Såvida den inte är nedtagen av juridiska skäl (den är förmodligen åtalbar) kan man här läsa en synnerligen otäck artikel av Hjärnstorm-redaktören och Stig Larsson-adepten Thomas Sjösvärd.
Okej, har ni läst den? På ytan ser det fint och intelligent formulerat ut, artikelförfattaren är beläst (möjligtvis en selektiv beläsenhet, men det vet vi ju inget om) men... jag ska tala om hur jag uppfattar den här artikeln, och vad som gör mig så upprörd.
Ja, i en bisats uttalar Thomas Sjösvärd påståendet att Axess-redaktören och kulturskribenten Johan Lundberg är "galen" och att därför ingen behöver ta hans åsikter på allvar.
Det här är vad Sjösvärd gör; han vänder sig till sina läsare med ungefär följande statement: "Vi har olika litterära uppfattningar, det må vara hänt, men en sak kan vi vara överens om, Johan Lundberg är galen, eller hur?" *blink, blink*
Sjösvärd vädjar här liksom på andra ställen i sin essä till den klassiska svenska samförståndsandan; genom ett slags intelligent sofisteri trollar han successivt bort motsättningarna mellan retrogardism och avantgardism, mellan OEI och Aorta, och kommer fram till att de tidskrifterna mer eller mindre står för samma saker!
Den svenska kultur- och poesidebatt som har förts under senare år, där bland annat jag själv varit en av deltagarna, blir därmed onödigförklarad, försvinner in i något slags diffust overklighetstöcken. Debattörerna var ju hela tiden överens, minsann! Följaktligen kan de dela upp den litterära makten emellan sig, dessa två aktörer, OEI och Aorta, med lite olika inriktningar.
Nu har ju inte Carl Forsberg varit speciellt aktiv just som debattör, han har väl helt enkelt i första hand gett ut sin tidskrift och drivit sitt bokförlag och låtit dem tala för sig själva, men Thomas Sjösvärd framhåller ändå Aorta (jämte den "galne" Johan Lundberg) som de främsta - och enda - debattörerna som stått i motsats till OEI. Och eftersom denna motsättning nu är upplöst - om man följer Sjösvärds resonemang - så vad återstår att bråka om? Svensk korporativism i sin prydno.
Möjligen kan man undra varför Kulturrådet (som betalar för driften av sajten tidskrift.nu) ska sponsra en sinnessjukförklaring av en enskild kulturredaktör. Annars - fridens liljor över det litterära fältet. Vi andra som vid ett eller annat tillfälle har blivit personligen hotade på drängstugenivå av redaktörer för OEI har nu sett en drängstugeslagsmålets diskreta överman i Thomas Sjösvärd. Men ett anständighetskrav vore väl att han förtydligar sitt påstående om Johan Lundberg, ber om ursäkt eller skriver vad saken egentligen gäller.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2008-01-31
2008-01-30
”Bäste Herr Thoreau!”
Mottagandet av Ingela Strandbergs diktsamling ”Bäste Herr Thoreau!” exemplifierar det jag skrivit här nedan om analog respektive digital poesi.
Kristian Lundberg i Expressen (28/1) skriver kortfattat och nedlåtande under rubriken ”Universum utan betydelse”:
”’Bäste Herr Thoreau’ är en enkel centrallyrisk samling som verkar vilja återskapa en förlorad tid.
Vi befinner oss befriande långt ifrån moderna och cyniska utspel. Språket är ett verktyg – ingenting annat.
I Ingela Strandbergs lyriska universum är allt vad det ska vara. /…/
Det avgörande problemet med Strandbergs nya diktsamling är att den ingenting vidrör, ingenting berör.”
Ingela Strandbergs diktsamling är på intet sätt märkvärdig (det ligger inte i dess natur) men det är en i mitt tycke mycket fin samling dikter kring längtan efter transcendens och oändlighetsupplevelser mitt i en identifierbar svensk, lantlig vardag. Kristian Lundberg avfärdar den enligt min mening framförallt därför att han betraktar en sådan inriktning som otidsenlig. Uttrycket ”enkel centrallyrisk samling” är knappast något positivt omdöme. Moderna poeter skriver som bekant inte centrallyrik utan uppehåller sig i opersonliga språklaboratorier. ”Språket är ett verktyg – ingenting annat” för Ingela Strandberg, påstår Kristian Lundberg. Också det är en kraftigt negativ utsaga. Moderna poeter måste vara språkkritiska! Strandberg använder språket bland annat för att bygga metaforer – vilket en nutida medveten recensent inte kan fördra.
Viktor Johansson i Aftonbladet (också 28/1) förhåller sig betydligt mer öppen och generös till ”Bäste Herr Thoreau!” Hans recension andas inlevelse och jämförelsevis en mycket större respekt för poeten. Så helt annorlunda. Han sätter inte upp skrankor genom antydningar om att något sätt att skriva skulle vara mer föråldrat eller mera samtida än något annat, eller att det som händer hos Ingela Strandberg måste mönstras ut när vår tids spridda språkskepsis anfaller, ”den här boken är så bra, rymmer supersuggestiva minibilder”, tack för det.
Kristian Lundberg i Expressen (28/1) skriver kortfattat och nedlåtande under rubriken ”Universum utan betydelse”:
”’Bäste Herr Thoreau’ är en enkel centrallyrisk samling som verkar vilja återskapa en förlorad tid.
Vi befinner oss befriande långt ifrån moderna och cyniska utspel. Språket är ett verktyg – ingenting annat.
I Ingela Strandbergs lyriska universum är allt vad det ska vara. /…/
Det avgörande problemet med Strandbergs nya diktsamling är att den ingenting vidrör, ingenting berör.”
Ingela Strandbergs diktsamling är på intet sätt märkvärdig (det ligger inte i dess natur) men det är en i mitt tycke mycket fin samling dikter kring längtan efter transcendens och oändlighetsupplevelser mitt i en identifierbar svensk, lantlig vardag. Kristian Lundberg avfärdar den enligt min mening framförallt därför att han betraktar en sådan inriktning som otidsenlig. Uttrycket ”enkel centrallyrisk samling” är knappast något positivt omdöme. Moderna poeter skriver som bekant inte centrallyrik utan uppehåller sig i opersonliga språklaboratorier. ”Språket är ett verktyg – ingenting annat” för Ingela Strandberg, påstår Kristian Lundberg. Också det är en kraftigt negativ utsaga. Moderna poeter måste vara språkkritiska! Strandberg använder språket bland annat för att bygga metaforer – vilket en nutida medveten recensent inte kan fördra.
Viktor Johansson i Aftonbladet (också 28/1) förhåller sig betydligt mer öppen och generös till ”Bäste Herr Thoreau!” Hans recension andas inlevelse och jämförelsevis en mycket större respekt för poeten. Så helt annorlunda. Han sätter inte upp skrankor genom antydningar om att något sätt att skriva skulle vara mer föråldrat eller mera samtida än något annat, eller att det som händer hos Ingela Strandberg måste mönstras ut när vår tids spridda språkskepsis anfaller, ”den här boken är så bra, rymmer supersuggestiva minibilder”, tack för det.
2008-01-29
Analog och digital poesi
en kritisk kort-essä
Det finns analog och det finns digital poesi. Nej, det här handlar inte om vilken poesi som publiceras på Internet eller skrivs av datorer eller liknande, det är en liknelse.
Den analoga poesin anses ofta vara föråldrad, av tidens ledande kritiker. Den utmärks av nyansering, frasering, ett långsamt – eller snabbare, mer förtätat – lyssnande. Den kräver och ger också kontinuitet i upplevelsen. Metaforer är ett av dess utmärkande stildrag. En metafor är en slags kontinuerlighet med språngvis verkan. Den analoga poesin har ett långt tidsperspektiv och en synnerligen lång tradition, den är upptagen både av det förflutna, nuet och framtiden och den gräver på djupet av människosjälen och tillvarons mysterier. Många misslyckas inom denna tradition, men det som skapas är ändå tillräckligt mycket för att tillerkänna den analoga – eller mänskliga – poesin ett yttersta värde inom vad mänskligheten har försökt att uttrycka genom konst.
Digital poesi är – som det låter – uppbyggd av ettor och nollor. Eller annorlunda uttryckt, uppburen av ord- och bokstavskommunism. Man kan anlägga långa serier av ettor och nollor, eller av alfabetets skilda bokstäver. Men varje bokstav, ord eller siffra står för sig själv, i sin egen rätt, i sitt eget universum.
1 / 1 / 1 / 0 / 0 / 1 / 1 / 0 / 0 / 1 / 1 / 1 / 0
eller:
a / b / x / Q / v / vide / amorf / Z / lexikon
Man upprättar alltså kortare eller längre serier av brus. Hur själva serierna ser ut är egentligen likgiltigt, då det är just själva bruseffekten man är ute efter, så vida det är renlärig digital poesi.
Den digitala poesin rör sig i nuet, kan inte göra annat, rör sig dessutom på ytan, kan inte göra annat, eftersom den saknar kontinuitet. Typiska författarskap: Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa (ibland). En hel svärm av efterföljare. Ideologin uttrycks genom Biskop Arnös skrivarkurser, författarutbildningen i Göteborg, Norstedts (poesiutgivningen), Bonniers (poesiutgivningen), Modernista, OEI, DN:s poesirecensenter med mera med flera. Digital poesi är en parallell till IT-bubblan, och har inte ett skvatt med själva tekniken Internet att göra.
Lars Larsen har frågat om vi inte hör gråten i språkmaterialismen? Både nej och ja, skulle jag vilja svara. Jag hör och jag ser att det är en poesins slutpunkt, lika väl som det är en cynismens eller nihilismens slutpunkt. Det går inte att komma mycket längre – inte i nedbrytandet av språket i första hand – utan i tomhänthet inför livsfrågorna. Man har gett upp, försöker inte längre lösa några gåtor, försöker inte ge några utmaningar på djupet, eller pressa fram någon tro på framtiden, att några konstverk av beständigt värde kommer att skapas. Dadaismen på sin tid hade ju ändå genom någon slags paradox en inbyggd vitalitet och framtidstro genom att negera allt. Språkmaterialismen är en slags negationernas negationernas negation. Det blir inte mycket kvar av poeternas uppdrag. Men denna typ av diktning tillhör inte framtiden, den är ett övergående stadium, ett slags poesins lägstanivå. Poeterna lyfter sina stipendier under några år, kanske några decennier, men mycket mer kommer inte att hända. De tillför ytterst litet. Det nyskapande får ni söka på annat håll, kanske i det som jag ovan kallat den analoga poesin, den är en överlevare som kommer att återkomma i nya former. Skitsamma om människan uttrycker sig på nätet, på scenen eller i bokform, det viktiga är att det är levande poesi och inte en genmanipulerad ordräcka som inte kan överleva utanför sitt språklaboratorium.
Det finns analog och det finns digital poesi. Nej, det här handlar inte om vilken poesi som publiceras på Internet eller skrivs av datorer eller liknande, det är en liknelse.
Den analoga poesin anses ofta vara föråldrad, av tidens ledande kritiker. Den utmärks av nyansering, frasering, ett långsamt – eller snabbare, mer förtätat – lyssnande. Den kräver och ger också kontinuitet i upplevelsen. Metaforer är ett av dess utmärkande stildrag. En metafor är en slags kontinuerlighet med språngvis verkan. Den analoga poesin har ett långt tidsperspektiv och en synnerligen lång tradition, den är upptagen både av det förflutna, nuet och framtiden och den gräver på djupet av människosjälen och tillvarons mysterier. Många misslyckas inom denna tradition, men det som skapas är ändå tillräckligt mycket för att tillerkänna den analoga – eller mänskliga – poesin ett yttersta värde inom vad mänskligheten har försökt att uttrycka genom konst.
