Östermalms-nytt

Obetalbar hyllningsartikel till avgående moderata kommunpolitikern i Stockholm, Mikael Söderlund, i "oberoende" Östermalmstidningen Dagens Nyheter.
"Särskilt belåten är han /.../ med att den förhatliga bommen på Karlavägen försvunnit.
- Ingen enskild frågar har engagerat folk så mycket."

Mikael Söderlund har försonande drag absolut, men han har liksom aldrig lämnat patricierlägenheterna på Östermalm. Och varför skulle en intervjuare som är praktiskt taget hans granne ifrågasätta något i hans gärning?

Outsider och andra ord som inte...

längre går att använda.

Livspussel:
Som om svenska folket frenetiskt försöker få ihop en pusselbild som föreställer Sörgården och Biljakt i Los Angeles på samma gång. Kan de inte göra något annat? Jobba lite mindre? Tjäna lite mindre? Åka lite mindre bil? Vara lite mer med sina barn?
Blir man som sin föreställning om världen (och det blir man ju enligt perceptionspsykologin) så är inte de där figurerna som pusslar någon vidare syn. Pusslet har varken framtid eller historia. Det bara kräver att bli lagt på sin platta. Om och om igen.
Klaustrofobi är ett användbart ord. Eller klaustromani?

Krishantering:
Så att man sorterar en kris, så där som med post? Praktisk svensk oförmåga att låta skuggorna djupna tills de betyder någonting.

"Gifter sig":
Det är numera nästan bara bolag som gifter sig, och smaker, och kanske lite tyger och färger och designade hallskåp.

Utmaning:
Motsatsen till att ta skeden i vacker hand? Trodde ni, ja. Numera tar man skeden i vacker hand genom att visa att man kan anta en "utmaning" som passar sig. Det har varit en "utmaning" att göra Perellis make-up, och Kungens efterrätt, och hundfrisyrerna, och bebisgymmet.

Leverera:
Som om alla från författare till schlagersångare var pizzabud eller råvaruförsäljare. Marknadsvarelsens favoritord.

Outsider:
Um. Det har gått lång tid sedan Colin Wilson skrev sin berömda bok som gav outsidern "ett ansikte". Nu räcker det om man har fläskläpp eller mjöl i ansiktet, tycker om sex med handklovar eller har varit inne på torken ett par gånger.

Ge något "ett ansikte":
Gör inte det. Behåll det ni har kvar av det.

Kritik av den jaglösa poesin

Det är lite förvirrande faktiskt. Ena dagen (26/3) framträder Hanna Hallgren som recensent i Aftonbladet, i en text full av superlativer hyllar hon debutanten Helena Granströms essäbok "Alltings mått" (nej recensionen finns inte på nätet).
"Granströms essä spänner över vida tematiska fält. Det handlar om språk, kropp, teknik, fysik, kapitalism och pornografi. Det handlar om västerlandet och patriarkatets premierande av blicken (det penetrerande sinnet). Om vetenskapsmannen som pornograf. Om det tråkiga dödläget mellan subjekt och objekt; att se och äga och betittas och ägas. /.../ Alltings mått är en enastående text."

Nästa dag (27/3) återkommer Hanna Hallgren på Aftonbladets kultursida, men denna gång är det hon själv som blir recenserad. Och inriktningen i hennes egen bok (kategoriserad som diktsamling) verkar för övrigt ha ett visst släktskap med Helena Granströms.
Recensenten denna gång är Hanna - Nordenhök. Och nej, jag anspelar inte på något så ytligt som namnlikheten mellan recenserad och recensent, det finns också en djup införståddhet i Hanna Nordenhöks recension som jag finner problematisk. Hon tycker boken är så bra så att hon finner inte ord för det.
"Jag tänker att litteraturkritiken på sätt och vis saknar verktyg för den här typen av hypermodern dikt, att den är föråldrad, lite dum, i förhållande till delar av samtidspoesin, och att det är ett växande problem. Detta är samtidigt en självkritik och en fråga jag tycker Hallgrens bok faktiskt reser. Flera gånger stannar jag upp i arbetet med den här recensionen med en akut känsla av att detta är dikt som kräver en läsart som ännu inte har uppfunnits."

