Argus Jass Group (revival)

I år är det 20 år sedan det första numret av Den Blinde Argus kom ut. Det blev 50 intensiva nummer fram till 1995, sedan ytterligare 4 nr med tidskriften Megafon. Dessutom producerades en hög med diktsamlingar, antologier, uppläsningar, utställningar m.m. Sedan 1996 har det varit relativt tyst på Argus-fronten. www.argus.se har fungerad som en virtuell fortsättning.
Under 2005 fyller alltså Den Blinde Argus 20 år. Det firades bl.a. med utgivning av Daniel Kederstedts roman "men kom tillbaka innan du går". Jubelåret fortsätter med att Argus Jass Group gör comeback på poesi & musikscenen. På lördag (2/7 ) är det dags för ett framträdande i samband med en vernissage i Vimmerby. Argus Jass Group består denna gång av Thomas C Ericsson (röst/reciation), Lars-Erik Olofsgård (saxofon) och Jonathan Lundberg (trummor). Det kommer att framföras Tomas Tranströmer-dikter till sagolika sax- och trumimprovisationer. (Läs lite mer i "Nattboken").

Barrdunge och poesibilder

Min kompis, legenden Mats Barrdunge är tillbaka! På fredagen 8 juli vid 20.30-tiden framträder han i Kungsträdgården i Stockholm, i samband med någon visfestival som Calle Brandt arrangerar.
Och så äntligen, en nystartad sajt med fotografier, artiklar och annat gott att botanisera bland för oss som älskar estradpoesi. Jag rekommenderar verkligen den här sajten som innebär en viktig dokumentation av en scen som har funnits ett antal år nu. Och Jane, som står bakom sajten, har ju varit med och sett det hända, tack för det kärleksfulla arbete du har lagt ner Jane! Kolla gärna in bilderna på GaGa Poets!

Thorsten Erik Näslund är död!

En av landets främsta rocksångare gick bort den 19/6! Totta Näslund föddes i Sandviken 1947 och har sedan början av 70-talet gett den svenska rocken en mycket säregen och personlig röst, inte minst genom sina Dylan-tolkningar.

Sista intervjun går nu att läsa i Expressen. http://www.expressen.se/index.jsp?a=306542
Och Ikväll visar TV4 längre dokumentär med Totta, bl.a. med nyinspelade intervjuer och bilder från i våras då Totta var i USA och sjunger Dylan-covers på en bar i Robert Zimmermans födelsestad Hibbing, Minnesota.

Andra minnesvärda länkar. http://www.nationalteatern.nu

Totta Näslund blev en legend redan under sin livstid!

Midsommar bjuder på emotionell turbulens, del 2

Stark sexualdrift, stark andlighet, starka känslor. Ungefär så ser väl min grunduppsättning egenskaper ut. Midsommarnattens fyllor och villor till detta gör att vi får en hyfsat explosiv brygd.
Fest hos Bob i kollektivet på Lidingö i natt. Dit med taxi nästan direkt från jobbet. Hem med andra Lidingöbanan för dagen kl 06.43 i morse.
Därefter vila. Nu frukost.

Sigge Eklunds bloggenkät

Vet inte vad som flög i mig, men jag svarade faktiskt på Sigge Eklunds bloggenkät.