Digital poesi är – som det låter – uppbyggd av ettor och nollor. Eller annorlunda uttryckt, uppburen av ord- och bokstavskommunism. Man kan anlägga långa serier av ettor och nollor, eller av alfabetets skilda bokstäver. Men varje bokstav, ord eller siffra står för sig själv, i sin egen rätt, i sitt eget universum.
1 / 1 / 1 / 0 / 0 / 1 / 1 / 0 / 0 / 1 / 1 / 1 / 0
eller:
a / b / x / Q / v / vide / amorf / Z / lexikon
Man upprättar alltså kortare eller längre serier av brus. Hur själva serierna ser ut är egentligen likgiltigt, då det är just själva bruseffekten man är ute efter, så vida det är renlärig digital poesi.
Den digitala poesin rör sig i nuet, kan inte göra annat, rör sig dessutom på ytan, kan inte göra annat, eftersom den saknar kontinuitet. Typiska författarskap: Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa (ibland). En hel svärm av efterföljare. Ideologin uttrycks genom Biskop Arnös skrivarkurser, författarutbildningen i Göteborg, Norstedts (poesiutgivningen), Bonniers (poesiutgivningen), Modernista, OEI, DN:s poesirecensenter med mera med flera. Digital poesi är en parallell till IT-bubblan, och har inte ett skvatt med själva tekniken Internet att göra.
Lars Larsen har frågat om vi inte hör gråten i språkmaterialismen? Både nej och ja, skulle jag vilja svara. Jag hör och jag ser att det är en poesins slutpunkt, lika väl som det är en cynismens eller nihilismens slutpunkt. Det går inte att komma mycket längre – inte i nedbrytandet av språket i första hand – utan i tomhänthet inför livsfrågorna. Man har gett upp, försöker inte längre lösa några gåtor, försöker inte ge några utmaningar på djupet, eller pressa fram någon tro på framtiden, att några konstverk av beständigt värde kommer att skapas. Dadaismen på sin tid hade ju ändå genom någon slags paradox en inbyggd vitalitet och framtidstro genom att negera allt. Språkmaterialismen är en slags negationernas negationernas negation. Det blir inte mycket kvar av poeternas uppdrag. Men denna typ av diktning tillhör inte framtiden, den är ett övergående stadium, ett slags poesins lägstanivå. Poeterna lyfter sina stipendier under några år, kanske några decennier, men mycket mer kommer inte att hända. De tillför ytterst litet. Det nyskapande får ni söka på annat håll, kanske i det som jag ovan kallat den analoga poesin, den är en överlevare som kommer att återkomma i nya former. Skitsamma om människan uttrycker sig på nätet, på scenen eller i bokform, det viktiga är att det är levande poesi och inte en genmanipulerad ordräcka som inte kan överleva utanför sitt språklaboratorium.
2008-01-28
Inferi fick stöd!
Hur gick det då sedan, för tidskriften Inferi som jag skrev om här nedan?
Jodå, de fick sitt tidskriftsstöd till slut. Stefan Daagarsson låter både triumferande och lite desillusionerad när han skriver i nr 4-5/77 under rubriken Berättigat stöd:
"Så har det äntligen hänt. Statens kulturråd har tillerkänt tidskriften Inferi statligt tidskriftsstöd för år 1978 med 20.000 kr! Ett erkännande i elfte timmen - men dessbättre inte för sent.
Förlusten i fjol (7.000 kr) ska vi försöka täcka med de nu beviljade stödpengarna - och dessutom är det vår övertygelse att vi 1978 kommer att erbjuda vår läsekrets en årgång med mersmak."
Och så slutklämmen:
"Vi bävar för den dag då ekonomiminister Bohmans tes om att kulturen ska vara självbärande vinner gehör i regeringen. Lyckligtvis finns det tillräckligt begåvat folk där som vet att en kulturtidskrift inte kan konkurrera med veckopressen - men att detta faktum inte är detsamma som att Sverige inte behöver kulturtidskrifterna..."
Inferi fick alltså 20.000 kr i tidskriftsstöd, nästan i sista ögonblicket faktiskt, för man lade ner verksamheten året därefter.
Men det var ett högt stöd. Det är tydligt att det relativt sett fanns betydligt mer pengar i systemet för tjugo år sedan; det stödbelopp som Inferi fick skulle väl i dag motsvara ca 175.000-200.000 kr. Hur många går in på de stödnivåerna? Hur många kan få ett så hyfsat högt stöd utan att någon annan tidskrift ska frånerkännas stödet och tvingas lägga ner?
Jodå, de fick sitt tidskriftsstöd till slut. Stefan Daagarsson låter både triumferande och lite desillusionerad när han skriver i nr 4-5/77 under rubriken Berättigat stöd:
"Så har det äntligen hänt. Statens kulturråd har tillerkänt tidskriften Inferi statligt tidskriftsstöd för år 1978 med 20.000 kr! Ett erkännande i elfte timmen - men dessbättre inte för sent.
Förlusten i fjol (7.000 kr) ska vi försöka täcka med de nu beviljade stödpengarna - och dessutom är det vår övertygelse att vi 1978 kommer att erbjuda vår läsekrets en årgång med mersmak."
Och så slutklämmen:
"Vi bävar för den dag då ekonomiminister Bohmans tes om att kulturen ska vara självbärande vinner gehör i regeringen. Lyckligtvis finns det tillräckligt begåvat folk där som vet att en kulturtidskrift inte kan konkurrera med veckopressen - men att detta faktum inte är detsamma som att Sverige inte behöver kulturtidskrifterna..."
Inferi fick alltså 20.000 kr i tidskriftsstöd, nästan i sista ögonblicket faktiskt, för man lade ner verksamheten året därefter.
Men det var ett högt stöd. Det är tydligt att det relativt sett fanns betydligt mer pengar i systemet för tjugo år sedan; det stödbelopp som Inferi fick skulle väl i dag motsvara ca 175.000-200.000 kr. Hur många går in på de stödnivåerna? Hur många kan få ett så hyfsat högt stöd utan att någon annan tidskrift ska frånerkännas stödet och tvingas lägga ner?
2008-01-24
Raderna
Bevingade ord som blev gratismaterial för den amerikanska komikern Jon Stewart i veckan.
"When History was written, I´m sure that the last page will say... (tankepaus; what? what? what?)... that we Americans fought for the peace of the world, and that we won".
Dunkel syntax för dunkla syften. Vems syntax?
George W. Bush
"When History was written, I´m sure that the last page will say... (tankepaus; what? what? what?)... that we Americans fought for the peace of the world, and that we won".
Dunkel syntax för dunkla syften. Vems syntax?
George W. Bush
Glänta stiger ner i underjorden
Obehaglig artikel av författaren och tunneltågföraren Ola Nilsson i senaste numret av Glänta (som har temat Underjord).
Han börjar så här:
"Rebell-Robban står vid Slussen och spelar. Jag vill alltid ropa något till honom i mikrofonen när jag stannar tåget, något tillrop av sympati.
Hur länge har han stått i stan och spelat sina punklåtar? Femton år? I DDR kallades de som levde utanför den socialistiska normen för Die Asozialen.
Hur går man från att vara en asocial tlil att bli en turistattraktion tänker jag då jag ser den numer rätt trötte Rebell-Robban sälja cd-skivor till en turist.
När jag kommer till Medborgarplatsen hör jag ett anrop på radion från nästa tåg som ankommer Slussen.
- Det behövs rensning på plattformen i Slussen, det är den där ohyran som står och skriker nu igen.
Trafikledaren:
- Förorening vid Slussen, det är uppfattat, vakter är på väg."
Så långt är jag med, det är en intresseväckande början, inte minst för oss som håller på Rebell-Robban. Jag ser honom kanske på ett litet annat sätt, varken som turistattraktion eller som enbart en asocial punkare i tunnelbanan. Robban är en varm och vänlig själ, en kraftfull och unik scenpersonlighet, som inte bara uppträder i tunnelbanan utan - när andan faller på - på öppna scener runtom i Stockholm. Han låter sig även bokas för olika gig. Ja, kort sagt, jag känner honom, han är mer än en bekant. Jag vet också att han har en hatkärlek till Connex och alla som jobbar där (numera namnbytt till Veolia). Den kommunikation som tunneltågföraren [Ola Nilsson själv, det finns på så sätt ingen distans i texten] överhörde är omänsklig, men någonstans vänder Robban just det här bemötandet till sin fördel. Han får skrattarna på sin sida, och någonstans är det humor, men omänskligt är det.
Problemet med Ola Nilssons text är att han inte bara kritiserar sina kolleger för en föraktfull inställning till alla som på något sätt avviker, tiggare, alkoholister, knarkare osv. Han föraktar sina kollegers förakt och skruvar därmed upp det till en ännu obehagligare grimas när man läser vidare i texten.
Enligt min mening finns det en obehaglig och på ytan ganska skrämmande ton många gånger i sättet att tala om trafikanterna på Connex som arbetsplats. Det är nog mest en jargong, ärligt talat, hos en utsatt yrkesgrupp [därmed inte sagt hur det förhåller sig i det återgivna fallet här ovan]. Jag tror inte tunneltågförare är mer omänskliga än andra, snarare tvärtom, höll jag på att skriva. Det är ett arbetaryrke och man gör kanske rätt i att hålla vissa slags obehagskänslor på armlängds avstånd, utan att för den skull bli omänsklig. Sådant som människor som hoppar framför tåget är ju en realitet till exempel, det får ju de flesta uppleva... Jag vet att de förare som råkar ut för det och som har behov av att prata om det flera år efteråt knappast är omänskliga, Ola Nilsson fastnar i en schablonbild av sina kolleger tycker jag.
Ovanpå det föraktar Ola Nilsson ägaren av ett känt café som för tio år sedan (!) sagt i ett tv-inslag att han ville ha bort knarkarna från Vasaparken, han föraktar också de människor som klarat sig, som har en lite bättre position och (skulle han nog säga) poserar som bohemer som skriver sina egna regler.
"Livsstilsflocken. Den köpstarka medelklassen. Där har vi de verkliga konstnärssjälarna, och de är det tillsammans. Genier i flock."
Sen föraktar han paradoxalt nog också författarna:
"De nya genierna rör sig i kastbyar över stan. Bland dem vandrar emellanåt en författare. Hon har gått på en författarutbildning och lärt sig att det inte finns några genier och att allt redan är skrivet, att fältets 'mästerverk' redan är kartlagda, varför vår lott är att skriva 'intressant' i stället. Eftersom hon är omgiven av genier - varenda café, bar och tv-program är fyllda av dem som skriver sina egna regler och förverkligar sig som unikum - så förstår hon inte varför alla på författarutbildningen säger att det inte längre finns några genier."
Här finns ett "vi" i texten, för första och enda gången. Men det är - observera - sagt med förakt. Allt detta interfolierat med citat av Michel Foucault och Friedrich Nietschze. Är det således ett stort förakt?
Någonting är Ola Nilsson på spåren (!), ändå spårar hans text ur fullkomligt, den saknar mänsklig värme, inte ens Rebell-Robban som han känner sympati för säger han ju ett ord till. Den exemplifierar den känslokyla och det avstånd som den själv vill varna för. Författaren eller hans alter ego sprider ännu kallare vindar än de ganska otäcka fenomen han vill spegla.