Det är dock, som antytt, inget fel på den teoretiska införståddheten hos recensenten. Så här börjar recensionen (som inte heller den finns att tillgå på nätet, men kolla gärna på biblioteken):
"'Jaget är en hägring', sade Jacques Lacan. 'Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom' lyder titeln på Hanna Hallgrens nya diktbok. Två besläktade utsagor, av detta gör Hallgren ingen hemlighet - Lacan är en av många influenser i boken, ofta närvarande genom insprängda, direkta eller bearbetade citat.
Hallgren har i sitt tvärvetenskapliga projekt om 'det transversala språket' varit sysselsatt med att undersöka gränser mellan vetenskapens, poesins och litteraturkritikens stilarter. Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom är en del av det arbetet, liksom en kommande avhandling om lesbiska feminister under 1970- och 80-tal. Och boken är mycket riktigt ett slags praktiskt omsättande av Hallbergs teoretiska utgångspunkter. Det handlar om jaget som föreställning, och föreställningens olika våld". (jämför Hallgrens egen recension av Granström!).

Boken heter alltså Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. Det kan vara ironiskt menat, men ingenting tyder på det. Om detta - och den jaglösa poesin i stort - vill jag säga följande:
Alla människor har ett jag (såvida de inte aktivt har börjat montera ner det i mystikernas efterföljd) som är fullt av passioner, smärtor och drivkrafter. Jag tror inte att jaget försvinner bara för att man sätter sig ner och skriver poesi med jaglöshet som ambition (jämför exempelvis Hallberg och Tunedal). Tvärtom smyger det sig in bakvägen.
Hallgren säger (i boktiteln) att jaget är en sinnessjukdom. Sanningen är den motsatta. Människor utan fungerande jag riskerar att bli sinnessjuka eller har redan blivit det. Det är den hemska sanningen, som jag tvivlar på att samtida litteraturteorier kan göra någonting åt.
Till Hanna Nordenhök vill jag säga: Skriv bättre recensioner, det ska nog gå att skriva även om den här typen av böcker! Jag har själv ännu inte läst Hanna Hallgrens bok, jag har dock läst utdrag i Tunedals och Hallströms språkmaterialistiska Lyrikvännen! Och den teoretiska utgångspunkten är mycket tydligt skisserad även i din recension. Jag vill tillägga att om DN och Aftonbladet som hyllar den här typen av diktsamlingar verkligen trodde på själva poesin i dem så skulle de publicera utdrag så att publiken själv fick bedöma verkets kvalitet. Av någon anledning vågar eller vill de inte det.
En mer impressionistisk Nina Lekander-recension av Hanna Hallgrens bok finns i alla fall tillgänglig på nätet. Men bilden föreställer inte Hanna Hallgren utan Johanna Nilsson, om jag ser rätt. Förvirringen forsätter alltså.

Uppdatering: Hanna Nordenhöks recension av Hanna Hallgrens bok går nu att läsa här.

Maja Lundgren-debatten ännu ett varv

00TALS seminarium Den sanna litteraturen, som ägde rum i onsdags, kom att handla en hel del om Maja Lundgren, fast länge utan namns nämnande.
Framåt mitten av diskussionen var enligt vad jag uppfattade 3 av 5 paneldeltagare (Annina Rabe, Maria Schottenius, Stephen Farran-Lee) ense om ungefär följande:
Att förlagen och författarna måste tänka sig noga för innan de publicerar böcker med "snaskiga avslöjanden" om namngivna personer. Detta för att undvika en situation som i USA där förlagen blir stämda till höger och vänster. Och även för att undvika att skada människor.
De flesta förstod väl vid det här laget att Madeleine Grive och paneldeltagarna syftade på Maja Lundgrens "Myggor och tigrar".
När publiken släpptes in i diskussionen ställde jag därför en direkt fråga:
Vilka i panelen anser att "Myggor och tigrar" inte borde ha getts ut?
Den enda som gav ett rakt svar på den frågan var Aris Fioretos. Han menade att det var rätt att ge ut boken, fast det var "synd att det skulle behövas".
Maria Schottenius kommenterade att det var en "problematisk utgivning" och att "förlagen får in så många manus så allt behöver inte ges ut".
Stephen Farran-Lee hänvisade återigen till etiken, att förlagen noga måste tänka över en sådan utgivning, så att de inte blir tagna på sängen av reaktionerna.
Johan Cullberg sa att det var en värdefull bok - han kom att tänka på Strindbergs "Inferno" under läsningen - men att man måste väga detta mot den skada den gör.
Det ifrågasattes också om boken är sanningsenlig i alla stycken, till exempel av Daniel Suhonen som satt i publiken.
Det som stannar kvar hos mig efter debatten är framförallt det önskemål om självcensur hos författare och förlag som speciellt Maria Schottenius gav uttryck för. Tidningarna har ju en reglerande instans - antar att hon tänkte på PO - medan förlagen enligt henne saknar en sådan. För att undvika yttre censur ska författarna följaktligen censurera sig själva!

