Vimmerby Torg (live)

Nu hela världen se vad som händer på Vimmerby torg. En webb-kamera är monterad på gamla Rådhuset (numera Turistbyrå). Marie-Louise Ekmans Astrid Lindgren-staty skyms tyvärr av ett träd. (Till vänster i bild, ungefär vid den vänstra flaggstångens knopp. I somras fotograferades horder av turister sittandes i Astrids knä.)

Det rosa huset rakt fram är Stadshotellet. Till höger om Stadshotellet ligger Sevedegatan 41 A. Där bor jag! Ibland ses jag gå över torget, som en skugga. Ibland kanske jag vinkar mot kameran.

Det svenska litteraturstödet - värre än du tror

Tack Håkan Lindgren på The Loser för att du gjorde mig uppmärksam på absurditeterna i det svenska litteraturstödet! För mig är det kanske inte i första hand det faktum att mångmiljardkoncernen Bonniers också får del av litteraturstödet, utan själva stödets tombola-artade karaktär som är djupt störande.
Enligt en artikel i Svensk Bokhandel från dec 2003 beviljas litteraturstöd i cirka 40 procent av fallen, det vill säga pengarna räcker bara till att bevilja så pass många - eller få - av ansökningarna. (Jag har inte hittat några senare uppgifter på nätet.) Det påminner om det gamla svenska relativa betygssystemet, där bara en viss andel av eleverna kan få 5:or eller 4:or. Alldeles oavsett hur utgivningen ser ut måste 60 procent av böckerna nekas bidrag - och med andra ord hamna i en mycket svår konkurrenssits jämfört med andra böcker som får bidrag. Det är visserligen ett efterhandsstöd, men förlag som genomgående nekas bidrag för sin utgivning kan få mycket svårt att komma igen. Dessutom - böcker med litteraturstöd skickas ut till samtliga landets folkbibliotek, vilket gör att de blir så oerhört mycket synligare än böcker som nekas bidrag.
Vilka sköter då själva tombolan? Ja, vad gäller svensk skönlitteratur så är det fem personer, Ulf Olsson, Ida Börjel, Alexandra Coelho Ahndoril, Ola Gustafsson och Cristine Sarrimo.
Ulf Olsson är litteraturvetare och kritiker, Ida Börjel är poet, Alexandra Coelho Ahndoril är författare och kritiker, Ola Gustafsson är bibliotekarie och kritiker, Cristine Sarrimo är litteraturvetare och kritiker.
Ulf Olsson är ordförande i arbetsgruppen. Gruppens beslut kan inte överklagas.
Vi har alltså fem smakdomare, ett annorlunda uttryck kan inte användas. Eftersom det inte finns några objektiva kriterier för litterär kvalitet - däremot kan och vill jag anta att det finns intersubjektiva - får bedömningen med nödvändighet subjektiva drag.
Enligt bloggen Inblick ser bedömningskriterierna ut så här:
"Utgångspunkter för bedömning av bokens kvalitet är intensitet, originalitet, komplexitet; förnyelse eller självständighet ifråga om litterär teknik, gestaltning av idéer och erfarenheter samt förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar. För att främja mångsidighet i bokutgivningen tas särskild hänsyn till debutanter."
Lägg märke till exempelvis formuleringen "förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar". Den leder tankarna på ett visst spår, vill jag hävda.
Ulf Olsson är expert på Strindberg och förra sekelskiftets litterära strider, det vore inte fel att säga att han speciellt har intresserat sig för "normbrottens" och "maktkritikens" litteratur. Men hur applicera ett sådant förhållningssätt i dag, när normbrotten har blivit norm? Och hur kan dagens maktkritik tänkas se ut?
Ida Börjel har rykte om sig som en poet som överskrider genreförväntningar, en ung och experimentell poet. Men i själva verket är hon ju redan en makthavare.
Att bryta mot genreförväntningar måste för övrigt göras på rätt sätt om man ska få stöd från arbetsgruppen.
Av böcker utgivna av OEI Editör 2005-2006 har sex av sju fått litteraturstöd, enligt vad jag kunnat få fram från Kulturrådets egna databaser. De stödbeviljade är Ida Börjels "Skåneradio", Johan Jönsons "Collobert orbital", Dmitri Plax "Cy Twomblys dagbok", Johannes Heldéns "Det underjordiska systemet", Martin Högströms "Transfutura" och Jesper Olssons "Alfabetets användning: konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1960-tal".
Av böcker utgivna av Fredlaer förlag (senare PS förlag) under samma tidsperiod har tre av fyra nekats litteraturstöd.
Diktsamlingarna "Pånytt" av Carl Magnus von Seth och "Befintligt ljus" av Carl Henrik Svenstedt samt romanen "Imorgon Stalingrad" av Per-Eric Söder har nekats stöd.
"Övningar in i ett annat språk" av Jasim Mohammed är den enda bok utgiven på Fredlaer förlag som hittills beviljats stöd.
OBS! Jag säger ingenting om dessa böckers respektive kvalitéer, jag pekar på hur två förlag med två vitt skilda litterära profiler helt uppenbart behandlas olika av arbetsgruppen.
Det är en litterär tombola, men också ett litteraturpolitiskt riggat stödsystem.