Viktor Johansson recenserar sedan det nya numret av Glänta i Aftonbladet (22/1):
"Ett gäng intellektuella går ner i underjorden och hänger med gruvarbetare och annat ljusskyggt mullvadsfolk - men nej, så von oben som jag befarar blir det aldrig. Glänta håller koll på gråskalorna i mörkret."
Och så lite längre fram i recensionen:
"tredje klassens musikanter (som Rebell-Robban) som inte ens kan kallas gatumusikanter." Von oben-förakt var det ja. Nu börjar jag faktiskt tro att det är vad det handlar om; ett gäng intellektuella med föraktet skrivet i sina pannor stiger ner i underjorden.
Han börjar så här:
"Rebell-Robban står vid Slussen och spelar. Jag vill alltid ropa något till honom i mikrofonen när jag stannar tåget, något tillrop av sympati.
Hur länge har han stått i stan och spelat sina punklåtar? Femton år? I DDR kallades de som levde utanför den socialistiska normen för Die Asozialen.
Hur går man från att vara en asocial tlil att bli en turistattraktion tänker jag då jag ser den numer rätt trötte Rebell-Robban sälja cd-skivor till en turist.
När jag kommer till Medborgarplatsen hör jag ett anrop på radion från nästa tåg som ankommer Slussen.
- Det behövs rensning på plattformen i Slussen, det är den där ohyran som står och skriker nu igen.
Trafikledaren:
- Förorening vid Slussen, det är uppfattat, vakter är på väg."
Så långt är jag med, det är en intresseväckande början, inte minst för oss som håller på Rebell-Robban. Jag ser honom kanske på ett litet annat sätt, varken som turistattraktion eller som enbart en asocial punkare i tunnelbanan. Robban är en varm och vänlig själ, en kraftfull och unik scenpersonlighet, som inte bara uppträder i tunnelbanan utan - när andan faller på - på öppna scener runtom i Stockholm. Han låter sig även bokas för olika gig. Ja, kort sagt, jag känner honom, han är mer än en bekant. Jag vet också att han har en hatkärlek till Connex och alla som jobbar där (numera namnbytt till Veolia). Den kommunikation som tunneltågföraren [Ola Nilsson själv, det finns på så sätt ingen distans i texten] överhörde är omänsklig, men någonstans vänder Robban just det här bemötandet till sin fördel. Han får skrattarna på sin sida, och någonstans är det humor, men omänskligt är det.
Problemet med Ola Nilssons text är att han inte bara kritiserar sina kolleger för en föraktfull inställning till alla som på något sätt avviker, tiggare, alkoholister, knarkare osv. Han föraktar sina kollegers förakt och skruvar därmed upp det till en ännu obehagligare grimas när man läser vidare i texten.
Enligt min mening finns det en obehaglig och på ytan ganska skrämmande ton många gånger i sättet att tala om trafikanterna på Connex som arbetsplats. Det är nog mest en jargong, ärligt talat, hos en utsatt yrkesgrupp [därmed inte sagt hur det förhåller sig i det återgivna fallet här ovan]. Jag tror inte tunneltågförare är mer omänskliga än andra, snarare tvärtom, höll jag på att skriva. Det är ett arbetaryrke och man gör kanske rätt i att hålla vissa slags obehagskänslor på armlängds avstånd, utan att för den skull bli omänsklig. Sådant som människor som hoppar framför tåget är ju en realitet till exempel, det får ju de flesta uppleva... Jag vet att de förare som råkar ut för det och som har behov av att prata om det flera år efteråt knappast är omänskliga, Ola Nilsson fastnar i en schablonbild av sina kolleger tycker jag.
Ovanpå det föraktar Ola Nilsson ägaren av ett känt café som för tio år sedan (!) sagt i ett tv-inslag att han ville ha bort knarkarna från Vasaparken, han föraktar också de människor som klarat sig, som har en lite bättre position och (skulle han nog säga) poserar som bohemer som skriver sina egna regler.
"Livsstilsflocken. Den köpstarka medelklassen. Där har vi de verkliga konstnärssjälarna, och de är det tillsammans. Genier i flock."
Sen föraktar han paradoxalt nog också författarna:
"De nya genierna rör sig i kastbyar över stan. Bland dem vandrar emellanåt en författare. Hon har gått på en författarutbildning och lärt sig att det inte finns några genier och att allt redan är skrivet, att fältets 'mästerverk' redan är kartlagda, varför vår lott är att skriva 'intressant' i stället. Eftersom hon är omgiven av genier - varenda café, bar och tv-program är fyllda av dem som skriver sina egna regler och förverkligar sig som unikum - så förstår hon inte varför alla på författarutbildningen säger att det inte längre finns några genier."
Här finns ett "vi" i texten, för första och enda gången. Men det är - observera - sagt med förakt. Allt detta interfolierat med citat av Michel Foucault och Friedrich Nietschze. Är det således ett stort förakt?
Någonting är Ola Nilsson på spåren (!), ändå spårar hans text ur fullkomligt, den saknar mänsklig värme, inte ens Rebell-Robban som han känner sympati för säger han ju ett ord till. Den exemplifierar den känslokyla och det avstånd som den själv vill varna för. Författaren eller hans alter ego sprider ännu kallare vindar än de ganska otäcka fenomen han vill spegla.
Viktor Johansson recenserar sedan det nya numret av Glänta i Aftonbladet (22/1):
"Ett gäng intellektuella går ner i underjorden och hänger med gruvarbetare och annat ljusskyggt mullvadsfolk - men nej, så von oben som jag befarar blir det aldrig. Glänta håller koll på gråskalorna i mörkret."
Och så lite längre fram i recensionen:
"tredje klassens musikanter (som Rebell-Robban) som inte ens kan kallas gatumusikanter." Von oben-förakt var det ja. Nu börjar jag faktiskt tro att det är vad det handlar om; ett gäng intellektuella med föraktet skrivet i sina pannor stiger ner i underjorden.
2008-01-21
Friserad sanning om kulturtidskrifter
I P1-programmet Publicerat som gick i lördags (repriseras natten till tisdag kl 01.15) diskuterades tidskriftsstödet.
En hel del intressant information kom fram, även om det mesta var känt för oss som tidigare följt – och deltagit i - debatten på tidskrift.nu. Ovanligt var att någon från Kulturrådet framträdde i media denna gång, nämligen den tidskriftsansvarige, Maria Ågren.
Lyssna gärna på programmet! Jag måste bara få kommentera en passus. Programledaren Åke Pettersson tog upp exemplet med Post Scriptum, det faktum att den fått sitt stöd sänkt från 50.000 kr till 25.000 kr.
- Det här att man sänker till 25.000, det är nästan som att meddela att begravningen närmar sig… Går det att göra en tidskrift med så lite pengar?
- Det går att göra tidskrifter utan pengar, det har jag gjort i tio år, inflickade Siri Reuterstrand från FSK. Men visst kan 25.000 vara avgörande.
- Det finns likartade tidskrifter där den ena kan få 50.000 kr och den andra kan få 500.000 kr…
- Det är ju så att man får väldigt olika mycket pengar, och det där är också delvis en bedömning vad man har för behov - som Maria säger - och vilken plats man fyller i debatten. Sen får man ju nästan aldrig så mycket pengar som man söker, men det står ofta i någon slags relation till hur mycket man söker, sa Siri Reuterstrand.
Här, liksom på flera andra ställen i inslaget, tycker jag att Siri Reuterstrand helt i onödan lierar sig med Maria Ågren, och faktiskt driver Kulturrådets försvarslinje utan att Maria Ågren själv behöver göra det. Faktum är att jag behövde lyssna på inspelningen flera gånger för att vara säker på att det faktiskt är Siri Reuterstrand – som representant för en förening som ska tillvarata kulturtidskrifternas intressen! – som sitter och försvarar Kulturrådet, både mot anklagelserna för jäv och att ge för lite pengar till vissa tidskrifter.
När Siri säger att de pengar man får står i relation till hur mycket pengar man söker är det ett påstående som går att ifrågasätta.
Låt oss titta på just PS ansökan (siffrorna är offentliga):
Post Scriptum sökte 562.980 kr i tidskriftsstöd för 2008 – och beviljades 25.000 kr. Den sökta summan var hög, men inte orimlig, om man ser till att några av PS konkurrenter (eller kolleger) har bidrag i halvmiljonklassen. Det bidrag som ges är inte bara lågt i sig självt utan måste också ses i relation till det sökta bidraget; man fick alltså 5 procent av sökta medel vilket måste vara ett nästintill unikt sätt att behandla en seriös ansökan om kulturstöd från en redan etablerad aktör. Utan att vara närmare insatt i hur PS budget var uppställd förmodar jag att den på sikt sökte komma upp i samma nivå som Ord & Bild eller 00TAL. Den hade helt enkelt ambitionen att göra en bred litterär tidskrift!
Ett nästan ännu mer flagrant exempel på diskrepans mellan sökta medel och det faktiska utfallet är Tidningen Kulturen, som sökte
785.000 kr – men nekades stöd över huvud taget. (Tidningen Kulturen ska gå över till månadsutgivning 2008 och borde därmed vara kvalificerad som kulturtidskrift, i högsta grad så skulle jag säga, även om det är en slags hybrid mellan granskande nyhetstidning och kulturtidskrift, som sådan välbehövlig.)
Varför försvarar Siri Reuterstrand det sätt som dessa ansökningar bemöts på? Att Kulturrådet håller masken ingår ju bara i deras policy, men någon som jobbar närmare tidskrifterna – och som själv jobbar med en kulturtidskrift – borde hålla sig för god för det.
En hel del intressant information kom fram, även om det mesta var känt för oss som tidigare följt – och deltagit i - debatten på tidskrift.nu. Ovanligt var att någon från Kulturrådet framträdde i media denna gång, nämligen den tidskriftsansvarige, Maria Ågren.
Lyssna gärna på programmet! Jag måste bara få kommentera en passus. Programledaren Åke Pettersson tog upp exemplet med Post Scriptum, det faktum att den fått sitt stöd sänkt från 50.000 kr till 25.000 kr.
- Det här att man sänker till 25.000, det är nästan som att meddela att begravningen närmar sig… Går det att göra en tidskrift med så lite pengar?
- Det går att göra tidskrifter utan pengar, det har jag gjort i tio år, inflickade Siri Reuterstrand från FSK. Men visst kan 25.000 vara avgörande.
- Det finns likartade tidskrifter där den ena kan få 50.000 kr och den andra kan få 500.000 kr…
- Det är ju så att man får väldigt olika mycket pengar, och det där är också delvis en bedömning vad man har för behov - som Maria säger - och vilken plats man fyller i debatten. Sen får man ju nästan aldrig så mycket pengar som man söker, men det står ofta i någon slags relation till hur mycket man söker, sa Siri Reuterstrand.
Här, liksom på flera andra ställen i inslaget, tycker jag att Siri Reuterstrand helt i onödan lierar sig med Maria Ågren, och faktiskt driver Kulturrådets försvarslinje utan att Maria Ågren själv behöver göra det. Faktum är att jag behövde lyssna på inspelningen flera gånger för att vara säker på att det faktiskt är Siri Reuterstrand – som representant för en förening som ska tillvarata kulturtidskrifternas intressen! – som sitter och försvarar Kulturrådet, både mot anklagelserna för jäv och att ge för lite pengar till vissa tidskrifter.
När Siri säger att de pengar man får står i relation till hur mycket pengar man söker är det ett påstående som går att ifrågasätta.
