En jag gillar: Philip Glass, fyller 70 år idag. Ingen musikrecension här, det mäktar jag inte. Men: Hör hans musik!
Generationskamraten Steve Reich, en annan av 70-talets minimalistiska komponister, fick dela Polarpriset i år.
En till musiker som fyller år i dagarna är Eldbjörg Raknes (Född 9.2.1970). Hörde henne på Volkalistfestivalen på Kulturhuset i fredags (26.1). Ett innerligt tryck och många nyanser i den rösten, och ett tung-gungigt, rytmiskt komp på semidepressiv nivå. "Låtarna" var delvis baserade på texter av Paul Celan och Olav.H. Hauge. Om teknikleksakerna hade hållits igen en smula vore det fulländat. Bra musik blir inte alltid bättre när man lägger på en syntslinga till.
Men, detta var en kväll som lyfte, och överraskade: Hann med fyra roliga, begåvade kvinnliga vokalister& kompositörer: Förutom Eldbjörg Raknes med TINGaLING; Linda Kallerdahl med GOLD, Lina Nyberg med PLING, också den yngsta, mest vemodiga rösten, Ellekari Larsson, med The Tiny. (Oh, for these green Irish heights of longing and yearning!) Hör deras musik!
Eldbjörg Raknes.
Linda Kallerdahl.
Lina Nyberg.
The Tiny.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2007-01-31
2007-01-30
Bob Hund-sångare startar ny duo
(TT-Reuter)
Thomas Öberg från Bob Hund har slagit sina påsar ihop med Graham Lewis från brittiska punkbandet The Wire. Den 9 februari är det svensk premiärspelning i Malmö för deras gemensamma projekt 27#11, skriver Sydsvenskan.
Bakom sig har 27#11 några spelningar i London och en vinylsingel som släppts av det amerikanska skivbolaget Brainwashed.
Öberg beskriver musiken som "tjatig i samma positiva bemärkelse som Public Image Ltd, Kraftwerk och Suicide. Det är mycket synthar och datorer som låter".
Thomas Öberg från Bob Hund har slagit sina påsar ihop med Graham Lewis från brittiska punkbandet The Wire. Den 9 februari är det svensk premiärspelning i Malmö för deras gemensamma projekt 27#11, skriver Sydsvenskan.
Bakom sig har 27#11 några spelningar i London och en vinylsingel som släppts av det amerikanska skivbolaget Brainwashed.
Öberg beskriver musiken som "tjatig i samma positiva bemärkelse som Public Image Ltd, Kraftwerk och Suicide. Det är mycket synthar och datorer som låter".
Mer om Debut 2006
Tidskriften Fantasin nr 3/06 med rubriken "Debut 2006" är en slags parodi på debutantantologier, det är därför det numret är så bra. Det rymmer poesi och prosanoteringar av ungdomar mellan 11-14, som förresten gått på skrivarkurs allihop. Det finns tydligen olika slags skrivarkurser. Här ser man bra formuleringar som har överlevt. En dikt av Anna till exempel:
Förr fanns det
Men nu finns det inte
Förr var det
Men nu är det inte
Förr gick det
Men nu går det inte
Förr log man
Men nu ler man inte
Förr var det Då
Men nu är det Nu
Förr var det nytt
Nu är det gammalt
För fanns det ett träd
Men nu är det dött
Förr var världen stor
Men nu är den liten
Förr var det levande
Men nu är det dött
Det känns som att den dikten passar väldigt bra här i sammanhanget med debutantantologier, där generationerna kommer och går.
Förr fanns det
Men nu finns det inte
Förr var det
Men nu är det inte
Förr gick det
Men nu går det inte
Förr log man
Men nu ler man inte
Förr var det Då
Men nu är det Nu
Förr var det nytt
Nu är det gammalt
För fanns det ett träd
Men nu är det dött
Förr var världen stor
Men nu är den liten
Förr var det levande
Men nu är det dött
Det känns som att den dikten passar väldigt bra här i sammanhanget med debutantantologier, där generationerna kommer och går.
Debut 2006... sent omsider
Debut 2006 (snart kommer Debut 2007 förstås) är en släkting i rakt nedstigande led från de gamla Grupp-antologierna, som också gavs ut av Wahlström & Widstrand. Ändå upplever jag den som så olika i upplägg och framtoning från den gamla sortens debutantantologier. Ta bara detta med bredden; i Debut 2006 medverkar nio författare, eller blivande författare. I exempelvis Grupp 67 & 68, som jag råkar ha i min bokhylla i form av utrangerade biblioteksexemplar, är de medverkande uppemot 30. Grupp-antologierna är verkligen brokiga, de medverkandes självpresentationer är placerade i direkt anslutning till bidragen och verkar ofta skrivna med en klackspark. Ströjobb och fria universitetsstudier överväger bland de flesta som bakgrund. I något fall (Lasse Kew Karlsson i Grupp 68) ingår även fängelsevistelse bland erfarenheterna, en bakgrund som förefaller omöjlig i dag bland debuterande författare.
Den Grupp-antologi jag medverkade i (Grupp 86) hade fortfarande 17 olika medverkande, det fanns fortfarande en brokighet över urvalet. Som kontrast har Debut 2006 alltså endast nio medverkande, varav sex redovisar genomgångna skrivarkurser. (Skrivarkurser nämndes aldrig i de gamla Grupp-antologierna, om jag minns rätt.)
Vad vi har i den nutida debutantologin är alltså ett slags destillat; det bästa av de som har genomgått olika prestigefyllda skrivarutbildningar. Detta speglar förstås en slags professionalisering, inte bara av författarrollen utan av rollen som ung sökande, skrivande människa. Det finns numera institutioner och utbildningar som suger upp dem som vill skriva, tar sig an dem och till viss del formar dem. Tiden för eget, förutsättningslöst sökande är förmodligen kraftigt nedmonterad.
Det rör sig om debutanter som redan har "halva inne" (opassande uttryck, jag vet, speciellt som det mest är tjejer som debuterar här) i branschen, de gör inte så många misstag. Ibland framstår det som väl redovisade skriv- och stilövningar, ibland glimtar egensinnet till. Men det mesta är under kontroll, känns det som.
Erik Bergqvist säger i förordet å juryns vägnar: "Att de medverkande är sinsemellan så pass skiftande beror inte på något medvetet val från vår sida". Men jag uppever det inte så. Ju mer man vill låta påskina att här finns en brokighet tycker jag att just detta saknas. Visst representerar de publicerade författarna olika stilar. Men de är samtliga ungefär lika "fullgångna", de representerar skrivsätt som är etablerade och som det dessutom finns mentorer för vid de olika skrivarkurserna. Jag tycker mig se influenser från exempelvis Katarina Frostenson, Malin Isaksson och Marie Silkeberg.
Det här är en orättvis betraktelse och visst finns det guldkorn. Jag började läsningen bakifrån, och bäst framstår för mig fortfarande Maria Margareta Österholms flickdikter, som har en slängig auktoritet i tilltalet. Värdet av tematiken devalveras dock något då man inser att flick-temat är minst sagt ymnigt förekommande bland bidragen. Något motsvarande om konstruktionen av det manliga könet finns inte representerat, trots att det enligt min mening är det svåraste som finns att bli man i dag därför att ingen talar om hur det ska gå till och man får lösa det helt på egen hand. Detta tematiseras fortfarande inte i litteraturen, om man inte ska se "excesser i extremt våld" som en anspelning på detta.
Viktor Johansson (of Lysande namn-fame) blir jag inte riktigt klok på. Hans dikter är som hårt knutna block av metaforer, kanske just de "kapslar" som finns i namnet på hans kommande diktsamling. Jag kan inte bestämma mig för om de är väldigt bra eller snarare en aning krampaktiga.
Genomgående lyser den större världen med sin frånvaro (detsamma kunde inte sägas om Grupp-antologierna från slutet av 60-talet!). Emma Amanda Söderlund ger i förbifarten en del gripande inblickar i en hemsjukvårdares (?) vardag, men det är ungefär allt. Annars är det "jag och papperet, jag och papperet", väl utförda uppgifter men inte så mycket mer. Jag kunde faktiskt önska mig mera våld mot skrivarkursernas dominans.
Den Grupp-antologi jag medverkade i (Grupp 86) hade fortfarande 17 olika medverkande, det fanns fortfarande en brokighet över urvalet. Som kontrast har Debut 2006 alltså endast nio medverkande, varav sex redovisar genomgångna skrivarkurser. (Skrivarkurser nämndes aldrig i de gamla Grupp-antologierna, om jag minns rätt.)
Vad vi har i den nutida debutantologin är alltså ett slags destillat; det bästa av de som har genomgått olika prestigefyllda skrivarutbildningar. Detta speglar förstås en slags professionalisering, inte bara av författarrollen utan av rollen som ung sökande, skrivande människa. Det finns numera institutioner och utbildningar som suger upp dem som vill skriva, tar sig an dem och till viss del formar dem. Tiden för eget, förutsättningslöst sökande är förmodligen kraftigt nedmonterad.
Det rör sig om debutanter som redan har "halva inne" (opassande uttryck, jag vet, speciellt som det mest är tjejer som debuterar här) i branschen, de gör inte så många misstag. Ibland framstår det som väl redovisade skriv- och stilövningar, ibland glimtar egensinnet till. Men det mesta är under kontroll, känns det som.
Erik Bergqvist säger i förordet å juryns vägnar: "Att de medverkande är sinsemellan så pass skiftande beror inte på något medvetet val från vår sida". Men jag uppever det inte så. Ju mer man vill låta påskina att här finns en brokighet tycker jag att just detta saknas. Visst representerar de publicerade författarna olika stilar. Men de är samtliga ungefär lika "fullgångna", de representerar skrivsätt som är etablerade och som det dessutom finns mentorer för vid de olika skrivarkurserna. Jag tycker mig se influenser från exempelvis Katarina Frostenson, Malin Isaksson och Marie Silkeberg.