Raderna

Bara den befallning som blivit åtlydd lämnar sin tagg kvar i den som har lytt. Den som viker undan för befallningar behöver inte heller lagra dem. En "fri" människa är endast den som har lyckats vika undan för befallningar, inte den som först i efterhand lyckats befria sig från dem. Men den som behöver längst tid till denna befrielse, eller inte alls lyckas frigöra sig, är utan tvivel den mest ofria.

Elias Canetti

i "Massa och Makt", 1960

BOFH, del 42

Och som på beställning kom Sven in på jobbet i går när jag satt där och slet med diverse prisutdelningsnotiser till tidskrift.nu.

Sven: Jag har sett att du ful-bofhar!

Jag: Ja, jag var ju tvungen att lägga ut ett avsnitt, så att folk inte tror att jag har slutat helt.

Sven: Så jag måste komma med massor av oneliners nu?

Jag hävdade att jag minsann inte har tid att bofha just nu eftersom det är så mycket att göra på tidskrift.nu, men inte kunde jag låta bli att anteckna lite i alla fall ... Sven hade först och främst en hel del att säga om Familjen Dafgård och deras två jetplan som de inte behöver och sedan diskuterade vi religion eftersom Sven tycker att jag är galen som tror på Gud. Därpå gick Sven ut och handlade och jag bad honom köpa choklad åt mig och när han kom tillbaka och jag skulle ge honom pengar sa han att jag fick den av honom.

Jag: Vad du är snäll.

Sven: Det är lätt att vara världsvan och snygg när man handlar fyrakronorschoklad på Liedl. (packar upp mat och fixar borta i köksavdelningen) Men jag gör lite kanapéer här då ... Jag ska göra en riktig 70-talsklassiker: salta kex med brieost och päron, som jag tycker är ganska gott faktiskt. (grejar vidare) I must has candles. Jag hade tänkt få bort scannern och fixa lite candles ...

Janos gör entré. Sven ger honom en av sina kanapéer och förklarar vad de består av.

Janos: Jaha, joho, tackar ...

Jag: Ska ni ha myskväll här nu eller?

Sven: Yes. Och du får inte vara med för du är inte singel.

Han kommer bort till min arbetsplats och ger mig en kanapé i alla fall, på ett litet fat.

Janos: (tar upp öl ur väskan) Men var det inte äpplen man brukade ha? Är det någon som har ögondroppar?

Sven: Jag har små blå piller.

Jag: (till Janos) Du har blivit skäggig.

Janos: Ja, jag jobbar på det – det är snart jul.

Sven: Han tävlar med Preben.

De äter kanapéer och korv och dricker öl och sedan lyckas jag och Sven övertala Janos att bli medlem på Facebook. Han sätter sig vid en dator, Sven sätter sig bredvid och spelar Betapet och jag jobbar vidare med notiserna. Och BOFH. Det är svårt att hinna skriva ner vad Janos säger eftersom han pratar så fort.

