Raderna

Det var en lek, som hålor av hemligheter, bara för dem. Den var helt särskild och egen för dem. Den var len och hemsk, oavslutad - därpå blev den helt annorlunda liksom bäckvattnet i sitt mörker förvandlades och upplöstes i grunda virvlar, ljus, sorl, som liknade oformade röster. Den klibbiga bladdoften, klibbande bittersötman av alarna de mörka. Frön. Insekter - drevs över vattenytan, genom solskimret, klibbade svidande vid huden. I det virriga solljuset, ljushettan i porerna var deras hem. De lekte som barn. De lekte också ofta mamma och barn, de hjälplösa lemmarna, det lena, han hängde vid henne som barnet vid modern, det lena slöt dem inne, allt var stängt, oöppnat, ofärdigt. Därinne var deras särskilda.

Ur Sveket
Birgitta Trotzig

Agenturer för estradpoesi

Nog visste jag att det skulle starta en ny Spoken Word-klubb i Stockholm i höst. Men inte visste jag att det snarast rörde sig om ett helt koncept. Jag citerar från hemsidan:
"SpokenWord - den senaste, roligaste och smartaste formen av underhållning sedan Standup Comedy.
Vi är Sveriges största SpokenWord-bokningsbolag och har samlat flera av smartaste och mest underhållande SpokenWord-artisterna i Sverige under samma tak.
Vi levererar förstaklassig och unik underhållning till alla typer av events, t.ex. företagsevents, fester, festivaler, mm. Givetvis anpassar vi både form och längd efter era önskemål."

Det blir lite bisarrt, med tanke på att Spoken Word som begrepp väl har funnits i ett par decennier vid det här laget. Men det är egentligen inte det som stör mig. det är den totala inriktningen på underhållning, åtminstone som det framställs gentemot eventuella kunder.
Man får ju inte glömma att det trots allt handlar om konst! Visst har en bra uppläsning nästan alltid sina underhållande sidor men det är ju inte samma sak som att det är ren underhållning! Att framställa spoken word (eller estradpoesi) som en ny form av underhållning (riktad mot företag) kan definitivt leda till ett bakslag. Arrangörerna har förvisso rätt i att det finns ett tomrum att fylla här för bra poeter och artister, flera av dessa är värda mer uppmärksamhet och kanske också att kunna leva på det de gör, men glöm inte att live-poesi, spoken word eller vad du än vill kalla det, är en konstart med humor och allvar och något ytterligare odefinierbart i varierande konstellationer. Det är ju därför det är så bra, och ofta överlägset ren stand-up!
Jag får en idé och sträcker mig efter en jämförelsepunkt. Den finns nära till hands, i ett skåp vid sidan av datorn. Jag får där fram ett exemplar av den gulfärgade broschyren för Argus Megafon Agentur från någon gång i början av 90-talet. (Min tendens att spara på de flesta flygblad och liknande från poesins värld kan ibland visa sig värdefull.)
Jag citerar återigen, och här kan den som så önskar jämföra infallsvinklarna:

"ARGUS MEGAFON AGENTUR är ett alldeles nystartat ordbokningsbolag som kommer att arbeta för att sprida lyriska attacker över landet. Ordet har en magisk makt som de yngre poeterna har en enastående förmåga att förmedla till en levande publik.
I denna lilla katalog presenterar vi några av alla de lysande livepoeter vi har att erbjuda.
ARGUS MEGAFON AGENTUR drivs av den ideella kulturföreningen ARGUS som även ger ut tidskriften DEN BLINDE ARGUS och driver Bokförlaget Megafon. Vi har under flera år arrangerat uppläsningar och konserter runt om i landet, både i egen regi och tillsammans med andra föreningar och organisationer. Vi har byggt upp ett kontaktnät med ett hundratal yngre författare så önskar Ni boka några andra än de som är upptagna i denna katalog så hör bara av er!"
Alllt detta undertecknat Thomas C. Ericsson, grundare av Den Blinde Argus, här med titeln promotor/redaktör/förläggare.
Bland representerade författare/estradpoeter i den lilla broschyren kan nämnas Mats Barrdunge, Andreas Björsten, Per Engström, Beate Grimsrud, Gunilla Gränsbo, Christer Hermansson, iodine Jupiter, Lukas Moodysson, Charlotte (Lotta) Orwin, Magnus Utvik och Bruno K. Öijer.
Ja, jag tog med mig själv i denna därför kanske litet tendentiösa uppräkning, men artisterna är ju listade i bokstavsordning... låt oss säga att namnen har en viss bredd. Och att några av de allra största författarna är med.

