2007-05-31

Legalitet vs. Legitimitet

Jag läser texten "Våld och brutalitet" i ett urval Essäer och artiklar och antecknar:

"Den franske författaren Jean Genets försvar av västtyska RAF, detta – om uttrycket tillåts – raffinerade projekt, bygger på en uppdelning i två olika typer av våldsutövning som sedan ställs emot varandra: rättstatens brutalitet å ena sidan, det revolutionära motståndet å den andra. Den primära skillnaden dem emellan består, enligt Genet, i att det senare har ett syfte som det tidigare saknar. Rättsstatens repressiva våld har enbart för ögonen att bevara och upprätthålla en blind makt, ett system som är stadd i ständig förändring, och som med jämna mellanrum – det vet inte minst vi som bott i Sverige under åtminstone det senaste året – byter regeringar, plötsligt dessutom färg, från gråröd till brunblå, varpå den bärande idén med repressivt våld utövat av polismakten avslöjar sig själv: bakom den finns en maktcementerande ambition som ingen av dess utövande representanter kan formulera – än mindre försvara med giltiga utsagor – eftersom de är maktens lakejer, noga utvalda och drillade i en falsk moral med förmodad förankring i folkdjupen. I den revolutionära våldsutövningen finns däremot alltid en subversiv ambition, en tydlig ideologisk grund som syftar till att omkullkasta den makt som har som sitt enda mål att överleva till varje tänkbart pris."

2007-05-26

Hade det inte varit språkmaterialism hade det varit något annat

Alla som är någorlunda insatta vet att kontakter, nätverk etcetera spelar en oerhört stor roll i Sveriges litterära liv, för vem som ska bli utgiven, vem som ska bli uppmärksammad i tidskrifter osv. Ibland kan man ha personlig glädje av detta, desto oftare känner man sig väl utesluten om man inte tillhör den dominerande litterära skolan. Men varför kallas det "konspirationsteorier" om någon pekar på de uppenbara samband som finns? Ingen har egentligen påstått att Johan Lundberg har fel i sak - inte heller Roberth Ericsson här nedan - ändå avfärdas han just som konspirationsteoretiker, extremt konservativ, rentav ondskan själv för att han skriver någonting som alla vet är sant. Ömma tår, någon?
Själv delar jag inte alls OEI:s litteratursyn, och jag har ju medvetet försökt undvika att bli kompis med sådana blivande eller rentav nuvarande litterära makthavare som Malte Persson, Daniel Sjölin, Jenny Tunedal och Anna Hallberg. Detta trots att Maltes blogg ofta väcker mitt intresse och inte minst min motsägelselusta. Jag vill helt enkelt hålla på med annat, romantisk poesi och poetry slam i huvudsak. Språkmaterialism bygger på språklig manipulation utifrån en teoretisk under- och överbyggnad, medan romantisk poesi och även den bästa estradpoesin bygger på personlig nödvändighet. Häri ligger hela skillnaden, och förklaringen till varför jag sökt mig åt det håll jag sökt mig. Tack och lov finns det även där underbara vänner, dock färre makthavare. Jag har skrivit för en rad tidningar och tidskrifter, men blivit portad från de flesta, enligt debattörer som Jenny Tunedal och Malte Persson har det förstås ingenting med litteratursyn och nätverk att göra, för det existerar inga samband i det litterära livet. Fan tro't. Den som ser konspirationer överallt är möjligtvis en paranoiker, den som aldrig ser samband är naiv eller rentav cynisk, vill blunda för det uppenbara. Låt oss gå vidare med något mer intressant, nya dikter sprungna ur personlig nödvändighet, gestaltad livserfarenhet. Varje människas perspektiv är unikt, det är därför språkmaterialismen aldrig kan bli tillräckligt intressant; den är en skolbildning som suddar ut den personliga rösten och som till och med förnekar värdet av autenticitet och originalitet. För mig är detta konservatism, att nöja sig med att klippa sönder makthavarnas eget språk.

