2006-12-31

Adjö, det gångna året!

En förhoppning inför kulturåret 2007 är att färre halsstarriga farbröder tar upp mindre av utrymmet på kultursidorna. Jag tycker detta är bevis nog för att det liksom behövs fler av typen Aase Berg än av arketypen Lars Gustafsson. Med detta sagt hoppar jag från klippavsatsen 2006 och landar förhoppningsvis i eskapismens Nangilima. 2007: a splendid year of glorious defeat!

Hallå, har ni läst Chlebnikov?

Achmatova, Tsvetajevna, Mandelstam, Majakovskij, Pasternak - de har alla korsat mina vägar, nu och då. Silveråldern i rysk poesi, experimentens och förtvivlans generation. Men mitt i poetgrupperingarna fanns en enstörig typ; Chlebnikov: "När revolutionen kom drog han sig undan tidens larm och vandrade ensam med sin dikt på Kaukasus sluttningar och i det Persien som länge lockat honom med sin medeltida mystik. "(citat ur Rysk Poesi 1890 -1930, FIBs Lyrikklubb 1972).
Ja, och Persien blev Iran och hur det gick med revolutionerna vet vi. Men Chlebnikov håller för tuggandet av tidens tänder. Här några rader ur hans långa dikt "Menageriet" från 1909:

"Där örnen sitter med nacken mot människorna och blickar in i väggen med egendomligt utspärrade vingar. Tror han sig sväva högt över bergen? Eller ber han? Eller har han det för varmt?
(...)
Där den svarta sälen hoppar omkring på golvet och stöder sig på de långa bakbenen och rör sig som en människa instoppad i en säck och liknar ett gjutjärnsmonument som plötsligt överraskats av en glädje som inte går att hålla tillbaka.
(...)
Där käkarna på den vita, höga, svartögda laman och på den platthornade, låga buffeloxen och på alla de andra idisslarna rör sig monotont åt höger och vänster som i det politiska livet.
(...)
Där de långnäbbade, kallt blåögda måsarna med sina googles liknar internationella affärshajar, något som bekräftas av deras medfödda konst att i flykten snappa åt sig den mat som kastas till sälarna.

................................................................................................................

Men 20 sidor Chlebnikov i en antologi är allt jag har i bokhyllan. Finns det andra svenska översättningar? Berätta den som vet!

2006-12-25

Dogge Doggelitos tre vise män

För att jag nästan inte köpte någonting alls slapp jag ATTACKEN MOT MITT KONTOKORT, slapp också HÖGT BLODTRYCK HOS TOMTAR, och SLÄKTEN STRESSAR OSS, samt bidrog knappast alls till handelns omsättning på REKORDHÖGA 52 MILJARDER, eller till GALLSTENSANFALL VANLIGA VID JUL, och undvek konstigt nog också den JULSTRESS (som enligt Dagens Industri) PRESSAR RISKKAPITALISTERNA.

Däremot hann jag lyssna på en keltisk julkonsert från Nova Scotia, och odla min anglofila känsla för Christmas Carols förhöjda med irländsk gusto.
Men mest otippad julmusik direkt ur radion var:Dogge Doggelitos: Heliga tre Kungar. En rappare gör egna ljudspår mitt i Venite-Adoremus-köret:
"Vart ska vi gå? Vart ska vi gå?"

Dit där ljuset lyser starkast förstås.

2006-12-21

BOFH, del 24

Sven skickade just en länk med rubriken: jag vill va en lemur

uppdatering 2006-12-22:

"Men du får inte säga att jag skickade den nu!" sa Sven nyss till mig. "Det här med cats and racks har ju exploderat och då verkar ju jag bara som en trendråtta och inte som den föregångare jag egentligen är."

Så härmed erkänner jag att jag egentligen inte alls fick den där länken från Sven i går – i själva verket så har den legat i min mailbox JÄTTELÄNGE.

Jag håller med Klara!

I Kristian Lundberg-affären håller jag helhjärtat med Klara på Fantasin-bloggen!
Och nej, jag tror varken jag eller Klara föredrar "deckarförfattaren framför poeten" genom vår ståndpunkt. Ja, detta sistnämnda var en passning till Roberth Ericsson här nedan.

2006-12-20

Per Kirkeby på svenska

Julbarnet - nej,förlåt - julboken har kommit. Nedkomst: Glädjande.
Den danska konstnären Per Kirkeby som även gett ut ett 60-tal böcker kommer nu ut på svenska med HANDBOK, essäer och dagboksblad om konst.
Översättning och efterord: Gabrielle Björnstrand.
Officiellt utgivningsdatum cirka 8 Januari 2007.