Det här är en orättvis betraktelse och visst finns det guldkorn. Jag började läsningen bakifrån, och bäst framstår för mig fortfarande Maria Margareta Österholms flickdikter, som har en slängig auktoritet i tilltalet. Värdet av tematiken devalveras dock något då man inser att flick-temat är minst sagt ymnigt förekommande bland bidragen. Något motsvarande om konstruktionen av det manliga könet finns inte representerat, trots att det enligt min mening är det svåraste som finns att bli man i dag därför att ingen talar om hur det ska gå till och man får lösa det helt på egen hand. Detta tematiseras fortfarande inte i litteraturen, om man inte ska se "excesser i extremt våld" som en anspelning på detta.
Viktor Johansson (of Lysande namn-fame) blir jag inte riktigt klok på. Hans dikter är som hårt knutna block av metaforer, kanske just de "kapslar" som finns i namnet på hans kommande diktsamling. Jag kan inte bestämma mig för om de är väldigt bra eller snarare en aning krampaktiga.
Genomgående lyser den större världen med sin frånvaro (detsamma kunde inte sägas om Grupp-antologierna från slutet av 60-talet!). Emma Amanda Söderlund ger i förbifarten en del gripande inblickar i en hemsjukvårdares (?) vardag, men det är ungefär allt. Annars är det "jag och papperet, jag och papperet", väl utförda uppgifter men inte så mycket mer. Jag kunde faktiskt önska mig mera våld mot skrivarkursernas dominans.
2007-01-29
Fina Gubbar - och Woolf 125 år
Mysa söndags-TV, kolla fina gubbar. Nej, jag är inte ironisk.
För här kom ännu en intervju med Ingmar Bergman, nu en bit över åttio, mildare än någonsin, ser ut att strunta i det mesta, som om han har en sista lycklig barndom. Han prisar Lena Endre, och berättar sen om min egen far och deras jävlar anamma lustfyllda samarbete. Gunnar, i bild, intensiv och humoristisk. Sedan Bengt Ekeroth, en annan av de verkligt stora, mest känd som Döden. Filmen hette "Sjunde Inseglet", om det skulle gått någon förbi.
Därefter en porträttfilm om Willy Kyrklund. Honom har många prisat, men honom läste jag för allt för längesen; Solange - som jag tyckte var för mesig - och Mästaren Ma, som stämde bättre överens med de taoistiska gubbar jag gillade redan som ung.
Nu sitter han där, också han som ett gammalt barn, klarvaken och kärnfrisk i sitt umgänge med språket. Säger gärna något kort och enkelt: "Min mamma och pappa älskade mig." Svarar på frågor med ett oaffekterat "ja". Berättar sagolikt lugnt om sin barndoms by i Karelen. Säger: "Det är klart att man inte blir författare om man inte känner ett utanförskap". Och visar på en liten håla under en bro där han i tonåren la sig att filosofera, för att komma undan "den hemska världen".
Denna spröda och kedjerökande man är nog lik de gamla kineserna, de visa taoisterna som lät saker framstå och visa sig, hellre än de jagade upp dem. Ingen snitsighet i uttrycket; författaren visar bilder, inte sig själv.
Herbert Blomstedt intervjuad i radio är en annan fining. En exakt, nästan skolmästarskarp dirigent, som jag gillat i åratal, och som inte är rädd för att öppna sig. Han berättar om väsentligheter i arbete och liv, känslig och rättfram. Och sen kom David Sandström, inte gubbe alls, men klok.
Manlig mognad: Finns.
Men "Such men are few and far between", som Shakespeare skrev.
Detta blev en exklusiv blog. För att göra saken värre drar jag till med ännu ett högt nummer, en kvinna: Virginia Woolf, som - om hon levat - skulle fyllt 125 år häromdagen (26/1). Läs henne, läs framförallt "Mot Fyren", en på en gång flödande och komplicerad roman; en inpressionistisk avvikelse från den inre monologens mer mekanistiska skola (Ursäkta, Joyce!).
Och läs "Ett Eget rum". Och "Mrs Dalloway", som flipprar ut i kalejdoskopiska skärvor, mångstämmigt, förfinat, fåfängligt, på ett corny sätt filosofiskt.
Som hon skrev i ett av sina brev: "It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
__________________________________________________
Hör radio-reprisen: "Bakom tystnaden: David Sandström och Herbert Blomstedt" på "Schüldt i P2" nu på Lördag 23.07.
Web-adr: http://www.sr.se/lyssna igen
För här kom ännu en intervju med Ingmar Bergman, nu en bit över åttio, mildare än någonsin, ser ut att strunta i det mesta, som om han har en sista lycklig barndom. Han prisar Lena Endre, och berättar sen om min egen far och deras jävlar anamma lustfyllda samarbete. Gunnar, i bild, intensiv och humoristisk. Sedan Bengt Ekeroth, en annan av de verkligt stora, mest känd som Döden. Filmen hette "Sjunde Inseglet", om det skulle gått någon förbi.
Därefter en porträttfilm om Willy Kyrklund. Honom har många prisat, men honom läste jag för allt för längesen; Solange - som jag tyckte var för mesig - och Mästaren Ma, som stämde bättre överens med de taoistiska gubbar jag gillade redan som ung.
Nu sitter han där, också han som ett gammalt barn, klarvaken och kärnfrisk i sitt umgänge med språket. Säger gärna något kort och enkelt: "Min mamma och pappa älskade mig." Svarar på frågor med ett oaffekterat "ja". Berättar sagolikt lugnt om sin barndoms by i Karelen. Säger: "Det är klart att man inte blir författare om man inte känner ett utanförskap". Och visar på en liten håla under en bro där han i tonåren la sig att filosofera, för att komma undan "den hemska världen".
Denna spröda och kedjerökande man är nog lik de gamla kineserna, de visa taoisterna som lät saker framstå och visa sig, hellre än de jagade upp dem. Ingen snitsighet i uttrycket; författaren visar bilder, inte sig själv.
Herbert Blomstedt intervjuad i radio är en annan fining. En exakt, nästan skolmästarskarp dirigent, som jag gillat i åratal, och som inte är rädd för att öppna sig. Han berättar om väsentligheter i arbete och liv, känslig och rättfram. Och sen kom David Sandström, inte gubbe alls, men klok.
Manlig mognad: Finns.
Men "Such men are few and far between", som Shakespeare skrev.
Detta blev en exklusiv blog. För att göra saken värre drar jag till med ännu ett högt nummer, en kvinna: Virginia Woolf, som - om hon levat - skulle fyllt 125 år häromdagen (26/1). Läs henne, läs framförallt "Mot Fyren", en på en gång flödande och komplicerad roman; en inpressionistisk avvikelse från den inre monologens mer mekanistiska skola (Ursäkta, Joyce!).
Och läs "Ett Eget rum". Och "Mrs Dalloway", som flipprar ut i kalejdoskopiska skärvor, mångstämmigt, förfinat, fåfängligt, på ett corny sätt filosofiskt.
Som hon skrev i ett av sina brev: "It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
__________________________________________________
Hör radio-reprisen: "Bakom tystnaden: David Sandström och Herbert Blomstedt" på "Schüldt i P2" nu på Lördag 23.07.
Web-adr: http://www.sr.se/lyssna igen
2007-01-28
God morgon, Herr Ångest!
Det finns vissa gränser för vad man ska skriva om, på en blog. Ångest hör inte dit, det kan man inte skriva om, det är inte coolt, men vad fan!
Vaknade efter fyra timmars sömn och grep efter mera sömn. Förgäves. Ingmar Bergmans beryktade vargtimme hade nått in genom gardinen. Man vänder sig och hittar inget namn på intigheten. Men man hittar allt möjligt annat; sånt som inte blev som det skulle, allt man ännu måste hinna göra i livet, det man förlorat, de man älskat och mist, de som dött, det som sket sig ohälpligt redan vid första mötet, den som aldrig kom loss, den man själv blev så trött på, band som klipptes och solar som sjönk i dånande hav.
Ångest är Kitsch för Klasslösa.
Men det tänker jag inte när den kommer. Det vore inte fint. Jag säger: God Morgon Herr Ångest! Vad ska vi tala om idag då?
För jag vet att Ångest och jag har ett korttidskontrakt, högst en dag får han på sig att avlämna sina bistra budskap. Sen är det klippt. Jag är levande och stark igen. Men måste jag vara så stark, Herr Ångest?
"I must have taken a few wrong turns". Melancholia forte. Ett piano som slår, nä, det är bara hamrarna som bultar och slår i mitt ombyggnadshus. Medan jag sakteligt, nästan metodiskt, uppdagar vad de inifrån bultande hamrarna handlar om. Nåja, det drar jag inte på en blog.
Men jag inser att jag under två kvällar somnat med, först, Johanna Ekström , sedan Thomas Bernhard. Personliga kriser, jointar, kontaktlösa möten hos Ekström, kyligt betraktat. Ett ångestritualiserat samhälle hos Thomas Bernhard. Det Österrike som han skriver om med sin föraktfulla, bitande, svartsynta ton. Och inget av det han beskriver känns tillräckligt långt bort.
Det finns en gammal psykolog-devis som heter: Man måste ha mod att möta sin ångest. Men jag säger: Man måste ha ångest nog att möta sitt mod.
Sen kan man fatta alla de andra besluten; som till exempel att somna med rätt person.
God morgon, Herr Bernhard! Men inte i morgon igen.
2007-01-25
Löneförhöjning
Apropå debatten om jäsiga kulturarbetare som pågick här och där under hösten så får jag från och med i år ut 6.216 kronor i månaden. Den fina skattesänkning som Reinfeldt & co lyckats fixa fram innebär för min del, när man tar med den förhöjda avgiften till a-kassan i beräkningen, att jag får exakt 29 kronor mer i månaden att leva på. Tack, tack snälla alliansen, jag blev jätteglad.
2007-01-24
Den stora svenska samtidsromanen – ajöss
Hurra! Det här tycker jag var upplyftande! Ingen orkade eller kunde eller ville skriva "den stora svenska samtidsromanen". 318 personer försökte visserligen, men det blev inte tillräckligt bra.
Och tacka för det. Vilken hopplös tävling. Först gör man upp en rättså snäv mall i stil med att handlingen i boken ska utspela sig under ett år och bryta mot minst ett av de tio budorden och sedan ojar sig juryn över att de medverkande har "hållit sig alldeles för tätt till ramarna".