1.Berätta om ögonblicket då du förstod att du skulle ägna ditt liv åt att skriva.
Finns inget sådant enskilt ögonblick. Det är i det ständigt pågående nuet som jag är verksam.
2. Berätta om det ögonblick i ditt liv då du insåg att du inte var världens centrum.
När min far dog, när min mor dog. När flickan jag älskade visade sig vara helt ointresserad av poesi, som för mig självklart var världens intressantaste ämne.
3. Vad hade du för åsikt om bloggar exakt en månad innan du själv började blogga?
Vi pratar nu sommaren 1998, innan själva begreppet fanns. Vi pratar dagboksskrivande på nätet som jag inte hade någon åsikt om, eftersom jag inte visste att det existerade. Så fort jag fick vetskap blev jag ”frälst”.
4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg?
Helt okej. Tror mitt första inlägg handlade om att jag lever som om jag är i 25-årsåldern fast jag är betydligt äldre. Inget fast jobb, bor ensam i en lägenhet (med katter), utfattig, solidariserar mig med allt outsiderskap och alla unga som kämpar för att över huvud taget få något fotfäste. Ingen större skillnad i dag, har hållit på ännu lite längre bara.
5. Känner du att du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden?
För några år sedan skrev jag om när jag hade sex på sajten. Tyckte det var kul då. Nu ligger det privata på en annan nivå – nämligen nivån ”det smyger sig in ändå genom mitt sätt att skriva och mitt humör”. Men även privata detaljer kan leta sig in, avsiktligt eller oavsiktligt
6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teorietiskt blev lika läst?
Det verkar onödigt. En blogg är inget poetiskt författarskap.
7. Om din blogg bara kunde läsas av fem personer i världen, vilka skulle det då vara?
Ingen aning? Helena, Helena, Kennet och två till. Menar du önskeläsare så håller jag mig inte med sådana. De som finns är alltid de bästa, tillsammans med de som står på tur.
8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om detta tema i bloggen eller i en artikel/roman?
Absolut, i ökande utsträckning. Men i ökande utsträckning lägger jag också några av mina bästa idéer på bloggen. Jag försörjer mig på annat håll och kan därför stå relativt fri i förhållande till den ekonomiska aspekten av skrivandet. Jag skriver exakt det jag vill, fast det tar längre tid när man måste försörja sig samtidigt.
9. I vilken utsträckning funderar du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst i din blogg?
Det tar sin lilla tid, ja. Jag vill att bloggen ska vara en levande process (i mitt fall delar jag den med andra) och då måste man ju någonstans leva med den hela tiden.
10. Vad tycker dina närstående om att du har börjat blogga?
Vilka närstående? Min katt har inga invändningar. Mina flickvänner har inte alltid brytt sig.
11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om två år?
Absolut, fast det kallas kanske något annat.
12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år?
Ingen aning, utvecklats?
13. Hur många andra bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem favoriter och förklara kort varför du återvänder till dem.
Letar runt bland ett 20-tal, har väl tröttnat en hel del på vissa.
Linda Skugge (för att det privata är hennes epicentrum). Nästa Bandhagen (för att Steffanie introducerade mig till nätdagböckernas värld 1998), Malte Persson (för att se vilka litterära aspekter som jag avskyr), Sigge Eklund (för att han verkar vara ett pågående experiment), Fantasin (gränsland webblogg/tidskriftsprojekt, intressant och rentav optimistiskt).
14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu? Varför?
Eh, det är väl som med allt skrivande, det är en vana som bara fortgår, men som ibland förnyas pga blixtar av inspiration.

Midsommar bjuder på emotionell turbulens

Underbar artikel om fenomenet midsommar i Aftonbladet av min kompis poeten och komikern Zinat Al Sadat Pirzadeh.