Glad Påsk!

Raderna

Man går till någon och tänker: "Jag ska berätta det här för honom." Men varför det? Tanken är att man ska känna sig lättad när man har berättat det. Och det är därför man mår dåligt efteråt - man har lättat sitt hjärta, och om det är något verkligt tragiskt och hemskt så blir det inte bättre, det blir värre - den exhibitionism som leder till bekännelsen har bara gjort olyckan värre."

Philip Roth
Ur Amerikansk Pastoral,

Gott råd i bloggosfären, och andra sfärer. Undantag; de bästa vännerna.

Två diktsamlingar på stora förlag

Att säga att Hanna Nordenhöks "Hiatus" är en skrifttematisk diktsamling är att göra ett understatement. Här några citat ur boken:

"att skriva löser ingenting"

"Det man vet, skriver man inte."

"Jag skriver ingenting."

"Jag skriver ner klockslaget."

"Kanske skriver jag mig bara in i en
meningslös sorg."

"Allt man skriver är sant."

"Jag vill inte skriva leva
lossna dö."

"Jag kan inte dö medan jag skriver"

"Jag skriver på morgnarna igen."

"Vad vill dig skriften."

Utöver dessa lossryckta rader kan man hitta ett antal rader på temat "språket", "att säga", "att tala" osv.
Raderna om ett jag i en igenkännbar, yttre verklighet finns där, men de är ytterst få:

"jag kissar, jag röker, jag går runt"

"jag sitter på balkongen"

"jag sover, jag dricker kaffe, jag älskar dig"

"Jag ser ut över husen, fönstren blänker, träden. Min hand. Är
bara. Här. Rörde sig. Redan."

"Jag lyfter kaffekoppen, jag är lycklig."

Jag citerar lösryckta rader, men faktum är att många av dessa rader faktiskt står för sig själva också i boken. Det är sålunda en ytterst fragmentarisk och komprimerad poesi. (Samlingen omfattar i sin helhet endast omkring 300 rader.)
Man kan säga att den kretsar kring det mest basala, dikterna handlar (förutom om att skriva) om att börja och sluta; allting står vid en punkt som innebär antingen födelse eller död, och detta tillstånd förknippas på något sätt med skrivandet.
Detta antyds redan i det inledande citatet av Hélèle Cixious: "Jag skriver och du är inte död". Det visar sig vara en nyckelmening.
Titeln "Hiatus" betyder (inom fonetiken) vokalmöte, det har också flera andra betydelser. Förutom att titeln återigen pekar ut en skrift- och språktematik, tolkar jag den i vidare mening som syftande på besvärliga möten som samtidigt innebär avsked.
Det här är faktiskt ingen dålig diktsamling, även om den utsäger ytterst litet. För mig vore det intressant att höra mer om Hanna Nordenhöks tankar kring skrivandet, har inte sett någon sådan artikel. Jag tycker svenska poesirecensenter i vanlig ordning lämnar läsaren rätt mycket i sticket. Pressrösterna kring diktsamlingen på Norstedts hemsida visar i princip bara att diktsamlingen hyllas av skribenter som Anna Hallberg, Athena Farrokhzad och Amelie Björck, samtliga recensenter med vad jag lärt mig urskilja som en likartad poesisyn, för övrigt. Dikternas art problematiseras för lite. Ärligast eller åtminstone mest givande i sin recension
är Amelie Björck, som påtalar diktsamlingens förmodligen mycket stora beroende av förebilden Hélène Cixious. För en sak är klar, en sådan här debutdiktsamling - även om den också har vissa personliga förtjänster - skriver man inte utan att vara väl förberedd och påläst i mötet med andra författare.