Låt oss titta på just PS ansökan (siffrorna är offentliga):
Post Scriptum sökte 562.980 kr i tidskriftsstöd för 2008 – och beviljades 25.000 kr. Den sökta summan var hög, men inte orimlig, om man ser till att några av PS konkurrenter (eller kolleger) har bidrag i halvmiljonklassen. Det bidrag som ges är inte bara lågt i sig självt utan måste också ses i relation till det sökta bidraget; man fick alltså 5 procent av sökta medel vilket måste vara ett nästintill unikt sätt att behandla en seriös ansökan om kulturstöd från en redan etablerad aktör. Utan att vara närmare insatt i hur PS budget var uppställd förmodar jag att den på sikt sökte komma upp i samma nivå som Ord & Bild eller 00TAL. Den hade helt enkelt ambitionen att göra en bred litterär tidskrift!
Ett nästan ännu mer flagrant exempel på diskrepans mellan sökta medel och det faktiska utfallet är Tidningen Kulturen, som sökte
785.000 kr – men nekades stöd över huvud taget. (Tidningen Kulturen ska gå över till månadsutgivning 2008 och borde därmed vara kvalificerad som kulturtidskrift, i högsta grad så skulle jag säga, även om det är en slags hybrid mellan granskande nyhetstidning och kulturtidskrift, som sådan välbehövlig.)
Varför försvarar Siri Reuterstrand det sätt som dessa ansökningar bemöts på? Att Kulturrådet håller masken ingår ju bara i deras policy, men någon som jobbar närmare tidskrifterna – och som själv jobbar med en kulturtidskrift – borde hålla sig för god för det.
Tidskriftsboomen som kom av sig
I ett nummer av Biblioteksbladet från 2005 [OBS! pdf-fil] skriver Annina Rabe om ett antal nystartade litteraturtidskrifter, och att ryktet om litteraturtidskriftens död är betydligt överdrivet. Hon utmålar en slags pågående tidskriftsboom under 2004-2005 med Fantasin, jmm, Post Scriptum, O-tidskrift, Fabrik, Komma och Cora som representanter.
Det låg någonting i det, då. Men de euforiska tongångarna är inte längre aktuella, utom möjligtvis hos tidskriften Fantasin. jmm blev av med sitt tidskriftsstöd i den senaste ansökningsrundan på Kulturrådet, och har bara gett ut ett nummer under 2007. Hemsidan är fortfarande under uppbyggnad och utlovas komma igång under februari, dock oklart vilket år.
Post Scriptum har som bekant tvingats lägga ner på grund av halverat tidskriftsstöd.
O-tidskrift har lagt ner (eller är möjligen vilande) efter att ha vunnit pris för bästa nättidskrift 2006 och fyllt sitt syfte som skyltfönster för framförallt E. och M.
"Var och en som anser sig vara intresserad av vad som rör sig i huvudena på morgondagens litterära elit bör alltså omedelbart klicka in sig på www.otidskrift.se. Men skynda er på innan de får jobb på DN:s kultursida och förlorar sitt underdogperspektiv", för att citera Annina Rabe i Biblioteksbladet.
Tidskriften Fabrik lever kvar med halverat tidskriftsstöd, men har inte givit ut något nummer under 2007.
Komma - jodå, alive and kicking, med hela 50.000 i kulturstöd för övrigt
Cora finns kvar, men med halverat tidskriftsstöd.
Tidskriften Fantasin, då, för att återvända till den, är lika charmerande och oförskräckt som alltid, bitvis åtminstone oerhört läsvärd. (Senaste numret 3-4/2007 var dock det första på ett tag som lockade till läsning rakt igenom.)
Ja, så här förhåller det sig med gärna med kulturtidskrifter, inte minst unglitterära sådana. Ett gäng entusiaster går in under några år och jobbar livet ur sig, privatekonomin och kanske även privatlivet blir lidande; man hoppas på att få uppmärksamhet efter förtjänst lite längre fram, kanske också tidskriftsstöd så att det så småningom går ihop... Ibland går det inte enligt planerna. Ibland går det enligt planerna men luften pyser ändå ur projektet. Kanske går redaktörerna vidare med sina liv, det händer en massa annat i tillvaron, tidskriften var inte slutstationen för vad som skulle göras, och då är det ingen tragedi.
Men ändå... ovanstående genomgång visar ändå hur bräckligt kulturbygget kan vara, när det inte får tillräckligt med stöd och uppmuntran. Kulturrådet skjuter i sank möjligheterna till kontinuitet hos flertalet av de ovannämnda tidskrifterna genom att halvera eller ta ifrån dem bidraget helt och hållet. En del kanske inte bryr sig, de är vana att jobba gratis, men att betala för att jobba med kultur? Det är inte hållbart i längden.
Det finns för många idealister i branschen, Johan Staël von Holstein måste komma in och rensa upp.
Det låg någonting i det, då. Men de euforiska tongångarna är inte längre aktuella, utom möjligtvis hos tidskriften Fantasin. jmm blev av med sitt tidskriftsstöd i den senaste ansökningsrundan på Kulturrådet, och har bara gett ut ett nummer under 2007. Hemsidan är fortfarande under uppbyggnad och utlovas komma igång under februari, dock oklart vilket år.
Post Scriptum har som bekant tvingats lägga ner på grund av halverat tidskriftsstöd.
O-tidskrift har lagt ner (eller är möjligen vilande) efter att ha vunnit pris för bästa nättidskrift 2006 och fyllt sitt syfte som skyltfönster för framförallt E. och M.
"Var och en som anser sig vara intresserad av vad som rör sig i huvudena på morgondagens litterära elit bör alltså omedelbart klicka in sig på www.otidskrift.se. Men skynda er på innan de får jobb på DN:s kultursida och förlorar sitt underdogperspektiv", för att citera Annina Rabe i Biblioteksbladet.
Tidskriften Fabrik lever kvar med halverat tidskriftsstöd, men har inte givit ut något nummer under 2007.
Komma - jodå, alive and kicking, med hela 50.000 i kulturstöd för övrigt
Cora finns kvar, men med halverat tidskriftsstöd.
Tidskriften Fantasin, då, för att återvända till den, är lika charmerande och oförskräckt som alltid, bitvis åtminstone oerhört läsvärd. (Senaste numret 3-4/2007 var dock det första på ett tag som lockade till läsning rakt igenom.)
Ja, så här förhåller det sig med gärna med kulturtidskrifter, inte minst unglitterära sådana. Ett gäng entusiaster går in under några år och jobbar livet ur sig, privatekonomin och kanske även privatlivet blir lidande; man hoppas på att få uppmärksamhet efter förtjänst lite längre fram, kanske också tidskriftsstöd så att det så småningom går ihop... Ibland går det inte enligt planerna. Ibland går det enligt planerna men luften pyser ändå ur projektet. Kanske går redaktörerna vidare med sina liv, det händer en massa annat i tillvaron, tidskriften var inte slutstationen för vad som skulle göras, och då är det ingen tragedi.
Men ändå... ovanstående genomgång visar ändå hur bräckligt kulturbygget kan vara, när det inte får tillräckligt med stöd och uppmuntran. Kulturrådet skjuter i sank möjligheterna till kontinuitet hos flertalet av de ovannämnda tidskrifterna genom att halvera eller ta ifrån dem bidraget helt och hållet. En del kanske inte bryr sig, de är vana att jobba gratis, men att betala för att jobba med kultur? Det är inte hållbart i längden.
Det finns för många idealister i branschen, Johan Staël von Holstein måste komma in och rensa upp.
2008-01-20
Underbar ledare om tidskriftsstöd
Här någonting ur vänners gömmor. Jag vill inte undanhålla er den här fantastiska ledaren ur nr 1/1976 av den Bollnäs-baserade stenciltidskriften Inferi (1971-79). Ledaren är osignerad, men naturligtvis skriven av tidskriftens stående redaktör och ansvarige utgivare, Stefan Daagarsson. (Stefan, om du läser detta, ursäkta att jag lånar din ledare och citerar i sin helhet, men jag tycker den är så underbar, ett tidsdokument som samtidigt ger perspektiv på vårt eget tidskriftslivs vedermödor.)
"Tidskriftsstöd=död?
I ledaren för nr 3/75 berättade vi att Inferi inte fick sin ansökan om tidskriftsstöd beviljad av Statens kulturråd. Däremot fick tre andra tidskrifter (Feber, Rallarros, och Konflikt), 5.000 kr vardera. Och Vargen hela 10.000 kr!
Vargen ylade tämligen omgående för sista gången. Enligt uppgift har Feber - alla hurtiga rop till trots - somnat in. Konflikt har vi inte sett röken av på länge. Från en av de fem redaktörerna för Rallarros fick vi ett brev där det står att Rallarros bara orkade komma ut med 2 nr under året - men att Inferi - förmodade han - som vanligt gav ut sina 5 nr per år...
Jovisst! Han hade alldeles rätt i sin förmodan. Den enda av de uppräknade som INTE fick statligt tidskriftsstöd är också den enda som tuffar på, år efter år och ger sina prenumeranter det man lovat dem. Fri, som alltid. Fri från att sitta och jama halvsanningar av hänsyn till det ekonomiska samarbetet med de andra. Fri från att behöva ta in de andra tidskrifternas redaktörer bland de medverkande i våra spalter. Och tidskriften Inferi har utvecklats, utan att nånsin ha fått ett enda öre i statligt eller kommunalt bidrag. Det tål att sägas om och om igen; Av egna krafter har vi klarat den tunga ekonomiska börda en tidskriftsutgivning är idag. Naturligtvis hade det aldrig gått vägen om vi erbjudit en kvalitativt undermålig publikation. Om vi hattat fram och tillbaka. Om vi sneglat åt många håll samtidigt.
Trots att vi har läsare i alla samhällsklasser för vi en anti-akademisk linje. De väletablerade skrivare som dyker upp i våra spalter, är omgivna av diktare och berättare från folkdjupet. Det är en blandning som t.o.m. flera dagspresskritiker applåderat. Senast gällde det nr 4-5/75.
Det är möjligt att Inferi även i år kommer att söka tidskriftsstöd, om vi den vägen kan få tillbaka några ören av alla de tusenlappar vi tillfört Staten i momspengar. (De som fick stöd i fjol betalade aldrig nån moms...) Men tar man de uppräknade tidskrifternas öden som ett tecken på hur det går om man får tidskriftsstöd, borde man kanske hellre avstå.
Någon munkavle tänker vi under alla omständigheter inte tolerera. Försöker kulturrådet, via anslagsförfarandet, få oss att ställa oss in i ledet, så tar man grundligt miste.
Vi törs gå vidare tack vare att vi känner stödet från en underbar läsekrets när det verkligen gäller. En läsekrets som vet att vi vill göra det bästa av vad vår ekonomiska situation tillåter.
Så sparkar vi igång alternativpressarna för 1976!"
(ur tidskriften Inferi nr 1/76)
"Tidskriftsstöd=död?
I ledaren för nr 3/75 berättade vi att Inferi inte fick sin ansökan om tidskriftsstöd beviljad av Statens kulturråd. Däremot fick tre andra tidskrifter (Feber, Rallarros, och Konflikt), 5.000 kr vardera. Och Vargen hela 10.000 kr!
Vargen ylade tämligen omgående för sista gången. Enligt uppgift har Feber - alla hurtiga rop till trots - somnat in. Konflikt har vi inte sett röken av på länge. Från en av de fem redaktörerna för Rallarros fick vi ett brev där det står att Rallarros bara orkade komma ut med 2 nr under året - men att Inferi - förmodade han - som vanligt gav ut sina 5 nr per år...