Det känns som de litterära kraven i ett nötskal. "Gör så här och så här och så här så blir det bra, men kom ihåg att inte göra exakt som vi har sagt; du måste göra fel på rätt sätt och ta gärna ut svängarna ordentligt, men inte för mycket, och se för sjutton till att vara originell men samtidigt allmängiltig och glöm nu inte bort reglerna, hallå!"
Och tacka för det. Vilken hopplös tävling. Först gör man upp en rättså snäv mall i stil med att handlingen i boken ska utspela sig under ett år och bryta mot minst ett av de tio budorden och sedan ojar sig juryn över att de medverkande har "hållit sig alldeles för tätt till ramarna".
Det känns som de litterära kraven i ett nötskal. "Gör så här och så här och så här så blir det bra, men kom ihåg att inte göra exakt som vi har sagt; du måste göra fel på rätt sätt och ta gärna ut svängarna ordentligt, men inte för mycket, och se för sjutton till att vara originell men samtidigt allmängiltig och glöm nu inte bort reglerna, hallå!"
2007-01-20
Samhällets Synkroniciteter, del I
Uppfattade med ett öra, ett öga, mot teven att:
56 procent av Landets Företagsledare dubblerade sin lön under de senaste tre åren. Scaniachefen Leif Östling "fick" 360 procents löneökning 2005, och gick upp till en inkomst på 25,8 miljoner.
Samtidigt som man (på en helt annan plats) konstaterade att Unga Flickors drickande intill medvetslöshet och akutintagning under tio år ökade med 55 procent.
Konjunkturen går upp, som man säger. Men det här är inte skönlitteratur.
När blir det dags att avläsa BNP som: Brutto National Psyche?
56 procent av Landets Företagsledare dubblerade sin lön under de senaste tre åren. Scaniachefen Leif Östling "fick" 360 procents löneökning 2005, och gick upp till en inkomst på 25,8 miljoner.
Samtidigt som man (på en helt annan plats) konstaterade att Unga Flickors drickande intill medvetslöshet och akutintagning under tio år ökade med 55 procent.
Konjunkturen går upp, som man säger. Men det här är inte skönlitteratur.
När blir det dags att avläsa BNP som: Brutto National Psyche?
2007-01-19
"Jag mår illa"
Apropå den falska devisen att "ingenting provocerar längre": Gunder Andersson får kväljningar av den "subtila skönheten" i Dennis Coopers roman Kluven. För övrigt kan man väl notera att det kanske inte alltid är det uppenbara - vålds- och sexorgier, drogromantik etc. - som är det mest provocerande. För egen del tycker jag att präktighet och moralism är bra mycket värre.
2007-01-18
Design till döds
Danmark i all ära; några av de skönaste händelserna i mitt liv har ångat upp ur den där lerplätten där perfektion ännu inte satt sig som ett revbensspjäll i halsen på folk (= mina vänner).
Men sist jag gjorde en överresa mulnade jag till: Glyptoteket, stans bästa medelhavs-konst-och-vinterträdgård hade drabbats av designens demon. Den svepte kanske över dit efter att under designåret ha hjärntvättat Sveriges alla veta-rätt-bäst-lakejer. Arroganta lakejer bör tillfogas; så helt insvansade i sin lilla version av vi-som-vet-bäst att de skjuter in kuken mellan benen och sprayar fittan om nån hävdar att det är det rätta. Modern demoni är framförallt kollektivbanal. It sucks, anyway.
Tillbaka till grundämnet: Glyptotekets ombyggda källarlokal. Till att börja med: Toaletterna.
Man kan leende tvätta händerna där. Men den som vill pissa bör ha gymtränat ett halvår. Vackra, stengrå, högt-över-huvudet-höga dörrar, som att förflytta en gravsten för att få passera in och ut i designens nya skithus. Bulls!
Jag såg framför mig en mycket tröttare person än jag; en sjuttifemårig dam eller gentleman, som herregud faktiskt inte får upp den här båsdörren utan personlig assistent! Men kanske är det priset för att få gå på museum? Att man ska känna sig en smula feldesignad medan man med två händer och spända överarmsmuskler öppnar en modegrå typ-stenkista-dörr konstruerad av Dissing&Weitling.
Jag vet inte vad sånt här ska kallas: bristande åldersempati? Oförmåga att tänka längre än adrenalinet räcker? Inverterad dödsskräck? Men det SER förstås väldigt ball ut.
Och så det nya pausrummet, med - visserligen - praktiska klädboxar a la Louisiana. Trist kaffeautomat. Svartmålade träbord, helt okej. Men bifogade träpallar var återigen av den där arten: SE, men inte röra, inte leva, inte ha det skönt. De var designade som en halv låda, om ni förstår, med två flikar vilande mot golvet. Minimalistisk retro ger hög status. Men DET FUNKAR INTE!Trettio små hårda pallar som skrapar och gnisslar mot ett kalkstensgolv, i en ekande källare, är en akustisk flop! Ge mig arkitekter som tänker på brukaren, inte på tävlingen!
Det som ser snyggt ut på ritbordet har ofta samma illusionskonsistens som en vamp. Och precis som somliga säljer sina silikonbröst för något kanhända mer väsentligt, kan man avstå en hel massa flop-design för det enda väsentliga: Komfort, känsla, närvaro, rymd, musikalitet, visuella OCH taktila värden. Ge mig Louisiana any day!Eller Celsing/Millesgården.
Dissing & Weitling fick förstås nåt pris för sin ombyggnation av Glyptotekets källare (som inbegriper en hel massa ingenjörstekniska fiffigheter). Dessa arkitekter hör till dem som lämnade in förslag till ombyggnationen av Slussen. Jag vet inte hur det gick med det, men jag vet varför jag tycker man ska vara en smula uppmärksam på det, och likartade ritstuge-fenomen. Så att man inte står där sen efterklok och likt Ebba von Sydow och stilaspiranterna på högre nivå säger: Jo, abslout, det här är "helt rätt just nu". För tretusende gången "helt rätt". "Just nu". Men sen då?
Men sist jag gjorde en överresa mulnade jag till: Glyptoteket, stans bästa medelhavs-konst-och-vinterträdgård hade drabbats av designens demon. Den svepte kanske över dit efter att under designåret ha hjärntvättat Sveriges alla veta-rätt-bäst-lakejer. Arroganta lakejer bör tillfogas; så helt insvansade i sin lilla version av vi-som-vet-bäst att de skjuter in kuken mellan benen och sprayar fittan om nån hävdar att det är det rätta. Modern demoni är framförallt kollektivbanal. It sucks, anyway.
Tillbaka till grundämnet: Glyptotekets ombyggda källarlokal. Till att börja med: Toaletterna.
Man kan leende tvätta händerna där. Men den som vill pissa bör ha gymtränat ett halvår. Vackra, stengrå, högt-över-huvudet-höga dörrar, som att förflytta en gravsten för att få passera in och ut i designens nya skithus. Bulls!
Jag såg framför mig en mycket tröttare person än jag; en sjuttifemårig dam eller gentleman, som herregud faktiskt inte får upp den här båsdörren utan personlig assistent! Men kanske är det priset för att få gå på museum? Att man ska känna sig en smula feldesignad medan man med två händer och spända överarmsmuskler öppnar en modegrå typ-stenkista-dörr konstruerad av Dissing&Weitling.
Jag vet inte vad sånt här ska kallas: bristande åldersempati? Oförmåga att tänka längre än adrenalinet räcker? Inverterad dödsskräck? Men det SER förstås väldigt ball ut.
Och så det nya pausrummet, med - visserligen - praktiska klädboxar a la Louisiana. Trist kaffeautomat. Svartmålade träbord, helt okej. Men bifogade träpallar var återigen av den där arten: SE, men inte röra, inte leva, inte ha det skönt. De var designade som en halv låda, om ni förstår, med två flikar vilande mot golvet. Minimalistisk retro ger hög status. Men DET FUNKAR INTE!Trettio små hårda pallar som skrapar och gnisslar mot ett kalkstensgolv, i en ekande källare, är en akustisk flop! Ge mig arkitekter som tänker på brukaren, inte på tävlingen!
Det som ser snyggt ut på ritbordet har ofta samma illusionskonsistens som en vamp. Och precis som somliga säljer sina silikonbröst för något kanhända mer väsentligt, kan man avstå en hel massa flop-design för det enda väsentliga: Komfort, känsla, närvaro, rymd, musikalitet, visuella OCH taktila värden. Ge mig Louisiana any day!Eller Celsing/Millesgården.
Dissing & Weitling fick förstås nåt pris för sin ombyggnation av Glyptotekets källare (som inbegriper en hel massa ingenjörstekniska fiffigheter). Dessa arkitekter hör till dem som lämnade in förslag till ombyggnationen av Slussen. Jag vet inte hur det gick med det, men jag vet varför jag tycker man ska vara en smula uppmärksam på det, och likartade ritstuge-fenomen. Så att man inte står där sen efterklok och likt Ebba von Sydow och stilaspiranterna på högre nivå säger: Jo, abslout, det här är "helt rätt just nu". För tretusende gången "helt rätt". "Just nu". Men sen då?
2007-01-17
Allt detta och ingenting
Jag har precis läst Éric Chevillards första roman (Bonniers Panache-serie) i svensk översättning - ett underbart lustmord på den klassiska reseskildringens koloniala blick - om författarkraken Rödöra som far till Mali på inbjudan och drabbas av storhetsvansinne. Han får hux flux för sig att skriva den Stora dikten om Afrika, utan att så mycket som att ha förstått det mest elementära om ett av denna kontinents länder. Rödöra läser Mali som Fan läser Bibeln, skulle man nog kunna säga. Bara det dräpande inledningsstycket är värt pengarna: ”Inte för att det är något märkvärdigt med honom. Han kunde ha hetat Jules eller Alphonse. Han kunde ha hetat Georges-Henri. Han är fransman i lika hög grad som en siouxindian utklädd till siouxindian är siouxindian. Han avskyr inte regnet i Bretagne. Det är en hygglig kille men ärligt talat har han ingenting i Afrika att göra. Han har inte ens en tanke åt det hållet. Afrika? För honom ligger det närmare till hands att nedkomma med elva hundvalpar.”
