Rocky Raccoon

I med hörlurarna, och GOTT NYTT ÅR, på er alla!

Poesins behov av utopier, del I

Tidsanalys/essä

Det är hårt att säga det, men poesin verkar ha förlorat sin utopiska potential. Jag har alltid känt att poesin bär med sig löftet om en annan värld, ett annat, verkligare rum. Men parallellt med att förändringskraften sipprat ut ur politiken har den också lämnat poesin. Och det är fatalt, gör att poesin stumnar.
När Bruno K. Öijer gav ut Giljotin 1981 fanns den utopiska kraften kvar i hans ord. Utopin bevarades genom poetens förmåga att säga nej till allt etablerat, och uttrycka det i vackra, slående bilder. Det är ett genomgående tema i hela diktsamlingen och behöver väl egentligen inte beläggas med citat. Det kan uttryckas elaborerat och ekvilibristiskt, men också oerhört enkelt:

X

allt ni byggt upp
allt ni satt värde på
vi ställer oss för

Genom att poeten mejslar ut ett nej, mejslar han också ut ett alternativ, även om det förblir till större delen oformulerat vad ett sådant alternativ skulle kunna bestå i; det bara skymtar som en möjlighet.
I grunden verkar det bestå i inre bilder som ingen kan röra:

XX

så måla era dukar
så skriv era böcker
så ge ut era skivor
så spela in era filmer

ni kan aldrig röra vid skönheten
jag upplever



Hur ser den svenska poesin ut i dag? Enkelt uttryckt: den erbjuder inga alternativ till rådande ordning. Den utgör i stället en spegling av de villkor som redan är för handen. Vi ser en närmast total upptagenhet av själva språket, av samhällets fragmentarisering och av medias övervåld mot medvetandet.
Genom att ytterligare sönderstycka det redan sönderdelade (meningssammanhangen, berättelserna) har ”språkmaterialismen” sågat av den gren den själv sitter på. Utan anknytning till traditionen dör nämligen poesin; fokuseringen på diktens materialitet har gjort att dikten tappat kontakten med sitt eget medfödda organiska växande.
Dikten upplevs som konstgjord, oorganisk, genomkonceptualiserad – ett känslokallt bygge.
(Om känslor och hetta ändå uppstår bortförklaras det som en följd av psykiska gränstillstånd.)

Vi ser det hos Anna Hallberg, Johan Jönson, Joar Tiberg m.fl. Desperat försöker de nu i elfte timmen återanknyta till ett meningsbygge för att vitalisera sin poesi. Men utgångarna är på det hela taget stängda. Poesin känns inomvärldslig, materialistisk, förmår varken uttrycka transcendens (Gud/mysteriet finns bortom det jordiska) eller immanens (Gud/mysteriet som ett verkligare rum i det som synes existera). Det är det här jag menar med utopiernas död inom poesin.

Vi befinner oss inte längre i diktarnas klassiska, metafysiska universum där livsfrågor kan ställas och där budskap kan fångas upp från något som bryter instängdheten i en rent fysisk, förutsägbar och rationell tillvaro. Rummet sluts kring medvetandet som får ett närmast instinktivt behov av att antingen bryta sig ut (självmord) eller låta poesin bryta in på nytt med något annat och avvikande så som den har gjort under mänsklighetens långa historia. I nästa del av den här essän ska jag visa på vilka möjliga utvägar det finns för poesin och exemplifiera med diktsamlingar från 2010.

Var Glad!

Sitter och hör på julsångerna i radio. Och jag blir rörd, det blir jag inte alltför ofta, men nu är det tåreläge.

Fyra ljus brinner i fönstret, julstjärnor på andra sidan gården, snön som blir blå i skymningen, grannen som fortfarande klampar runt och städar ovanpå, kajorna som slokar i träden. Jul indeed.

Och jag tänker på att miljoner kyrkor jorden runt, är upplysta nu, och ekar av dessa hängivna sånger. Kupolerna glimmar av ljus, en unge skriker i ett hörn, det luktar stearin och kanske rökelse, psalmböckerna prasslar.
"Folk fall ned, och hälsa glatt din Frihet".
"God bless You, merry Gentlemen..."

Vilken stor kollektiv dröm det är: Att barnet där i halmen är från Gud. Att godheten kommer ner och beblandar sig med oss, herdar och kungar och änglar, ingenjörer och butiksbiträden, vad vi nu är.
Jag tror inte mänskligheten klarar sig något vidare utan dessa bågar av tro. Det är något med Ordens makt. Du blir inte bara det du äter (skinka typ), du blir också det du säger. Som i Johannesevangeliet: Ordet var ljus.

Eller som i den gamla frejdiga frikyrkopsalmen: Var Glad, Var Glad, ty Kristus är född i Betlehems stad.

(Bilder: Isis med Horusbarnet, Mariaikon med Jesusbarn)

Ett par ord från Horace...

...kan aldrig skada.