Med detta inlägg vill jag inte ha sagt att det nya Spoken Word-projektet skulle vara helt fel ute, tvärtom med de reservationer jag nu har framfört, välkomnar jag det! Flera av de medverkande poeterna är oerhört bra, dessutom är de mina vänner. Men den tid vi lever i är väl knappast den allra mest ideella... Hur gick det sedan för Argus Megafon Agentur förresten, den som vet mest om saken kanske kan höra av sig och berätta.

Den ointressanta mänskligheten

"Hur kan någon intelligent människa ta den här världen på allvar? Konsumismen, karriärismen, den småborgerliga småfascismen... idioter som tar sig, sina futtiga liv och sitt shoppande på ett sådant enormt allvar! ... skrattar ihjäl mig, det är bara för dumt. Om ni hör ett kacklande ljud inifrån kistan på min begravning så vet ni vad det är. Skrattar bäst som skrattar sist."

Carl-Michael Edenborg tar bladet från munnen i sin mycket läsvärda blogg.

Saknade Erkki och Eric

Jodå, Biskops-Arnös Litteraturfestival (som också blev något av en återvändardag för forna elever och lärare) var en riktigt trevlig tillställning. Lite överoptimistiskt dock, att planera för en maratonuppläsning utomhus mellan kl 13-21 med tanke på det kyliga och blåsiga vårvädret. Det var första gången jag besökte denna mytomspunna plats, och finast var det gotiska valvet!
Vad gäller själva programmet saknade jag medverkan av estradpoeter som Eric Fylkeson och Erkki Lappalainen, det hade gjort programmet mer intressant och varierat. Nu blev det stundtals lite jämntjockt, om uttrycket tillåtes. Eric och Erkki har gått grundkursen vid Biskops-Arnö - alltså inte någon skrivarkurs - och därför var de inte inbjudna denna gång som mest blev till en slags generalmönstring av skolans egna "produkter" inom litteraturens fält. Mest givande var nu i stället den lilla mini-intervjun med Arne Sundelin om "efter fiktionen".

Finns det tjejdikter i dag - och vad håller killarna på med egentligen?

Förr i tiden hade även stora bokförlag små lyrikserier. Nu är det pukor och trumpeter som gäller, för alla. Det framgångsrika bokförlaget Modernista har satt dagordningen som säger att alla unga debutanter ovanpå allting annat helst ska vara vackra och lämpade att lansera som rockstjärnor, andra följer efter.
Förr i tiden - 1960-talet för att vara exakt - kunde diktsamlingar heta sådant som Tjejdikter (Anna-Clara Tjerneld) eller Hej buss (Frances Vestin). I dag heter de sådant som Konsumentköpslagen: juris lyrik (Ida Börjel).
På 1960-talet, när Bonniers hade sin Lilla Lyrikserie - var en fjärdedel av debutanterna tjejer. I dag är förhållandet snarast det omvända, en gissning är att 75 procent av förlagens debutanter på lyrikens område, är unga kvinnliga författare. Men ingen skulle drömma om att kalla dem tjejer!
Här är några av de mest uppmärksammade lyrikdebutanterna sedan i höstas: Lisa Schmidt, Matilda Roos, Elisabeth Hjorth, Ida Säll. Någon enstaka kille fortsätter att klippa och klistra på OEI men det är väl ungefär allt...
Tematiken i de senaste årens diktsamlingar kretsar gärna kring uppväxt och sexualitet i fragmentarisk form. Resultatet av dessa språkspel kan bli intressant, och naturligtvis ryms oerhört många nyanser ändå i detta spektrum, men sällan leder det till fram till någon enskild genomarbetad dikt. Det blir i stället sviter att arbeta sig in och genom som läsare.
Om man kallar en diktsamling för Tjejdikter eller Hej buss, som Anna-Clara Tjerneld respektive Frances Vestin gjorde, tyder det på ett demokratiskt-kommunikativt språkideal, som jag läser dem. För mig står tjejdikter som begrepp för något som är intelligent och charmfullt, gärna också med en viss naivism (inte att förväxla med naivitet). Skillnaderna med dagens lyrik ska kanske inte överdrivas, men jag känner som jämförelse att dagens unga poeter är extremt måna om att markera att det de läser upp (till exempel på Biskops-Arnös återvändardag i lördags) eller skriver är litteratur och inte liv. Det här är en text, och den måste läsas och tas emot tonlöst; ungefär. Glipor (populärt ord) finnes, Matilda Roos läser mera öppet och bjuder ändå in läsaren i sina texter. Paradoxalt leder det synsättet jag nämnde sällan till levande litteratur.
Här ett exempel på tjejpoesi från 60-talet, fler begåvade rader finnes i de två diktsamlingar jag inledningsvis nämnde.