På det stora hela har läs- och skrivåret 2007 börjat bra. En handfull böcker har redan hamnat i förteckningen över bra/intressant/givande läsning: utöver Chevillards bok inte minst Anna-Maria Ytterboms En film om Firman och Hannas vad/Stillbilder etc. (OEI editör), men också Francis Ponge Tallskogshäftet (Pequod Press), Dennis Coopers Kluven (Vertigo) och framför allt den mastodontiska Autistisk Kilskrift (Styx förlag), med en salig och mestadels briljant blandning av konst, filosofi och lyrik. Mattias Forshages essä ”Lyckans politik” är ett exempel. Hör här: ”I praktiken tror jag […] att reduceringen av arbetet och splittrandet av familjen tillsammans med avvisandet av lyckan är formeln för att drastiskt öka friheten och meningsfullheten i tillvaron och släppa lös en dynamik som kan göra oss alla delaktiga i att organisera samhället i enlighet med våra önskningar.” Pretty far from Allianspolitik, eller vad säger ni?
För övrigt har ju Horisonts sista nummer för 2006 kommit i dagarna. Där recenserar jag Lars Skinnebachs diktsamling I morgon finns systemen igen (Modernista), Ulrika Nielsens kortroman Mellan Linn Sand (Schildts/h:ström) och Björn Apelkvists doktorsavhandling om Moderskonflikten i Lars Norén åttiotalsdramatik (Gidlunds). I kommande nummer av Komma (4/2006) kommer ”sex fantasier”, kortprosa om mer eller mindre långväga författarskap. För den som har det minsta intresse av hastigt nedtecknade dikter finns en sådan av mig på Dikt 360 idag – trevlig nykomling på nättidskriftsfronten, by the way. Och idag skickade jag en essä om Rabbe Enckell till Parnass, för publicering i något av deras kommande nummer.
(Over and out med självbespegling.)
På det stora hela har läs- och skrivåret 2007 börjat bra. En handfull böcker har redan hamnat i förteckningen över bra/intressant/givande läsning: utöver Chevillards bok inte minst Anna-Maria Ytterboms En film om Firman och Hannas vad/Stillbilder etc. (OEI editör), men också Francis Ponge Tallskogshäftet (Pequod Press), Dennis Coopers Kluven (Vertigo) och framför allt den mastodontiska Autistisk Kilskrift (Styx förlag), med en salig och mestadels briljant blandning av konst, filosofi och lyrik. Mattias Forshages essä ”Lyckans politik” är ett exempel. Hör här: ”I praktiken tror jag […] att reduceringen av arbetet och splittrandet av familjen tillsammans med avvisandet av lyckan är formeln för att drastiskt öka friheten och meningsfullheten i tillvaron och släppa lös en dynamik som kan göra oss alla delaktiga i att organisera samhället i enlighet med våra önskningar.” Pretty far from Allianspolitik, eller vad säger ni?
För övrigt har ju Horisonts sista nummer för 2006 kommit i dagarna. Där recenserar jag Lars Skinnebachs diktsamling I morgon finns systemen igen (Modernista), Ulrika Nielsens kortroman Mellan Linn Sand (Schildts/h:ström) och Björn Apelkvists doktorsavhandling om Moderskonflikten i Lars Norén åttiotalsdramatik (Gidlunds). I kommande nummer av Komma (4/2006) kommer ”sex fantasier”, kortprosa om mer eller mindre långväga författarskap. För den som har det minsta intresse av hastigt nedtecknade dikter finns en sådan av mig på Dikt 360 idag – trevlig nykomling på nättidskriftsfronten, by the way. Och idag skickade jag en essä om Rabbe Enckell till Parnass, för publicering i något av deras kommande nummer.
(Over and out med självbespegling.)
2007-01-15
How do YOU think it feels? (som Lou Reed sjöng)
"Misogyna manliga kritiker som har råkat illa ut och blivit offer för något så monstruöst och bestialiskt som en ung kvinnlig poet blir inte alltid prostituerade eller psykfall, utan det händer, om också i undantagsfall, att de som gamla endera mobiliserar kraft att slå tillbaka eller helt enkelt blir kapabla att på ett ingående och psykologiskt missvisande sätt beskriva vad de har varit med om, till varnagel för andra men kanske framför allt som tröst och som erinran om att skräcken inför kvinnor inte bör fästas vid offret utan vid de undermänskliga kreatur som förgriper sig på manliga kritiker, vare sig dessa brottslingar är biologiska kvinnor, hermafroditer eller ömkliga internetonanister med barnporr på sina skärmar.
I modern svensk litteratur har några av dess offer kommit till tals. Den som från litterär och psykologisk synpunkt har gjort det allra mest övertygande är Tommy Olofsson i ”Tigerhjärtats sånger” (1999). Bakom hans dikter finns inte bara en prekär biografisk bakgrund, en för sitt brott dömd kvinna, utan även en litterär förmåga som höjer sig skyhögt över de flesta skildringar som har framsprungit ur denna äckliga bottensats av vårt samhälle.
Vid läsningen av Olofssons ”Tigerhjärtats sånger” kan nog även den mest humant sinnade stundtals bli benägen att beklaga att vi i Sverige inte längre kan erbjuda åtminstone kastrationsstraff. Det finns fler skildringar, mer eller mindre effektfulla, och problemet med några av dem har i efterhand visat sig vara att de kanske inte är helt tillförlitliga.
Bonniers ger nu ut en lång diktsvit av Sofia Rapp Johansson, född 1980, som under ett par års tid har behandlats på ett rehabiliteringshem för unga drog- och spritmissbrukare. Hon är uppvuxen i en missbrukarfamilj och har, skriver hon i sina dikter, blivit sexuellt utnyttjad av sin far, senare även av hans pundar- och fyllekompisar, sedan hon var i spädbarnsåldern. Diktsviten har titeln Silverfisken, detta efter det djur som lilla Sofia identifierade sig med och låtsade att hon var, när hennes far eller någon av hans alkiskompisar våldförde sig på henne, vanligtvis genom ändtarmen.
Jag kan mycket väl tänka mig att skrivandet av dessa dikter har fyllt en offensivt befriande funktion i den rehabiliteringsprocess som Sofia Rapp Johansson har genom gått under de senaste åren. I så fall är det gott nog, ja mycket mer än gott nog. Men jag är betänksam över att skildringarna av övergreppen är så detaljerade, att poeten frossar i dem. Säkert och med all rätt är hon driven av äckel, så att det är fråga om djävulsutdrivning, men dessvärre snuddar alltför mycket vid det socialporrigt spektakulära. Och jag kan förstå att förlagsredaktörerna på Bonniers inte har bemödat sig om att korrigera svenskan, i varje fall inte mer än nödvändigt. Här är det autenticitet som ska hävdas. Men på författarens bekostnad!
Frågan är alltså om förlagets hantering gör Sofia Rapp Johansson och hennes prekära berättelse rättvisa. En viss rivig poetisk talang har onekligen den här tjejen, inte tu tal om saken, men mycket tyder på att hon har blivit redigerad alltför sparsamt, just för att framstå som så mycket offer som möjligt, något för tv-soffor och kvällstidningar, mest som ett spektakulärt fall och inte i första hand som den poet som hon verkar vara på väg att bli. Jag tycker att det är synd – och nog rentav skam. Det är lätt att känna sympati för Sofia Rapp Johansson, tveklöst, men man kan undra över varför förlaget inte har månat om henne mer från rent konstnärlig synpunkt, i hanteringen av hennes manuskript. Det är väl ändå inte meningen att hon ska bli utnyttjad en gång till, även i den litterära svängen."
Mytom Flosonos
litteratur@svd.se
I modern svensk litteratur har några av dess offer kommit till tals. Den som från litterär och psykologisk synpunkt har gjort det allra mest övertygande är Tommy Olofsson i ”Tigerhjärtats sånger” (1999). Bakom hans dikter finns inte bara en prekär biografisk bakgrund, en för sitt brott dömd kvinna, utan även en litterär förmåga som höjer sig skyhögt över de flesta skildringar som har framsprungit ur denna äckliga bottensats av vårt samhälle.
Vid läsningen av Olofssons ”Tigerhjärtats sånger” kan nog även den mest humant sinnade stundtals bli benägen att beklaga att vi i Sverige inte längre kan erbjuda åtminstone kastrationsstraff. Det finns fler skildringar, mer eller mindre effektfulla, och problemet med några av dem har i efterhand visat sig vara att de kanske inte är helt tillförlitliga.
Bonniers ger nu ut en lång diktsvit av Sofia Rapp Johansson, född 1980, som under ett par års tid har behandlats på ett rehabiliteringshem för unga drog- och spritmissbrukare. Hon är uppvuxen i en missbrukarfamilj och har, skriver hon i sina dikter, blivit sexuellt utnyttjad av sin far, senare även av hans pundar- och fyllekompisar, sedan hon var i spädbarnsåldern. Diktsviten har titeln Silverfisken, detta efter det djur som lilla Sofia identifierade sig med och låtsade att hon var, när hennes far eller någon av hans alkiskompisar våldförde sig på henne, vanligtvis genom ändtarmen.
Jag kan mycket väl tänka mig att skrivandet av dessa dikter har fyllt en offensivt befriande funktion i den rehabiliteringsprocess som Sofia Rapp Johansson har genom gått under de senaste åren. I så fall är det gott nog, ja mycket mer än gott nog. Men jag är betänksam över att skildringarna av övergreppen är så detaljerade, att poeten frossar i dem. Säkert och med all rätt är hon driven av äckel, så att det är fråga om djävulsutdrivning, men dessvärre snuddar alltför mycket vid det socialporrigt spektakulära. Och jag kan förstå att förlagsredaktörerna på Bonniers inte har bemödat sig om att korrigera svenskan, i varje fall inte mer än nödvändigt. Här är det autenticitet som ska hävdas. Men på författarens bekostnad!