Det personligas återkomst i de litterära tidskrifterna

Det här intresserar mig högeligen. Jag ser två motstridiga tendenser växa sig starka just nu bland litterära tidskrifter. Det finns de som uppmuntrar för att inte säga förutsätter ett avpersonifierat eller anonymiserat skrivande, främst bland dessa naturligtvis den relativt nystartade Anonymos . Det förefaller mig dock som om det anonyma skrivandet inte verkar locka så himla många skribenter. (Anomymos har ju gett ut två tomma nummer på grund av bristen på inskickade "kvalitetstexter"). Att inte stå med sitt namn för sitt skrivande är ju vanligtvis ett tecken på att man ännu inte har utvecklats mot ett riktigt författarskap. Jag uppfattar det ibland som förakt för skrivandet när man inte bryr sig om att publicera mer än exempelvis förnamnet på en ung skribent, i andra sammanhang.
Men också högstatustidskrifter som OEI dras ju till ett "avsubjektiverat" skrivande. Det är ingen slump att deras första nummer hade rubriken, eller temat, "oidentifierade verbala objekt". Vad är deras favoriserande av metoder som ”cut up, détournement, postproduktion et cetera” mer än olika sätt att kringgå det subjektiva skrivandet?
Men så över till den motsatta tendensen, och den är minst lika tydlig i dag. Det finns tidskrifter som vill undersöka gränsen mellan det privata och det personliga, för att se vad som är relevant för skapandet. Det finns en nyfikenhet på det skapande subjektet bakom de litterära raderna, som jag inte uppfattar som osunt utan välgörande. För också författaren är en människa, det blir så lögnaktigt att bortse från det. Enkelt uttryckt.
Jag fick tidskriften Fantasin med posten i dag. På sin hemsida har de lagt ut en text som egentligen är svar på en bloggenkät initierad av Sigge Eklund , men som i hög grad berör det här ämnet. Vad de vill med Fantasin, och det handlar just om gränsen mellan det privata och det personliga, när det kan vara lämpligt att sudda ut den etcetera.
Men också första numret av jmm vill jag gärna någonstans räkna till den här strömningen. Det är ett nummer med dagbokstema, vilket självklart också då rör sig kring det personliga och det privata, och hur konst ändå kan komma ut ur detta balanserande. Klara Bengtssons valda dagbokstexter under rubriken "Kommer jag bli lycklig?" framstår för mig som absurt starka, alldeles oavsett genrer.
Slutligen också nystartade tidskriften Komma har i sitt nr 1 flera texter som kretsar kring upphävandet av gränsen mellan det personliga och det privata. Magnus Borg undersöker de personliga/privata drivkrafternas betydelse hos författare som Linda Skugge, Christine Falkenland med flera, i en intressant artikel. Författarna Anders Bergdahl och Peo Rask hänger ut sina refuseringar och brevväxlingar med förlagen till beskådande. Det har kritiserats (av SR:s Kulturnytt) för att vara en aning gnälligt, men för mig är det starkt.
Kanske är det personliga elementet äntligen på väg tillbaka i litteraturen? Välkommen tillbaka skrivande och skapande människa, som vi har saknat dig!

Författares och andra bloggar

Såg på Diagnos att författaren Sigge Eklund har börjat blogga .
Kul med fler författare som bloggar, lite konkurrens till Malte om inte annat. Sigge Eklunds blogg verkar vara betydligt mer personlig (läs:privat) än Maltes och det kan vara välgörande som en kontrast. Sigge Eklunds påstående att det inte har funnits några skönlitterära författare som bloggar är dock naturligtvis felaktigt, det har länge funnits fler än Malte.

För övrigt undrar jag vem som har formulerat definitionen om vad en blogg är för Dagens Nyheter.
"En webblogg, eller blogg, är ett personligt forum på internet. Det kan vara en dagbok, en plattform för politisk debatt eller en källa för gräsrotsjournalistik." Dessa "förklarande" rader publicerade i anslutning till Hanna Flodrs Hultsfredsblogg. Kanske borde de ha läst Steffanies och Jenny Isakssons uppsats om blogging. Där finns en bra definition av vad en blogg är. De inkluderar nämligen i begreppet blogg alla sidor som uppdateras "kontinuerligt med daterade inlägg och det senaste inlägget högst upp". (Definitionen ursprungligen från den amerikanska bloggaren Brigitte Eaton som grundade en bloggportal 1999.) Nåja.

...ytterligare ett par rader om tidskrifter och Kulturråd...