"Dikter

Dikter - det är bara för tjejer det. Kanske inte alla dikter. Det finns ju dikter för killar också. Som Tomten till exempel. Fast den, den kan ju vara för tjejer också. Men Tegnér, han skrev bara för killar. Och Heidenstam. Och dom där dikterna om Fänrik Stål - dom passar ju bra för killar. Fast det är klart att det finns tjejer som läser killdikter - men dom tjejerna är förstås inga riktiga tjejer. Tjejer, dom skall läsa dikter av Karin Boye och Pär Lagerkvist och såna. Det är klart att det finns killar som läser sånt, men dom killarna är litet konstiga oftast.
Men oftast kan man nog säja att dikter, det är nånting för tjejer."

(Anna-Clara Tjerneld, 1966)

Genussynpunkter på denna text tas för övrigt emot tacksamt!

Grattis: Gratis

Näringsidkaren i mitt kvarter har uppfunnit en ny disciplin: ortografisk antikapitalism.

Mikael Timm goes Bergman

Min artikel om den 600-sidiga boken finns :
här

Raderna

Jag är inte mycket för politik, det är rena tortyren. Egentligen tror jag bara på poesin, vi människor är poetiska varelser.

Les Murray,
australisk poet och essäist

Bristande öppenhet inom SR - det sitter i väggarna

Väldigt intressant och viktig artikel av Gunilla Brodrej i Expressen för några dagar sedan, om Sveriges Radios - och speciellt P3:s - musikutbud.
Jag håller faktiskt med henne på alla punkter.
Jag tillhör dem som sällan lyssnar på SR nuförtiden. Det känns mer givande att läsa en dagstidning, lyssna på en CD, eller kolla på youtube. (Eller, tja, läsa en bok.) Jag, som inte ens tillhör mp3-generationen, kanske är fel person att uttala mig. Men alla människor har rätt att ha en åsikt om public service, som vi ju faktiskt betalar över skatten, även om det kallas för radio- och TV-licens. Jag är uppvuxen med P3 och har lyssnat mycket på både P1 och P3, tidigare. (Trots ett intresse för klassik musik lyssnar jag sällan på P2.) Men liksom Gunilla Brodrej har jag tröttnat.
Kanalerna känns för formaterade, en förändring som har kommit successivt men alltmer smugit sig på. Under trycket av de kommersiella kanalerna har man infört diverse förändringar och insnävningar av utbudet, förutom de som har karaktären av rena besparingar; P1 får exempelvis inte spela musik, det måste vara renodlad talk radio. På samma sätt måste P3 spela musik med vissa korta intervall, varför ett samtal i princip aldrig kan fördjupas i den kanalen. Andra tillgängliga kanaler har sina fel och brister, de räknar jag bort här, då jag lyssnar på dem ännu mer sällan.
Enligt Gunilla Brodrejs artikel säger en företrädare för P3 att kanalen riktar sig till ungdomar mellan 19 och 26 år, och att allla andra tillhör fel målgrupp. Med en sådan inställning kan man aldrig skapa (eller återskapa) en bred public service-kanal, då man bara tillhör rätt målgrupp i sju år av sitt liv. Tidigare gick gränsen för målgruppen vid 39,5 år, om jag minns rätt, vilket gav en betydligt mer flytande övergång in i den yngre medelåldern.
Vidare tar Gunilla Brodrej upp rotationslistan över låtar som måste spelas med en viss regelbundenhet över dagen i P3. En sådan lista fanns inte på min tid, den infördes för cirka femton år sedan, efter stora diskussioner bland producenterna, som tidigare hade fått välja musikutbudet mer fritt.
Jag jobbade själv på Sveriges Radio 1982-91, sysslade med musikrapportering. Jag var personligen en av dem som tog fram den första musikstatistiken och därmed överblicken över vilken slags musik i olika genrer och med olika upphov som spelades i Sveriges Radio-koncernen. Jag kan ju berätta för er - off the record - att resultatet av den första musikstatistiken omedelbart mörklades och låstes in i dåvarande P3-chefens skrivbord, samt vi som hade varit med och tagit fram den belades med munkavle. Det har att göra med bristande öppenhet inom SR och frågor som speciellt på den tiden var mycket känsliga. Någon som kan gissa orsaken?