Jovisst! Han hade alldeles rätt i sin förmodan. Den enda av de uppräknade som INTE fick statligt tidskriftsstöd är också den enda som tuffar på, år efter år och ger sina prenumeranter det man lovat dem. Fri, som alltid. Fri från att sitta och jama halvsanningar av hänsyn till det ekonomiska samarbetet med de andra. Fri från att behöva ta in de andra tidskrifternas redaktörer bland de medverkande i våra spalter. Och tidskriften Inferi har utvecklats, utan att nånsin ha fått ett enda öre i statligt eller kommunalt bidrag. Det tål att sägas om och om igen; Av egna krafter har vi klarat den tunga ekonomiska börda en tidskriftsutgivning är idag. Naturligtvis hade det aldrig gått vägen om vi erbjudit en kvalitativt undermålig publikation. Om vi hattat fram och tillbaka. Om vi sneglat åt många håll samtidigt.
Trots att vi har läsare i alla samhällsklasser för vi en anti-akademisk linje. De väletablerade skrivare som dyker upp i våra spalter, är omgivna av diktare och berättare från folkdjupet. Det är en blandning som t.o.m. flera dagspresskritiker applåderat. Senast gällde det nr 4-5/75.
Det är möjligt att Inferi även i år kommer att söka tidskriftsstöd, om vi den vägen kan få tillbaka några ören av alla de tusenlappar vi tillfört Staten i momspengar. (De som fick stöd i fjol betalade aldrig nån moms...) Men tar man de uppräknade tidskrifternas öden som ett tecken på hur det går om man får tidskriftsstöd, borde man kanske hellre avstå.
Någon munkavle tänker vi under alla omständigheter inte tolerera. Försöker kulturrådet, via anslagsförfarandet, få oss att ställa oss in i ledet, så tar man grundligt miste.
Vi törs gå vidare tack vare att vi känner stödet från en underbar läsekrets när det verkligen gäller. En läsekrets som vet att vi vill göra det bästa av vad vår ekonomiska situation tillåter.
Så sparkar vi igång alternativpressarna för 1976!"
(ur tidskriften Inferi nr 1/76)
2008-01-16
Litteratur på väg ut ur skuggorna
Även om det har tillkommit nya aktörer, som Vulkan, så håller Bokmaskinen ställningarna som den kanske främsta aktören vad det gäller ny, alternativ litteratur, åtminstone i Stockholmsområdet. Författares Bokmaskin är i grunden ett tryckeri, där etablerade eller oetablerade författare kan ge ut sina alster på egen hand, men det går samtidigt att få råd eller hjälp för att komma vidare under arbetet på boken. Bokmaskinen har helt enkelt byggt upp en unik kompetens vad gäller framställningen och i viss mån spridningen av oetablerad litteratur sedan starten 1972. Med ålderns och kunskapens rätt har de därmed en viktig roll att spela i Stockholms litterära liv också framöver.
Det var länge sedan det hände så pass mycket intressant i källaren på S:t Eriksgatan som under de senaste två åren. Bokmaskinen verkar ha fått något av en renässans, i såna fall välförtjänt. Inte sedan Sheherazade-gänget med Per Planhammar, Kennet Klemets och Helena Looft i spetsen firade av sitt senaste/sista nummer med whisky i tryckeriet (och det var ju drygt femton år sedan) har det varit så pass livaktigt där nere.
En av de levande förbindelselänkarna mellan 70-talets Bokmaskin och den som existerar i dag är författaren Hans Boij; han har givit ut ett 20-tal samlingar med dikter och aforismer på Bokmaskinen, varav åtminstone Salta Biten (1993) och Skapelsens rivaler (1994) bör betecknas som mästerverk. Boijku (2003) och Boijku + (2006) håller också en mycket hög kvalitet. (Det är två samlingar med vad vi kan kalla västerländska haikus, dikter med sjutton stavelser helt enkelt, författaren menar själv att de inte uppfyller alla krav som finns på japanska haikus vad gäller tematik och form.)
Eftersom böcker på Författares Bokmaskin inte erhåller någon distribution i vanlig mening, sällan blir recenserade, och Hans Boij dessutom undviker att delta i litterära uppläsningar har hans författarskap inte blivit uppmärksammat efter förtjänst. Men en rad snygga och läsvärda böcker har det blivit; med det menar jag att Författares Bokmaskins böcker numera inte kvalitetsmässigt på något sätt behöver skilja sig från böcker på de etablerade förlagen. Det är mest graden av offentlig belysning som skiljer. Integriteten sitter däremot i väggarna på Bokmaskinen, vilket i dag nästan är ett folkligt adelsmärke att uppvärdera.
Andra böcker och skrifter som givits ut på Bokmaskinen - och nu är vi framme vid 2007 - är Mats Barrdunges religiösa/filosofiska/politiska traktat Sveriges Andliga Vänster. Det är en mycket läsvärd sammanfattning i bokform av de tankar och den föreställningsvärld som låg till grund för bildandet av föreningen Sveriges Andliga Vänster för nu drygt tio år sedan. På sätt och vis är det en klippbok med bidrag som Mats Barrdunge har publicerat på olika håll under de år som har gått, exempelvis på nättidningen Yelah och i mer offentliga sammanhang för SAV. Det tyngst vägande bidraget är en diskussion med rubriken "Den ohållbara ateismen" som helt enkelt är trådar i ett diskussionsforum på Internet där Mats har debatterat med företrädare för förbundet Humanisterna kring frågor om gudstro, vetenskap, filosofi och religion. Förenklat uttryckt pläderar Mats för att den andliga verkligheten är lika verklig som den yttre verkligheten, även om dess existens (ännu) inte går att bevisa på något vetenskapligt sätt, det vill säga den går inte att mäta eller väga, däremot går den (stundtals) att uppleva subjektivt. Det är faktiskt ett ytterst klargörande resonemang som är en utmaning för alla som någon gång funderat kring frågor om Guds existens, går han att bevisa eller inte osv. Det är en vetenskapligt och filosofiskt skolad själ som ger sig ut på djupa vatten och återvänder om inte torrskodd så åtminstone vid god intellektuell och emotionell vigör. Boken kom ut utan buller och bång, och är att se som en avklarnad sammanfattning till dags dato av det som började med funderingar i ensamheten, över många filosofiska samtal ledde till bildandet av bandet Ras 1 och så småningom föreningen Sveriges Andliga Vänster (som till och med ställde upp i riksdagsvalet 2006). Det är också tänkt som den första boken på det nybildade förlaget Titel.
(Ja, jag har själv samarbetat med Mats och varit aktiv i föreningen Sveriges Andliga Vänster, som också gav ut en litterär tidskrift och ordnade poesiuppläsningar. Vid tiden för riksdagsvalet hade jag dock försvunnit ur bilden. Boken är helt och hållet Mats verk.)
För att fortsätta på temat skrifter som tryckts på Bokmaskinen under det gångna året så har litteraturens munk Lars Larsen givit ut fyra nummer av tidskriften Delta och ett nummer av tidskriften Sela (som är samma tidskrift men med en ny grundinriktning). Dessutom har han givit ut sin egen diktsamling "Över floden mig" på Tidskriften Deltas förlag.
Post Scriptum lät trycka några av sina bästa tidskriftsnummer på FB.
Författares Bokmaskin själv gav ut antologierna Poesi on line 06 respektive Poesi on line 07 vilka firades av med en uppläsningskväll i dess egna lokaler. I brist på traditionella distributionsvägar för oetablerad litteratur har ju uppläsningarna och nätverksbyggandet blivit allt viktigare, annars listas utgivningen bara på Bokmaskinens hemsida.
Slutligen: King Inks förlag gav ut antologin Svensk Poet 2007 som trycktes och presenterades med ett liknande release-party på Bokmaskinen.
Detta är bara några smakprov på en verksamhet som inte har mattats av, så som ett tag tycktes ske, utan tvärtom tenderar att bli allt viktigare i dagens litterära klimat. Botanisera och ni kommer att hitta!
Det var länge sedan det hände så pass mycket intressant i källaren på S:t Eriksgatan som under de senaste två åren. Bokmaskinen verkar ha fått något av en renässans, i såna fall välförtjänt. Inte sedan Sheherazade-gänget med Per Planhammar, Kennet Klemets och Helena Looft i spetsen firade av sitt senaste/sista nummer med whisky i tryckeriet (och det var ju drygt femton år sedan) har det varit så pass livaktigt där nere.
En av de levande förbindelselänkarna mellan 70-talets Bokmaskin och den som existerar i dag är författaren Hans Boij; han har givit ut ett 20-tal samlingar med dikter och aforismer på Bokmaskinen, varav åtminstone Salta Biten (1993) och Skapelsens rivaler (1994) bör betecknas som mästerverk. Boijku (2003) och Boijku + (2006) håller också en mycket hög kvalitet. (Det är två samlingar med vad vi kan kalla västerländska haikus, dikter med sjutton stavelser helt enkelt, författaren menar själv att de inte uppfyller alla krav som finns på japanska haikus vad gäller tematik och form.)
Eftersom böcker på Författares Bokmaskin inte erhåller någon distribution i vanlig mening, sällan blir recenserade, och Hans Boij dessutom undviker att delta i litterära uppläsningar har hans författarskap inte blivit uppmärksammat efter förtjänst. Men en rad snygga och läsvärda böcker har det blivit; med det menar jag att Författares Bokmaskins böcker numera inte kvalitetsmässigt på något sätt behöver skilja sig från böcker på de etablerade förlagen. Det är mest graden av offentlig belysning som skiljer. Integriteten sitter däremot i väggarna på Bokmaskinen, vilket i dag nästan är ett folkligt adelsmärke att uppvärdera.
Andra böcker och skrifter som givits ut på Bokmaskinen - och nu är vi framme vid 2007 - är Mats Barrdunges religiösa/filosofiska/politiska traktat Sveriges Andliga Vänster. Det är en mycket läsvärd sammanfattning i bokform av de tankar och den föreställningsvärld som låg till grund för bildandet av föreningen Sveriges Andliga Vänster för nu drygt tio år sedan. På sätt och vis är det en klippbok med bidrag som Mats Barrdunge har publicerat på olika håll under de år som har gått, exempelvis på nättidningen Yelah och i mer offentliga sammanhang för SAV. Det tyngst vägande bidraget är en diskussion med rubriken "Den ohållbara ateismen" som helt enkelt är trådar i ett diskussionsforum på Internet där Mats har debatterat med företrädare för förbundet Humanisterna kring frågor om gudstro, vetenskap, filosofi och religion. Förenklat uttryckt pläderar Mats för att den andliga verkligheten är lika verklig som den yttre verkligheten, även om dess existens (ännu) inte går att bevisa på något vetenskapligt sätt, det vill säga den går inte att mäta eller väga, däremot går den (stundtals) att uppleva subjektivt. Det är faktiskt ett ytterst klargörande resonemang som är en utmaning för alla som någon gång funderat kring frågor om Guds existens, går han att bevisa eller inte osv. Det är en vetenskapligt och filosofiskt skolad själ som ger sig ut på djupa vatten och återvänder om inte torrskodd så åtminstone vid god intellektuell och emotionell vigör. Boken kom ut utan buller och bång, och är att se som en avklarnad sammanfattning till dags dato av det som började med funderingar i ensamheten, över många filosofiska samtal ledde till bildandet av bandet Ras 1 och så småningom föreningen Sveriges Andliga Vänster (som till och med ställde upp i riksdagsvalet 2006). Det är också tänkt som den första boken på det nybildade förlaget Titel.