(Konst-)intresserade kan kontakta Ellerströms eller använda snigelmetoden:
Ellerströms, Fredsgatan 6, 222 20 Lund, telefon: 046 - 32 32 95

2006-12-19

Kristian Lundberg spikas upp på korset av en uppretad pöbel

Det anstår väl en blogg som handlar om litteratur att säga åtminstone något om det "Kristian Lundberg-debackel" som följt på hans kritiska klavertramp i Helsingborgs Dagblad den 10 december. Idag läser jag att poeten uppenbarligen fått sparken från tidningen, med hänvisning till att man på redaktionen inte längre "hyser något förtroende" för den person som skrivit om litteratur i halva sitt liv utan att ha orsakat några större skandaler. Fram tills nyligen, då.

Vad är det nu den gode Lundberg har gjort?, frågar man sig osökt. Jo, han har skickat fel version av en samlande recension över höstens sedvanliga flod av deckare (eller "spänningsromaner", för att använda en förskönande eufemism) till sin redaktör. I detta utkast har han sågat en ännu inte färdigskriven bok av den uppblåsta göteborgsjournalisten Britt-Marie Mattson. Märk väl: det är alltså inte ens ett betydelsefullt författarskap han har givit obefogad kritik, utan en dussinförfattare i en tämligen umbärlig genre. Men ändå: ett misstag är begånget, även en usel författare förtjänar en uppriktig bedömning. Det inser självklart Lundberg också.

Vad som i mina ögon förefaller mer obefogat än att ge negativ kritik åt en oskriven bok är att skicka aggressiva mejl till en kritiker som faktiskt erkänt sitt misstag och därtill bett om ursäkt offentligt både en och två gånger. Jag blir verkligen illa berörd när jag läser Lundbergs avbön i gårdagens HD apropå att han inte längre är önskvärd som kritiker i tidningen. Har man inte sett prov på osmaklig drevmentalitet förut bör man ta tillfället i akt nu. 200 mejl med mer eller mindre förtäckta hot, som Lundberg till och med haft vänligheten att svara på! Det hade jag aldrig i livet gjort, det kan jag lugnt säga, men så är jag inte heller Kristian Lundberg. Vad man kan hoppas på i fortsättningen är att någon med större inflytande än undertecknad träder fram till Lundbergs försvar, och påpekar skamlösheten i det oproportionerliga hat som riktas mot en av Sveriges mest rutinerade kritiker och egensinniga poeter - och det för ett misstag som i grund och botten bara är gratis publicitet åt en oförtjänt författare.

2006-12-15

Sturm und Drang över tid och rum

I samband med arbetet på ett nytt nummer av tidskriften Aurora har jag fått skäl att plocka fram Goethes "Väst-östlig divan" i svensk översättning av Martin Tegen ur bokhyllan (egentligen, ur boktravarna). Och återigen slår mig dessa rader ur Missmodets bok:
"Du väsnades med genialiskt vilda
demonkamrater i din ungdoms vår,
men sedan ändrar du med tiden spår
och närmar dig de de vist gudomligt milda."


Redan när jag läste dessa rader första gången fann jag någon slags både stilistisk och innebördsmässig släktskap med nedanstående dikt:
"minns oss
rånare i blått hår
rånare vaccinerade mot upptäckt
stackars mörker,
vi lät dej gå runt och knacka dörr"

(dikten "Vesuvius" ur Öijers Giljotin)

Visst är det löjligt hur dikter ibland kan prata med varandra genom århundradena, helt oavsiktligt, det är kanske bara jag som tycker att just dessa dikter lyssnar till varandra med röster på en jämlik nivå.

2006-12-14

Obotlig lust att försvinna.

Variant I

Och vad gör jag här på just den här platsen just nu och varför? Varför talar någon till mig om att det drar eller drar ihop sig eller borde kunna vara klart nästa vecka, nästa månad, nästa år, eller nåt annat utan vidare drag.

Var är kamelerna, riporna, renarna, skraken och uttern? Och vem är hon som står här och trampar otåligt framför samma gamla dator som hänger sig? Hon som verkar lite utmattad av administration, redigering, bullerborrmaskin-ombyggnadshus, estetisk-politisk mission och egna deadlines och som inte på tre månader lyckats packa ner sina onödiga grejor till källaren, sälja sin antika matta, ge bort jugendskåpet till systerdottern och skicka resten till Myrorna? Hon som försummar krukväxter, tvätthögar, vernissager, extrapriser, parties, nyhetssammanfattningar, återvinningsflaskor, föreningsliv, sexuella inviter och andra förmånserbjudanden med samma skärrade känsla av att det finns viktigare saker att göra. Skriva. Måla. Men först bara dra.

Hon som inte känner sig som en människa igen förrän hon får syn på sjövatten, havsvatten, fjällbäckar, flodstränder eller en åtminstone en blågrön bassäng vid Götgatans ökenhorisont?