Angående svikande svenska poesirecensenter: Varför har ingen recensent påtalat Helena Olssons uppenbara beroende av den unga Eva-Stina Byggmästars dikter i sin debut Ekorrar Monolit You!. Hon döljer det inte själv i varje fall, se dikten "Eva stingslig och söt!"

Det finns två läger i svensk litteratur - det här är ett av dem

Hur ofta publicerar Expressens kultursida en recension på nästan 7.000 tecken? Ytterst sällan, skulle jag tro. Men när det är dags att recensera deras egen medarbetare, Anders Johansson, då finns det hur mycket spaltutrymme som helst.
Recensionen - eller hyllningsartikeln - skriven av DN:s Malin Ullgren är nästan stissigt (ett av Ullgrens uttryck) angelägen att vara till lags. Artikeln pendlar mellan slangord och högintellektuella uttryck på ett synnerligen nervöst sätt, som antar jag ska vara ägnat att bryta ner alla åtskillnader i linje med Anders Johanssons och Deluezes tänkande.
Böcker från Glänta Produktion har på sistone uppmärksammats stort, kanske är de det nya Bonniers? För någon vecka sedan (12/3) skrev Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet om Meira Ahmemulics bok City of Names (finns inte på nätet) i en artikel som över huvud taget undvek att nämna vad det handlade om för slags bok, utan i stället gjorde en slags införstådd "simulering" av bokens stilart och sätt att ställa upp sina texter. Det enda som framgick var att det handlade om arkitektur. Gårdagens recension av City of Names i DN av Stefan Jonsson var betydligt mer informativ, men inte heller den finns på nätet. Och i gårdagens Aftonblad anklagade Magnus William-Olsson Anders Johansson för att vara "välkammad" - om det nu är en anklagelse.
Själv försökte jag få tag i Anders Johanssons bok "Nonfiction" efter att ha läst dessa artiklar. Stockholms mest välsorterade bokhandel Hedengrens hade inte fått in den, inte heller sett till den. Okej, jag lyckades bättre på Akademibokhandeln. Men kontentan är - återigen - att böcker kan vara mycket stora kultursideshändelser, fast de knappast ens existerar i sinnevärlden eller går att få tag på. Utgivningen av "Nonfiction" blir därmed en virtuell händelse i linje med Johanssons estetik. Ju mindre försäljning desto bättre, eller som Aase Berg skriver i senaste numret av 00TAL, all storsäljande litteratur är "opium för folket". Gäller det även exempelvis J. D. Salingers Räddaren i nöden?

FOTNOT: Rubriken anspelar på ett uttalande av en redaktör för tidskriften Glänta under en tidskriftsbiennal i Luleå 2004.

Eller?

"Heterosexuell" har blivit ett skällsord, ungefär som "borgare" på 70-talet.

Korruption

I gårdagens Expressen hyllar Linda Skugge en bok som är utgiven på hennes eget ägandes bokförlag/företag Vulkan.

Självbiografisk på fel eller rätt sätt?