Adress: lyrikvänner!

Kom igen, kom loss, kom till Bonnier Lyriks nyöppnade sida! Där kan man läsa originalverk skrivna direkt för sajten (ett fantastiskt verk av Johannes Heldén finns där, liksom uppläsningar av bland andra Eva Ribich) och diskutera hela författarskap eller enskilda titlar. Det blir kul. I synnerhet om fler joinar.

Om kulturens ofrihet

Hur fritt är det svenska kulturlivet egentligen?
Ganska ofritt, skulle jag påstå. Jag tror inte att folk i allmänhet känner till hur detaljreglerat kulturlivet numera är, utifrån de önskemål och krav som olika bidragsgivare ställer.
Man kan kalla det för en slags välviljans tyranni, inte minst när stat eller kommun håller i dirigentpinnen. Betrakta exempelvis Stockholms kommuns riktlinjer [OBS! pdf-fil] för dem som vill söka kulturstöd. I den sista punkten står det så här:
"En jämn fördelning mellan kvinnor och män bör eftersträvas bland såväl utövare som publik."
Sådana formuleringar (som i praktiken innebär redovisning efter varje arrangemang på hur många kvinnor respektive män som varit närvarande) riktas bara till oetablerade kulturarrangörer. Om samma krav ställdes på Dramaten och Stadsteatern skulle de få slå igen omgående. Jag tror inte heller att det leder till jämställdhet, utan snarare till ett slags kramptillstånd för kulturen. Jag menar, vad ska en kulturarrangör göra, skicka hem överskottet om det kommer för många män (eller kvinnor) i publiken?
Det samma gäller bidragsgivarnas intresse för "svaga grupper". Vad innebär det i praktiken; ska vi gå runt och fråga deltagarna i ett arrangemang om de tillhör en "publikgrupp som varit svagt företrädd i stadens kultur- och föreningsliv"? Hela betraktelsesättet andas stelbenthet och främlingskap inför hur det faktiskt går till i kulturlivet; min hållning som arrangör är att välkomna alla, något annat tycker jag är otänkbart, åtminstone om man håller på med Poetry Slam.
Jag vill att människor med olika ålder, bakgrund och kön ska kunna mötas, men det betraktelsesättet motverkas snarast av bidragsgivande myndigheter inom kulturen.

Raderna

Kvinnor har en förmåga att dra sig tillbaka från ett sexuellt förhållande, att göra sig själva immuna mot det på ett sådant sätt att deras män blir lämnade ensamma och känner sig förödmjukade och förolämpade utan att ha något påtagligt att beklaga sig över. Mary behövde inte lära sig detta, ty det var naturligt för henne. Och om Dick känt det som om han blivit nekad eller avsnäst, skulle hans skuldkänsla ha sagt honom att det var just vad han förtjänade. Kanske den där skuldkänslan var nödvändig för honom på något sätt? Kanske deras giftermål inte var så tokigt när allt kom omkring? Det finns ett oräkneligt antal äktenskap där två människor, båda längst inne skeva och tillkrånglade, passar bra ihop för att de gör varandra olyckliga på ett sätt som de har behov av och som de längst inne kräver.