Intressanta reflektioner av Andreas. Både tidskrifts- och litteraturstödet som Kulturrådet ger till "behövande" har en stor tröghet inbyggd. Staten är långsam att fånga upp nya yttringar inom kulturen. (Ligger kanske i sakens natur). Men uteblivet och minskat tidskriftsstöd till mer udda tidskrifter har gjort att många har självdött när de inte kan spela med i marknadens villkor. Det råder bl.a. monopolsituation när det gäller distribution av tidskrifter!
Samma sneda fenomen råder inom litteraturstödet. Bonniers, Norstedts m.fl. får stöd för de flesta av sina skönlitterära titlar, trots att de oftast är mycket kommersiellt gångbara och tillhör de mest sålda titlarna. Små förlag som satsar på debutanter och mer speciell utgivning, där litteraturstödet är mycket stor betydelse för boken och förlagets överlevnad, har svårare att få stöd. Enligt riktlinjerna skall stöd ges till "kvalitetslitteratur", men vad är kvalitet?

För övrigt bär jag ofta en festival t-shirt från 1995, ett gyllene år då bl.a. Argus Jass Group uppträdde.

Tjo igen

Visste ni att "Tjo" var en av Alf Henriksons signaturer när han började skriva på Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida 1929-30?
Det berättade i alla fall DN:s förre redaktionschef Börje Dahlqvist i ett intressant föredrag om Alf Henrikson på Dagens Nyheter igår (jag var där inbjuden av DELS, som var arrangörer tillsammans med Alf Henrikson-sällskapet, DN och Parnass).
Avslutande mingel med vin på DN:s museum i källarplanet, med Tingstens autentiskt uppbyggda redaktionsrum. Bisarrt men trevligt.

Festivaltider och trots allt levande tidskrifter

Intressant nog kommer Kaj Schueler i Svenska Dagbladet till liknande slutsatser som jag gjorde i min förra notering, vad gäller de litterära tidskrifternas situation.
Det vill säga det finns många intressanta tidskriftsprojekt just nu, men situationen på längre sikt är ändå oroande med tanke på bristen - i vid mening - på mecenater.
Historiskt sett kan man dela upp utvecklingen så här:
Cirka 1930-1970 var förlagen (i huvudsak Bonniers) den stora mecenaten vad gäller unglitterära tidskriftsprojekt.
Cirka 1975-2000 tog staten över förlagens roll genom tidskriftsstödet.
I dag har vi ett öppnare läge, på gott och ont. Tidskriftsstödet är fortfarande viktigt, men dess roll devalveras ändå från dag till dag, med tanke på att inga nya pengar kommit in i systemet sedan drygt tio år. Följaktligen blir det de renodlade entusiasterna som tar över, de ekonomiska våghalsarna och därmed riskerar även allt att bli extremt kortsiktigt. Det ska bli väldigt intressant att se hur stödsystemet hanterar ansökningarna från alla nya, intressanta tidskrifter; Komma, Fantasin, jmm, PS med flera.

Dags för Hultsfredsfestivalen igen, som Thomas uppmärksammar och som media knappast lär låta en undgå... Nu är bloggarna ute i bushen också, utskickade från SvD och DN , lite grann som "unga alibin" om ni frågar mig. Dagen till ära har jag tagit på mig min t-shirt från festivalen '94. Märkligt bra kvalitet i de där tröjorna faktiskt...

Jag lever ett rikt liv på många sätt men känner mig ändå ganska ensam just nu. Vad göra? Jo, man sätter på förslagsvis "Wrecking Ball" med Emmylou Harris och lyssnar till exempel på hennes Dylan-cover Every Grain of Sand. Då blir man glad och ledsen, samtidigt ;-)

Kyrkokören i Timrå till Hultsfredsfestivalen?

En hel del av rockbanden på Hultsfredsfestivalen har säkert mycket att lära av kyrkokören i Timrå. Vid sitt senaste hotellbesök hade de en så våldsamm "fyllefest" att hantverkare fick tillkallas för att återställa hotellrummen. Huruvida de även kastade ut teve-apparater förtäljer dock inte historien.
Kyrkoherden i Timrå kommenterade händelsen; "- Det är ett glatt gäng som inte behöver alkohol för att ha kul". (Kanske tar de några andra roliga droger?). Läs mer

Rockparty i Hultsfred för 20:e gången!