Janos: Det känns så här dåligt, för första dagen kommer man bara att ha en kompis ...

Jag och Sven: Du kommer att ha två direkt.

Janos: Jag går igenom de här få kompisarna jag har, och så får jag fler kompisar genom de kompisarna.

Sven: Jag tävlar med Magnus! Rassel, så hade han addat hundra stycken.

Janos: Nu för tiden när man är ute på krogen frågar alla om hur många kompisar man har på Facebook och om några veckor kommer de att fråga mig och så kommer de att gå därifrån om jag har för få. Eller för många.

Sven: Det är värsta antalrejset.

Janos: Det är bäst att ha lite coola kompisar från början ...

Sven: Men Magnus har ju addat urskillningslöst. Kolla här: "Vem är du då?"

Janos: Jag är lite orolig att det ska bli en grupp mot mig. Kan det bli det?

Jag: Ja, det kan det, men då kan jag bli din fan club.

Janos: Fan, jag ska inte börja förrän elva i morgon och så ska jag gå på baywatchparty ...

Sven: Får jag följa med?

Janos: Jag vet inte. Du skulle ju kunna gå dit och säga att du är inköpare på Tidskriftsverkstaden och så kommer de att vara jättesnälla. Det kommer att vara bikinibrudar där. Och Bingo Rimér och Fadde.

Jag: Bojkotta.

Janos: Jag vet, men det är gratis drinkar. De har löjligt påkostade kolla-på-våra-kontorsmaskiner-grejer; förra gången var det djungeltema med en orm.

Jag: Är det ditt jobb som ordnar det?

Sven: (skrattar) Amnesty har party med bikinibrudar!

Janos: Jamen, man skulle kunna tänka sig att Amnesty skulle jobba för folks rätt att ha bikiniparty i Iran.

Sven: Bikini är en mänsklig rättighet.

Janos: Får män ha bikini i Iran? Man kan ju bli straffad för förargelseväckande beteende i Sverige också, men det är ingenting som Amnesty kommer att jobba för.

Jag: Vilka är det som har partyt då?

Janos: De säljer kontorsmaskiner till oss.

Jag: Och då är du den där teknikern som går dit och kollar?

Janos: Ja, det finns massor av roliga maskiner, till exempel skrivare som man kan skicka adresslistor till (Sven blir intresserad) och kuverterare och coola grejer, alltså, men när den där ormen var med så var jag lite rädd för den; Bingo Rimér är jag också lite rädd för, Fadde också, jag är lite rädd för det mesta som de har där ...

Sven: Jonas på Skansen skulle åka och hämta något djur på Arlanda, en boa eller whatnot, och när han kom dit sa de till honom att "du får inte ta in den här i landet" för de tyckte det var ett djur och Jonas tyckte det var en fisk ...

Janos: Fiskar tar man väl in med håv?

Sven: Det finns inga restriktioner på fiskar.

Janos: Så man kan ta med sig en fet haj och "jag ska ta med mig den här" ...?

Sven: Ja, men, i alla fall, på Arlanda sa de till Jonas att "det här är en djurteknisk fråga, vi måste ringa våran djurexpert" och så ringde de: "Nej, han är på Arlanda och ska hämta ett djur!"

Janos: Det var faktiskt jävligt roligt. Loligt. Det vill jag ska hända mig lite oftare. (ägnar sig åt Facebook igen) Men varför har du så märkliga kompisar för, jag trodde du skulle ha vanliga!?

Jag: Skulle han ha vanliga kompisar?

Janos: Där är Julle.

Sven: Adda honom då.

Janos: Det känns som att du tycker att jag snor dina kompisar ... Jag ska göra ett nytt Facebook där det fungerar så att om jag snor din kompis så får du inte ha kvar den.

En redaktör går förbi för att gå hem för kvällen.

Sven: (ropar till henne) Adda oss på Facebook! Vad heter du?

Janos: (till Sven) Har vi levat i en stuga? Nej, jag vill bo i ett hus med dig! Nu förstörde du allting.

Sven: Ska du ha en till korv?