Hon som drar ett djupt andetag först när hon står och hänger med armarna under det stora pilträdet vid Norrmälarstrand, som hänger med grenarna i samma stil och vänder ut och in på sina torra lövrester. Medan månen stiger upp, rupp, rupp. Och vattnet lyser blekt.

Och vem är hon som varje dag har minst tre ärenden, alla av samma obetydliga dignitet? Som hon dessutom lyckas hänge sig åt arma mänskan; där hon står och tummar på den stora badhandukens feeling innan hon köper den, och prövar gummistövlar i tre affärer, och står i tiominuterskö på Universitetet för en magsinerad boks skull, och ber att få lukta på sejfilén innan hon köper den, och ändå glömmer bort att handla dammsugarpåsar, yllebyxor, allergimedicin, olivolja, lime. Glömmer bort att ringa X. och skriver alltmer kortfattade Sms till Y. samt inga mail alls till Z.

Variant II

Så skönt att sitta här på bussen i värmen av idel obekanta, och så länge resan pågår anonym och ändå en fisk i livets ström. Någon sätter sig bredvid; en vacker människa, med ögon som inte zappar utan ser, och så talar vi plötsligt om det enda stora; kärleken, kortheten, elden; att få göra det man vill. Sen stiger vi av den ena efter den andra och är borta i vimlet.

Variant III

Att gå den långa turen utmed fjällsjön, mellan de småkrulliga juniljusa ormbunksbladen, över sådana skifferstensstränder som Richard Long brukar ställa ut, bort mot uddarna där man ser fem mil bort till de ännu vita bergen. Snögrönt och åskblått och freakvackert.

Men: Va äre om?

Diagnos: En nomadisk genjävel.

Samma som kurragömma: hitta-mig-den-som kan?
Nä, man vill ju inte bli hittad.
Samma som Greta Garbos "I wanna be alone"?
Nä, för man har ju inget direkt påhäng.
Samma som...samma som ingenting.
Inte ens samma som närhets-skräck?
Vet inte. Fråga frigolit-Phil.
Men nej, jag tror inte det.
Inte efter två långa relationer på sammanlagt tjugo år och andra djupa händelser mellan två av motsatt kön. Inte med så starka vänskaper.

Kan man inte bara få vara ifred för att det är vackert?
Försvinna in i den där skogen där skuggorna faller allt längre, och man blir randig som en tiger, en trolska, i grönt och svart. Kamouflagefärgad ända in. Vinden blåser lite. Det blir stilla. Så stilla att man hör gamla svampar falla omkull. Om en stund slutar till o med surret i huvet. Då är det bra. Man är ute ur buren.

En vis, numera död, man som heter Alan Watts har skrivit om den här känslan i en liten bok jag läste på sjuttiotalet: "Cloudhidden Whereabouts Unknown". Läs den, om ni känner igen er. Om inte: Don´t touch this blog! You´re the ones I wanna get away from.

Nä, förresten, jag ska inte vara så där tuff och dessutom på engelska; det finns en annan utväg: Kolla Richard Longs konst på nätet. Han har tagit in de där grejorna från det stora Utanför och ställt ut dem (in dem) i museerna runtom i världen. Och de ser nästan lika fina ut som de som ligger vid Kultsjön i Lappland eller på höjderna i Devonshire. Fast inte riktigt, riktigt så fina.

2006-12-12

Rätt problem, fel lösning

Som i Michel Houellebecqs Plattform, när huvudpersonen kommer fram till att västvärldens män och kvinnor på grund av galopperande narcissism inte längre är förmögna till äkta sex och närhet, när han utifrån den insikten begår felslutet att sexturism skulle vara den enda lösningen på västvärldens sexuella och känslomässiga nöd, hur uppstår egentligen detta ödesdigra felslut? När han själv ändå under romanens gång har hittat en kvinna och en tvåsamhet som avviker från normen av känslomässig ödeläggelse, när han borde veta att detta kan de inte vara ensamma (!) om. Men detta feslut är, tror jag, oerhört vanligt, och sker på många av livets områden.

2006-12-11

BOFH, del 23

(Enter Sven.)

(Jag, Julia, Fjodor och Bobby Jr sitter vid våra arbetsplatser. Kjell befinner sig någonstans i bakgrunden.)

Julia: Heeej, Sven ...

Sven: Det där lät oroväckande. Det var inte så där "Hej! Sven!"

Julia: Jag behöver inte någon hjälp av dig, men du kanske vill ha hjälp av mig?

Sven: Fem tusen spänn är nog det enda du kan hjälpa mig med.

Julia: Ska du betala hyran?

Sven: Nej, jag ska dricka öl.

Julia: Jamen dåså.