Frågan är alltså om förlagets hantering gör Sofia Rapp Johansson och hennes prekära berättelse rättvisa. En viss rivig poetisk talang har onekligen den här tjejen, inte tu tal om saken, men mycket tyder på att hon har blivit redigerad alltför sparsamt, just för att framstå som så mycket offer som möjligt, något för tv-soffor och kvällstidningar, mest som ett spektakulärt fall och inte i första hand som den poet som hon verkar vara på väg att bli. Jag tycker att det är synd – och nog rentav skam. Det är lätt att känna sympati för Sofia Rapp Johansson, tveklöst, men man kan undra över varför förlaget inte har månat om henne mer från rent konstnärlig synpunkt, i hanteringen av hennes manuskript. Det är väl ändå inte meningen att hon ska bli utnyttjad en gång till, även i den litterära svängen."
Mytom Flosonos
litteratur@svd.se
2007-01-14
BOFH, del 25
Plats: Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Tid: Lördag eftermiddag. Personer: Jag och Sven.
Jag sitter vid datorn. Sven gör entré med en låda rött vin.
Jag: Jag satt just här och längtade efter dig.
Sven: Å, det var länge sedan en flicka sa så till mig!
Han lägger lådan på skrivbordet bredvid mitt och slår en lov bortåt köksregionerna, medan jag beklagar att jag inte kunde komma på fyrtioårsfesten som han arrangerade för sin bror i förra veckan. (I samma lokal som där Dogge spelade in Elgigantenreklamen, obs!) Sven förklarar att det skulle ha blivit en lyckad fest om det hade kommit tjugo personer till.
Sven: Men jag är trött på att ordna fest nu, jag ska inte göra det mer.
Han ger mig en adress så att jag kan titta på några bilder från diverse partytillfällen som han har lagt ut på en av sina sjutton domäner och jag frågar förstås om jag kan få publicera en bild här på bloggen. Det får jag inte.
Sven: Det skulle vara den på Rikards röv då.
Bilderna vill inte komma fram. Min dator (ja, den fina som ser ut som en lampa som jag fick förra året) står och funderar i en evighet.
Sven: Dog den nu?
Jag: Nejdå, det är bara att vänta i sju minuter, den fungerar så, den lilla lampan ...
Sven: Får du inte spatt?
Jag: Jodå, men jag har vant mig vid att få spatt.
Sven går ner i källaren och kommer upp igen efter en minut. Datorn säger att den inte vill ansluta till internet.
Jag: Det är faktiskt något fel ...
Sven: (går in i en skrubb på Kjells kontor) Vi får ta och byta den där datorn.
Jag: Det är något fel på uppkopplingen.
Sven: Jag vet. Jag har lagat den.
Bilderna dyker upp. De föreställer mest olika människor i grönt ljus med pingisracketar i högsta hugg och i vimlet kan jag urskilja Preben, Janos och Sven själv. Och den tidigare nämnda röven, fast med kläder på.
Sven: Har vi någonting som kan låtsas vara ett inslagningspapper? (lyfter upp vinlådan) Jag ska ge bort den här till Pongo.
Jag: Varför då?
Sven: För att hon gjorde så mycket mat och kämpade så mycket och städade på festen. Plus att den här är alldeles för öppnad så vi fick inte lämna tillbaka den.
Jag hittar en gammal pappersduk ovanpå ett skåp. Sedan ger jag honom tejpen.
Sven: Åh, vilken service!
Jag: (studerar duken som Sven börjar klippa i) Vad ska man kalla den där färgen då? Blå?
Sven: Ja.
Jag: Ja, jag måste ju veta eftersom jag ska blogga om det.
Sven: (pysslar och knåpar med papper och tejp) Jaha, vad ska det vara mer i det där BOFH-avsnittet då?
Jag: Jag vet inte. Är det något du vill föra fram till mänskligheten?
Sven: Att jag har skrivit ett till blogginlägg i min blogg. Rubriken på det var helt otippat att det skulle ta ett halvår för mig att skriva nästa inlägg.
Jag: Du har alltså skrivit två inlägg med ett halvår emellan?
Sven: Mm.
Jag: Kan man få adressen då?
Sven: Nä! Jag tänker inte göra den offentlig förrän det finns ett tjugotal inlägg i den.
Jag: Typ om tio år då.
Sven: Typ.
Jag: Vad handlade det första inlägget om?
Sven: Om Futong, min kompis ... Jag kan verkligen inte slå in paket alltså!
Jag: Det som är så lätt. En fyrkantig låda.
Sven: (granskar sitt halvfärdiga verk) Jaha.
Jag: Det blir väl fint?
Sven: Nej, men jag är jättedålig på att slå in paket.
Jag: BOFH är det enda som är roligt att blogga om, tycker jag.
Sven: Varför är det så?
Jag: Jag har inte lust att skriva om poesi och sådant.
Sven: Jävla dravel.
Jag: Ja.
Sven: Nu behövs det bara ett snöre.
Jag: Du kanske kan ta någon gammal sladd?
Sven: Ja, de där modemsladdarna till iMacarna är ju så där silvriga och fina. (han öppnar ett skåp) Eller också tar jag det här guldsnöret som jag hittade här.
Han binder snöret runt paketet och skriver "Till Pongo" med röd tusch och ritar hjärtan bredvid.
Sven: Skillnaden mellan dravel och poesi är att poesin låter bättre. Men är det något jag blir jävligt irriterad på så är det när det är rimstuga i teve och folk ringer in och så kommer de med sådana här keffa skabbiga skitrim och det är kända personer som rimmar och ändå kan de inte rimma och så får de en massa applåder och så tycker folk att det är så fantastiskt!
Jag: Vadå rimstuga?
Sven: Jamen på bingolotto, morronteve, what not, så är det ju sådana här rimstugor ...
Jag: Varför vill folk ha en massa rim?
Sven: Jamen, det är klart att folk vill ha rim på sina julklappar!
Jag: Så de har bara det där vid jul?
Sven: Ja, men det är lika illa när vem som helst diktar ihop något grötrim, varför blir alla så imponerade?
Jag: Det är väl den där entusiasmen från barndomen som sitter kvar, när man lärde sig rimma på katt och hatt ...
Sven: Jag har funderat på att odla mina battlartalanger, för det är något jag skulle kunna utveckla.
Jag: Ja, du är ju ganska arg.
Sven: (ser frågande ut)
Jag: Och lite slagfärdig.
Sven: (lyser upp) Slagfärdig is my middle name. (tittar på mina anteckningar i BOFH-dokumentet) Hur ska du få ihop det där till någonting då?
En kompis till Sven dyker upp. De dricker kaffe. Innan jag går hem från jobbet mailar jag anteckningarna till mig själv och nu har jag äntligen redigerat dem. Vart bilden på Rikard tog vägen vet jag inte. Men det går väl lika bra med en lemur.
Jag sitter vid datorn. Sven gör entré med en låda rött vin.
Jag: Jag satt just här och längtade efter dig.
Sven: Å, det var länge sedan en flicka sa så till mig!
Han lägger lådan på skrivbordet bredvid mitt och slår en lov bortåt köksregionerna, medan jag beklagar att jag inte kunde komma på fyrtioårsfesten som han arrangerade för sin bror i förra veckan. (I samma lokal som där Dogge spelade in Elgigantenreklamen, obs!) Sven förklarar att det skulle ha blivit en lyckad fest om det hade kommit tjugo personer till.
Sven: Men jag är trött på att ordna fest nu, jag ska inte göra det mer.
Han ger mig en adress så att jag kan titta på några bilder från diverse partytillfällen som han har lagt ut på en av sina sjutton domäner och jag frågar förstås om jag kan få publicera en bild här på bloggen. Det får jag inte.
Sven: Det skulle vara den på Rikards röv då.
Bilderna vill inte komma fram. Min dator (ja, den fina som ser ut som en lampa som jag fick förra året) står och funderar i en evighet.
Sven: Dog den nu?
Jag: Nejdå, det är bara att vänta i sju minuter, den fungerar så, den lilla lampan ...
Sven: Får du inte spatt?
Jag: Jodå, men jag har vant mig vid att få spatt.
Sven går ner i källaren och kommer upp igen efter en minut. Datorn säger att den inte vill ansluta till internet.
Jag: Det är faktiskt något fel ...
Sven: (går in i en skrubb på Kjells kontor) Vi får ta och byta den där datorn.
Jag: Det är något fel på uppkopplingen.
Sven: Jag vet. Jag har lagat den.
Bilderna dyker upp. De föreställer mest olika människor i grönt ljus med pingisracketar i högsta hugg och i vimlet kan jag urskilja Preben, Janos och Sven själv. Och den tidigare nämnda röven, fast med kläder på.
Sven: Har vi någonting som kan låtsas vara ett inslagningspapper? (lyfter upp vinlådan) Jag ska ge bort den här till Pongo.
Jag: Varför då?
Sven: För att hon gjorde så mycket mat och kämpade så mycket och städade på festen. Plus att den här är alldeles för öppnad så vi fick inte lämna tillbaka den.
Jag hittar en gammal pappersduk ovanpå ett skåp. Sedan ger jag honom tejpen.
Sven: Åh, vilken service!
Jag: (studerar duken som Sven börjar klippa i) Vad ska man kalla den där färgen då? Blå?
Sven: Ja.
Jag: Ja, jag måste ju veta eftersom jag ska blogga om det.
Sven: (pysslar och knåpar med papper och tejp) Jaha, vad ska det vara mer i det där BOFH-avsnittet då?
Jag: Jag vet inte. Är det något du vill föra fram till mänskligheten?
Sven: Att jag har skrivit ett till blogginlägg i min blogg. Rubriken på det var helt otippat att det skulle ta ett halvår för mig att skriva nästa inlägg.
Jag: Du har alltså skrivit två inlägg med ett halvår emellan?
Sven: Mm.
Jag: Kan man få adressen då?
Sven: Nä! Jag tänker inte göra den offentlig förrän det finns ett tjugotal inlägg i den.
Jag: Typ om tio år då.
Sven: Typ.
Jag: Vad handlade det första inlägget om?
Sven: Om Futong, min kompis ... Jag kan verkligen inte slå in paket alltså!
Jag: Det som är så lätt. En fyrkantig låda.
Sven: (granskar sitt halvfärdiga verk) Jaha.
Jag: Det blir väl fint?