"Melankoli - det är när solen slocknar i andens rike. Gud blir ett namn, som intellektet bollar med. All teologi är melankolisk. Den pekar ut en ljus fläck på himmelen, men ingen värme kommer därifrån."

Ur Meteorer, Horace Engdahl, 1999
Nyss återfunnen efter letning i bokhyllorna.

En julsaga - dikt av Peter Lindforss

I natt sover du med din älskade
Ingen sätter sig i bilen i kväll
för att hålla ett uteblivet möte
ingen famlar efter en anledning
till att hålla ut ännu ett år
ingen begär det omöjliga
inte ens av sig själv
bara en stund av värme i kylan

I natt sover du med din älskade
bara som en stund av värme i kölden

- Peter Lindforss

Noterat i veckan

Vi går med borgarna före in i överförmyndarsamhället. Inte nog med att det ska skapas en Myndighet för kulturanalys; den nya Myndigheten för radio och tv som är under uppbyggnad ska också sätta överrock på public service på ett väldigt långtgående sätt. Croneman skriver fint om det i DN, där han för övrigt passar på att angripa sin egen arbetsgivare Bonniers. Ja, sånt är inte gratis, det vill till en väldigt skarp penna för att komma undan med det.

*

Jonas Gardell ljuger i dagens Expressen. Herren kommer. Varje jul.

Mera god jul

I Gabis julefridfulla anda så tänkte jag också vara lite trevlig och lägga ut en fin och helt o-arg grej. Eftersom liv och död och återfödelse har varit ett återkommande tema här på bloggen under året, så tyckte jag att denna lilla film kunde passa bra. Och jag tänker inte ens knysta om att budskapet kan ses som tveksamt eller att det är reklam för Lego.

Raderna: Victor Rydberg

Jag tänkte jag skulle sända er något juligt och vänligt, inte bara repetera löjet över nyhetsflödet (flygkaos x 88) och samtalsläget (spruckna kådisars europeiska tragik), utan något roligare, som att göra en sjuhundrade sjudundrande festivalversion av Viktor Rydbergs Tomten. Men si, det gick jag bet på, eller bara tappade lusten, om den alls fanns, för Tomtedikten står sig. På sitt eget sätt. Ute i de norrländska vidderna, med 34 grader minus om natten, är det bara han som orkar. Vandra sin tysta ban. Alla andra kör gladeligt upp bensinresurserna.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.
Bild av Elsa Beskow: Olle möter Kung Bore, (det är han som nu har Europa i sitt grepp enligt väderrapporten, så det känns lugnt)

En romantisk dikt om romantisk dikt

Här kan man läsa en lång dikt av mig som bland annat handlar om John Keats, kärleken och poesin.

Hur pass patriarkalisk eller patetisk dikten är lämnar jag åt andra att avgöra.

Diktens bilder kommer dels från filmen Bright Star, som jag rekommenderar innerligt, dels från mitt eget liv och min egen fantasi. Ibland sammanfaller de.

Diktens ämne är väl egentligen rörelserna mellan dessa plan. Det är en romantisk dikt om romantisk dikt - men det är absolut inte metapoesi!

Jag rekommenderar som sagt filmen, mitt eget liv kan jag inte rekommendera på samma sätt, men tro mig, det är värt att leva.
(Bry er inte om korrekturfelen, det finns några stycken.)

Veckans bild: Per Kirkeby

Nikopeja,
375x375,
målad vid slutet av 90-talet.

Svenska Pen, SAC och Berns - en komplicerad fråga

Sedan 1963 delar Svenska Pen ut något som heter Bernspriset till en förtjänt Stockholmsskildrare. Författaren Lena Kallenberg är mottagaren av årets pris. Den officiella utdelningen, som skulle ägt rum traditionsenligt på Berns salonger, är dock inställd på grund av oklarheterna kring Berns och de papperslösa.

Styrelsen för Svenska Pen skriver bland annat följande i ett meddelande till sina medlemmar:

"Svenska PEN tar inte parti för vare sig SAC eller Berns i denna konflikt, men på grund av det oklara läget har PEN beslutat att dela ut Bernspriset vid en privat ceremoni på annat ställe. PEN vill fästa uppmärksamheten på de papperslösas svåra situation i vårt land och vi kommer att undersöka frågan närmare."

Ungefär samma sak framfördes av ordföranden Ola Larsmo vid PEN:s halvårsmöte lördagen den 11 december.

Mot detta beslut rasar Hanna Kjöller i DN, som över huvud taget passar på att svartmåla en organisation hon inte längre är medlem i. Hon utmålar det som att Svensk PEN entydigt har ställt sig på SAC:s sida i konflikten kring arbetsförhållanden och arbetsvillkor på Berns. Var och en som läser bägge dokument kan se att hon ljuger. Hållningen att en grupp journalister ska undersöka sakfrågan finns med i både meddelandet till medlemmarna och det som Ola Larsmo framförde muntligen på PEN:s halvårsmöte (jag var där).