& ikväll (onsdag) tjuvstartar den 20:e Hultsfredsfestivalen! Då blir det ett speciellt födelsedagskalas på Atlantisscenen med cirkusartiser, rock, eld, m.m.
Under festivalen bjuds det även på en del lite mer exklusiva akter. Vad sägs om "Hongkong-kung-fu-dockteater med cymbaler" med Dockteater Extravaganza!
En och annan poet har väl också lyckats att slingra sig in i programmet, men lika mycket (& bra!) poeter som på Argus-scenens tid blir det ju aldrig. Alltså ingen Lukas Moodysson, Bruno K Öijer, Magnus Ödmark, Åsa Wettergren, Lotta Orwin eller Mats Barrdunge detta år, men nästa år fyller Hultsfredsfestivalen 20 år och då kanske det finns möjlighet att ha ett slags "greatest hits"! (Vi håller tummarna!) (Det mest spännande händer på "Jamobilen".)
Läs mer http://www.rockparty.se/

Vi ses vid de orientaliska köken!

Vår Lösen också

Det finns fler döda, breda kulturtidskrifter än de jag kom ihåg att nämna i den senaste noteringen. Vår Lösen (1909-2000) med underrubriken "ekumenisk kulturtidskrift" saknas också. En bred kvalitetstidskrift - med kristen men öppen bakgrund - som publicerar poesi och mycket kultur- och livsåskådningsdebatt är inte det sämsta. Författaren Lars Andersson var dess sista redaktör.
Det finns många vitala tidskrifter just nu - jag upprepar det - men nästan samtliga är lågbudgetprojekt. Varje litterär strömning har sin egen litterära tidskrift, men de få som binder samman och tar på sig den otacksamma rollen av att vara "vuxna" som låter alla leka - där har det tunnats ut betänkligt.
I stället gömmer sig etablissemanget i busken och låtsas vara avantgarde (jo, jag syftar på exempelvis OEI).

Litteraturtidskriften - död eller levande?

Det är lätt att på ett ganska ytligt plan hålla med om vad Marie Pettersson skriver i Helsingborgs Dagblad och tidskriften Fantasins redaktion skriver på sin hemsida . Nämligen att de stora litteraturtidskrifternas död är ingenting att sörja egentligen. Det kommer så mycket nytt ändå, som bärs upp av ungdomlig entusiasm och frenesi.
Marie Pettersson saknar inte döda eller döende tidskrifter som BLM, Allt om böcker och Artes - därför att det finns så många yngre tidskrifter som kanske är mer spännande och intressanta att ta del av just nu: Serum, Gräs, OEI och O-tidskrift.
"Och jag tänker att det kanske är just så litteraturtidskriftskulturen håller sig fräsch och intressant: någon brinner och tycker och skriver och ger järnet en tid, för att sedan lämna plats åt någon annan."
Det låter bra. Men resonemanget är något för enkelt. Historiskt sett har det ju funnits två typer av litterära tidskrifter, både i Sverige och internationellt: Dels den breda, allmänlitterära, som exempelvis BLM. Dels den unglitterära, vanligtvis språkrör för en ny generation eller ny litterär riktning.
Jag tror att även Claes-Göran Holmberg som skrev den viktiga avhandlingen "Upprorets tradition" om den unglitterära tidskriften i Sverige skulle bli förvånad av insikten att det snart bara är unglitterära och/eller smala tidskrifter som finns kvar i Sverige. De här två kategorierna av tidskrifter behöver så att säga varandra att spegla sig i.
I dag finns det snart sagt ingen bred allmänlitterär tidskrift kvar. Vilken skulle det vara? Parnass och Tidningen Boken är två kandidater. Tidskriften 00tal, som gått från att vara unglitterär till att vara en slags bred mainstreamprodukt, dock inte enbart inriktad på litteratur. Lyrikvännen känns i dag alldeles för instabil både redaktionellt och ekonomiskt för att kunna räknas till de breda tidskrifterna.
Således. Utmärkt att det finns många, unga nya littzines just nu, klimatet känns ganska stimulerande. Men utan en litterär infrastruktur i form av bredare kulturtidskrifter och tidningsredaktioner blir det ju verkligen inte hållbart i längden. Ska hela kulturlivet bygga på ideellt arbete, gratispubliceringar och ungdomlig entusiasm? Jag tycker Marie Pettersson borde ta sig en funderare på det.