Sven: (sätter sig på en stol bredvid Julia) Är den nåt att ha då, den där skärmen?

Julia: Äh, nja ...

Sven: Du är nummer tre i ondska på servern, jag är nummer två och Jesper är nummer ett.

Julia: Jag har bränt fyra gig.

Sven: Då är tio procent gjort. Det är bara nittio procent kvar, det är samma för mig. (får syn på Fjodor på andra sidan bordet) Varför har du blivit så lockig?

Jag: Ja, du har fått långt hår sedan sist.

Sven: Jag tror att han har läst på Myspace att det är trendigt med långt hår.

Fjodor: Jag försöker efterlikna Sven så mycket som möjligt; han är min idol och jag vill se lite konstnärlig ut, som han.

Sven: Om du vill ge mig ett bidrag till en frisör så ...

Bobby Jr: Jag tror det finns ett bidrag där nere någonstans, sax kallas det.

Fjodor: Nu vaknade du till liv! (till Sven) Jag försökte se ut lite som du ...

Sven: (fnyser ljudligt)

Fjodor: Du har ju haft sådana där papiljotter i håret som du har köpt och du var så ute i flera år, men nu är du inne; det är lite som de där hippiegubbarna som har hängt med ända sedan 70-talet, det är samma sak med dig, du ser ut som den där originella konstnären ...

Sven: Hur mycket vill du låna? (för sig själv) Jag undrar hur många år det kommer att ta innan Fjodor kommer ut ur garderoben ...

Jag: (till Sven) Har du haft papiljotter?

Sven: Min mormor såg mig när jag var så här i håret och sa: "Vad fin du är i håret! Har du permanentat dig?"

Fjodor: I tio år har killen blivit trackad, men det här året är hans.

(Sven reser sig upp igen, lägger beslag på min kamera och tar en bild på Fjodor.)

Sven: Å, jävlar vad kriminell du såg ut! (tar en bild till) Den där såg ju bra ut. (och ännu en) Du kanske kan vara lite fotogenique. Titta på Helena med längtansfull blick. På Helena, inte på mig. Titta på Helena, Fjodor. Fjodor! Du har väldigt dålig förståelse för det konstnärliga skapandet.

(Han lägger ifrån sig kameran och beger sig till köksavdelningen där Kjell står och donar med kaffet.)

Sven: Är det dina pepparkakor?

Kjell: Nej, men jag har tagit av dem.

Sven: Jag också, men nu är det frågan om att öppna den andra rullen. (till Fjodor) Är det dina?

Fjodor: (tar ur hörlurspropparna som han just satt in) Vadå?

Sven: Du är väl ingen pepparkaksgubbe?

Fjodor: De står där.

Sven: Ja, de står här. (river upp plasten runt rullen och tar en pepparkaka) Är bolaget öppet fortfarande?

(Sven och Kjell börjar diskutera någon whiskysort som heter något konstigt som de inte tror att jag ska kunna stava till, men namnet betyder "vy över bukten" enligt Kjell. Under tiden pratar jag och Julia om ett bokomslag som hon håller på att göra.)

Kjell: Som att hälla i sig en tjärburk.

Sven: Som att hångla med en askkopp.

Julia: De är lite dumma på det där förlaget; de vill att allt ska vara så lättsmält så det blir ingenting till slut.
 
Sven: (till mig och Julia) Vad pratar ni om?

Jag: Flashiga samhällsproblem.

Sven: Du är ett flashigt samhällsproblem.

(Han tittar på Julias bokomslag och de pratar olika slags kameror i tio minuter: sexton millimeter och åtta millimeter och råfilm och framkallning i Tyskland. Jag passar på att beklaga mig lite över några bilder jag har tagit, som inte blev så bra eftersom jag satt rättså långt ifrån personerna jag fotade.)

Sven: Du vet att du har zoom på kameran?

Jag: Jag har inte hittat den.

Sven: For fuck's sake!!!

(Han visar mig en liten knapp som det står w/t på.)

Sven: Titta! Wide! Tele! Du är galen!

(Han går ut och röker och är tillbaka inom en halv minut.) 

Jag: Det var snabbt rökt.

Sven: Som flickan sa. Nej, ska man ha lite glögg?

Jag: Varför ska du ha det?

Sven: För att det är gott. För att det är jul.

Jag: Det känns inte så juligt när det bara regnar.

Sven: Nej, det är därför man dricker glögg. Dricker man tillräckligt mycket så spelar det ingen roll om det regnar eller inte.

(Exit Sven. Ridå.)

2006-12-10

Ja, vad kan ni förvänta er om Björsten läser Lyrik-o-vännen?