Jag vet inte vad som är sant i denna fråga, men även jag anser att det bör undersökas noggrant innan man eventuellt återupptar prisutdelningarna på Berns. För lite bakgrund läs gärna detta reportage i tidningen Arbetaren. Där DN regelmässigt numera ställer sig på de mäktigas och välbärgades sidas, försöker åtminstone Arbetaren leva upp till sina gamla stolta traditioner, framförallt verkar de ha ägnat sig åt lite grävande journalistik i frågan.

Jämför gärna berättelsen i Arbetaren med Berns officiella version.

Poetisk front fortsätter debatten, och här finns dessutom Madeleine Grives (lama) försvarstal för 10TAL:s agerande.

Veckans bild: Hundertwasser

Om man någon gång, en liten stund, tänker sig ett samhälle, relativt lokalt, som på något sätt verkade rätt kul att delta i, så finns det ingen bättre nostalgitripp än 60-talet. För oss som var där. Men det lustiga är att mina gudbarn tycker likadant. De gillar att jag ger bort min Carnabyliknande höstrock, eller en sammetskavaj med dasslock och en klänning från MahJong, de gillar symbolerna för det som de ser som en drömtid.

Men livet på gatorna, själva draget från Kungsan till LA, känslan av en stor öppning, och nu kommer vi (utan föraning om de kommande årens backlash) var ett historiskt momentuum. Förnimmelsen av att vara fri, utan att vara det för sig själv.
Och oavsett vad man tycker om Hundertwasser som konstnär (det här är nog en av hans bättre grejer), så har han den där ungdomliga orädda knasiga barnsliga friheten i sin konst.
Det finns liksom inga problem, inte ens runt hörnet. Det tackar vi för. Även om det var momentant. Även om det var en illusion.

Hundertwasser: "Good Morning City"
1960

Nyskriven dikt av Peter Lindforss - Om trivsel 2010

Om jag visste vad det vill säga att trivas
skulle jag ha valt en annan station
än den här
Om jag hade haft en aning om konsekvenserna
av varje människas handlande
skulle jag ändå ha gått samma väg som jag går

Jag går ibland långa promenader
bort från allt som är förfulat och välbekant
bort från allt som är dömt att falla sönder
bort från allt som en gång tog allting för givet

Där i fattigkvarteren
bland den nya underklassen trivs jag bäst

- Peter Lindforss

Från en blåmålad innerstad med några få röda fönster på Södermalm

Medan samhället (inte minst Stockholm) slits sönder av ständigt ökande inkomstskillnader fortsätter bostadsracet. Förr eller senare måste det krascha, men inte nu. Inte ännu. Lägenheterna blir dyrare och dyrare, stiger mot oanade nivåer. Ja, jag pratar om bostadsrätter, det är ju nästan det enda som finns.

För några veckor sedan fick jag följande exklusiva reklamlapp i brevlådan:

"Sugen på att tjäna ett par hundratusen extra nästa vecka?" Och så (finstilt): "Då ska du passa på att sälja din lägenhet."

Var man ska bo efter genomförd affär berättar inte mäklarfirman Widerlöv & Co. Förmodligen under broarna.

I tidningen "Din Bostadsrätt" som jag måste fått av misstag rapporteras om "Glada miner efter ombildningen". Det handlar om bostadsrättsföreningen NyStad i Akalla (jo, ombildningarna har ju sedan länge nått även "hyresrättstäta Akalla").

"Vi påbörjade arbetet med ombildningen redan 2001. Det var mycket att gå runt och prata med folk och fråga om de ville köpa sin lägenhet, många var tveksamma till en början, säger Lisbeth Bessner, styrelseledamot i bostadsrättsföreningen NyStad.
/.../ Inte ens hälften ville köpa sin lägenhet, visade det sig, säger Stefan Sjöborn. Vi ska inte sticka under stol att vi fick kriga ända in i det sista för att komma över 70-procentsgränsen."

Så har det gått till och så går det till. Propaganda brukar det kallas, i något mer uttalat totalitära stater. Längst har det naturligtvis gått i innerstaden, inte minst i mina egna kvarter. Efter riksdagsvalet i höstas var euforin närmast total i den nästan helt blåmålade innerstan (förutom några röda fönster på Södermalm). Lägenheter såldes och köptes på löpande band i bland annat mitt eget hus, till ständigt ökande priser. Det vinnande säljargumentet verkar vara att lägenheten är "mycket exklusivt renoverad", vilket i klartext betyder att hela inredningen har blåsts ut både en och två gånger, för att bräcka grannen och casha in ännu mer på nästa försäljning. Resultatet av såna här topprenoveringar där det mesta i lägenheten byts ut - inklusive köksutrustning, golv och mellanväggar! – blir vanligen en helt själlös vithet, inte munkcellens vita väggar, utan den bländande vitheten i en modefotografs ateljé.

