskild utgåva, men däremot ta in dem i min helhetsbild som finner sina uttryck bland annat här och på närliggande bloggar. Jag lovar, så vitt det står inom min förmåga, att försöka hålla en bättre koll på utgivningen än några av de stora, slöa kulturedaktionerna. Skicka först ett mail till: bjorsten(at)poetic.com så kan vi höras.

2008-02-05

Våghalsig och ömsint bok om Leonard Cohen

Jag har hittills läst två recensioner av Peter Lindforss’ bok om Leonard Cohen, ”Mannen som förstörde mitt liv”. Den första, i SvD, kommenterar jag här. Den andra, i Tidningen Kulturen, av vår Argus-kollega Roberth Ericsson, tänkte jag egentligen inte kommentera alls, utom genom att säga att jag är i stort sett helt oense med honom vad gäller bokens kvaliteter.
Leonard Cohen har gett positiva impulser, på det konstnärliga och rent personliga planet, till en rad människor. (Själv såg jag honom, tillsammans med en vän, live på Stockholms konserthus någon gång i mitten av 80-talet, men det är en helt annan historia.) Peter Lindforss förmedlar detta väl - vi hör Cohens röst genom citat ur samtal, sånger, e-post med mera - samtidigt som han tillför en egen ton. Boken blir till ett samtal med tre personer inblandade, Leonard Cohen, Peter Lindforss och läsaren. Samtalet kunde egentligen inte vara viktigare, även om det också kretsar kring banaliteter ibland; det handlar om kärlek, konstnärskap – och ja, även motgångar och döden.
Det öppenhjärtiga och våghalsiga i tilltaget att berätta om Cohen utan att utelämna sig själv, att låta sig själv ta plats trots att man i Sverige tillhör de oetablerade poeternas skara tilltalar mig. Det är ett sätt att ta visionerna på allvar, och uppvärdera det hotade, mänskliga, förutsättningslösa skapandet. Ja, den här boken fortsätter att verka även i drömmen, det kan jag intyga.

Den kritik som har framförts i de ovannämnda recensionerna rör punkter som att kvinno- och mansbilden skulle vara romantisk och föråldrad eller att Leonard Cohen av författaren skulle ha satts över Bob Dylan (tydligen kontroversiellt; själv har jag dock inget behov av att rangordna dem, de är tillräckligt stora bägge två för mig). Kritiken rör marginella punkter, för boken har vad jag förstår aldrig varit tänkt att vara politiskt korrekt eller följa någon speciell agenda, utan vill helt enkelt bara ge ett levande porträtt av en människa, som råkar vara en mycket framstående musiker och poet, men också av en vänskap och en tid. Och med detta lyckas ”Mannen som förstörde mitt liv” mycket väl (titeln är en ironisk blinkning mellan författaren och Cohen).
Författarens eget minnesarbete är en central del av boken. Det handlar därför inte om självupptagenhet när författaren jämte Cohen skildrar även sitt eget liv, det ligger i uppdraget. Peter Lindforss berättelse tar oss tillbaka till svenskt 70-tal i spänningsfältet mellan Vesuviusgruppen och stalinistiska kulturkommissarier, men också till 80-talets Grekland med ett internationellt gäng frihetssökande bohemer där konstnärskap och kärlek var ledstjärnorna.
Lindforss möter Cohen vid ett cafébord på den grekiska ön Hydra, det vill säga det är Cohen som först söker kontakt, och en vänskap utspelar sig. Parallellt med deras vardag med skrivande och festande sätter Lindforss så småningom Cohen i perspektiv, återvänder till hans skivor och böcker, vänder och vrider på deras budskap, för att avsluta någonstans framåt millennieskiftet med en serie ganska nedslående tidskommentarer från en med tiden allt mer andligt orienterad Cohen.

I slutet av boken säger Peter Lindforss någonting som har kritiserats, nämligen att ”den röst Leonard hör [min kursivering] tillhör ett heligt landskap till vilket ytterst få är inbjudna”. Det är visserligen någonting annat och mer komplicerat än det egentillverkade citat som Svenska Dagbladets recensent invänder emot. Ändå blir jag själv benägen att invända. Jag tror faktiskt att alla är inbjudna, annars skulle Leonard Cohen inte ha skrivit sina sånger, givit ut dem och därigenom satt nyckeln i vår hand.
Men detta är marginalinvändningar, från min sida. Det viktiga är att Peter Lindforss låter oss lyssna igen, till Cohen, men också inåt till sångernas ursprung (utan att mystifiera, det handlar om hur sångernas starkt religiösa och existentiella ådra förmår uppväcka ett gensvar djupt inom oss). Därigenom ger han oss också möjlighet att nyupptäcka ett konstnärskap några av oss kanske redan trodde att vi kände.
Författaren tillåter sig att i Cohens efterföljd vårda en innerlig livskänsla i en orolig och mordisk tid som vår, att hylla skönhet och uttryckskraft också i det mänskligt sköra; vi möter en vindränkt bohem som samtidigt är den beundrade artisten vars röst vindlar sig kring det outgrundliga mysteriet i ett fullsatt Konserthus.
Otidsenlig? Låt så vara. Cohen har haft varierande framgång på den kommersiella arenan under olika decennier, men kan ändå aldrig ses som tidsbunden. Rösten kommer inifrån ett rum av det djupast mänskliga som i grunden saknar tid och som kanske just därför fortsätter att locka nya generationer av åhörare, så tror i alla fall jag.

FOTNOT: Leonard Cohen, som i mars väljs in i Rock ’n’ roll Hall of Fame ska senare i år ge sig ut på en sommarturné, som även omfattar Sverige.