(Ja, jag har själv samarbetat med Mats och varit aktiv i föreningen Sveriges Andliga Vänster, som också gav ut en litterär tidskrift och ordnade poesiuppläsningar. Vid tiden för riksdagsvalet hade jag dock försvunnit ur bilden. Boken är helt och hållet Mats verk.)
För att fortsätta på temat skrifter som tryckts på Bokmaskinen under det gångna året så har litteraturens munk Lars Larsen givit ut fyra nummer av tidskriften Delta och ett nummer av tidskriften Sela (som är samma tidskrift men med en ny grundinriktning). Dessutom har han givit ut sin egen diktsamling "Över floden mig" på Tidskriften Deltas förlag.
Post Scriptum lät trycka några av sina bästa tidskriftsnummer på FB.
Författares Bokmaskin själv gav ut antologierna Poesi on line 06 respektive Poesi on line 07 vilka firades av med en uppläsningskväll i dess egna lokaler. I brist på traditionella distributionsvägar för oetablerad litteratur har ju uppläsningarna och nätverksbyggandet blivit allt viktigare, annars listas utgivningen bara på Bokmaskinens hemsida.
Slutligen: King Inks förlag gav ut antologin Svensk Poet 2007 som trycktes och presenterades med ett liknande release-party på Bokmaskinen.
Detta är bara några smakprov på en verksamhet som inte har mattats av, så som ett tag tycktes ske, utan tvärtom tenderar att bli allt viktigare i dagens litterära klimat. Botanisera och ni kommer att hitta!
2008-01-11
2008-01-07
Borgerlig kulturpolitik - alliansen, alliansen, alliansen
Johan Staël von Holsteins utnämning till ledamot i Kulturrådets styrelse har väckt reaktioner. Hos mig också. Men störst bekymmer väcker förvisso frågan om den borgerliga kulturpolitiken över huvud taget. Till och med borgerliga medier som DN och SvD verkar allvarligt oroade.
Inte för att det var speciellt lätt för små kulturaktörer att få stöd under den socialdemokratiska regeringen. Men det verkar ha blivit etter värre, föga oväntat i och för sig. Den borgerliga kulturpolitiken går uppenbarligen ut på att de största namnen och institutionerna ska få mest pengar; liksom de som redan är mest framgångsrika.
Ingmar Bergmans minne får 20 miljoner, svårt att invända mot i och för sig. Ingmar Bergman var en stor om än ojämn konstnär inom ett flertal olika konstarter. Men det är samma summa som landets samtliga kulturtidskrifter får under ett år. Ingmar Bergmans minne lever vidare på egna meriter, men många kulturtidskrifter håller just nu på att gå under på grund av dålig ekonomi. Och utfallet för 2008 vet vi ju fortfarande inte, någon vecka in på detta år.
Men somliga tidskrifter får delar av sitt stöd i förväg faktiskt. Tidskriften 00TAL verkar vara speciellt gynnad av Kulturrådet, åtminstone om man ser till Kulturrådets fördelning av pengar till litterära evenemang. "Sjutton organisationer får den här gången stöd för olika typer av litterära evenemang. En av dem är föreningen 00TAL [borde vara föreningen Pomona, min notering] som ska genomföra en rad evenemang under 2008."
Ja, 00TAL genomför säkert en rad evenemang under 2008. Det är de inte ensamma om i kulturtidskriftsvärlden. Men 00TAL är den enda litterära tidskrift som nämns bland bidragstagare på detta område, dessutom den enda i Stockholm. Förutom 550.000 kronor i produktionsstöd kan man slå fast att de har ett förtäckt tidskriftsstöd också för att göra olika litterära evenemang, som ju i praktiken fungerar även som en marknadsföring för tidskriften.
Missförstå mig rätt, 00TAL har gjort många bra grejer, mest förr om åren i och för sig. Men genom 27 (!) års existens har nu tidskriften varit en stor bidragstagare för kulturevenemang i Stockholm. Andra nekas bidrag för liknande aktiviteter. (Ja, Post Scriptum har tvingats lägga ner både Södermalms Poesifestival och Poesi on Stage.) Det blir en snedvridning, en av många på kulturområdet.
Annars vill Kulturrådet bygga ut alliansmodellen:
"Kulturarbetarnas villkor ska förbättras genom att alliansmodellerna byggs ut. För att inrätta en ny musikallians används 22 miljoner kronor. Den befintliga dansalliansen förstärks med 8 miljoner kronor till totalt 12 miljoner kronor. Teateralliansen får 24 miljoner kronor".
Det har gått inflation - och partipolitik - i det uttrycket. Kulturrådet borde vara försiktigt med att använda det så tätt. Den borgerliga regeringen kallar sig för alliansen men det mesta annat ska nu också in under det paraplyet. Det gör intryck av partipolitisk styrning av kulturen.
Inte för att det var speciellt lätt för små kulturaktörer att få stöd under den socialdemokratiska regeringen. Men det verkar ha blivit etter värre, föga oväntat i och för sig. Den borgerliga kulturpolitiken går uppenbarligen ut på att de största namnen och institutionerna ska få mest pengar; liksom de som redan är mest framgångsrika.
Ingmar Bergmans minne får 20 miljoner, svårt att invända mot i och för sig. Ingmar Bergman var en stor om än ojämn konstnär inom ett flertal olika konstarter. Men det är samma summa som landets samtliga kulturtidskrifter får under ett år. Ingmar Bergmans minne lever vidare på egna meriter, men många kulturtidskrifter håller just nu på att gå under på grund av dålig ekonomi. Och utfallet för 2008 vet vi ju fortfarande inte, någon vecka in på detta år.
Men somliga tidskrifter får delar av sitt stöd i förväg faktiskt. Tidskriften 00TAL verkar vara speciellt gynnad av Kulturrådet, åtminstone om man ser till Kulturrådets fördelning av pengar till litterära evenemang. "Sjutton organisationer får den här gången stöd för olika typer av litterära evenemang. En av dem är föreningen 00TAL [borde vara föreningen Pomona, min notering] som ska genomföra en rad evenemang under 2008."
Ja, 00TAL genomför säkert en rad evenemang under 2008. Det är de inte ensamma om i kulturtidskriftsvärlden. Men 00TAL är den enda litterära tidskrift som nämns bland bidragstagare på detta område, dessutom den enda i Stockholm. Förutom 550.000 kronor i produktionsstöd kan man slå fast att de har ett förtäckt tidskriftsstöd också för att göra olika litterära evenemang, som ju i praktiken fungerar även som en marknadsföring för tidskriften.
Missförstå mig rätt, 00TAL har gjort många bra grejer, mest förr om åren i och för sig. Men genom 27 (!) års existens har nu tidskriften varit en stor bidragstagare för kulturevenemang i Stockholm. Andra nekas bidrag för liknande aktiviteter. (Ja, Post Scriptum har tvingats lägga ner både Södermalms Poesifestival och Poesi on Stage.) Det blir en snedvridning, en av många på kulturområdet.
Annars vill Kulturrådet bygga ut alliansmodellen:
"Kulturarbetarnas villkor ska förbättras genom att alliansmodellerna byggs ut. För att inrätta en ny musikallians används 22 miljoner kronor. Den befintliga dansalliansen förstärks med 8 miljoner kronor till totalt 12 miljoner kronor. Teateralliansen får 24 miljoner kronor".
Det har gått inflation - och partipolitik - i det uttrycket. Kulturrådet borde vara försiktigt med att använda det så tätt. Den borgerliga regeringen kallar sig för alliansen men det mesta annat ska nu också in under det paraplyet. Det gör intryck av partipolitisk styrning av kulturen.
2008-01-05
Vem älskar inte Slas? (1928-2008)
Stig "Slas" Claesson har gått bort.”Gott Nytt År. Det måste vara den första veckans vackraste rad. Och ett gott år önskar man ju sin nästa. Om man nu vet vem ens nästa är”, så skriver Slas i ”Vad man ser och hedrar”. Det går inte att låta bli att hedra denna mångsidige och mycket personlige författare och konstnär. Allt han gjorde hade en oefterhärmlig ”Stig Claesson-stil”.
Kommer ihåg att ”Det bortglömda landskapet” sändes som barnprogram, någon gång på 80-talet. Slas läste själv till sina bilder. Lågmält och gripande. Varje kapitel i boken började med samma rader.
Kommer ihåg att ”Det bortglömda landskapet” sändes som barnprogram, någon gång på 80-talet. Slas läste själv till sina bilder. Lågmält och gripande. Varje kapitel i boken började med samma rader.
”Jag kan i minnet vandra genom min barndoms landskap som, tycks det mig nu, låg i ett avlägset och bortglömt hörn av vårt land. Och det gjorde det kanske. Åtminstone tjugo vägskäl fick man fara förbi innan man var där, men sen var man där.
Då var man i Det bortglömda landskapet.”
Läs honom. Minns honom. Älska honom.
Då var man i Det bortglömda landskapet.”
Läs honom. Minns honom. Älska honom.