Och priset för en sådan totalrenoverad trea stiger under pågående budgivning i ett konkret fall från 2,7 miljoner till 3,8 miljoner kronor. Det är ett slags auktionsförfarande där de akut bostadssökande naturligtvis är chanslösa. Vad Johan Jönson kallat moderatstaden är här för att stanna, och det finns för närvarande ingen möjlighet att vända utvecklingen så länge allmännyttan bara äger 2 procent av lägenheterna på Kungsholmen.

Fast även allmännyttan verkar på senare tid ha gått vilse bland lyxbyggen och drömhus som i DN:s bostadsbilaga. Som jag många gånger konstaterat är det få som orkar stå ens tillnärmelsevis fria från tidsandan. Om bostadsrättsmarknadens jakt på den högsta lyxen berättas i förra söndagens SvD i en viktig artikel. Blåmålning och gentrifiering pågår oavbrutet, inte minst här på Kungsholmen. Ey, jag vantrivs med den här likriktningen, snart önskar jag att kraschen ska komma.

Borgerlig kulturpolitisk extremism

Den borgerliga experimentverkstaden i Stockholms förortskommuner fortsätter. Nacka öppnar nu för en privatisering av samtliga kommunens bibliotek. Inte för att deras bibliotek ska ha skött sig dåligt, eller av ekonomiska skäl – nej, det handlar om ren ideologi! Ideologin är då inte konservatismen, kan tilläggas, för den ville att samhället skulle hålla ihop. Nej, det handlar om politisk extremism i nyliberal tappning.

Mera snö: Oskar Bergman, Liljefors et consortes

Med risk för att verka obsessive compulsive, och helt fokuserad på snö, när alla andra talar om de viktiga tingen, så donerar jag ännu ett par vinterbilder. Den till vänster är ett vykort från Oskar Bergman, min mormors favoritkonstnär. Och det är klart; min mormor tyckte mycket om vitsippor och precision, och var dessutom född på artonhundratalet.
Det var även Bruno Liljefors, som nu ställs ut i på Thielska Galleriet (till 23 jan 11). Jag har inte sett utställningen, men det bör man göra före jul, eller mitt i januari, när det inte är mellandagsrea på Thielska. (Kolla frimärkena)


Samtidigt, i en annan sal, en artonhundratalare som fann att Naturen hade annat än frid och ro och eviga återkomster att reproducera. Hans målning av ett stycke landskap är hundra år modernare än kamraternas, en stygg natur, lika spänningsfylld som målaren. Men samtidigt bara ett annat väder. Man känner igen den elektriska oron, glansen i sten och grus, och en stormhimmel som är bländande grå.



August Strindberg, 1905. Se hur hans bild hela tiden förändrar sig, aldrig stelnar till, som de andras. Han var inte gjord för konstfetischismen; och kanske var det just författarskapet som gjorde honom friare än andra målare, att göra som han ville, nästan hur som helst. Samtidigt väldigt bestämt.

"Du borde inte ha skrivit den där dikten" - om poesi och yttrandefrihet

Du borde inte ha skrivit den där dikten
Egentligen, och för att tala klarspråk
borde du inte ha gjort någonting alls
Vi har haft ögonen på dig en tid
och vi börjar bli rent ut sagt trötta på dig
Du tror du är förmer än en vanlig tjänsteman
Du tror du kommer att få oss att släppa taget
Du ska bara veta
att dina dikter inte rör oss så mycket som i ryggen
Vi har inga planer på att ge upp
Vi har konton som du aldrig kommer kunna spärra

- Peter Lindforss

Myndighet för kulturanalys - en skrämmande tanke som blir verklighet snart

Vad sjutton är det här för någonting? En myndighet för kulturanalys, initierad av den borgerliga regeringen. Jag trodde att borgarna hade som policy att minska antalet myndigheter, men när det gäller redskap för att utöva makt och då speciellt över kulturen har de inget emot att starta nya! Ju mer man skär ner på kulturen, desto mer måste den analyseras och behärskas av den politiska makten, eller har jag missförstått någonting här. (Tips via Maja Lundgren och Lyra.) Den officiella informationen om myndighetens bildande finns här, samt möjlighet att ladda ner mer utförlig pdf.

Veckans bild: Mera snö.

Och vem är konstnären?
Alla som räcker upp en hand och svarar fel får gå ett varv runt kvarteret i tio grader minus, i nordvästlig vind, utan att klaga.

Men visst ser det ut som om det var målat på Kastellholmen, alldeles där under tornet, där några lyckoprostar bor i gamla hus med utsikt mot Strömmen och Gamla Stan.

Där gick Helena och jag en kvällspromenad i Augusti, och kollade lyckoprostarnas blomsterrabatter, medan ett lätt regn började falla, utan vår klagan, och nu är det en Sibirisk straffkoloni man inte kan tänka sig att utvandra till.