Sven: Nej, men jag är jättedålig på att slå in paket.
Jag: BOFH är det enda som är roligt att blogga om, tycker jag.
Sven: Varför är det så?
Jag: Jag har inte lust att skriva om poesi och sådant.
Sven: Jävla dravel.
Jag: Ja.
Sven: Nu behövs det bara ett snöre.
Jag: Du kanske kan ta någon gammal sladd?
Sven: Ja, de där modemsladdarna till iMacarna är ju så där silvriga och fina. (han öppnar ett skåp) Eller också tar jag det här guldsnöret som jag hittade här.
Han binder snöret runt paketet och skriver "Till Pongo" med röd tusch och ritar hjärtan bredvid.
Sven: Skillnaden mellan dravel och poesi är att poesin låter bättre. Men är det något jag blir jävligt irriterad på så är det när det är rimstuga i teve och folk ringer in och så kommer de med sådana här keffa skabbiga skitrim och det är kända personer som rimmar och ändå kan de inte rimma och så får de en massa applåder och så tycker folk att det är så fantastiskt!
Jag: Vadå rimstuga?
Sven: Jamen på bingolotto, morronteve, what not, så är det ju sådana här rimstugor ...
Jag: Varför vill folk ha en massa rim?
Sven: Jamen, det är klart att folk vill ha rim på sina julklappar!
Jag: Så de har bara det där vid jul?
Sven: Ja, men det är lika illa när vem som helst diktar ihop något grötrim, varför blir alla så imponerade?
Jag: Det är väl den där entusiasmen från barndomen som sitter kvar, när man lärde sig rimma på katt och hatt ...
Sven: Jag har funderat på att odla mina battlartalanger, för det är något jag skulle kunna utveckla.
Jag: Ja, du är ju ganska arg.
Sven: (ser frågande ut)
Jag: Och lite slagfärdig.
Sven: (lyser upp) Slagfärdig is my middle name. (tittar på mina anteckningar i BOFH-dokumentet) Hur ska du få ihop det där till någonting då?
En kompis till Sven dyker upp. De dricker kaffe. Innan jag går hem från jobbet mailar jag anteckningarna till mig själv och nu har jag äntligen redigerat dem. Vart bilden på Rikard tog vägen vet jag inte. Men det går väl lika bra med en lemur.
2007-01-12
"Apo kryp hos" ny diktsamling av Lukas Moodysson
"apokry´fer (av grekiska apo´kryphos 'fördold', 'hemlig', 'svårbegriplig'), apokryfa böcker, apokryfiska böcker, skrifter som påminner om bibelböcker och gör anspråk på liknande auktoritet men som inte har blivit allmänt erkända som legitima delar av Bibeln. Apokryferna kan indelas i tre grupper, men gränserna mellan dessa grupper är inte skarpa, och både bedömningen av dem och deras benämningar är omtvistade. Rubrikerna nedan följer en protestantisk terminologi som är den vanliga i Sverige." ur NE
...
meteroit på resa genom somnade i baksächael jackso är min / gudfailla väntoysrusglockashram som jag ska åka vidga / matstrupen hemliga dokumentkulle brännas ogräset in på / grannens tomt yg i blöttelefonär jag står framfspegeln viljag / bara döasteroidbältetkapades för ungefär fyra och en halv / miljarder och min flickvänrsta dagen p ommarloveg måste s trip / alitepå si tunga slagfälorade oskuldenya batterier r jag väntade/ på bussen kom det fram en ville min mage när den vider / rumpanmtgolvtrsöker vara sexi gärvt kropp
...
Recensioner;
Göteborgsposten 11/7-07
Östgöta Correspondenten 11/1-07
Svenska Dagbladet 11/1-07
Sydsvenska Dagbladet 11/7-07
2007-01-11
Barskrapad – samhället underifrån igen och igen
Barbara Ehrenreichs bok ”Barskrapad” (Leopard förlag, 2003) har jämförts med bland annat verk som Günter Wallraffs ”Längst därnere”. Vilket är helt korrekt. Barbara Ehrenreich bestämmer sig för att i samband med ett artikeluppdrag lämna sin förhållandevis ombonade medelklasstillvaro som etablerad frilansjournalist för att undersöka vilka villkor de som försörjer sig på låglönejobb i USA lever under. Hon söker jobb som servitris, försäljare, städare på olika håll i USA och undersöker hur de inkomster som är möjliga att få förhåller sig till de nödvändiga utgifterna. Är det möjligt att få det att gå ihop? Är det alltid bättre att leva på jobb än bidrag? Det här var i tiderna för ”the welfare reform” 1998 då fyra miljoner – framförallt kvinnor – förväntades gå från bidrag till försörjning genom arbete.
Resultatet hon kommer fram till är nedslående, i till exempel Minneapolis är det i princip omöjligt att överleva på lönen från varuhuset Wal-Mart ($1.120 i månaden före skatt) och samtidigt ha råd med hyra för ett normalt boende och mat. Sådant som sjukförsäkring och skolgång för eventuella barn ingår inte alls i kalkylen.
Barbara Ehrenreichs bok utmärks – liksom för övrigt många av Günter Wallraffs skildringar - av en medryckande galghumor, den har skönlitterära förtjänster i sin skildring av de många gånger frenetiskt uppdrivna, egentligen helt omöjliga arbetssituationerna.
Jag kommer under läsningen också att tänka på den Charles Bukowski som skrev romanen ”Faktotum”, där huvudpersonen och hans alter ego Henry Chinaski går igenom en rad olika låglönejobb på USA:s bakgård, han jobbar på bildelslager, packar damklänningar etcetera etcetera. Nästan alltid lämnar han jobbet efter några veckor och super till, antingen till följd av ett utbrott eller i ren leda.
Ehrenreichs reportage slutar också de med att hon antingen säger upp sig efter att ha kommit till slutsatsen att hon helt enkelt ”inte har råd att jobba kvar” eller – mer akut - lämnar en totalt omöjlig arbetssituation, förvånad över att det faktiskt går att lämna den till panisk cirkus förvandlade arbetsplatsen utan att se sig om (jobbet som servitris i Key West). Mot den bakgrunden framstår inte längre Bukowskis/Henry Chinaskis ständiga uppbrott från olika arbetsplatser som så anarkistiska och fyllegrejsbetonade som man skulle kunna tro utan mer som adekvata reaktioner på en omöjlig situation för en människa som vill överleva mentalt och fysiskt i ett samhälle som bedriver rovdrift på den okvalificerade arbetskraften.
Jag anmärker i min artikel "Samhället underifrån" – publicerad i GT 950424– att de jobb Bukowski prövar på i romanen Faktotum motsvarar lika många reportage av Wallraff. ”Så rakt och avslöjande är Bukowskis språk - ändå framstår det som konst, därför att han att har strukit allt onödigt. Liksom hos Wallraff finns här en existentiell botten i upplevelsen av förnedring och utsatthet.”
Det här i den här traditionen Ehrenreich verkar och lägger dit sina egna pusselbitar i bilden av tillståndet i USA (men den bild hon ger har en större räckvidd än så eftersom arbetsmarknaden i exempelvis Sverige under senare år verkar ha tagit rätt många kliv i riktning mot den amerikanska modellen). Naomi Klein skildrade i No Logo hur tillverkningsindustrin – klädfabriker, skojättar etcetera – flyttar ut sina fabriker från västvärlden till avreglerade låglönezoner i tredje världen och bara behåller sina imageskapande huvudkontor och återförsäljare i USA och Canada, men Ehrenreich skildrar den värld av billiga tjänstejobb som inte går att flytta ut från väst utan måste finnas nära de rikas krav på dem. Därför är det två kompletterande skildringar av tillståndet. Så här skriver Ehrenreich i sin avslutande ”Utvärdering”:
”När arbetslösheten orsakar fattigdom vet vi hur vi ska formulera problemet – vanligen: ’tillväxten går inte snabbt nog’ – och vi vet hur den traditionella liberala lösningen lyder – ’full sysselsättning’. Men när vi har full eller näst intill full sysselsättning, när det finns jobb åt alla som vill ha dem och kan ta sig till dem, då går problemet djupare och börjar skära in i den väv av förväntningar som utgör ’det sociala kontraktet’. /…/ När jag växte upp fick jag höra till leda att ’hårt arbete’ var vägen till framgång: ’Arbeta hårt så slår du dig fram i livet’ eller ’Det är genom hårt arbete vi har nått så här långt.’ Ingen sa någonsin att man kunde arbeta hårt – hårdare än man trodde var möjligt – och ändå sjunka allt djupare ner i fattigdom och skuldsatthet.”
Det här visionen känns obehagligt aktuell, redan under socialdemokratins senaste mandatperiod men än mer i Alliansens Sverige i dag, sänkt a-kassa riskerar definitivt att leda till nedpressade löner och en mer utpräglad marknad för riktiga låglönejobb. Nu undrar jag bara i likhet med LO-ekonomen Dan Andersson i efterskriften vem som vågar göra en liknande undersökning av hur det ser ut i Sverige i dag bland de som försörjer sig på liknande arbeten.
Och, till sist, min personliga reflektion, hur ser proletariatet bland kulturjournalister ut, de som förväntas leva på 500-1.500 kronor per artikel, vilket länge varit standardhonorar på mindre respektive större tidningars kultursidor. Jag har tillhört dem, innan jag sadlade om till att försörja mig på annat håll och skriva gratis.
Resultatet hon kommer fram till är nedslående, i till exempel Minneapolis är det i princip omöjligt att överleva på lönen från varuhuset Wal-Mart ($1.120 i månaden före skatt) och samtidigt ha råd med hyra för ett normalt boende och mat. Sådant som sjukförsäkring och skolgång för eventuella barn ingår inte alls i kalkylen.
Barbara Ehrenreichs bok utmärks – liksom för övrigt många av Günter Wallraffs skildringar - av en medryckande galghumor, den har skönlitterära förtjänster i sin skildring av de många gånger frenetiskt uppdrivna, egentligen helt omöjliga arbetssituationerna.