Doris Lessing
Ur "Gräset sjunger" 1950

This book kills fascists

Alla vill ha ett eget exemplar av Boken. Den är slut på förlaget.



- Det är bra för 6-åringar att läsa Lars Norén, säger dragkampsvinnaren triumferande.

"Bitterfittan" och "Mig äger ingen" - två uppväxtskildringar från Västerås

Länge har väl staden Västerås fört en ganska anonym tillvaro inom svensk skönlitteratur, även om många säkert associerar Västerås med Tranströmer och dessutom med den store västmanländske författaren Lars Gustafsson. Men det där har snabbt förändrats, det tycks mig som om Västerås plötsligt har blivit ett återkommande motiv som bakgrund till några av det senaste årets mest omtalade skildringar.
Jag tänker nu speciellt på Åsa Linderborgs självbiografiska roman (är det rätt genrebeteckning?) "Mig äger ingen" och Maria Svelands "Bitterfittan" (självbiografisk debattroman?). Det är kanske inte så många som uppmärksammar det, men på s. 61 i Bitterfittan anges "Västerås" som jagberättaren Saras hemstad.
Hemvisten i Västerås är desto svårare att missa i "Mig äger ingen".
Jag har själv bott i Västerås under ett halvårs tid, från september 1992 till januari 1993, en period då jag var praktikant på VLT och förgäves hoppades på förlängd anställning. "Mig äger ingen" är alldeles omisskänneligen en bok som utspelas i Västerås, en stad så påtagligt präglad av den svenska industrialismens storhetstid.

Det var en stor omställning för mig, trots den geografiska närheten, att komma till Västerås, en stad på många sätt så annorlunda än Stockholm. Västerås domineras ju redan i centrum av stora industrikomplex - rätt beteckning vore definitivt "industrikatedraler" - numera rätt sällan fyllda med industriell verksamhet, utan snarare med IT- eller upplevelserelaterade företag.
Jag kom till Västerås under samma tidsperiod som Åsa Linderborg skildrar mot slutet av "Mig äger ingen", den stora 90-talskrisens inledning, med en väldigt hårdhänt strukturrationalisering som gick över landet och drabbade inte minst Västmanland hårt. Det var fler än Åsa Linderborgs far som miste jobbet, för att uttrycka det enkelt. En liten storstad präglad av ålderdomlig bruksmentalitet förändrades snabbt och oåterkalleligt.
Styrkan i Åsa Linderborgs bok - som så många redan har hyllat - är att den rör sig så nära sina människor, framförallt pappan Leif Andersson, utan att döma och utan att tvinga på läsaren några alltför snabba slutsatser. De enkla men samtidigt starka scener hon återger från sin uppväxt blir betydelsebärande på ett djupare plan, vilket väl är en del av vad riktigt författarskap handlar om. Trots att Åsa Linderborg yrkesmässigt är historiker - innan hon nyligen blev chef för Aftonbladets kulturredaktion - tar hon bara ett fåtal gånger sin tillflykt till den strukturella nivån. Här ett exempel:
"På sjuttiotalet, när jag var barn, var Västerås Sveriges sjätte största stad. Var tredje invånare fick sin utkomst från Asea" (s.9).
Inte heller är hon dömande utifrån sin nuvarande ideologi gentemot sin pappa, hon låter honom säga de där sakerna om "kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar". Läsaren vet inte riktigt om det är komiskt eller tragikomiskt när pappan står i sitt pyntade fönster hemma och reflekterar:
"- Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdarmästare Leif Andersson!"
Svagheterna i boken hänger ihop med dess styrkor. Åsa Linderborg ger en förälskad för att inte säga nyförälskad bild av sin uppväxt mellan kanske fyra och tio års ålder i huvudsak tillsammans med sin pappa (även om det fanns gott om andra släktingar som gav dem hjälp alldeles i närområdet). Skildringen blir närmast statisk genom sin förälskelse i alla detaljer och exotiska särdrag hos olika släktingar, de första 150 sidorna, drygt. Berättelsen som sådan tar fart på allvar och djupnar därefter, när besvikelsen över pappans alkoholism parat med tonårsupproret sätter in, och ytterligare när den vuxna kvinnans försonande perspektiv i nya möten med sin far läggs ovanpå detta. De sista tjugo-trettio sidorna är oförglömliga. Men utan alla skuggsidor hos denna pappa, som jag tycker den första halvan av boken sätter i lite väl omedvetet (?) idylliserande dager, hade boken inte blivit det storverk den ändå blev.