Från munkens perspektiv

Jag tycker "munken" Lars Larsen har helt rätt i det han skriver här; hans något ovanliga levnadssätt hindrar inte att han är en kunnig bedömare av lyrik. Förlåt att jag länkar till en text där jag själv är omnämnd, några till namn hade han för övrigt kunnat lägga till! Han glömmer väl nämna att centrallyrik är centrallyrik just för att den är subjektiv, det ligger underförstått i texten.

Poesi, yttrandefrihet etc

Andreas och Karin håller fanan högt på Axessbloggen – själv orkar jag inte kämpa mot den sortens stollerier som brukar förekomma i kommentarsfältet där. Vissa människor accepterar att lämna svåra och snåriga ämnen som kärnfysik och nationalekonomi i händerna på experter utan att veta ett smack om saken, men råkar det komma några kulturfigurer och veta lite bättre om den moderna poesin, då ska de hålla käften och skaffa sig ett jobb och inte få ett öre från staten.

Jag har väl i stort sett sagt det jag har att säga i ämnet i den här krönikan – där är jag också lite pedagogisk och förklarar hur stipendiesystemet fungerar. Och, men, ja ... när jag ändå gör reklam för mitt eget skrivande så tänkte jag passa på och tipsa om den senaste krönikan också: Något slags monster heter den. Kanske kan vara lite kul att ta del av så här i juletider ... eller också inte. Krönikan jag skrev före den handlar om ett roligt jobb jag hade en gång, och varför man kan bli tvungen att säga upp sig fast man helst vill vara kvar.

Men, det viktigaste med det här inlägget var egentligen att tipsa om en kampanj för Wikileaks. Skriv på, för sjuttsingen, och tala om för USA att du gillar yttrandefrihet.

Ansökningsförfarande hos Lotta Lotass

Intressant att se hur Lotta Lotass antingen inte vill ha alternativt inte behöver några läsare (eller också har hon bara väldiga distributionsproblem).

Tillåtet att tala om Gud?

Sedan två år är jag vad man kan kalla för en ”utövande kristen” – jag går i kyrkan och har en stark Gudstro. Det började nog med en känsla av tomhet och sorg efter två kärleksrelationer som jag haft i tur och ordning med kristna kvinnor; med en nyfikenhet från min sida på denna religion som jag hela tiden hörde talas om på avstånd men aldrig fick riktig inblick i, kände jag. ”Du kommer aldrig att förstå min tro”, som en av dessa kvinnor sa till mig, vilket gjorde mig oförklarligt ledsen och upprörd. Jag hade också ett förflutet som andlig sökare, som besökt många kristna kyrkor under min uppväxt, men inte stannat där utan hela tiden sökt vidare. Vissa märkliga, andliga upplevelser hade jag också haft.

Nå, jag började gå i kyrkan och blev fast. Det var också en speciell kyrka i Stockholms innerstad jag drogs till, som visade sig ha en ganska unik blandning av lovsång, predikningar och mänsklig värme (att det var så visste jag inte då). Så småningom började jag skriva lovsånger – alltså sånger med kristen tematik avsedda att sjungas inte bara av mig själv utan för publiken eller församlingen att sjunga med i. Tänk Bob Dylans kristna sånger. Nå, jag jämför mig inte med Dylan men mina sånger har en stil som inte är fullständigt olik hans.

I somras sökte jag ett av Svenska Kyrkans kulturstipendier, i konkurrens med sisådär 130 andra förhoppningsfulla. Tanken var att få lite pengar så att jag skulle kunna bekosta en inspelning med mina lovsånger. Det hände också en annan märklig sak ungefär samtidigt; en diakon i Klara kyrka där jag går, erbjöd mig att få spela in en platta med mina sånger efter att han hört några av dem i samband med en gudstjänst. Detta löfte har jag påmint honom om en gång, men det har inte hittills infriats. Så jag satte ändå min lit till att min ansökan om kulturstipendium skulle behandlas välvilligt.

Nå, inget hände och sedan hände ingenting. När jag nu går in på Svenska kyrkans hemsida ser jag vilka som tilldelats årets kulturstipendier, det är sex kvalificerade sökanden som tillsammans får dela på 500.000 kronor. Och där ser jag plötsligt till min glädje en gammal bekanting – Magnus Utvik! Han ska skriva en roman på temat ”Med Stalin som Gud”, om att växa upp i en kommunistisk sekt. Den ser jag fram emot att läsa. Säkert med allt om de dödslistor han umgicks med. Det är för mig ingen hemlighet att kommunismen är en slags religionssurrogat. Andra ser det som att det är religionen som är själva sekten.