Ett urval Slas-titlar
Berättelse från Europa, 1956
Från Nya världen, 1961
Supportern, 1962
Bönder, 1963
Ugnstekt gädda, 1964
Västgötalagret, 1965
En Stockholmsbok, 1966
Kiki, en liten man, 1966 (foto Yngve Baum)
Dråp i hastigt mod, 1966
Lage Lindell, 1966 (Bonniers små konstböcker)
Flickor, 1967
Döden heter Konrad, 1967
I stället för telegram Finland 50 år, med Jens Hildén, 1967
21 berättelser, 1968
Vem älskar Yngve Frej, 1968
Nelly, 1969
Den ensamme nobelpristagarens vardag, 1970
Knut K. Selma Johansson med rätt att leva, 1970
Sanningen och ingenting annat än, 1970
Att resa sig upp och gå, 1971
Samtal på ett fjärrtåg, 1972
Min vän Charlie, 1973
Yrkesmän emellan, 1974
Brev till en hembygdsgård, 1974
Stockholmsbilder, med ill. av Svenolov Ehrén, 1975
På palmblad och rosor, 1975
Bättre kan det inte sägas, 1976
En vandring i solen, 1976
Henrietta ska du också glömma, 1977 (filmad 1983)
Ni har inget liv att försäkra, 1978
Allt står i lågor, 1979
Medan tidvattnet vänder, 1980
Om vänskap funnes, 1981
Sveaborg eller Rock happy, 1981
Lika oskyldigt som meningslöst, 1982
Sagor för barn och vuxna, 1982
10-årskalendern, 1982 (spesialtryck)
Utsikt från ett staffli, 1983
I boulevardens skugga, 1983
Från Nya världen, 1961
Supportern, 1962
Bönder, 1963
Ugnstekt gädda, 1964
Västgötalagret, 1965
En Stockholmsbok, 1966
Kiki, en liten man, 1966 (foto Yngve Baum)
Dråp i hastigt mod, 1966
Lage Lindell, 1966 (Bonniers små konstböcker)
Flickor, 1967
Döden heter Konrad, 1967
I stället för telegram Finland 50 år, med Jens Hildén, 1967
21 berättelser, 1968
Vem älskar Yngve Frej, 1968
Nelly, 1969
Den ensamme nobelpristagarens vardag, 1970
Knut K. Selma Johansson med rätt att leva, 1970
Sanningen och ingenting annat än, 1970
Att resa sig upp och gå, 1971
Samtal på ett fjärrtåg, 1972
Min vän Charlie, 1973
Yrkesmän emellan, 1974
Brev till en hembygdsgård, 1974
Stockholmsbilder, med ill. av Svenolov Ehrén, 1975
På palmblad och rosor, 1975
Bättre kan det inte sägas, 1976
En vandring i solen, 1976
Henrietta ska du också glömma, 1977 (filmad 1983)
Ni har inget liv att försäkra, 1978
Allt står i lågor, 1979
Medan tidvattnet vänder, 1980
Om vänskap funnes, 1981
Sveaborg eller Rock happy, 1981
Lika oskyldigt som meningslöst, 1982
Sagor för barn och vuxna, 1982
10-årskalendern, 1982 (spesialtryck)
Utsikt från ett staffli, 1983
I boulevardens skugga, 1983
I Egypten däremot (tills. med Niklas Rådström, teckningar), 1984
Dagarna före lunch, 1984
De tio budorden, 1984
Det bortglömda landskapet, 1985
Blå måndag, 1985
Lantlif i Budapest, 1986
Kamrerns julafton, (Bonniers julbok) 1986
På behörigt avstånd, (teckninger och collage), 1987
Nya Stockholmsbilder, (ill. Svenolov Ehrén), 1987
Skam den som fryser, 1987
21 sagor, 1988
Kärlek rostar inte, 1988
Landet som inte längre finns, 1989
Iakttagen (målade porträtt), 1989
Innan himlen klarnar, 1989
Sommar-Stockholm, (teckningar) 1990
En mörts drömmar, 1990
Målade porträtt, 1991
Yngve Frejs landskap, (pasteller) 1991
Rosine, 1991
Skånebilder, (pasteller) 1991
Han och hon, (äventyr) 1992
Blues för Mr Shelley, 1992
Män i min ålder 1992
Nästa man till rakning, 1993
Nästa Katrineholm, 1993 (spesialtryck)
På landet, 1993
Årstider och åsikter, 1993
Vägen till brevlådan, 1993
Nice Mat Sol, 1994, (med Nils Emil Ahlin)
Till Europa 1994, (foto Leif Claesson)
Den extra milen, 1994
Eko av en vår, 1995
Vandring med mig själv, 1996
Blå stolar, 1996
Man måste det man önskar, 1997
Vad man ser och hedrar, 1998
Varsel om kommande tilldragelse, 1999
Svart asfalt grönt gräs, 2000
Det lyckliga Europa, 2001
Efter oss syndafloden, 2002
Följ Alltid Cecilias Exempel, 2003
Sov du så diskar jag, 2004
Liv och kärlek, 2005
Sekonderna lämnar ringen, 2005
God natt fröken Ann, 2006
Dagarna före lunch, 1984
De tio budorden, 1984
Det bortglömda landskapet, 1985
Blå måndag, 1985
Lantlif i Budapest, 1986
Kamrerns julafton, (Bonniers julbok) 1986
På behörigt avstånd, (teckninger och collage), 1987
Nya Stockholmsbilder, (ill. Svenolov Ehrén), 1987
Skam den som fryser, 1987
21 sagor, 1988
Kärlek rostar inte, 1988
Landet som inte längre finns, 1989
Iakttagen (målade porträtt), 1989
Innan himlen klarnar, 1989
Sommar-Stockholm, (teckningar) 1990
En mörts drömmar, 1990
Målade porträtt, 1991
Yngve Frejs landskap, (pasteller) 1991
Rosine, 1991
Skånebilder, (pasteller) 1991
Han och hon, (äventyr) 1992
Blues för Mr Shelley, 1992
Män i min ålder 1992
Nästa man till rakning, 1993
Nästa Katrineholm, 1993 (spesialtryck)
På landet, 1993
Årstider och åsikter, 1993
Vägen till brevlådan, 1993
Nice Mat Sol, 1994, (med Nils Emil Ahlin)
Till Europa 1994, (foto Leif Claesson)
Den extra milen, 1994
Eko av en vår, 1995
Vandring med mig själv, 1996
Blå stolar, 1996
Man måste det man önskar, 1997
Vad man ser och hedrar, 1998
Varsel om kommande tilldragelse, 1999
Svart asfalt grönt gräs, 2000
Det lyckliga Europa, 2001
Efter oss syndafloden, 2002
Följ Alltid Cecilias Exempel, 2003
Sov du så diskar jag, 2004
Liv och kärlek, 2005
Sekonderna lämnar ringen, 2005
God natt fröken Ann, 2006
2008-01-04
I startgroparna
Poesiåret 2008 började faktiskt ganska bra. Den bästa nyårsdikten under den korta säsongen för just sådana dikter publicerades på Nyårsdagen på Dagens Nyheters familjesida. Det var en trerading av Anna-Greta Sättare (f. 1922):
Över glasets kant
Över glasets kant
möter jag din blick -
mitt hjärta går till botten
Över glasets kant
Över glasets kant
möter jag din blick -
mitt hjärta går till botten
Dikter till tröst – vill du läsa, vågar du skriva?
Känslosamma dikter, dikter som berör, dikter som rör sig längs hela skalan av mänskliga erfarenheter; kärlek, lidande, sorg och död. Kanske rentav pinsamma dikter, brådmogna röster som vågar språnget mellan det balanserade och det patetiska och tillbaks igen? Dikter som formulerar sig på ett minnesvärt sätt som stannar kvar i själ och hjärta, dikter som man vill memorera, som arbetar vidare med läkande fingrar långt efter läsningen. Vem är intresserad av sånt?
Tja, hypotes nr 1: Ungdomar! Ungdomar kan ta till sig sådana dikter – om vi nu lyckas locka in dem och vidmakthålla intresset. Ungdom, kärlek, vänskap och känslor är vad ungdomar på högstadiet framförallt vill läsa dikter om, om de nu får frågan. (Men också om sorg och glädje, död och ensamhet…)
Detta enligt förordet till antologin Kärlek och uppror (En bok för alla, 1989), en klassisk antologi med ”210 dikter för unga människor”.
Hypotes nr 2: Människor en bit upp i åren vill också läsa kommunicerande lyrik! Därför att de har gjort smärtsamma erfarenheter, de kanske har någon anhörig som gått bort, eller måste kanske själva rentav börja förbereda sig för döden? Under alla omständigheter handlar det här om hur vi ska förhålla oss till det som gör ont och då gärna tar poesin till hjälp.
”I stunder när livet känns svårt kan vi vända oss till lyriken för att finna hopp och tröst. Denna antologi innehåller poesi från skilda tider och platser, men tonvikten är lagd vid vårt svenska diktarv. Här finns dikter till stöd och hjälp – och som kan ge ljus i mörkret” (baksidestexten från Dikter till tröst, en antologi i urval av Amelie Bennet som kom på Prisma 2006.)
Det här är utan tvivel en av de bästa poesiantologier jag läst över huvud taget, och nu håller jag mig då i huvudsak till svenska språket. Jag kan gärna erkänna att jag reagerade med stort intresse redan på bokens titel, det låg något utmanande i att faktiskt säga att dikter kan vara till tröst när ett sådant betraktelsesätt – hur självklart det än kan tyckas – länge har ifrågasatts och betraktats som överspelat av de som hävdar att dikter i första hand är undersökningar av språket. Bara en sådan sak som att subjektet kanske är intakt i de flesta av de dikter som ingår! Kanske speglar sig andra sårbara men trots allt fortfarande intakta subjekt i de känslor som här kommer till uttryck i diktform? En provokation, gott folk! Lyrik kan användas och ha betydelse för levande människor; inte bara presenteras för att vinna kulturell prestige på den litterära kritikermarknaden.
Men alla de där litteraturpolitiska ställningstagandena hos mig föll bort när jag började läsa boken för det här är verkligen gripande läsning, av de bästa poetiska uttrycken från Bibeln och framåt presenterade på svenska språket. Urvalet är skickligt gjort, klassiska svenska översättningar av Martialis och Hölderlin hör till höjdpunkterna.
Epigram
Under bekymmer och nöd är det lätt att livet förakta;
modig är den, som förmår leva trots armod och brist.
(Martialis, i tolkning av Bernard Risberg)
Eller, om du tvivlar, lyssna till Hölderlin i översättning av Erik Blomberg:
Då mänskor glädjas
Då mänskor glädjas, återstår en fråga:
hur gläds de, är de goda, gör de gott i livet?
Ty då är sinnet lätt och sällsynt deras plåga,
förtröstan blev åt dessa människor givet.
En fantastisk dikt av persiska Furugh Farrukhzad ingår också i urvalet (författarinnan nyligen uppmärksammad även av Post Scriptum i dess sista nummer, 3-4/2007).
Tonvikten i antologin ligger vid arton- och nittonhundratalets diktning. Bo Setterlind står sida vid sida med Shakespeare (urvalet är i bokstavsordning).
Finns där en märkbar brist på kommunicerande, känslomässig, antologiseringsbar lyrik av yngre författare? Ja, förmodligen. Tio av de medverkande poeterna är födda 1950 och senare; av dem har tre ganska oväntade namn kommit in, som inte själva har gett ut någon diktsamling mig veterligen: sångerskan Eva Dahlgren är representerad med två sånger, Louise Boije af Gennäs och Maria Nyman medverkar också. Yngst är Lotta Olsson (f. 1973) och Sara Hallström (f. 1979). Hur återväxten ser ut står skrivet i stjärnorna, men så många enskilda dikter skrivs ju inte längre i dag, desto fler genomkomponerade, konceptuella diktsamlingar, svåra att återge i antologiform!
Vad andra förväntas läsa:
Andra läsare, medelålders, halvunga, mitt-i-karriären-människor får hålla till godo med chick lit eller kriminallitteratur. Eller läsa språkmaterialistisk, prestigefull men oftast känslotom lyrik som den som finns med i antologin Femton poeter ur 90-talet. En social markering och en karriärspositionering att läsa sådant, ingen poet från ”Femton poeter…” har funnit vägen in i ”Dikter till tröst”. Lite orättvist kanske, mot åtminstone några av de medverkande, som Petter Lindgren och Eva-Stina Byggmästar, även om jag betvivlar att Petter brukar se sina dikter ur just den aspekten.
Tja, hypotes nr 1: Ungdomar! Ungdomar kan ta till sig sådana dikter – om vi nu lyckas locka in dem och vidmakthålla intresset. Ungdom, kärlek, vänskap och känslor är vad ungdomar på högstadiet framförallt vill läsa dikter om, om de nu får frågan. (Men också om sorg och glädje, död och ensamhet…)
Detta enligt förordet till antologin Kärlek och uppror (En bok för alla, 1989), en klassisk antologi med ”210 dikter för unga människor”.
Hypotes nr 2: Människor en bit upp i åren vill också läsa kommunicerande lyrik! Därför att de har gjort smärtsamma erfarenheter, de kanske har någon anhörig som gått bort, eller måste kanske själva rentav börja förbereda sig för döden? Under alla omständigheter handlar det här om hur vi ska förhålla oss till det som gör ont och då gärna tar poesin till hjälp.
”I stunder när livet känns svårt kan vi vända oss till lyriken för att finna hopp och tröst. Denna antologi innehåller poesi från skilda tider och platser, men tonvikten är lagd vid vårt svenska diktarv. Här finns dikter till stöd och hjälp – och som kan ge ljus i mörkret” (baksidestexten från Dikter till tröst, en antologi i urval av Amelie Bennet som kom på Prisma 2006.)