Debutantantologier är ett släkte för sig

I gårdagens Expressen hade Kristian Lundberg en intressant artikel om debutantantologier (formellt en recension av W&W:s Debut 2005).
Till att börja med ifrågasätter han om de medverkande i Debut 2005 verkligen är debutanter i vanlig mening, då de allra flesta redan är antagna till prestigefyllda skrivarutbildningar och medverkan i debutantantologin då mer blir en slags bekräftelse av den redan erövrade positionen.
Han gör en jämförelse med en upplaga av den gamla Grupp-antologin och väljer då Grupp 86 där "bland annat Håkan Sandell och Lukas Moodysson debuterade". Lustigt nog gavs ju också den antologin ut av W&W (1986 var sista året) innan den sedan gick över till att ges ut av Gedins förlag för att slutligen läggas ner.
Kristian Lundberg skriver: "Var den antologin mer färgsprakande, oförutsägbar, spännande? Jag vet inte det."
Omdömet ter sig vacklande. Jag läser Lundbergs recension som att han menar att det är en högre lägstanivå på de medverkande i Debut 2005, det är ju bara åtta debutanter som medverkar för övrigt, medan den gamla Grupp-antologin var brokigare på gott och ont.
Varför väljer då Lundberg just Grupp 86 som en jämförelse? Det kan förstås vara en slump, men det som kallas slump är sällan helt godtyckligt. Det var nu inte bara Håkan Sandell och Lukas Moodysson som debuterade i Grupp 86 utan också... Kristian Lundberg. Inte undra på att han hade boken hemma i bokhyllan, lämplig att göra en jämförelse med.
Detta kan den intresserade lätt kolla, genom att gå till källorna. Kristian Lundberg döljer inte sin egen medverkan men han undviker att nämna den.
Och hur kommer det sig då att jag själv så lätt kan slå upp antologin och kolla hur det förhåller sig? Svar: jag medverkar själv. Liksom för övrigt även Robert Ulvede...

Nattbok!

Andreas Björsten är helt klart den aktivaste skribenten på denna Argus-blog. Han borde få ett slags pris som en av nätets flitigaste publicister.
Nu ger sig också den gamle redaktören Thomas C Ericsson ut på en mer aktiv (?) vandring på nätet genom att börja publicera sin "nattbok" i form av en blog. http://thomascericsson.blogspot.com
Här kommer jag att försöka skrapa fram lite texter, dagboksfragment, tankar om krocketsportens utveckling. Ungefär lika förvirrat och splittrat som vanligt med andra ord.

Det är bara att blunda & SE!

Litteraturtidskrifternas sena vår

Det slår mig att jag går och väntar på tre olika litteraturtidskrifter, som borde komma med sina nya nummer, och där jag medverkar med material.
Först och främst Pequod som borde komma med sitt extremt försenade nr 35. Det var annonserat redan i januari men nu får man väl vara glad om det kommer innan sensommaren. (Jag har med några dikter.)
Sedan har vi Ordkonst , med efterverkningarna av en debatt, fortsatt ordväxling mellan mig och Martina Lowden.
Och finlandssvenska Horisont med dito debatt mellan mig och Oscar Rossi.
Mitt långa svar till Oscar Rossi finns här , mitt kortare och möjligtvis mer rakt-på-sak-formulerade kommer i Horisont. Jag utgår från att Oscar Rossi besvarar allting i samma nummer.
Officiellt releasedatum för PS är för övrigt 17/6.
Var det här en egotrippad blogg? Ja, säkert. Men att vilja se sina egna bidrag i tryck är väl mänskligt? Jag vet faktiskt inte vad de här tidskriftsnumren innehåller i övrigt (förutom PS då förstås), de har ju inte kommit ut än.
Återkommer till frågan om litteraturtidskrifternas situation, här eller på annan plats.