Andra advent har varit och så här års är det äntligen tillåtet att prata om Gud, om det nu är det man gör. Åtminstone pratar man om ett uppfordrande allvar. Själv går jag snarast mindre i kyrkan, visar det sig, nu när vi äntligen är inne i denna speciella tid på året. November var otäck, december känns lite bättre. Men jag jobbar varannan helg – stress, stress – och sedan är det det här med julfester. I lördags var jag på en julfest med mitt jobb; alkohol bjöds i form av öl, glögg, välkomstdrink (s.k. champagne) och maten var fet. Arbetskamraten till höger om mig bjöd på lite vodka, allting var ”halal” försäkrade mina muslimska arbetskompisar. Men lite tung i huvudet blev man dagen efter och återigen försummade jag kyrkan. Men jag tänker kärleksfullt på den, åtminstone delar av denna numera så sönderslitna institution.

Julian Assange och Wikileaks, del 3

Igår fanns en utomordentlig artikel att läsa i The Guardian, av John Naughton, om reaktionerna kring Wikileaks, och vad de avslöjar om våra regeringars dubbelmoral i yttrandefrihetsfrågor. Här är några citat:

"There is a delicious irony in the fact that it is now the so-called liberal democracies that are clamouring to shut WikiLeaks down.

Consider, for instance, how the views of the US administration have changed in just a year. On 21 January, secretary of state Hillary Clinton made a landmark speech about internet freedom, in Washington DC, which many people welcomed and most interpreted as a rebuke to China for its alleged cyberattack on Google. "Information has never been so free," declared Clinton. "Even in authoritarian countries, information networks are helping people discover new facts and making governments more accountable. (- - -)

She went on to relate how, during his visit to China in November 2009, Barack Obama had "defended the right of people to freely access information, and said that the more freely information flows the stronger societies become. He spoke about how access to information helps citizens to hold their governments accountable, generates new ideas, and encourages creativity." Given what we now know, that Clinton speech reads like a satirical masterpiece."

"What WikiLeaks is really exposing is the extent to which the western democratic system has been hollowed out. In the last decade its political elites have been shown to be incompetent (Ireland, the US and UK in not regulating banks); corrupt (all governments in relation to the arms trade); or recklessly militaristic (the US and UK in Iraq). And yet nowhere have they been called to account in any effective way. Instead they have obfuscated, lied or blustered their way through. And when, finally, the veil of secrecy is lifted, their reflex reaction is to kill the messenger."

Och här är hela artikeln

(Återigen ett tips från Gunnar Pettersson på PressyltaRedux )

Julian Assange, del 2

Läs här

Men kom ihåg vem som tänkte det först, med säkraste
intuitionen i stan.


(Tipset om den mer än intuitiva artikeln kom dock från pressyltaredux )

Hur pretentiös får man bli?

Jahaja. Nu har jag läst igenom alla kommentarerna till Aftonbladets kulturupprop och blev nog ändå en aning förskräckt. Jag vill minnas att jag försökte vara överseende och vifta bort Gabis oro när vi i våras här på bloggen diskuterade ett intressant inlägg hos Gunnar Strandberg, och nu så här i efterhand undrar jag om jag inte var för optimistisk angående svenska folkets inställning till poesi ...

Jag har hur som helst många gånger undrat över den ilska och ... jag vet inte, är det oginhet? förakt? rädsla? – som blossar upp när den smala kulturen försöker tala för sin sak. Hur kommer det sig? Vad är det som gör människor så förbannade? Varför har de så liten förståelse för de värden som finns i ickekommersiell kultur?

"Dra in dessa flummiga människors stöd, och gör det nu!" "Är det någon av dessa författare och poeter som har skrivit något som faktiskt blir läst utanför de finkulturella salongerna?" "Kan ni inte tjäna pengar på ert nuvarande jobb får ni ta och söka er till en annan bransch, och ha 'kulturandet' som fritidssyssla." "Ett gäng slaskförfattare och förläggare som säger att de tar strid för kulturen!" "Hur pretentiös får man bli?"

Kulturen i Sverige får varje år 1,7 miljarder av staten. Idrotten får lika mycket. Och det svenska folket har en hel del åsikter även om detta, till exempel när elitidrottarna vill att det ska satsas på dem.

"Ni får gärna tävla på elitnivå om ni vill det, men ni kom inte med en enda motivering varför jag som skattebetalare skulle vilja betala för det!" "Varför slösa pengar på att någon springer fort, simmar snabbt eller skjuter prick?" "Outbildade och fysiskt knäckta vid 35...på vilket sätt är dessa självfixerade superegon förebilder egentligen?" "Deras arbete är att underhålla, varför ska de ha skattepengar för det?" "man måste våga lägga ner sport."

Samma visa där. Det är svårt, det här med att dela med sig. Jag vet inte om det är trösterikt eller ledsamt eller bara helt normalt.

Upprop och motskrik: Poets versus Axess

Med anledning av de tidigare inläggen här på Argus av Andreas och Helena:

Det finns en dialektik, men det finns naturligtvis ingen dialog mellan de självgoda nyliberala marknadsnarcissisterna (jag-är-bra-för-jag-säljer) och den växande flocken av utanför-poeter och författare. (Ibland beskrivna som "stipendieförfattare", som om det vore mer okej att få betalt från Coca-Cola eller Timbro.)