Nya numret av Lyrik-o-vännen är ute!
Det påstås vara inspirerat av Alf Henriksons "Verskonstens ABC" från 1982. Alf Henriksons image var att vara en gammal, vis man som visste allt om det mesta. Redaktionen för O-tidskrift - som alltså varit gästredaktörer för Lyrikvännen nr 6/2006 - vet också allt om det mesta. I övrigt skiljer det sig en hel del.
Att Martina Lowden har encyklopediska ambitioner vet de flesta som följt O-tidskrift eller gluttat en del i recensionerna för hennes nya bok "Allt". Men behovet av att katalogisera allt vetande kan ju också bli en slags maskering för en synnerligen tendentiös rapport om hur allt ligger till. Det blir en slags extremt subjektiv uppslagsbok. Vilket för övrigt gäller delar av Alf Henriksons original! Han uttryckte sig i mina ögon och öron ibland väldigt fördomsfullt och okunnigt om delar av den moderna poesin, eller var det bara den dåliga fria versen han tyckte så illa om? Han spetsade i alla fall till det, minst sagt, se uppslagsordet "poesi" i Verkskonstens ABC från 1982! Alf Henrikson var traditionalist, det vill säga motsatsen till O-tidskrifts redaktion, i alla fall dess ursprungliga kärna bestående av Martina Lowden och Elise Karlsson.
Alf Henriksons implicita höga värdering av "lyriken" som genre motsvaras av en nedvärdering i "Verskonstens ABC" från 2006 som följaktligen gör dubbelt skäl för namnet "Lyrik-o-vännen"! Att ägna flera sidor åt uppslagsordet "poetry spam" men inte en rad åt "poetry slam" visar hur oanvändbar eller åtminstone extremt selektiv som uppslagsbok det här numret av Lyrikvännen är. I stället får vi en antologi med dikter av Malte Persson, Lars Mikael Raattamaa med flera lierade namn!
Där Alf Henrikson exemplifierade uppslagsorden med dikter och brottstycken av dikter från hela traditionen, uppslagsordet "barock" exempelvis med en svensk barockdikt bjuder Lyrikvännen i stället på - Malte Persson. Och varför inte? Smart, ironiskt, vasst, elakt är ju O-tidskrifts signum. Det som saknas får man sannerligen hitta på andra ställen.

2006-12-09

En morot för kulturarbetare

Såg ni möjligen i TV centerpartisten/juristen som förordade att författare - och gissar jag, andra, kulturarbetare - borde vara helt ekonomiskt självgående? För, som juristen sa med sitt omnipotenta småleende: titta bara på min firma, jag måste ju ha kunder, jag måste sälja mina jobb för att det ska gå runt.

Detta sagt i den för Miljardärs-sverige så avgörande debatten om vilka som ska få leva på stipendier och författarpeng. Inte många. De flesta ska nog helt enkelt sållas ut och bort, så där som man gör i jordbruket med halvdana potatisar. Det är förstås en fascistoid kulturpolitik, men det märker man inte när man nu har så bra marknadsflyt att man utan hämningar kan gräva upp den gamla vanliga avunden och främlingsskräcken mot konstiga, olönsamma kulturarbetare.

Den "nya" kulturpolitiken föredrar lyfta och på alla sätt plastikbehandlade kvinnor från Amerika som skriver om rika mänskor på Manhattan, eller kaxiga journalister av underhållningstyp som skriver: "sade han förnöjsamt, "log hon med sänkta ögonlock" och dylik finstilt psykologi.

Var det någon i centern eller alliansen annorstädes som hört hur det ibland går till att författa (eller måla)? Att det tog Joyce - var det 10 år för Ulysses och ännu fler för Finnegans Wake? Att Louise Bourgeois kunde leva på sin konst först vid 80 års ålder efter genomgånget äktenskap och barnafödande. Att Dickens arbetade ihjäl sig på följetongsromaner, liksom Balzac? Att Michelangelo svor och surade under påvestyret.
Och att hur det än gick till så krävde det en något annorlunda insats än att slå i lilla lagboken, sälja tjänster och go by the book.

I själva verket avnjuter hela samhället, hela den s.k. västerländska civilisationen frukterna av 5000 års kulturarbeten. Men det förstod inte den lilla centerpartisten som nyss stigit upp ur jacussin för att prata kulturstöd. Hon tror på allvar att civilisationen består av de stora boklubbarnas färgglada romaner (75 % engelspråkig litteratur) som ligger i travar nu till jul. Och säljs med retuscherade foton av evigt unga kvinnor och män.

Men PR-maskiner och konst funkar sällan ihop - om man inte gör konst av själva marknadsföringen, som Warhol och Ernst Billgren.
I övrigt är det som vanligt de affärsmässiga och giriga som gör pengar på döda konstnärers verk.
Och så kan vi via samhällets olika kanaler kolla på teater, tv, film och låna på bibliotek av den allmänna kulturegendom som författare och andra konstnärer skapat.