Jag kommer under läsningen också att tänka på den Charles Bukowski som skrev romanen ”Faktotum”, där huvudpersonen och hans alter ego Henry Chinaski går igenom en rad olika låglönejobb på USA:s bakgård, han jobbar på bildelslager, packar damklänningar etcetera etcetera. Nästan alltid lämnar han jobbet efter några veckor och super till, antingen till följd av ett utbrott eller i ren leda.
Ehrenreichs reportage slutar också de med att hon antingen säger upp sig efter att ha kommit till slutsatsen att hon helt enkelt ”inte har råd att jobba kvar” eller – mer akut - lämnar en totalt omöjlig arbetssituation, förvånad över att det faktiskt går att lämna den till panisk cirkus förvandlade arbetsplatsen utan att se sig om (jobbet som servitris i Key West). Mot den bakgrunden framstår inte längre Bukowskis/Henry Chinaskis ständiga uppbrott från olika arbetsplatser som så anarkistiska och fyllegrejsbetonade som man skulle kunna tro utan mer som adekvata reaktioner på en omöjlig situation för en människa som vill överleva mentalt och fysiskt i ett samhälle som bedriver rovdrift på den okvalificerade arbetskraften.
Jag anmärker i min artikel "Samhället underifrån" – publicerad i GT 950424– att de jobb Bukowski prövar på i romanen Faktotum motsvarar lika många reportage av Wallraff. ”Så rakt och avslöjande är Bukowskis språk - ändå framstår det som konst, därför att han att har strukit allt onödigt. Liksom hos Wallraff finns här en existentiell botten i upplevelsen av förnedring och utsatthet.”
Det här i den här traditionen Ehrenreich verkar och lägger dit sina egna pusselbitar i bilden av tillståndet i USA (men den bild hon ger har en större räckvidd än så eftersom arbetsmarknaden i exempelvis Sverige under senare år verkar ha tagit rätt många kliv i riktning mot den amerikanska modellen). Naomi Klein skildrade i No Logo hur tillverkningsindustrin – klädfabriker, skojättar etcetera – flyttar ut sina fabriker från västvärlden till avreglerade låglönezoner i tredje världen och bara behåller sina imageskapande huvudkontor och återförsäljare i USA och Canada, men Ehrenreich skildrar den värld av billiga tjänstejobb som inte går att flytta ut från väst utan måste finnas nära de rikas krav på dem. Därför är det två kompletterande skildringar av tillståndet. Så här skriver Ehrenreich i sin avslutande ”Utvärdering”:
”När arbetslösheten orsakar fattigdom vet vi hur vi ska formulera problemet – vanligen: ’tillväxten går inte snabbt nog’ – och vi vet hur den traditionella liberala lösningen lyder – ’full sysselsättning’. Men när vi har full eller näst intill full sysselsättning, när det finns jobb åt alla som vill ha dem och kan ta sig till dem, då går problemet djupare och börjar skära in i den väv av förväntningar som utgör ’det sociala kontraktet’. /…/ När jag växte upp fick jag höra till leda att ’hårt arbete’ var vägen till framgång: ’Arbeta hårt så slår du dig fram i livet’ eller ’Det är genom hårt arbete vi har nått så här långt.’ Ingen sa någonsin att man kunde arbeta hårt – hårdare än man trodde var möjligt – och ändå sjunka allt djupare ner i fattigdom och skuldsatthet.”
Det här visionen känns obehagligt aktuell, redan under socialdemokratins senaste mandatperiod men än mer i Alliansens Sverige i dag, sänkt a-kassa riskerar definitivt att leda till nedpressade löner och en mer utpräglad marknad för riktiga låglönejobb. Nu undrar jag bara i likhet med LO-ekonomen Dan Andersson i efterskriften vem som vågar göra en liknande undersökning av hur det ser ut i Sverige i dag bland de som försörjer sig på liknande arbeten.
Och, till sist, min personliga reflektion, hur ser proletariatet bland kulturjournalister ut, de som förväntas leva på 500-1.500 kronor per artikel, vilket länge varit standardhonorar på mindre respektive större tidningars kultursidor. Jag har tillhört dem, innan jag sadlade om till att försörja mig på annat håll och skriva gratis.
2007-01-08
Filmfestivalen i Göteborg, för 30:e gången!
Nästa fredag (26/1) startar Göteborgs filmfestival! Den första festivalen anordnades 1979 och lockade 3 000 personer. Då visades 17 filmer på 3 biografer. Sedan dess har festivalen vuxit för varje år, och nu omfattar programmet ca 450 filmer från 60 länder och lockar över 100 000 besökare! Festivalen har hela tiden behållit inriktningen på icke-kommersiell film och blandar framgångsrikt spännande filmer från världens alla hörn, både långfilmer och kortfilmer. I år är det den 30:e festivalen i ordningen och det firar filmentusiasterna med att tjuvstarta med en lite "förfestival" med under namnet "retrosektionen", där ett antal av favoritfilmerna genom åren visas i repris. Förfestivalen startar på nu på onsdag (10/1). För att pejla stämningen i filmstaden Göteborg bad vi den strängt upptagne filmfestivalredaktören och mångårige medarbetaren Ulf Sigvardson besvara några frågor.
Har du några favoriter bland de filmklassiker som ingår i "retrosektionen"?
- Jodå. Har inte sett dem alla, tyvärr. Ska jag välja ut en så blir det tveklöst "Stranger than Paradise". Älskar verkligen Jarmusch, och den här filmen var en av dem som grundlade mitt filmintresse i början av 80-talet. Såg om den för ett par år sedan med bävan, eftersom jag minns den som så bra. Men det var ingen fara - den var kanske ännu bättre och hade inte åldrats det minsta. Minimalistisk bildpoesi i sekvenser med fantastisk musik av huvudrollsinnehavaren John Lurie.
Vilka filmer vill du absolut inte missa?
- Är ju själv med i festivalens programgrupp, och har med 12-15 filmer i programmet, men i övrigt har jag inte sett många. Efter vad jag hört av kollegornas snack är följande filmer man borde se:
- Andrea Arnold: Red Road (UK)
- Jean-Pierre Darroussin: Premonition (Frankrike)
- Goran Paskaljevic: The Optimists (Serbien)
- Dito Tsintsadze: The Man from the Embassy (Tyskland)
- Thomas Villum Jensen: Clash of Egos (Danmark)
Och som sagt, de jag känner till bäst, är de jag själv har i programmet, så härär några av dem:
- Boris Khlebnikov: Free Floating (Ryssland)
- Anahí Hoeneisen, Daniel Andrade: Anytime Soon (Ecuador)
- Alexander Oey: My Life as a Terrorist: The Story of Hans-Joachim Klein (Holland)
- Timo Novotny: Life in Loops (A Megacities RMX) (Österrike)
Var är de bästa efterfesterna?
- Säkraste korten, precis som förra året: festivalens eget jättetält på Järntorget och festivalhotellet Rivertons skybar.
Hur ser framtiden ut för Göteborgs Filmfestival?
- Sedan knappt tio år tillbaka har festivalen haft ungefär samma storlek och har en stark förankring hos sin trogna och kunniga publik - som år efter år visar att behovet av kvalitetsfilm från alla världens hörn fortsatt är efterfrågat. Detta kombinerat med den starka svenska och nordiska branschförankringen gör att vår festival står stark inför framtiden. Som det känns just nu kommer inga radikala förändringar att ske de närmaste åren, men vem vet vad som finns runt nästa hörn?
Vad kommer du att göra veckan efter att filmfestivalen tagit slut?
- Vila ett par dagar, men sen blir det faktiskt en filmfestival till - i Berlin. Startar torsdagen efter att vår egen har slutat. Vi är några stycken från festivalen som brukar åka dit ett par dagar varje år. Ganska skönt faktiskt - att bara njuta en festival, utan en massa åtaganden - se på film i lugn och ro, och festa lagom mycket.
Vilken är den bästa filmade boken?
- Svårt. Skall jag välja en, där jag också läst boken får det bli Apocalypse Now efter Joseph Conrads Mörkrets härta. Stalker av Andrej Tarkovskij skulle jag också kunna säga, men jag har tyvärr aldrig lyckats få tag på den litterära förlagan, Picknick vid vägkanten av bröderna Strugatskij. Har heller inte läst Vladimir Arsenyevs Dersu Uzala som var förlaga till Akira Kurosawas mästerverk Vägvisaren. Ja, sådär kan man ju hålla på, och där fick du tre av mina absoluta favoritfilmer på samma gång.
Läs mer om film;
- spana in alla festivalaffischer, sedan 1992 gjorda av svenska konstnärer.
- "Flimrigt" (en liten filmblogg)
2007-01-05
2007-01-02
Vi vantrivs i kulturen (utan Fassbinder)!
Är det någon mer än jag som önskar svensk distribution av Fassbinders filmer på DVD? Som det är nu ser det onekligen mörkt ut. På VHS finns möjligen ett och annat exemplar att tillgå, men det är också hopplöst. Det är som att ta ett steg tillbaka när man i själva verket vill gå framåt. I väntan på att något händer, och kanske som ett plåster på såren för andra trängtande, kommer här en text om regissören som först publicerades i Horisonts Berlin-nummer (1/2006):
Himlen över Rainer Werner
Det är 1977 och Fassbinder har fem år kvar att leva. Hösten har slagit läger i hans liv och i det land han lever. I Florian Hopfs dokumentärfilm ligger Rainer Werner utsträckt på en gräsmatta – som alltid med en cigarett i handen – och räknar upp potentiella vänner bland tyska filmskapare: ”På något märkligt sätt är nog även Wim [Wenders] att betrakta som en av mina bundsförvanter.”
*
Rainer Werner ser sliten ut: det glesa och ovårdade skägget, de oklädsamt överdimensionerade glasögongen som hänger på sned – en trötthet som inte anstår en 32-åring.
*
Åtskilligt har redan sagts och ännu mer kommer att sägas om den enorma produktiviteten i förhållande till det självförbrännande levernet. Pedanten kontra dekadenten. Eller ännu hellre: den disciplinerade regissören Fassbinder kontra den destruktive missbrukaren Rainer Werner.