Här följer nästan ordagrant en kommentar jag la in på Axess . (Var annars?):

Det är så in i näverkonten självklart att liberalideologiska skribenter tutar vidare om självförsörjande framgångsrika författare. De beror på att Penningen är den enda ideologi vi har kvar (redan Strindberg föraktade den för övrigt).
Pengar är Ära, Makt och (???) Kvalité, oavsett om det som frambringat pengarna är skit eller skitlitteratur.
Det är som om hela horder av konstnärer/författare/musiker gått dessa marknadsjeppar förbi: Joyce fibblande med sina engelsklektioner i Trieste, hur hot var det? Bo Bergman med sin lilla tjänst på posten. Philip Glass som körde taxi i New York tills han var 40, säkert omkörd av några överskattade hitlistekomponister. Dick Bengtsson, posttjänsteman, posthumt anerkänd. Modigliani och hans löksoppa, Apollinaire och hans nötta skor, Allan Pettersson i sin mushåla, Gombrowicz med sin banktjänst, ja, det var väl allesammans lite misslyckade, eftersom de inte - som Rilke - hade kompisar med slott, eller - som Tolstoj - hade ett fett arv att sitta och skriva på. Inte heller hade de Holy Management att gosa med.

Jag har ingen lust att bedriva fattigdomsromantik, bara att göra ett verklighetsförankrat påpekande:
Naturligtvis finns det mängder av goda författare som skrivit sig fram till ekonomisk framgång; men båda delarna gäller, många av de bästa försvann onoterat under sin samtid (som Stendahl), andra höll nätt och jämnt huvudet över vågorna, ekonomiskt, (som Nils Ferlin, Nelly Sachs, Willy Kyrklund).

Finns det plats för nyanser, eller? Ska "stipendieförfattare" fortsatt vara ett skällsord bland litteraturens mediala narcissister?

Men kom igen!

För att i någon mån balansera upp den här bloggen så vill jag som motvikt till Andreas kritik av Aftonbladetuppropet säga att det gläder åtminstone mig att så många kulturarbetare har enats kring en gemensam attack – inte just mot SD för det börjar ju bli ganska urvattnat vid det här laget, utan mot borgerlighetens kultursyn i stort.

Uppropets undertecknare är många och till skillnad från Andreas tycker jag att de verkar komma från skilda håll; det handlar alltså om en stor och heterogen grupp poeter, författare, förläggare och konstnärer som vill bilda nätverk och arbeta för ett solidariskt samhälle där det finns plats för både folkbildning och experiment, "en kultur som rymmer en rättvisevision, som distribuerar de ekonomiska och kulturella resurserna så att de kommer alla medborgare till del."

Hur i hela friden kan någon vara emot detta? var min första tanke när jag läste uppropet. Det är väl bara att gratulera till att så pass många inom den svenska kulturen – där folk som bekant gärna ägnar sig åt att gruffa och gräla sinsemellan och fösa in varandra i olika märkliga -istiska hörn – har lyckats samla ihop sig och faktiskt vänder sig mot den verkliga fienden: den ekonomiska och politiska makten.

Hittills tycks det inte ha kommit en enda positiv reaktion på uppropet. Kommentarerna under artikeln är ett dystert kapitel för sig som man gott kan hoppa över, men när intelligenta bloggare går loss och grämer sig över självhögtidliga, till intet förpliktande (sic!) handuppräckningssammanhang eller avsiktligt feltolkar och förvränger budskapet då känns det mer än vanligt missunnsamt och kallt i kultursverige.

Nej, jag var inte tillfrågad, var du?

Ska man säga något om uppropet? Jag vet inte. Jag tyckte Emil Boss artikel i Aftonbladet dagen innan var bättre. Den handlade om hård kritik i sakfrågor.

De 43 kulturarbetarnas (i nätupplagan står det en annan siffra) upprop mot rasismen och högern är betydligt mer svepande. Jag håller med om ganska mycket vad gäller det samhälls- och litteraturklimat de skisserar. Men vad ska det hela leda till, mer än positionering?

Vad gäller det tyngsta namnet på listan, Johannes Anyuru, får han gärna hitta tillbaka till den riktigt bra poesi, som han började med.

Vikboblogg rekommenderas

Ola Klippvik verkar ha övertagit min roll som kritiker av språkmaterialismen. Skönt, då kan jag luta mig tillbaka ett litet tag. (Upptagen av att läsa Marie Silkebergs Material.)

En drottning på flykt med makens hjärta - om Maria Eleonora och Ann Jäderlund

Jag vet inte om man kan kalla henne för en "motvillig monark" (hon var aldrig statschef) men nog var hon en både motvillig och motspänstig änkedrottning av Sverige. Jag pratar om Maria Eleonora, om vilken det nu har skrivits en väldigt bra bok, Drottningen som sade nej av Moa Matthis.