Janos: Nej, fan, jag börjar bli lite trött på det här nu. Ska vi gå och dricka öl i stället?

De loggar ut och reser sig från datorerna.

Janos: (till mig) Jag läste senaste BOFH och tänkte skriva en kommentar om vad Sven hade gjort ...

Jag: Ja, jag hade hoppats på det. Det blev ett magert avsnitt, men jag var ju tvungen att skriva något efter så lång tid ... (till Sven) Jag har antecknat lite BOFH i dag, men det kommer att bli för mycket Janos och då kommer du att bli sur.

Sven: (generöst) Vadå, det kan väl bli lite gästspel?

Janos: Gästspel! Han är noga med semantiken.

Sven: Shit, hoppas jag inte har sagt något pinsamt.

Jag: Och hur blir det med den fina vita färgen på tidskrift.nu?

Sven: (sjunger) Så låt den fina vita färgen bli den bästa i vårt liv ...

Janos: Ska det bli vitt på tidskrift.nu?

Sven: (till mig) Den kommer. Jag hamnade i pdf-mode och det tar två dagar att gå från pdf-mode till css-mode. Så den kommer, darling. (till Janos) Let's gå.

Janos: Hej då.

Den hemlösa poesin

Tag en vanlig, traditionell dagstidning av Svenska Dagbladets eller Dagens Nyheters typ. På vilken sida i tidningen kan man egentligen förvänta sig att finna DIKTER? Och då menar jag inte material kring poesi, utan alltså det poetiska ordet självt.
Ja, på kultursidan, är väl det givna svaret. Men i verkligheten inträffar det ytterst sällan i dagens läge, så pass sällan att det faktiskt är en rejäl överraskning när DN publicerar (21/10) en dikt av Lina Ekdahl - med titeln Nu ju. Dikten är samtidskommenterande, allvarlig och humoristisk - kring svensk vapenexport till Thailand.
Just det, det samtidskommenterande draget, det allvarliga och humoristiska, också med en tillsats av formmedvetenhet (finns förstås också hos Lina Ekdahl) kan placera dikten på - Namn och Nytt-sidan. Jag tänker på klassiska dagsversskribenter som Alf Henrikson eller Svenska Dagbladets Kajenn (numera berömd som Maja Lundgrens farsa) med flera. Dagsverser - eller vad som fungerat som en sådan - exempelvis av Werner Aspenström har publicerats på Svenska Dagbladets motsvarighet till DN:s lätta sida, den i dag nedlagda Marginalen-sidan. Tänk också Stig Dagermans Dagsedlar, blandningen av sträv humor och djupaste allvar. Det här är viktiga delar av diktens funktion, också de praktiskt taget utrensade ur dagens dagstidningar.
Slutligen har vi då Familje-sidan. Diktens sista bastion. Reträttplatsen för dikter som "berör", som handlar om livet, kärleken, ensamheten och döden. Familje-sidan i DN har öppnat vinjetten "Dikt i dag" och det är här dikter från folket, romantiska dikter, kommunicerande dikter i dag uppträder. Det har blivit till insändare, men ibland på hög estetisk nivå, ibland av etablerade poeter som dock gärna befinner sig litet i skymundan. Diktens anakronistiska tröstande och upplyftande funktion. Dikten kan trängas undan, men inte utrotas.

BOFH, del 41

Jag har inte lagt ner BOFH, om nu någon trodde det, men det har varit mycket att göra på tidskrift.nu den senaste tiden + att Sven inte har synts till så mycket på verkstan.

Kanske beror hans frånvaro på att vi har aktualiserat frågan om att ta itu med the mighty list eller på något helt annat. Den som vet får gärna bidra med en kommentar.

Tills vidare kommer här några bilder av sedvanlig kvalitet: Persiennen, som syns på den översta bilden, går fortfarande inte att dra upp. På den understa bilden har jag förevigat en skriftlig diskussion mellan Kjell och Sven, med anledning av två odiskade koppar. Och sist men inte minst: Svens beachvolleybollväska ter sig ungefär som på bilden i mitten.