Så för UPPLYSNINGENS skull ska jag härmed påbörja en lista på alla de kulturarbetare som haft framgång först efter tio, tjugo, trettio, eller fyrtio år i sitt "yrke", alla dem som arbetat på posten, kört taxi, undervisat i konstskolor, haft nåt bankjobb, vårdjobb eller lärarjobb. Alla dem som kunde mått bra eller har mått bra av ett litet break med ett stipendium på ett eller två år.

Denna UPPLYSNINGSLISTA börjar idag och slutar inte förrän makthavarna om igen står upp för en humanistisk kulturpolitik:

Charles Bukowski, amerikansk författare:
jobbade på postverket i mer än tio år. Han var 49 när han fick ett mindre stipendium som gjorde det möjligt för honom att sluta sortera post. Efteråt berättade han att han bara hade två alternativ: "stay in the post office and go crazy ... or stay out here and play at writer and starve. I have decided to starve." Bukowski levde som fattig, trots stipendiet, tills han slog igenom i sextioårsåldern.

Dick Bengtsson, svensk konstnär.
jobbade på posten i kanske tjugo år, tills han började att - om än fattigt - kunna leva på sin konst. Han fick små svenska genombrott, men den internationella uppmärksamheten kom efter hans död. Andra kanske kan göra sig en hacka på hans konst. Försäljarna. De som efteråt tittar i konstens lilla lagbok.

August Strindberg, svensk författare.
Mycket trubbel med fordringsägare. Ständig låntagare hos vänner och förläggare.

Mark Rothko, amerikansk konstnär.
Undervisade i tjugo år i bild, i en skola för barn. Blev etablerad efter trettio års slit och kunde då leva på sin konst i kanske tio år innan han dog.

Jackson Pollock, amerikansk konstnär.
Målade i en lada där snön vräkte ned utanför och springorna var breda som mina lillfingrar. Hustrun, konstnären Lee Krasner, värmde tålmodigt vatten på spisen för deras bad. De odlade grönsaker. Pollock slog igenom och hann bli välbärgad innan han dog. Men de som gör affärer gör förstås större affärer på hans konst än han själv någonsin gjort. En väl allierad truism.

Michelangelo, konstnär.
Slet för brödfödan och beställningarna i Vatikanen. Låg på rygg och målade sixtinska kapellet. Ansågs vara rätt sur och butter, klagade på de dumma uppdragsgivarna, påvarna.

Helen Schjerfbeck, finlandsvensk konstnärinna.
Bodde hemma hos sur mamma, för att klara sig. Kallade sig själv en "hushållsmänniska". Ville ut.

Philip Glass, amerikansk kompositör.
Jobbade som taxichaffis upp i 45-årsåldern innan han kunde leva på den musik han arbetat med sen han var ung.

Det är en smula tankeväckande att så många (spontana) exempel kommer från Amerika; marknadssamhället per se.

Återkommer till detta viktiga ämne. Men nu ska jag föreslå en liten reträtt - till föda för fattiga kulturarbetare:

Man tager och kokar ris eller råris.
Till detta lagar man en morotsgryta enligt följande icke-recept.

Morötter, skrapade, skurna i runda bitar.
Röd lök, skuren i klyftor.
Spansk peppar eller chili, helst färsk men inte för mycket.
Släng det i solrosolja och rör om på medelsvag värme.
Smaka av morötterna och se till att de har kvar lite tuggmotstånd.
Spröjta på lite färsk citron.

Ät. Var aldrig sur. Var arg. Håll ut!

2006-12-07

Förlåt

Från AKAY  I'm sorry
I'm sorry. Det finns nog mycket jag borde gjort annorlunda. Jag önskar jag hade bloggat oftare, tränat mer och oftare och givit folk komplimanger oftare. Det finns saker jag inte borde gjort, sagt eller tänkt alls. Det finns förstås också saker jag går omkring och funderar på... som jag skulle vilja göra - men ännu inte ens påbörjat... t ex som att göra en coolare rondellhund än den som nu står i »vår« rondell.

Här är några kreativa personer som g ö r nåt:

Läs mer om Akays I'm sorry och olika konstprojekt på akayism.org

Prova »Slumpad bild« på gatukonst.se eller gå till Banksy, en av föregångarna inom street art...