Ja, boken blev August-nominerad i fackboksklassen och annars hade jag nog inte upptäckt den. Men det är en väldigt levande och medryckande skildring från 1600-talet; jag visste inte att Moa Matthis kunde skriva så bra om historiska händelser! Som författarinnan anmärker är Maria Eleonora en ganska undanskymd gestalt i svensk historia, det hade hittills inte skrivits någon enskild studie över hennes liv, utan hon hade bara figurerat i kortare uppsatser eller böcker om Drottning Kristina eller liknande.

Hon är ju nämligen mest känd som Drottning Kristinas mor, och en "hysterisk" mor dessutom, som extremt känslomässig och oftast gråtande stängde in sig med minnet av sin döde make Gustaf II Adolf, som hon fick träffa alldeles för lite i livet och därför fäste sig ännu mer vid efter hans död. Det är också känt att hon lär ha förvarat kungens uttagna hjärta i ett skrin som hon bar med sig över allt. Fler, delvis makabra detaljer finns med i boken.

Men Moa Matthis lyfter samtidigt fram Maria Eleonora som fullt förståelig kvinna, som använde sig av de strategier som stod till buds, hon hade ingen maktbas i Sverige utan fick spela ut hela sitt register för att få något inflytande i detta kyliga, karga land som styrdes av Axel Oxenstierna och hela den övriga förmyndarregeringen, med vilken hon ständigt låg i tvist, om ekonomi och sin dotters uppfostran. Till slut fråntogs hon också vårdnaden och all kontakt med den unga, kommande drottning Kristina. Då började Maria Eleonora planera sin flykt ur riket - som faktiskt också förverkligades sensommaren 1640. Hon flydde från Gripsholms Slott över Trosa och den svenska skärgården till danska Visby och vidare till Danmark. Där hon behandlades som en het potatis av den danske kungen och så småningom fick flytta vidare söderut mot tyska områden.

Min enda invändning är att Moa Matthis hade kunnat göra mer av denna flykt, som är dramatiskt tacksam och dessutom indirekt en slags generalrepetition inför hennes dotters abdikation och nästan flykt ifrån Sverige, fjorton år senare.

Men jag tror Moa Matthis vill begränsa sig till det rent vetenskapligt dokumenterbara, även om hon förvandlar ibland väldigt torra historiska noteringar till levande berättelse. (Det finns också förvånansvärt mycket personliga hållna skildringar bevarade från 1640-talet, även officiella källor som rådsprotokollen verkar ha behållit en del av de medverkandes egna formuleringar.)

Om författarinnan inte hade väjt för att återge obekräftade och obevisade historier om vad som hände, hade hon kunnat berätta den fascinerande historien om Drottninggrottan som ligger på Nåttarö och som jag själv besökt.

*

Att denna förvånansvärt undanskymda gestalt i den svenska historien, Maria Eleonora, inte fått någon vidare uppmärksamhet är ändå en sanning med modifikation. Jag tror och har länge trott att ett antal dikter i Ann Jäderlunds "Snart går jag i sommaren ut" (1990) är så att säga tillägnade Maria Eleonora. Detta skrev jag redan i Lyrikvännen nr 5/1991, där jag även tog upp en del liknande rön som öppnade upp läsningen av detta för mig inledningsvis svårbegripliga verk. Visst måste väl dikter få behålla en del av sina hemligheter och sin integritet; efter läsningen av Moa Mathis bok om "drottningen som sade nej" känner jag ännu starkare att de sista fyra dikterna i Ann Jäderlunds nu klassiska diktsamling har med detta att göra. Två citat här nedan:

"Så som masken vandrar genom blommans huvud
Så sörjer inte jag
Jag vandrar ensam och väntar på
Att ditt bröst också ska komma"

"Av ont begär ditt bröst är fullt
Ditt onda bröst när jag har lockat in dig
Segla ska jag bort med dig i vinden
Som endast jag kan svepa dig försvinner
När du öppnar ditt spänne i bröstet
Spegla mig ska jag i ditt spänne
Som hjärtat svärmar du kring mig"

(Ann Jäderlund, Snart går jag i sommaren ut, originalupplagan ss. 71, 74)

Sociala medier?

Jag har börjat twittra lite grann, men har dessvärre svårt att se skillnaden mellan tweets och aforismer.

Dagsvers för 3:e december

God morgon Vinter
Godmorgon Snö
Snö vinter god
Morgonsnö vit
Fall sakta sakligt
och milt en gång
Över mina ben
Inte längre vita
Som snöns kristaller
Inte mjuka
som barns

Instant snow
Free for all
Swedes and immigrants´
Snowfall
Snöstjärna, uddstjärna
Fall av himlens hud
Sänk våra ljud
Till nära intet

Ett skall
Långt borta
Och bilar som smälter
Avlägset tyst
”While alive,
be as dead
And all is fine”.
Said the Man
of Lime.


Bild Gustaf Fjaestad