Doris och Dalai

Vad har de gemensamt nu da?
Jo, den synbara distansen till all världens priser och ordnar.

Doris Lessing blir hejdad vid trottoarkanten av ivrig TV-journalist. Hon ser ut som en irriterad gammal tant som tycker det är lite väl rörigt framför hennes hus den 10 oktober 2007.
- I could be more excited you know, it´s been going on for thirty years now.
Hon nästan inte ler och kånkar in sina grönsaker i huset.
Jag var faktiskt mycket mer upphetsad än hon. Ropade yess i högan sky vid radion, rörd till glädjetårar. Henne har jag för fanken läst utan uppehåll i över tjugo år. Och jag hoppas hon kommer hit och tar emot Nobelpriset. Det är kul med gamla kvinnor som varken förlyft sina ansikten eller åsikter eller kjolar.

Och Dalai. Där stod han med det problematiska - to say the least - amerikanska presidentparet och tog emot en medalj från amerikanska kongressen. Det kanske inte var så klokt, men Dalai Lama är med all rätt beredd att ta emot vad som helst som föreställer stöd för Tibetansk autonomi. Nu är det ju mycket tveksamt på den punkten vad USA egentligen fikar efter. Dalai Lama må vara en upplyst man, men som politiker tar han världen för godartad i överkant.
Men han tar den också med buddhistisk humor. Kisade som en skolpojke på guldplaketten: Vad är nu detta för något? Lyfte upp den ur etuiet. Något som ingen Nobelpristagare synts göra med sin medalj.

Jag kanske övertolkar några signaler. Det må va.
Men den här signalen är min: Läs Doris Lessing. Hon har tagit greppet på det mesta, från världspolitik, till könskamp, till sexuella, irrationella, ofrånkomliga möten, till lika irrationella, på en gång klarsynta och underliga psykiska förlopp. Kanalerna mellan yttre och inre värld, mellan vardagsbråten och visionerna, det är hon bra på, och alla de lägen när kontakten är blockerad. Kalla henne en stor psykolog. Och skit i om det är omodernt i någon liten klick.

Här är några av de tjugotvå böcker jag läst, som jag gärna rekommenderar:

The Four-Gated City. (Tjock och spännande, om människor som flippar ur och ändå håller ihop, samt en kärlekshistoria som är absolut feministiskt inkorrekt)

Den femte sanningen "The golden notebook". (Kvinnors pratiga alldeles vardagliga liv, och ännu en inkorrekt kärlekshistoria)

Gräset sjunger (debutboken, från ungdomen i Rhodesia)

Shikasta (den första, mest fragmentariska och mest läsvärda, ur den science-fiction-artade serien "Canopus i Argo", de andra blir lite för mycket konstruerade sagor.)

En överlevandes minnen. (Förfärlig, deppig, men helt realistisk modell av något som redan händer med planlösa ungdomshorder, kanske i Sibiriens städer, kanske i Londons förorter, kanske på Stockholms gator)

Briefing for a descent into hell. (Du hör vad det låter som: Att någon som är lite utifrån, kommer ner i det jordiska helvetet.)

Pinter och Lessing. Två favoriter. Inget av prisen var för sent. Båda kom i en tid när oron för verkligheten vuxit lite starkare än oron för vars och ens plats i den estetiska kreditbanken. Klumpigt uttryckt, jag vet. Men jag måste laga middag nu. Dags att hiva upp grönsakerna.

Varför vill Roberth såga Bob?