Det nya nr 26 är det bästa nummer som 00TAL givit ut på väldigt länge (nu kommer ju tidskriften ut kanske en gång om året, så det tidsmässiga avståndet till det fina Mare Kandre-numret är redan stort). Jag tror också jag vet varför. Därför att 00TAL här för en gångs skull förhåller sig ambivalent till ett kulturellt samtidsfenomen, nämligen i det här fallet den självbiografiska eller självbekännande litteraturen.
00TAL har annars en ganska irriterande vana att nästan alltid stryka den litterära samtiden medhårs. Det har väldigt sällan hänt att tidskriften förhållit sig – på ett djupare plan - kritisk till någonting inom samtidslitteraturen. På 80-talet försvarade man den nya generationen av postmodernistiska författare mot alla angrepp, på 90-talet och även under det gryende 00-talet var det ”novellboom” och kortprosa som gällde. Senare en mer öppen och svårbestämbar hållning, med en försiktig orientering mot språkmaterialismen.
Tidskriften började annars sin bana – under namnet 80-tal – med ett manifest för den ”socio-sensu-fantastiska litteraturen”, i den ”fantastiska” latinamerikanska romanens efterföljd. Just den här inriktningen blev det sedan inte mycket av, men udden var i alla fall tydligt riktad mot det socialrealistiska svenska 70-talet, eller som Madeleine Grive själv säger i inledningen av intervjun med Agneta Klingspor i det senaste numret:
”På slutet av 70-talet, när Agneta Klingspor debuterade med 'Inte skära bara rispa', filade jag och den övriga redaktionen för blivande tidskriften 80TAL på ett manifest som riktade sig mot socialrealismen. För mig var 70-talets bekännelselitteratur konstlös med sitt direkta tilltal och sin ofta obearbetade, slarviga prosa.”

Ja, det gäller att vara självbekännande på rätt sätt, och här kommer den ovan omtalade ambivalensen in. Madeleine Grive har kommit fram till att Agneta Klingspors författarskap är konsekvent och intressant; däremot tycker Grive av för mig diffusa anledningar desto sämre om några av de under senare tid aktuella självbiografierna. Eller handlar det inte helt enkelt om en vilja att fördöma Maja Lundgren och ge henne ytterligare några myggbett?
Så här skriver Madeleine Grive i sin ledare ”Paparazzilitteratur och minnesfobier”:
”[H]ur stor ska en författares frihet få vara när det gäller att publicera uppsåtliga elakheter och osanningar om nu levande människor? Att under förespegling att det är sant hitta på snaskiga historier om människor författaren i fråga råkar ogilla utan att samtidigt också hitta på nya namn? Hur stor ska ett förlags frihet tillåtas vara när det gäller att göra ekonomiska vinster på att publicera medvetna lögner om andra människor? Tillför nämnandet av verkliga namn några estetiska kvaliteter? Och är det etiskt rätt att använda dem? I vems ärenden går denna sorts böcker?”

Hör ni upprördheten? Madeleine Grive går verkligen igång på detta, och det tycks mig som om något outsagt ligger i botten. Jag kan inte förstå annat än att hon syftar på Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” och att hon tar helt avstånd från den utifrån information från någon tredje part som figurerar i den boken och som till Grive har sagt att skildringen är helt och hållet osann. Jag anser att Grive borde lägga korten på bordet och skriva rent ut vad hon syftar på; hon uppträder själv oetiskt genom att inte nämna bakgrunden till sitt utfall i ledaren, som annars framstår som ett stickspår i den större diskussionen om självbiografier, svenskt och internationellt.

Personligen är jag väldigt intresserad av autenticitet i litteraturen (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som självbiografisk litteratur), jag tycker att den har ett högt värde alldeles oavsett tidens skiftande konjunkturer, därför intresserar mig det här numrets diskussioner högeligen trots de invändningar jag kan ha i en del fall.
Jag har också följt en stor del av Agneta Klingspors författarskap, jag delar uppfattningen att hon är värd att uppmärksamma, och att 00TAL skickar ut hennes roman "Går det åt helvete är jag ändå född" med tidskriften är bara att beteckna som en välgärning.