2006-12-02

Slam-mästare recenserar Svensk slam

En nästan löjligt initierad recension av boken "Svensk slam" finns här. Bob är den första som faktiskt förstår vad Vendela ville göra med den här antologin, måste man verkligen vara så partisk för att förstå någonting fullt ut? Jag har mest läst tveksamma recensioner hittills, av recensenter som sällan förstår vad Poetry Slam är för någonting. Naturligtvis har sådana recensioner också sitt värde, men för fullhetens skull är det ju värdefullt med någon inifrån slam-rörelsen som skriver om detta. För övrigt är det inte självklart hur Bob ska ställa sig till dagens slam, solidariteten finns nog där, men man kan ju verkligen inte utgå från att han sympatiserar med allt som har hänt inom den här världen sedan han själv slog igenom. Jag ser också recensionen som nyanserad. Jämför med alla kompisrecensioner - snarare regel än undantag - inom den språkmaterialistiska sfären!

Tidsandans speglingar i poesin

Seminariet Tidsandans speglingar i poesin som ägde rum i måndags gick bra, ett femtontal besökare i en av ABF-husets mindre lokaler, samt en stor mängd engagerade inlägg gjorde detta till en värdefull upplevelse för åtminstone undertecknad. Jag var samtalsledare i egenskap av ordförande i Romantiska Förbundet, mina gäster var Carl Forsberg från Aorta och Boel Schenlaer från Post Scriptum. Här ett litet utsnitt ur min inledning för er som inte kunde vara på plats... Jag presenterade det inledningsvis som både ett tidskriftsseminarium och ett poesidebattsseminarium; detta därför att litteraturtidskriften är ett enligt mig ganska oöverträffat sätt att möta både ny och gammal poesi.
"Sedan 1999 har ett antal stora litteratur- och kulturtidskrifter lagts ner: Bonniers Litterära Magasin (två gånger, först 1999 sedan 2004), den kristet präglade Vår Lösen lades ner 2000 efter nästan 100 år, Allt om böcker lades ner 2003 efter över tjugo år, Artes lades ner 2005 efter 30 års verksamhet. Det kan tilläggas att Lyrikvännen inte har lagts ner men väl fört en ganska osäker tillvaro, med täta redaktörsbyten och byten av inriktning och ägare. Just nu förs förhandlingar – eller om de är avslutade – med Jonas Ellerström på Ellerströms förlag om ett övertagande av den klassiska tidskriften som fyllde 50 för två år sedan.
Har då dessa tidskriftsnedläggningar på något sätt förändrat det litterära klimatet? Jag tror det. Vi kan se att de tidskrifter som har varit hotade eller lagts ner är de som tagit på sig uppdraget att vara breda kulturtidskrifter. De har publicerat både etablerade och oetablerade namn, de har introducerat klassiker och översättningar, de har diskuterat litteratur och litteratursyn, de har också nästan allihop haft en recensionsavdelning. Som forum för poesi har de varit viktiga, trots den irritation poeter många gånger känt gentemot en tidskrift som BLM med dess institutionaliserade roll har den varit viktig - om inte annat som referenspunkt att protestera mot. Sverige kanske viktigaste dagstidning, Dagens Nyheter, som många läsare och makthavare på ett nästan sjukligt sätt är fixerade vid vad gäller att sätta agendan i olika frågor, har också slutat att publicera dikter, utom i form av insändare från folket, vilket innebär att poesin även där har tappat ett seriöst forum.
Under tiden har det tillkommit några nya tidskrifter med litterär inriktning, de är ganska många faktiskt. OEI grundades 1999, Subaltern 2004, Komma 2005, Post Scriptum 2005. Vi kan se att de nytillkomna tidskrifterna – kanske helt naturligt när det rör sig om nystarter – tillhör de mindre och kanske också smalare tidskrifterna. Det borde leda till en fragmentarisering av de litterära tidskrifternas roll. Historiskt sett har det funnits två typer av litterära tidskrifter, de breda, samlande kulturtidskrifterna och de smalare avantgardeorganen, som ofta varit språkrör för en ny generation eller ny litterär riktning. De sistnämnda har sällan varit långlivade. Men kanske har situationen förändrats de senaste sex sju åren, den här uppdelningen i breda och smala kulturtidskrifter kanske har förlorat sin relevans i en situation när väldigt få av de klassiska kulturtidskrifterna fortfarande finns kvar och de så kallat smala träder in i stället. Kanske är de smala tidskrifterna egentligen de breda?"