Intressant artikel av Roberth Ericsson (of Den Blinde Argus) i senaste numret av tidskriften Komma. Fast jag undrar lite grann vad han egentligen är ute efter, är det att diskutera litteraturkritik eller att komma åt Bob Hansson?
Roberth Ericsson tar i alla fall upp litteraturkritikens (eviga) problematik utifrån det enda exemplet Bob Hansson - titeln på artikeln säger väl egentligen allt: ”Den mimande litteraturkritiken – eller varför sågar ingen Bob Hansson ’på riktigt’”?
Roberth urskiljer där – utifrån några böcker om kritik – två problematiska kritikerhållningar som renodlat kan beskrivas som den 1) alltför inkännande eller 2) alltför kritisk/oförstående.
Det förstnämnda kallar han också för en mimande litteraturkritik, det handlar om en slags recensioner där kritiskt avstånd saknas och recensenten i stället så att säga ”sjunger med” i dikten, gör diktens ord till sina, det vill säga ”mimar”. En sådan parafraserande och citerande hållning har jag själv angripit några gånger här på bloggen. Jag anser att en kritiker gärna får älska och brinna för den bok han eller hon skriver om, men kritikern måste lika fullt kunna träda en halvmeter tillbaka åtminstone ibland för att ge analys och översikt. Den förmågan saknas nästan fullständigt i just den här typen av kritik. En mimande recension ligger nära den recenserade boken/författaren i stil och språksyn, solidariserar sig så att säga med sitt objekt, även om den också kan vara fördolt kritisk fast recensenten inte riktigt vågar stå för det.
Vad gäller den överdrivet kritiska recensionen så syftar där Roberth i första hand på en kritiker som ställer sig helt oförstående till en viss genre, eller ett ”verk som ställer sig utanför ramen för dennes litteratursyn”. Jag antar att den egentliga måltavlan här är den nästan försvunne "konservative" kritikern. Roberth Ericsson påpekar själv att dessa två grundhållningar är renodlade och recensionerna blir i praktiken en slags blandform.
I sin artikel fokuserar Robert på i huvudsak den mimande aspekten, och visar hur kritiker som skrivit om Bob Hansson i huvudsakligen Expressen och Aftonbladet intar just en sådan parafraserande, och på sätt och vis till intet förpliktigande, på-huvudet-klappande-hållning. (Själv har jag funnit en sådan mimande inställning betydligt oftare i förhållandet recensent- språkmaterialistisk poet, men det är ändock samma fenomen.) Som ett exempel på vad han menar tar Roberth en recension av Nina Lekander i Expressen av Bob Hanssons andra diktsamling Lugna puckars mosebok. Nina Lekander påpekar där svårigheten i att ”undvika känslor av kamratlighet, tja kärlek och rock ’n’ roll när man får en diktsamling av Sveriges gulligaste estradpoet i sin hand”. Robert Ericsson ger flera exempel på Nina Lekanders notoriskt impressionistiska recensentstil, som väl inte bara ”drabbat” Bob Hansson.
Roberth menar vidare att kritikerna inte förmår skilja på Bob Hanssons verksamhet som estradpoet och den föreliggande boken. Själv tycker jag att hans estradpoetiska gärning är i någon mån relevant också vad gäller en bokrecension, men självklart bör man framförallt bedöma den befintliga boken. Jämförelsen – som Nina Lekander gör i den omnämnda recensionen – med scenpoeten Bruno K. Öijer är dock inte felaktig, som Roberth Ericsson verkar tycka. Även Bruno K. Öijer betraktades som i första hand en ”rockpoet” innan hans andra genombrott med Samlade dikter 1986.
”Varför sågar ingen Bob Hansson ’på riktigt’” frågade sig Roberth Ericsson redan i artikelns rubrik. Det verkar som om Roberth efterlyser en sådan sågning, för det ”finns uppenbara skäl att såga Bob Hansson – men inte som person, utan som poet.” (Komma nr 3/07, sid 50).
En sådan sågning levererar inte Roberth själv, även om han av någon anledning känner behov av att efterlysa en sådan. Roberth Ericsson hänvisar i stället till en artikel av Aase Berg i tidskriften 90TAL och det av henne där påtalade behovet hos recensenten av att ”skärskåda sitt eget förhållande till författarsubjektets sociala position i den litterära offentligheten”, vilket han menar att de flesta av Bob Hanssons recensenter inte gjort. Med andra ord: Roberth Ericsson menar - utifrån Aase Berg - att recensenterna inte som så ofta görs bör använda recensionen till att uttrycka sin solidaritet med författarens val av genre och inte heller med den personlighet som kommer, eller antas komma till uttryck, genom hans dikter.
Men Aase Berg har faktiskt redan sågat Bob Hansson i sin och Kristoffer Leandoers BLM; fast hon sågade då förstås hans personlighet – inte hans poesi eller den bok det egentligen gällde, Bräcklighetens poetik.
"Bob Hansson som filosof är ingen figur man vill möta i en mörk gränd. Hans aggressiva peace-budskap förenklar världen så till den grad att det inte finns en enda nyans: han framhärdar visserligen i floskeln att man ska älska alla oavsett åsikter i happy och fri anda, men ger uttryck för motsatsen i sin poetiska hållning att hata allt han inte kan förstå. Största hatobjektet är 'den välrenommerade lyriken' och den 'språkteoretiska ekvationen, ord ställda som skydd för den som skrev". Bob Hansson är expert på att utse den Onde Andre" osv. (ur BLM nr 1/2003)
Och Aase Berg är förstås själv otroligt bra på att se "Den Andre" och full av förståelse? (OBS! ironi)
Så på vilket sätt är Aase Berg en förebildlig recensent? Hon har gjort en av de lägsta och egentligen mest triviala sågningar av Bob Hansson jag känner till. Fortfarande utan att egentligen beröra hans dikter/poetik. Är det rentav så illa att "Bräcklighetens poetik" är ett verk som "ställer sig utanför ramen för dennes [Aase Bergs] litteratursyn"?