En orättvis betraktelse över ett gängse sätt att läsa dikt

I tisdags var det utgivningsfest för 00TAL:s nya nummer (som verkar läsvärt). Först filmvisning, därefter uppläsning av Jenny Tunedal ur hennes kommande bok "Kapitel Ett", därefter av Hassan Loo Sattarvandi ur "Still". Och jag blir sittande med en fråga, som är svår att komma bort ifrån:
Varför läser 99 av 100 etablerade, yngre poeter på detta tonlösa, opersonliga sätt som nu även Jenny Tunedal gav prov på?
Jag frågade faktiskt en annan yngre kvinnlig poet om detta en gång. Förklaringen var att man ju "inte vill läsa som en skådespelare". Dessutom framgick det att Katarina Frostensons sätt att läsa var hennes ideal. Och ja, här finns förmodligen upphovet på svensk botten till denna lässtil, som ju också understöds av de litteraturteorier som är i svang i tongivande kretsar; poeten dekonstruerar så att säga sin egen röst redan innan den tillåts framträda.
Resultatet blir en slags poesi som i både uppläst och skriftlig form saknar - eller åtminstone vill sakna - subjekt (i en så djupt personlig konstart som poesin!), den saknar därmed också känslomässigt centrum, och förmår knappast uttrycka vare sig smärta eller glädje; fraseringen och betoningen är vanligtvis jämn och likartad, nästan raktigenom hela dikten. Tonlöst, som sagt, och nollställt. För mig är det en självmotsägelse med en nollställd poesi som frivilligt avsäger sig så mycket av poesins uttrycksmedel. När en sådan läsart bildar skola så skadar det poesins utveckling, poesin hotar att tappa kontakten med sina egna rötter i det känslomässiga, subjektiva, sjungande uttrycket.
Vad har Jenny Tunedal visat av poetisk begåvning som kvalificerar henne till den position hon har i dag? Kan någon berätta det för mig.
Det hon skriver är genomsnittlig poesi, ett genomsnittligt uttryck för nivån på svensk poesi i dag. Knappt en rad som står ut eller griper tag.
Hassan Loo Sattarvandi? Jo, han läste lite stapplande i vissa partier, höll på att komma av sig några gånger, men uppläsningen gav ändå ett genuint intryck, och visade varför "Still" blivit en uppmärksammad bok.

Våra främsta samtida lyriker, del 2: Leonard Cohen

Det här kan vara en av de bästa diktsamlingar jag läst, sedan den tid då Bruno K. Öijer, Roger Skjöld och Spike Milligan skakade om mig. Det finns fortfarande poeter.

Åldrandet och ångesten rullar ut en bönematta inom synhåll för erotikens tempel. Ja, sådan är scenen i Leonard Cohens senaste bok.

Book of Longing rymmer många komprimerade (om än svåröversatta) livsvisdomar, men det är ingen visdom man bär med sig i en kappsäck direkt, utan något som måste prövas och genomlevas. Livsirritationens gruskorn har skapat en pärla, men g-d vet hur den egentligen smakar?

"Jag fann aldrig flickan
Jag blev aldrig rik
Följ mig"

(Leonard Cohen, september 2003)

Våra främsta samtida lyriker, del 1: Spike Milligan

I Sverige är väl Spike Milligan (1918-2002) mest känd som komiker och filmskådespelare, i den mån han alls är känd.
I Storbritannien var och är han mer erkänd som en kulturpersonlighet i sin egen rätt.
Han var väl någon slags mångsysslare åt Tage Danielsson-hållet. Men framförallt, för mig, var han en stor lyriker. Och det säger jag, trots att jag (hittills) bara äger en diktsamling av honom, Open Heart University, från 1979.
Spike Milligan skrev en begriplig, men samtidigt förrädiskt enkel lyrik. På Wikipedia står det att han led av bipolärt syndrom och skrev seriös lyrik under sina depressioner. Det känns lite nedvärderande, men låt gå för det. Jag skulle snarare formulera det som att dikterna i sig själva är bipolära, rymmer allvar och humor i samma kärl, varje gång i en ny unik blandning. Dikterna är ytterst personliga, publiceras ofta handskrivna och med en illustration av dottern Laura Milligan.

Spike Milligans dikter är i nivå med det bästa av Leonard Cohen, med vilken han för övrigt har vissa stildrag gemensamt. Cohen i sin tur är i nivå med Heine och Goethe, vågar jag påstå.

Helena och jag, på kvinnornas dag

Ingen demonstration, inget litet genusföredrag, och inget upptrappat könskrig. Bara Helena och jag som äntligen bestämde oss för att träffas och äta middag. Satt och frös i draget från den ständigt öppnade dörren och åt vansinnigt god mat på "En grek till" (Folkungagatan). Jag åt lammfilé och Helena, som är mer etiskt belastad, åt friterade grönsaker med satziki.