*
Och just den där scenen, i gräset: åt vad ägnade regissören föregående natt? En Pasolini-räd på Berlins bakgator? Ett halvdussin linor kokain på en hotelltoalett i sällskap av någon mystisk älskare? Tröstlös är och förblir den som frågar. När det gäller Rainer Werner är vi alla utelämnade åt fantasier. Däremot efterskänker filmskaparen Fassbinder desto mer handfast stoff att vältra sig i.
*
En juvel ur den tyske särlingens filmografi som det sällan talas eller skrivs om: Martha från 1973, en orgie i utplånande sadism och självförnekelse. Fassbinder tillhör – jämte Bergman, Almodovar och Garcia – den försvinnande skara av manliga filmare som förmår skapa övertygande kvinnoporträtt utan erfarenhet av att vara kvinna. Och hur vet man det – som man? Man känner det.
*
Djupast sett är ju skildringen av Marthas inferno inget annat än en historia om utsatthet. Och om vilsenhet, bör det tilläggas, en känsla som vare sig Fassbinder eller Rainer Werner var främlingar inför. Bara den mest sensibla manlige iakttagare vågar genomskåda patriarkatet som ”vi bor i och som bor i oss” – och sedan korsbefrukta denna insikt med mer eller mindre förtäckta iscensättningar av personliga umbäranden.
*
Jag föreställer mig detta: att leva som Fassbinder är att leva som kvinna. Och mycket riktigt borrar sig Martha djupt ner i helvetet av förtryck, tydligast illustrerat av några enskilda scener: sadisten Helmut har bjudit med Martha till den franska Rivieran. Han övertalar henne att låta bli att använda solkräm eftersom solen där ”ändå inte är särskilt stark”. Själv sätter han sig under en skyddande parasoll och låter den villrådiga Martha somna under en sol som står i zenit.
*
Klipp.
*
Martha ligger orörlig och sönderbränd på en hotellsäng. Helmut företar ännu en övertalningskampanj, denna gång till förmån för ett svalkande balsam. När han självbelåtet stryker det på den yrande kvinnans hud kvider hon av smärta.
*
Fassbinder behärskade den svåra konsten att vara tydlig samtidigt som han bevarade filmens gåtfullhet. Därför hör han till den europeiska filmhistoriens allra största. Exempel: när Martha visar sig oförmögen att lämna sin manlige enfant terrible utgör hon ett levande exempel på den underordningens patologi som han i sitt verk odlat till mästerskap.
*
Ingen kan någonsin komma underfund med gåtan Fassbinder. När han knarkade ihjäl sig 1982 hade han hunnit färdigställa ett fyrtiotal filmer, därtill ett stort antal pjäsmanuskript och teveserier. Ett konstnärskap vars oefterhärmlighet är skriven i sten – alldeles oavsett om det värkts fram ur ett nyktert pedanteri eller ett förtärande missbruk.
Himlen över Rainer Werner
Det är 1977 och Fassbinder har fem år kvar att leva. Hösten har slagit läger i hans liv och i det land han lever. I Florian Hopfs dokumentärfilm ligger Rainer Werner utsträckt på en gräsmatta – som alltid med en cigarett i handen – och räknar upp potentiella vänner bland tyska filmskapare: ”På något märkligt sätt är nog även Wim [Wenders] att betrakta som en av mina bundsförvanter.”
*
Rainer Werner ser sliten ut: det glesa och ovårdade skägget, de oklädsamt överdimensionerade glasögongen som hänger på sned – en trötthet som inte anstår en 32-åring.
*
Åtskilligt har redan sagts och ännu mer kommer att sägas om den enorma produktiviteten i förhållande till det självförbrännande levernet. Pedanten kontra dekadenten. Eller ännu hellre: den disciplinerade regissören Fassbinder kontra den destruktive missbrukaren Rainer Werner.
*
Och just den där scenen, i gräset: åt vad ägnade regissören föregående natt? En Pasolini-räd på Berlins bakgator? Ett halvdussin linor kokain på en hotelltoalett i sällskap av någon mystisk älskare? Tröstlös är och förblir den som frågar. När det gäller Rainer Werner är vi alla utelämnade åt fantasier. Däremot efterskänker filmskaparen Fassbinder desto mer handfast stoff att vältra sig i.
*
En juvel ur den tyske särlingens filmografi som det sällan talas eller skrivs om: Martha från 1973, en orgie i utplånande sadism och självförnekelse. Fassbinder tillhör – jämte Bergman, Almodovar och Garcia – den försvinnande skara av manliga filmare som förmår skapa övertygande kvinnoporträtt utan erfarenhet av att vara kvinna. Och hur vet man det – som man? Man känner det.
*
Djupast sett är ju skildringen av Marthas inferno inget annat än en historia om utsatthet. Och om vilsenhet, bör det tilläggas, en känsla som vare sig Fassbinder eller Rainer Werner var främlingar inför. Bara den mest sensibla manlige iakttagare vågar genomskåda patriarkatet som ”vi bor i och som bor i oss” – och sedan korsbefrukta denna insikt med mer eller mindre förtäckta iscensättningar av personliga umbäranden.
*
Jag föreställer mig detta: att leva som Fassbinder är att leva som kvinna. Och mycket riktigt borrar sig Martha djupt ner i helvetet av förtryck, tydligast illustrerat av några enskilda scener: sadisten Helmut har bjudit med Martha till den franska Rivieran. Han övertalar henne att låta bli att använda solkräm eftersom solen där ”ändå inte är särskilt stark”. Själv sätter han sig under en skyddande parasoll och låter den villrådiga Martha somna under en sol som står i zenit.
*
Klipp.
*
Martha ligger orörlig och sönderbränd på en hotellsäng. Helmut företar ännu en övertalningskampanj, denna gång till förmån för ett svalkande balsam. När han självbelåtet stryker det på den yrande kvinnans hud kvider hon av smärta.
*
Fassbinder behärskade den svåra konsten att vara tydlig samtidigt som han bevarade filmens gåtfullhet. Därför hör han till den europeiska filmhistoriens allra största. Exempel: när Martha visar sig oförmögen att lämna sin manlige enfant terrible utgör hon ett levande exempel på den underordningens patologi som han i sitt verk odlat till mästerskap.
*
Ingen kan någonsin komma underfund med gåtan Fassbinder. När han knarkade ihjäl sig 1982 hade han hunnit färdigställa ett fyrtiotal filmer, därtill ett stort antal pjäsmanuskript och teveserier. Ett konstnärskap vars oefterhärmlighet är skriven i sten – alldeles oavsett om det värkts fram ur ett nyktert pedanteri eller ett förtärande missbruk.
2007-01-01
Estradpoesi på ett hörn x 3
Jag visste inte om det i förväg. Men jag medverkar som estradpoet i programmet Cityfolk på SVT, del tre, det som också handlar om Rebell Robban. Det var en trafikant på Nockebybanan och en kollega som sa till mig att "du var på tv igår". Vilket visade sig vara sant. Jag trodde att jag medverkade i egenskap av kompis till Robban men det var i stället bilder från Rinkeby Poetry Slam i en senare del av programmet. Mycket märkligt faktiskt. TV2 funkar inte på mässen på mitt jobb så jag såg reprisen på McDonalds vid Alvik, med ljudet avstängt på tv:n medan restaurangen körde sin Abba i bakgrunden.
Förra gången jag medverkade i en sån här dokumentär, den som hette I kaxiga poeters sällskap fick jag betalt av SVT, tror tyvärr inte att det händer den här gången. Men diktläsningen var ungefär lika långvarig, 5-10 sekunder är ju vad estradpoeter brukar bjudas på. Det var samma sak när jag medverkade som poet i Kulturnyheterna inför Rinkeby SM 2001.
Det här är de tre inslag med mig som poet jag vet om har sänts i SVT, ganska mycket ändå för en oetablerad estradpoet utan bokförlag i ryggen, om vi inte ska räkna stencilförlaget black coffee publications! Finns en del material som aldrig har sänts också, jag har berättat tidigare i bloggen om när Nadia Jebril filmade mig medan jag delade ut gratistidningar och läste dikter. Också detta av en ren slump, som det heter, hon höll på med en film om människor som delar ut gratistidningar medan hon fortfarande gick på sin utbildning. Men hon har påmint mig senare, när jag träffade henne på en uppläsning, hon tyckte det var ett av de roligaste jobben hon gjort.
Jaja, detta var en egotrippad notering, men det handlar om att bibehålla sin identitet mot alla odds medan man jobbar med diverse försörjningsarbeten, det handlar om konduktörens samtidiga värdighet som poet och arbetarintellektuell. Tror ni mig om jag säger att också dessa små resultat och avtryck kräver en enorm envishet?
Kommande repriser: 3 januari SVT2 kl 01.10 (står fel på ovanstående länk) och 4 januari kl 20.30 på SVT 24.
Förra gången jag medverkade i en sån här dokumentär, den som hette I kaxiga poeters sällskap fick jag betalt av SVT, tror tyvärr inte att det händer den här gången. Men diktläsningen var ungefär lika långvarig, 5-10 sekunder är ju vad estradpoeter brukar bjudas på. Det var samma sak när jag medverkade som poet i Kulturnyheterna inför Rinkeby SM 2001.
Det här är de tre inslag med mig som poet jag vet om har sänts i SVT, ganska mycket ändå för en oetablerad estradpoet utan bokförlag i ryggen, om vi inte ska räkna stencilförlaget black coffee publications! Finns en del material som aldrig har sänts också, jag har berättat tidigare i bloggen om när Nadia Jebril filmade mig medan jag delade ut gratistidningar och läste dikter. Också detta av en ren slump, som det heter, hon höll på med en film om människor som delar ut gratistidningar medan hon fortfarande gick på sin utbildning. Men hon har påmint mig senare, när jag träffade henne på en uppläsning, hon tyckte det var ett av de roligaste jobben hon gjort.
Jaja, detta var en egotrippad notering, men det handlar om att bibehålla sin identitet mot alla odds medan man jobbar med diverse försörjningsarbeten, det handlar om konduktörens samtidiga värdighet som poet och arbetarintellektuell. Tror ni mig om jag säger att också dessa små resultat och avtryck kräver en enorm envishet?
Kommande repriser: 3 januari SVT2 kl 01.10 (står fel på ovanstående länk) och 4 januari kl 20.30 på SVT 24.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)