Short message battle

Jo, så här: en rolig vän skickar ett sms:

Har du nåt tips på nån bra poet?
S [flickvännen] vill ha nån med
vackert bildspråk, och trösterikt
som 'en dumleklubba'

Jag svarar:

Hm, det där med 'metaforonani'
är inte riktigt min påse. Vet inte hur
bevandrad hon är. Men ok, Bei Dao
är bra. Testa det.

Det dräpande svaret blir:

Tack! Men metaforistiken
är som osten. Hur vällagrad den än är
finns det alltid någon laktosintolerant jävel!

Raderna

Jag vet inte varför de här raderna får mig att koppla till OMX, herr Stenhammars tiomiljonerskap, Nasdaq och Dubai.

"Vid varje stor transaktion", sade Leech, "kommer det ett magiskt ögonblick under vilket en människa har lämnat ifrån sig en skatt och under vilket den som ska ta emot den ännu inte har gjort det. En vaksam advokat gör det ögonblicket till sitt, då han äger skatten en magisk mikrosekund och tar lite grann av den innan han låter den gå vidare. Om den som ska ta emot skatten är ovan vid förmögenheter, bär på ett mindervärdeskomplex och dunkla skuldkänslor, som de flesta människor gör, kan advokaten ta ända upp till hälften av rasket och ändå få mottagarens tårögda tack".

Den lilla meningen skär - dessutom - som en kniv tvärs igenom sittande regerings förväntan om det tårögda tacket.
Upp till 200 kronor mer i månaden för låginkomsttagare, som sedan dras av om igen i fackavgifter och andra höjda avgifter.
Förväntat resultat: en hord utbytbara, mesigt tacksamma löntagare som sålt pengarna och tappat smöret och inget fackligt fotfäste har?

Citatet: Kurt Vonnegut (bästa samtidssatirikern) i "Gud bevare Mr Rosewater", eller "Pearls before swine", som den också hette.