Vi pratade om böcker. Mest om våra egna. Inte några födslovåndor direkt, utan mera sånt där torrt resonemang om när man gör för mycket, eller för litet, och att man kan städa för mycket, eller döda för få saker.

Två vänner, kvinnor, som talar om sin produktion. Och lite annat tjafs. Om jobb. Om pengar. Om villkoren. Om vådan av distraktioner,(TV, nätet). Och om hurvida det är värdefullt med synonymlexikon eller ej. Helena är för, jag är likgiltig.

Sådan var vår kvinnodag. Och det är uppmuntrande.

Uppmuntran av annat slag, hördes klockan halv tolv vid Stureplan när jag åkte hem. Kvinnor med, var det svarta, fanor? I alla fall mycket svarta kläder. Rop och röster och barnvagnar i mörkret under svampen.

Anarkistiska ungfeminister? Who knows. Men det såg på något sätt så ensamt ut, i skuggan av profitmogulernas hus.

Raderna

Inte bara fattigdomen bör avskaffas,
rikedomen är också passé. En dinosaur som låtsas vara elegant. Därav allt det tillgjorda yttre prålet.

Aktuella återblickar på Millesgården

Lite i skymundan av de stora och uppmärksammade utställningarna på Nationalmuseum med Henri de Toulouse-Lautrec och Moderna Museet med Andy Warhol, pågår en mycket intressant utställning på Millesgården.
Det är konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åström som har satt samman "Tänd mörkret! Svensk konst 1975-85", en fortsättning på deras utställning "Hjärtat sitter till vänster", som skildrade den närmast föregående tidsepoken.
För mig är det här en utställning och en tidsepok som jag genast känner mig hemma i. Titeln, "Tänd mörkret", anspelar på Carsten Regilds berömda "svarta glödlampa" som blivit en slags vinjett för utställningen. Den utgjorde också omslagsbild till intervjuboken "Nya tider, nya änglar" (Cavefors, 1976) där bland andra Bruno K. Öijer medverkade. Redan med detta anslag kommer vi alltså rätt in i epoken, med en tydlig koppling mellan litteratur och konst, där täta band skapades mellan poeter och konstnärer i vad som var sin tids avantgarde.
Hur ska man då definiera 70-talets konst? På många sätt stod 70-talet i motsats till 60-talet, samtidigt fanns det en kontinuitet i och med att den politiska vänsterrörelsen levde vidare i nya former, men mer underjordiskt och i många fall lierat med tidens avantgarde. Många av de medverkande konstnärerna fick utkämpa ett slags tvåfrontskrig, dels mot de på vänsterkanten som krävde en mer entydig och renodlat politiserande konst, dels mot det borgerliga etablissemang som skydde den här skitiga sammanblandningen av politisk medvetenhet och avantgardistiska uttryck. Jag tror att den här svåra, hemlösa positionen födde en känsla av utsatthet, som över huvud taget var utmärkande för många under den här tiden. Kapprustning och atombombshot, Berlinmuren, hotande undergång, samtidigt en ångestfylld vitalitet... är några saker som var utmärkande för 70-talet. Jag själv sökte mig till den här konsten och såg den som ett löfte om frihet, men ett underjordiskt sådant, något som för min egen personliga del inte skulle komma att infrias förrän flera decennier senare.
Så här försöker Ola Åstrand fånga det komplexa 70-talets tidsanda i förordet till utställningskatalogen genom att räkna upp olika tidsfenomen:
"Vi minns den här tiden genom många fenomen, händelser och företeelser: ABBA, disco, Dr Krall, Funtime, ETC, BZ, husockupationer, RAF, punk/postpunk, Berlin, New York, Thatcher, Reagan, saxofon, persienner, nätstrumpor, "noir", oljekris, Jane Fonda, spleen, cigarettrök, kärnkraft, kapprustning, arbetslöshet, Framstegspartiet, 50-tal, Fassbinder, Herzog, Wim Wenders, Peter Handke, Falklandskriget, ryska ubåtar, stormakter, Bladerunner, Mad Max, Apocalypse Now, syntare, Magnum Bonum, skateboard, Face och i-D, Grandmaster Flash..."