Och så vidare till frågan om Variationer i olika tider i inställningen till poesins form och innehåll. Ur samtalsledarens manus:

"Åtminstone i Sverige är det väldigt lätt att se en tydlig pendelrörelse mellan olika epoker som då för enkelhetens skull kan få representeras av olika decennier. 1970-talets dominerande typ av poesi ser inte alls lika dan ut som 1980-talets som i sin tur skiljer sig på ett antal punkter från 2000-talet. Detta speglas också på ett tydligt sätt i de litterära tidskrifterna som exempelvis BLM.
Under 70-talet dominerade en socialistiskt medveten poesi, där många gånger innehållet var viktigare än formen, under nästa epok dominerade en postmodernistisk litteratur, där formen tycktes gå före innehållet. Under de senaste fem sex åren har vad jag vill kalla en språkmaterialistisk poesi varit helt dominerande vad gäller exponering på kultursidor, i tidskrifter och på de mest uppmärksammade bokförlagen. Det tycks mig också som att tidskrifter och bokförlag snarare förstärker dessa pendelrörelser än försöker hitta någon balans i ett kvalitetsbegrepp som möjligen skulle kunna finnas bortom dessa kraftiga svängningar. Det är nog svårt att stå opåverkad av tidsandan, kanske är det inte heller önskvärt. Men det tycks mig som att betydelsefulla författarskap i sig själva utgör en slags motröster mot dessa kraftiga svängningar i litteratursyn som sker mellan olika decennier. Tomas Tranströmer kanske debuterade som 50-talist men hans verk fick genom sin litterära halt så småningom rangen av ett eget poetiskt universum, oavsett den tid han verkade i. Detsamma gäller exempelvis en på många sätt helt annorlunda poet som Bruno K. Öijer som debuterade som 70-talist men idag även han utgör en egen poetisk värld att återvända till. Jag frågar mig om inte tidskrifterna på ett motsvarande sätt skulle kunna utgöra motröster och satsa på underströmmarna till den för tillfället rådande litterära strömningarna. Hur ska tidskrifterna och kulturredaktörerna finna sin väg bland de för tillfället gångbara litterära idealen, finns det ett kvalitetsbegrepp eller urvalsprinciper att hålla sig till utöver dessa? Vad säger mina gäster?"


Avslutningsvis något ur mitt manus om poesidebatter:

Poesidebatter: För cirka två år sedan utspelade sig en poesidebatt där skärningspunkterna vad gäller poesisyn gick rätt genom kulturtidskriftsvärlden. På den ena sidan befann sig OEI som den kanske tydligaste representanten för en språkmaterialistisk strömning, på den andra sidan befann sig Lyrikvännen under Boel Schenlaers redaktörskap som en företrädare för en mer romantisk poesisyn. Debattörerna grupperade sig runt dessa och andra litterära tidskrifter när de slipade sina argument, fann sina hemortsrätter och (ibland) gick till personangrepp. Debatten domnade så småningom bort i ren utmattning men återuppstod i ny gestalt i höstas, då med en bokutgivning i fokus, nämligen Lars Mikael Raattamaas ”Svensk dikt”, vars parafraser över olika kända svenska diktklassiker hälsats både som nyskapande och tomt effektsökeri.
Jag säger som Håkan Sandell i det här fallet, det är lätt att förvånas över hätskheten i reaktionerna som möter dem som förespråkar en mer traditionalistisk eller romantisk poesisyn ---

Mina gästers svar och kommentarer finns inte återgivna, detta delvis därför att jag lyssnade i stället för att skriva så pennan blöder under debattens gång. De som till äventyrs skulle vara specialintresserade av denna diskussions utveckling får vända sig till respektive meddebattör.



Uppdatering: Det är klart med nya - ellernynya - Lyrikvännen i Ellerströms regi. Detta enligt officiell info i senaste Lyrikvännen nr 6/06, i övrigt inga kommentar om detta ännu.

2006-12-01

Bukowski, Lars Ahlin och Ensamvargen.

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Av liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter "Hollywood" och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.

Om det nu blev en independent-film? Jag har ju inte sett "Barfly". (Berätta! Någon!)

Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Så eftersom jag nu gillar Bukowski vet jag inte om jag vill läsa han "värre" romaner: om kvinnomissbruk och sånt skit. Jag sticker huvudet i sanden, ungefär som vissa äkta makar som tittar bort när deras hälft visar värstingläget. Hmmm...inte bra privat, men okej i det amoraliska läsandet.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. "En varg söker sin flock" heter den. Jag sket i den när den kom, och läser den nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos UL: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi:"...alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är: " ...arbete tillsammans...att föra någonting framåt,att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i "Min död är min". NU händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men HUR?

Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan "Min död är min" och "Tåbb med manifestet". Nu gör jag pausen.

Men ni kommer att få höra mer om Lars Ahlin. Kanske också om Bukowski. För det kommer alltid kvällar när man väljer dåligheterna först - om inte annat för att undgå de höga kraven.

yxqhgq w d sk tac k



KKFK, Kennet Klemets Fan Klubb, vaknar upp ur dvalan och fröjdas, inte bara åt den kommande diktsamlingen, utan även åt en singel som släpps så här lagom till jul. First Daybreak Haiku är den perfekta julklappen till släkt och vänner – köp fort innan den tar slut.