Bitterfittan är jämförelsevis mycket mindre av en gestaltad roman, men ändå mycket läsvärd - och ni har säkert läst bägge dessa böcker redan. Som Västeråsskildring betraktad är den naturligtvis en besvikelse; när 30-åriga Sara i historiskt presens från sin tänkta utsiktsplats under en veckas semester på Teneriffa ser tillbaka på sin uppväxt i en mellansvensk stad är det sannerligen inte stadens yttre miljö som står i fokus. Utan det är relationer, inom familjen, med tjejkompisar, lärare och så småningom pojkvänner. (Ännu senare: arbetsgivare och arbetskamrater av olika slag.) Påtagligt är också att miljöerna är den övre medelklassens och inte arbetarklassens.
Bitterfittans jagberättare gör ständigt det som Åsa Linderborg oftast undviker. Hon går upp på det strukturella planet i sitt resonemang, ett grepp som nästan blivit synonymt med en viss typ av feminism. Ett exempel ur mängden: "Eller som Gudrun Schyman sa i sitt av media kallade talibantal: kvinnor ger och män tar. Jag förstod precis vad hon menade och blev sorgsen av att höra någon formulera det jag anade; det finns vissa strukturer, en slags ideologi eller religion som vi kan kalla patrarkatet, som till och med påverkar oss i våra privata kärleksrelationer" (s. 41). Resonemanget dras ut över två-tre sidor. Det blir en konflikt - tycker jag - mellan de konkreta upplevelser hon beskriver, till exempel av när hon lämnades ensam med mjölkstockning och en liten bebis medan hennes pojkvän reste bort i veckorna för att jobba i Norrland, och de journalistiska, förklarande, agiterande resonemangen kring strukturella nivåer. Skildringen utifrån hennes personliga erfarenheter är stark och intresseväckande i sig, de andra partierna kan vara lärorika men är inte på samma sätt en del av den levande skildringen.
Min huvudinvändning mot Bitterfittan är att berättaren paradoxalt nog gör det lite för enkelt för sig. Hon hittar alltid någon förklaring som ligger utanför henne själv så fort något inte fungerar, det är strukturen, det är killens fel. Först mot slutet av boken förekommer någon form av självkritik. Då blir boken genast mycket bättre och djupnar i sin skildring! Därmed inte sagt att jag efterlyser något lyckligt slut eller att Sara ska stanna kvar i sin - delvis - dysfunktionella relation, det är inte sådant jag begär.