För mig är Carsten Regild den här epokens främsta konstnär, tyvärr är han - utöver glödlampan - representerad med ganska svaga verk på utställningen. Bland andra medverkande kan nämnas Gittan Jönsson, Eva Zettervall, Wallda-gruppen (Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund), Petter Zennström, Margareta Renberg, Leif Elggren, Ivar Södergren, Kristina Abelli och Joakim Pirinen.

I en intressant recension i Stockholms Fria Tidning skriver Jacob Kimvall att "[e]n hel del av verken känns utan tvivel daterade" och att något annat knappast skulle vara att vänta av "en epokutställning som enligt arrangörerna själva främst syftar till att lyfta fram konstnärer som de menar med tiden hamnat lite i bakgrunden".

Jag är inte ense om det synsättet. Jag tycker styrkan i utställningen ligger just i att det här faktiskt var sin tids avantgarde; i motsats till dagens s.k. avantgarde som redan kommit till makten, som sitter i alla topp-positioner och därigenom i stort sett tömts på sin kraft. De här verken har kvar sin laddning, de vibrerar fortfarande av återhållen energi.
Utställningen finns kvar på Millesgården t.o.m. 30 mars och fortsätter sedan till Växjö konsthall.

För eller emot att föra debatt?

Per Wirtén gick ut för någon vecka sedan i Expressen och efterlyste mindre av konsensus, mer av debatt och meningsskiljaktigheter på kultursidorna. En ganska självklar efterlysning, för den som följt de svenska kultursidorna under senare år! Bidragande till den påfallande samstämmigheten han påvisar - inte bara mellan olika tidningars kulturredaktioner utan också inom respektive kulturredaktion - är naturligtvis den snäva rekryteringsgången för kulturskribenter. Det är en avsmalnande tratt som tidningarnas kulturredaktioner rekryterar ifrån, åtminstone när det gäller litteraturbevakning. Först har vi alla litteraturstudenter i landet; de får inte skriva i tidningen. Sedan har vi alla som målmedvetet siktar på litteraturstudier och skrivande; de får fortfarande inte skriva i tidningen. Sedan har vi alla som blivit doktorander i litteraturvetenskap, gått igenom en rad skrivarkurser och som dessutom börjat ha manus ute på olika förlag. De utgör rekryteringsbasen. Det rör sig om 20-30 personer med oftast väldigt likartade åsikter om vad litteratur är. Vanligtvis rör det sig om personer som har lärt sig att använda litteraturteorier - inte för att öppna upp litteraturen, utan för att ta kontroll över den. Resultatet blir en synnerligen intetsägande och feg litteraturbevakning, där den personliga lidelsen fullständigt trätt i bakgrunden. Vem är den senaste autodidakt som rekryterats till kultursidorna? Förslagsvis: Håkan Sandell. Men hur ofta får han skriva i svensk press, bortsett från Aorta?
Nå, Anders Johansson gick i svaromål efter några dagar i en märklig artikel där han hävdade att det är omodernt med debatt och olika åsikter. Ja, är det inte det han säger?
Mest stendött hittills är dock Jan Eklunds inlägg i gårdagens DN (finns inte på nätet). Under rubriken "P.S. till en inställd debatt. Sänk volymen och läs på" skriver han bland annat så här, med en passning till Per Wirtén:
"Om konsten och kulturen har Wirtén inget att säga. Jo, han gillar inte Boklördag. Oförarglig konsumentjournalistik, bara presentationer och värderingar, rentav köpt av kulturindustrins marknadsavdelningar.
Löjligt. Vi ska fortsätta presentera och värdera. Intervjua och recensera. Korkhögern och tokvänstern får drabba samman i någon annan arena."
Jan Eklunds (ansvarig för Boklördag) svar är osannolikt torftigt. Som vanligt ges bilden att DN är helt och hållet ofelbar. Några seriösa svar till tidningens kritiker ges i princip aldrig. DN stärker för mig sin ställning som arrogant kultursidesmonolit.
Under tiden försöker Peo Rask förgäves komma till tals med DN Kultur i en synnerligen vettig och berättigad debattartikel. Men ingen (?) bryr sig om vad som skrivs i lilla Tidningen Kulturen, övriga kultursidesläsare ska i alla fall inget veta.