3-årigt gymnasium, humanistisk linje

I dessa dagar av pågående eufori kommer jag att tänka på en gammal antecking ur mina pärmar med opublicerat material:
På min tid (1978) tog man inte studenten, man gick ut gymnasiet .
Det var okej att vara klädd i jeans och inte kostym-uniform.
Jag vägrade studentmössa, men min far försökte pracka på mig sin gamla (den var för liten).
Sommaren jag gick ut gymnasiet lärde jag mig dricka starköl (fast det var fortfarande inte gott) tillsammans med min vän Olle, som berättade om sina erotiska eskapader och skrev Ulf Lundell-influerade texter, vilket jag också ville försöka mig på. Mer än så var det inte. En ytterst gryende livserfarenhet, knappast någon examen.

Nationaldagen 2005

Vad ska man egentligen göra på nationaldagen? Publicera underlig poesi är ett hett tips.

Stockholm Marathon

Hurrarop och applåder till Steffanie som gick iland med sitt första Stockholm Marathon i dålig väderlek (fast solen tittade ju fram så småningom), utan att bryta loppet och utan att behöva tas av banan ;-).

Nytt tomt nummer av Anonymos

Redaktionen för tidskriften Anonymos verkar ha anammat Ulf Lundells gamla devis: "en inställd spelning är också en spelning".
Nu har de för andra gången på kort tid kommit ut med ett helt tomt nummer . Ett statement så gott som något?
Men jag medger att likheterna mellan dem och U. L. i övrigt ter sig försumbara, då den sistnämnde ju är personlig mest av allt.

"Vad stort sker, sker tyst"

Det ryktas att sossarna tänker införa tvångsarbete för att få bukt med arbetslösheten (och på köpet få gratis arbetskraft inom den offentliga sektorn). Detta att döma av reaktionerna på Gunnar Wetterbergs ganska otrevliga debattartikel i DN.
Det har varit i stort sett tyst i media om Wetterbergs förslag att inrätta en speciell arbetsmarknad för arbetslösa, men artikeln har ändå uppenbarligen blivit läst i maktens korridorer. Redaktören för DN Debatt, Mats Berggren, skrev i en kommentar några dagar senare: ”Vad stort sker, sker tyst. /…/ Wetterberg vittnar själv om rekordmånga e-brev från myndighetschefer, politiker och allmänhet som i 85 procent av fallen var positiva till förslaget. Dessutom hölls i torsdags ett slutet möte på finansdepartementet dit några av landets ledande ekonomer inbjudits för att bland annat diskutera arbetslöshetsproblematiken. Wetterbergs artikel var ett bärande inslag i samtalet och fler departement vill nu ha information om idéerna."
Så nu vet ni vad som eventuellt kan väntas för förslag redan i höst. Tvångsarbete under det förskönande namnet ”samhällsarbete”. Fast jag undrar ändå om sossarna verkligen vågar gå så långt. Vore det inte enklare att ge de människor som vill ha riktiga jobb, förslagsvis inom offentlig sektor där det nu finns mest behov av arbetskraft (och ingen som vill betala för den)?
Om den här bloggen inte vore i huvudsak inriktad på litteratur, skulle jag skriva mer om detta. Men mina reaktioner är ju ändå ganska förutsägbara.
PS. För övrigt är rubriken till Gunnar Wetterbergs artikel semantiskt felaktig vad jag kan förstå: "Arbetslös måste arbeta för att få ersättning"
Men om de arbetar är de ju inte längre arbetslösa? Förklara tankegången, den som vill och kan.