DN:s okunniga och omdömeslösa kulturchef

Hur står det egentligen till med Maria Schottenius estetiska omdöme? Det verkar i alla fall finnas vissa allvarliga luckor i hennes litterära bildning. Jag blev misstänksam redan när jag läste dessa rader. Maria Schottenius - chef för Dagens Nyheters kulturredaktion och därmed en makthavare av rang - kallar här Strindbergs "En blå bok" för en "pamflett". I såna fall kan hon inte ha läst detta tjocka verk, i fyra delar, med Strindbergs samlade vetenskapliga och kvasivetenskapliga iakttagelser. Jag antar att hon menade "Svarta fanor" - men någon rättelse kom aldrig. Efter att ha läst det hon skriver undrar jag om hon ens har läst "Svarta fanor".
I gårdagens DN skriver Maria Schottenius att Alex Schulman är "den överlägset bästa skribenten jämfört med de nämnda skandalförfattarna" [det sistnämnda epitetet syftar på Maja Lundgren och Unni Drougge]. Det är stötande omdömeslöst; Alex Schulman är en begåvad skribent, ingen tvekan om det, även om jag inte läst mer än ett mindre antal krönikor och blogginlägg. Samtidigt upplever jag att det mesta han publicerat i viss mån har varit skrivet efter mall, det är verkligen Hjalmar-Söderbergs-Historietter-light över honom. Ett överraskande slut eller en skruv och så är det slut. Jag får en viss äckelkänsla av att läsa Alex Schulman på grund av det uträknade i hans koncept och jag har aldrig själv sökt upp det han publicerar, men det har kommit i min väg, svårt att undgå detta fenomen, inte sant, som nu får uppbackning från alla möjliga tidningar i samband med att han slutat blogga (den säkraste vägen att göra massmedial succé numera, att sluta blogga!) Att jämföra hans skrivandes nivå med Maja Lundgrens författarskap är en oförskämdhet, och framförallt, en omdömeslöshet hos en kulturchef som av någon anledning verkar vara ute på en privat vendetta mot författaren till Myggor och tigrar. (Schottenius beskyller Maja Lundgren för att vara ute på en vendetta, men förhållandet verkar vara det rakt motsatta.)

Rinkeby Poetry Slam - hotat och i praktiken nedlagt

"Svenskarna skyndar inte till Rinkeby", var rubriken till en kolumn av Alexandra Pascalidou i Metro för några veckor sedan. Hon skrev där om den planerade utförsäljningen av allmännyttan i förorten; hur borgarna tror att den ska vara en väg till minskad segregation. Men, som hon skriver, det har inte precis blivit någon rusning efter att köpa miljonprogramshus till exempel ute i Rinkeby.
När jag läste det där kom jag att tänka på kulturlivet i Rinkeby. Det har faktiskt varit ett skäl för många kulturintresserade människor inte bara från Stockholmsområdet, utan faktiskt hela Sverige, att åka till Rinkeby. För att besöka Rinkeby Bokmässa en helg om året. Eller, kanske framförallt, för att delta någon gång i Sveriges mest klassiska slam, Rinkeby Poetry Slam, lett av Erkki Lappalainen. Någon stor och strid ström av folk ditut har det väl inte varit, men poeter har rest dit, kontakter har knutits, Rinkeby har fått uppmärksamhet det annars inte skulle ha fått.
Allt det där håller på att raseras nu. Rinkeby har gått upp i en stadsdelsförvaltning där Kista är dominerande, och det verkar svårt att få igenom satsningar på det kulturliv som ändå har funnits där och mot alla odds lyckats etablera sig under en följd av år.
Jag skrev i min gamla nätdagbok för nu sex år sedan om hur planerade nedskärningar på Rinkeby Bokmässa och Poetry Slam stoppades på ett offentligt möte med Rinkeby stadsdelsnämnd. Det är värre nu; för neddragningar på kulturlivet sker i det tysta och ingen får därför möjlighet att protestera. Bokmässan (som är Stockholms äldsta bokmässa) reducerades i våras till ett mindre arrangemang på biblioteket. Man bibehöll bokmässan till namnet men inga utställare deltog; och då kan man väl diskutera om det verkligen handlar om en bokmässa.
Rinkeby Poetry Slam har hittills inte bokat in några tävlingar för året, i skrivande stund har ännu inte några datum offentliggjorts. För första gången sedan 1995 finns inget slam i Rinkeby; det handlar om ett kulturmord av väl så stor dignitet som den hotande nedläggning av Kvartersbion (en av Stockholms få fristående biografer) som Svenska Dagbladet skriver om i dag. Men inte en rad i media hittills. Erkki Lappalainen, svensk slams grundare och introduktör, är värd en bättre behandling än den han sedan i våras fått från Rinkeby-Kista. Ytterstadspengarna må vara slut, men pengar finns det gott om i samhället, bara inte just till kulturevenemang underifrån.