Det här är utan tvivel en av de bästa poesiantologier jag läst över huvud taget, och nu håller jag mig då i huvudsak till svenska språket. Jag kan gärna erkänna att jag reagerade med stort intresse redan på bokens titel, det låg något utmanande i att faktiskt säga att dikter kan vara till tröst när ett sådant betraktelsesätt – hur självklart det än kan tyckas – länge har ifrågasatts och betraktats som överspelat av de som hävdar att dikter i första hand är undersökningar av språket. Bara en sådan sak som att subjektet kanske är intakt i de flesta av de dikter som ingår! Kanske speglar sig andra sårbara men trots allt fortfarande intakta subjekt i de känslor som här kommer till uttryck i diktform? En provokation, gott folk! Lyrik kan användas och ha betydelse för levande människor; inte bara presenteras för att vinna kulturell prestige på den litterära kritikermarknaden.
Men alla de där litteraturpolitiska ställningstagandena hos mig föll bort när jag började läsa boken för det här är verkligen gripande läsning, av de bästa poetiska uttrycken från Bibeln och framåt presenterade på svenska språket. Urvalet är skickligt gjort, klassiska svenska översättningar av Martialis och Hölderlin hör till höjdpunkterna.
Epigram
Under bekymmer och nöd är det lätt att livet förakta;
modig är den, som förmår leva trots armod och brist.
(Martialis, i tolkning av Bernard Risberg)
Eller, om du tvivlar, lyssna till Hölderlin i översättning av Erik Blomberg:
Då mänskor glädjas
Då mänskor glädjas, återstår en fråga:
hur gläds de, är de goda, gör de gott i livet?
Ty då är sinnet lätt och sällsynt deras plåga,
förtröstan blev åt dessa människor givet.
En fantastisk dikt av persiska Furugh Farrukhzad ingår också i urvalet (författarinnan nyligen uppmärksammad även av Post Scriptum i dess sista nummer, 3-4/2007).
Tonvikten i antologin ligger vid arton- och nittonhundratalets diktning. Bo Setterlind står sida vid sida med Shakespeare (urvalet är i bokstavsordning).
Finns där en märkbar brist på kommunicerande, känslomässig, antologiseringsbar lyrik av yngre författare? Ja, förmodligen. Tio av de medverkande poeterna är födda 1950 och senare; av dem har tre ganska oväntade namn kommit in, som inte själva har gett ut någon diktsamling mig veterligen: sångerskan Eva Dahlgren är representerad med två sånger, Louise Boije af Gennäs och Maria Nyman medverkar också. Yngst är Lotta Olsson (f. 1973) och Sara Hallström (f. 1979). Hur återväxten ser ut står skrivet i stjärnorna, men så många enskilda dikter skrivs ju inte längre i dag, desto fler genomkomponerade, konceptuella diktsamlingar, svåra att återge i antologiform!
Vad andra förväntas läsa:
Andra läsare, medelålders, halvunga, mitt-i-karriären-människor får hålla till godo med chick lit eller kriminallitteratur. Eller läsa språkmaterialistisk, prestigefull men oftast känslotom lyrik som den som finns med i antologin Femton poeter ur 90-talet. En social markering och en karriärspositionering att läsa sådant, ingen poet från ”Femton poeter…” har funnit vägen in i ”Dikter till tröst”. Lite orättvist kanske, mot åtminstone några av de medverkande, som Petter Lindgren och Eva-Stina Byggmästar, även om jag betvivlar att Petter brukar se sina dikter ur just den aspekten.
2008-01-03
På drift över Atlanten
Ok, jag inleder gärna 2008 med lite 2007. Som någon kanske märkte skrev jag flitigt för Tidningen Kulturen under förra året. Det mesta hamnade i den tryckta veckotidningen (från och med i år kommer den dock ut en gång i månaden), medan annat publicerades direkt i nätupplagan. Den här dubbelrecensionen av Modernistas Thorsten Jonsson-utgivning blev rätt hygglig, men hamnade i den senare kategorin. Därav denna ytterligare självförhävelse.
"Med mordisk blick går den amerikanska krigsmaskinen fram och härjar ett redan svårt sargat land. Mänskligheten skrider mot ännu ett nederlag. Invasionen av Irak har visserligen resulterat i att en brutal diktator störtats, men också att antiamerikanska strömningar fått ett allt starkare fäste runtom i världen. Att avsky den amerikanska administrationen, ingenjörerna bakom kriget, har blivit synonymt med att avsky nationen per se. Men USA är trots allt ett diversifierat stycke landmassa; levnadsbetingelserna på en trailer park i mellanvästern skiljer sig betydligt från skyskrapornas Manhattan eller strandpromenadernas Miami Beach. På sina håll är Förenta Staterna nära nog ett U-land, vilket av förklarliga skäl förtigs i den offentliga debatten. Ynkedom och nöd är inget man skyltar med i ”världens största demokrati”. En som tidigt lade märke till detta amerikanska janusansikte var författaren och korrespondenten Thorsten Jonsson (1910-1950), mellan 1943 och 1946 stationerad i New York för Dagens Nyheters räkning. Jämte översättningar av en handfull betydande amerikanska författare – däribland Hemingway, med vilken han ofta jämförts – har, vågar jag påstå, hans egna skönlitterära verk bidragit till en ökad förståelse av mekanismerna i det amerikanska samhället; dess historia, motsättningar och utsikter för framtiden. Få har som han presenterat detta väldiga och motsägelsefulla land för en svensk publik.
I novellsamlingen Berättelser från Amerika, som innehåller den postuma volymen Dimman över havet samt två av novellerna ur Sidor av Amerika (1946), uppvisar Jonsson en enastående förmåga att fånga stämningar och mejsla fram betydelser ur snapshots från den amerikanska storstadstillvaron. Den impressionistiska ”Anteckningar från Manhattan”, till exempel, är en nio sidor lång inventering av vägar in i – och sätt att se på – New York. Tjugo våningar ovan mark, i en byggnad vid 46th och Park Avenue, liknas dess gatuliv vid ”en lång vävstol, med ränning och inslag rytmiskt skiftande, och de ljus som kontrollerar vävnaden vävs själva in i mönstret och utgör mönstret, från morgon till kväll, från kväll till morgon”. Säg den som inte vill åka till The Big Apple efter att ha läst det! Men här ryms också ett större allvar. Det fiktiva samtalet mellan herrarna Ansell och Kvestin, dubbeltydigt betitlat ”Samtalsvis”, vittnar om Jonssons omfattande kunskaper i amerikansk politik vid den aktuella tiden; ett samlat grepp om ett främmande lands interna angelägenheter som jag inbillar mig skulle vara mycket svårt att få till stånd i dagens politiska klimat. Inte minst mot bakgrund av alla hemlighetsmakerier kring operationerna i Irak.
Mot den stora kontinenten på andra sidan Atlanten styr även fartyget Barama i Jonssons enda roman, Konvoj (1947), som också den återutgivits av Modernista under hösten. Enligt ett brev från författaren till sin förläggare händer det i den ”inte ett jävla dugg och är förbannat tråkigt”, men det stämmer givetvis inte. Det är sant att dramaturgin inte ligger i några yttre skeenden – en grupp vitt skilda människor är av olika anledningar på väg bort eller hem – utan i de mellanmänskliga relationer som efterhand laddas med allt fler och alltmer komplexa innebörder. Den händelsefattiga tillvaron ombord på fartyget interfolieras av kursiverade avsnitt från Martha’s Vineyard, förmodligen skrivna av den polske journalisten Antoni Borowski, vars röst i denna mångröstade roman höjer sig en aning över det allmänna sorlet – ungefär på samma sätt, kunde man säga, som Jonssons kärva prosa svävar en bra bit över de flesta kollegors. Han är och förblir ett unikum i den svenska 1900-talsitteraturen."
"Med mordisk blick går den amerikanska krigsmaskinen fram och härjar ett redan svårt sargat land. Mänskligheten skrider mot ännu ett nederlag. Invasionen av Irak har visserligen resulterat i att en brutal diktator störtats, men också att antiamerikanska strömningar fått ett allt starkare fäste runtom i världen. Att avsky den amerikanska administrationen, ingenjörerna bakom kriget, har blivit synonymt med att avsky nationen per se. Men USA är trots allt ett diversifierat stycke landmassa; levnadsbetingelserna på en trailer park i mellanvästern skiljer sig betydligt från skyskrapornas Manhattan eller strandpromenadernas Miami Beach. På sina håll är Förenta Staterna nära nog ett U-land, vilket av förklarliga skäl förtigs i den offentliga debatten. Ynkedom och nöd är inget man skyltar med i ”världens största demokrati”. En som tidigt lade märke till detta amerikanska janusansikte var författaren och korrespondenten Thorsten Jonsson (1910-1950), mellan 1943 och 1946 stationerad i New York för Dagens Nyheters räkning. Jämte översättningar av en handfull betydande amerikanska författare – däribland Hemingway, med vilken han ofta jämförts – har, vågar jag påstå, hans egna skönlitterära verk bidragit till en ökad förståelse av mekanismerna i det amerikanska samhället; dess historia, motsättningar och utsikter för framtiden. Få har som han presenterat detta väldiga och motsägelsefulla land för en svensk publik.
I novellsamlingen Berättelser från Amerika, som innehåller den postuma volymen Dimman över havet samt två av novellerna ur Sidor av Amerika (1946), uppvisar Jonsson en enastående förmåga att fånga stämningar och mejsla fram betydelser ur snapshots från den amerikanska storstadstillvaron. Den impressionistiska ”Anteckningar från Manhattan”, till exempel, är en nio sidor lång inventering av vägar in i – och sätt att se på – New York. Tjugo våningar ovan mark, i en byggnad vid 46th och Park Avenue, liknas dess gatuliv vid ”en lång vävstol, med ränning och inslag rytmiskt skiftande, och de ljus som kontrollerar vävnaden vävs själva in i mönstret och utgör mönstret, från morgon till kväll, från kväll till morgon”. Säg den som inte vill åka till The Big Apple efter att ha läst det! Men här ryms också ett större allvar. Det fiktiva samtalet mellan herrarna Ansell och Kvestin, dubbeltydigt betitlat ”Samtalsvis”, vittnar om Jonssons omfattande kunskaper i amerikansk politik vid den aktuella tiden; ett samlat grepp om ett främmande lands interna angelägenheter som jag inbillar mig skulle vara mycket svårt att få till stånd i dagens politiska klimat. Inte minst mot bakgrund av alla hemlighetsmakerier kring operationerna i Irak.
Mot den stora kontinenten på andra sidan Atlanten styr även fartyget Barama i Jonssons enda roman, Konvoj (1947), som också den återutgivits av Modernista under hösten. Enligt ett brev från författaren till sin förläggare händer det i den ”inte ett jävla dugg och är förbannat tråkigt”, men det stämmer givetvis inte. Det är sant att dramaturgin inte ligger i några yttre skeenden – en grupp vitt skilda människor är av olika anledningar på väg bort eller hem – utan i de mellanmänskliga relationer som efterhand laddas med allt fler och alltmer komplexa innebörder. Den händelsefattiga tillvaron ombord på fartyget interfolieras av kursiverade avsnitt från Martha’s Vineyard, förmodligen skrivna av den polske journalisten Antoni Borowski, vars röst i denna mångröstade roman höjer sig en aning över det allmänna sorlet – ungefär på samma sätt, kunde man säga, som Jonssons kärva prosa svävar en bra bit över de flesta kollegors. Han är och förblir ett unikum i den svenska 1900-talsitteraturen."
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)