Stora framgångar för Stockholm i Poetry Slam SM

Poetry Slam SM i Halmstad har nyligen avgjorts. Vinnande lag blev Stockholm, med lagmedlemmarna Laura Wihlborg, Kajsa Bohlin, István Molnár och Isak Jansson. Ett speciellt grattis till dem! Tvåa bland lagen kom Rinkeby, och tredje lag blev Halland.
Individuell vinnare blev Laura Wihlborg, en begåvad och fantasifull poet, och en värdig vinnare som alltså tävlade för Stockholm. Tvåa kom Oskar Hanska (Göteborg), på delad tredje plats Malin Jakobsson (Rinkeby) och Lukas Duczko (Uppsala).
Vinnare av sidogrenen Improesi blev Emma Javanainen.
Det verkar som att Stockholmsregionen, Uppsala inkluderat, har tagit tillbaka en del av initiativet inom poetry slam-rörelsen, efter att de senaste åren resultatmässigt har dominerats av tävlanden från syd- och västkusten.
Möjligen kan man se det som att det lönar sig med kontinuitet. I Uppsala har Lars Burstedt förvandlat första onsdagen i varje månad på konditori Ofvandals till något av en återkommande happening i poetry slams tecken. I Stockholm - där jag är slammaster tillsammans med Johan Nordgren - har vi haft hela elva deltävlingar under säsongen på Folkkulturcentrum, ibland under motiga omständigheter, ibland med flyt och mycket publik. Rinkeby Poetry Slam under István Molnárs ledning har återuppstått under våren, och flera öppna scener och poesiklubbar har dessutom startats under de senaste månaderna i Stockholm.
Hoppfulla tecken finns alltså, och vinsten för Stockholmslaget redan andra säsongen vi skickar ett lag till SM visar på att mycket går att åstadkomma med små ekonomiska men desto större mänskliga och poetiska resurser. (Själv läste jag för Uppsala, som kom på en hedrande fjärdeplats i lagtävlingen.)
Mediebevakningen har dock varit inte, som i normalfallet, liten, utan snarare obefintlig.
Exempelvis hade gårdagens upplaga av Kulturnyheterna inte med ens en notis om pristagarna i slam-SM, däremot hade de plats för ett långt reportage om Amanda Jenssens nya platta. Säga vad man vill, men konstig nyhetsvärdering är det.
Här nedan: En något rödnäst Andreas framför sin dikt under torsdagens läsning (bild från Flickr):

Lars Norén och det oförstådda.

Det där att bli förstådd; det är en nästan mystisk kvalité med det. Att det finns vissa människor som förstår oss, och att det ofta känns direkt. Som en form av resonans. Inte sällan kopplad till likheter i erfarenhet, intellekt, känslodjup, lojaliteter, etc.
Och jag menar ingen form av symbios, inte tvågalenskap i ett hopkletat rum, inte ens sexuell besatthet, utan just bara förståelse.

Det är ovanligt. Kanske det mest exklusiva i livet, förutom vissa erotiska kärlekar.
Så att, om inte. Om man själv är låst inne i sin persona, som många berömda (och även oberömda) människor blir, eller om man inte har turen att få verkliga vänskaper i sin väg, utan kletjannar och strebrar och såna som vill utnyttja en för att man ÄR nån. Då blir det rätt kallt, rätt hackigt i samvarons rum.

Jag tror att Lars Noréns dagbok kommer ur det. Att det blir så jävla mycket över i ett liv som är oförstått och ensamt. Så då sitter man där och pular och plockar med sitt, med det förorättade, det arga, oförstådda, med sina nya märkeskläder.
Jag säger det inte för att förminska Lars Norén (hoppas jag), som jag har all respekt för, men jag säger det för att jag tror det är sant.

Vi kommer att se mer av det här slaget i de oförståddas universum. Och mycket litet av det kommer att vara ens hälften så intressant som Lars Noréns notater.

Det finns en konstitutionell ensamhet som följer vissa begåvningstyper. Strindberg hade den, och kanske Ingmar Bergman, Doris Lessing, Nelly Sachs, Mare Kandre, Pentti Saarikoski, Lars Norén och många fler. En dynamo i deras verk är ensamhet.
Och det finns ett jämlikhetens axiom som säger att vi alla är precis lika ensamma, lika speciella. Det är just den delen av socialismens ideologi som aldrig funkat för människor i verkligheten. Gjorde den det skulle vi inte ha någon konst; inga egendomliga dramatiska utbrott och idiosynkratiska dagböcker.

Så att, nä, socialegaliteten bör hålla till i ekonomin, där kan den göra bra tjänst. I alla andra sammanhang gäller olikheten, skillnaderna.
Så att, de oförstådda får nog fortsätta att skriva; precis vad som helst.
Och de till dagligdags så förstådda och insyltade får ropa ut sin veklagan över att de för en gångs skull är tecknade med oförståelse.