2007-05-25

Poetry Slam öppnar upp poesin

Replik till Pontus Dahlman

Jag önskar nästan att Pontus Dahlman hade rätt när han i DN (19/5) påstår att Poetry Slam har kramats om av de flesta offentliga bidragsgivare runt om i Sverige under senare år. Att kommunpolitiker på de 19 deltagande orterna i SM (inte 21 som Dahlman skriver) skulle ha stått på kö för att ge bidrag till verksamheten är tyvärr inte alls sant. Jag kan på rak arm nämna tre orter i Mellan-Sverige som skickade lag till Poetry Slam-SM utan något som helst stöd från stat, kommun eller landsting, och där ekonomin höll på att stjälpa deltagandet redan på förhand.
Bidragssystemen är nämligen inte alls avpassade för att ge stöd åt en subkulturell allåldersverksamhet som Poetry Slam faktiskt är, speciellt i Stockholmsområdet. För att få stöd till SM har arrangörerna som så många gånger förr tvingats nischa sig som representanter för en ungdomskultur, det är nämligen på grund av de kulturpolitiska målen mycket lättare att få stöd till ungdomsverksamhet än till någonting annat. För mig är slam ett uttryckssätt för alla åldrar, i det slam som jag själv varit med och arrangerat på Skeppsholmen i Stockholm har deltagarna varierat i ålder från ungdomar över medelålders till äldre. Mötet mellan olika generationer och människor med olika bakgrund är en del av slammets karaktär, och något som sannerligen inte förekommer på samma sätt inom den etablerade bokpoesin. Detta avspeglas också på SM, där deltagarna varit allt från 17 år (som vinnande Olivia Bergdahl!) till 83 år som Birgitta Granberg som tävlat med framgång för laget STHLM.
Visst är slammet en folklig företeelse, som Pontus Dahlman är inne på, speciellt på uttagningstävlingarna till SM som pågår runt om i landet under en stor del av året, frånvaron av grindvakter är också en påtaglig del av slammets karaktär. Var och en kan göra vad de vill med sina tre minuter på scenen, inom de ramar som grundarna av slam dragit upp, och de är generösa. På SM minskar folkligheten då det ju faktiskt är en elit av kreativa och munviga människor som når så pass långt som till ett deltagande i SM; och visst domineras SM-dagarna av ungdomar, ett drag som alltså förstärks av bidragssystemens inriktning på stöd till ungdomskultur. Det här är skapande människor som annars kanske skulle ha blivit filmare, popmusiker eller sysslat med något annat kreativt, men nu sugs upp av poesins uttryckskraft och upptäckten att det med lite jobb och engagemang går att skapa något omedelbart berörande inom det urgamla fältet muntlig litteratur. Man kan se det som att traditionen från Klarabohemernas tid lever kvar, en slags muntlig barfotakultur som åtminstone i Stockholm möter de nya vindarna från en anti-akademisk poetry slam-rörelse och resultatet blir en slags korsbefruktning av poesin, man inympar något nytt på en urgammal gren.
Det finns alla slags röster inom Poetry Slam, åtminstone potentiellt. Man behöver inte älska allt som framförs. Det går alltid att rycka rader ur sitt sammanhang, som Pontus Dahlman gör, och påstå att det inte håller måttet eller att det är ett hot mot kvaliteten inom den etablerade poesin. Varför inte i stället se det som en ordets bredsådd. Jag tror personligen att Poetry Slam kan vara en öppning för poeter som kanske inte riktigt passar in inom den avsmalnande tratt som numera används för rekrytering av nya författare, skrivarkurser-författarutbildning-bokdebut, så ser ju nästan alltid bildningsgången ut. Poetry Slam är en annan väg, också den med sina risker för utslätning i poängplockandets tjänst, men nog är det mer demokratiskt när publikjuryn visar upp sina siffror än när förlagsredaktörerna gör tummen upp eller ner, fullständigt utan insyn.

2007-05-24

Jag försöker fortfarande landa efter Poetry Slam SM

För att ta det individuella och självupptagna först: Jag placerade mig som nummer 23 av dryga 60-talet poeter i årets Poetry Slam SM i Helsingborg. Faktum är att det är ett fall framåt, min bästa placering sedan Rinkeby 2001. Jag placerade mig i alla fall på den övre halvan med mina existentiella och sällan insmickrande dikter! Samtidigt är jag närmast besatt av att nå ut, få uppleva kommunikation på allvar och skruva på orden för att få dem att ligga rätt i luftdallret mellan scen och salong. Det lag jag deltog i, Sollentuna, saknade en sådan poängplockarkanon som exempelvis Malin Jakobsson var för oss förra året, men vi var i gengäld väldigt jämna! Dessutom är det bra människor att ha att göra med. Sollentuna kom dock på sjuttonde plats av nitton deltagande lag, ingen riktig höjdare. Men vi föll med flaggan i topp, vårt teampiece var omväxlande berörande och upprörande, enligt mig själv. Så byggde det också på en dikt av mig själv, som jag fick Ingwar och Alfonso att skriva vidare på, en kul team-upplevelse.
Man kan slutligen också säga att mitt lag bidrog till att hålla uppe medelåldern på SM – vilket för övrigt också laget STHLM gjorde – eftersom det bestod av tre män någonstans i medelåldern. Annars hotar ju SM i Poetry Slam att förvandlas till ett renodlat ungdomsevenemang, dock tyckte jag Helsingborg var ett jämnare och bättre arrangemang än Malmö 2003. Arrangörerna Albin och Marie är duktiga att söka pengar från olika instanser, men de söker ju medvetet på ”ungdomskvoten”, det är svårt att få pengar till något som på ett obestämbart sätt rör sig mellan och över åldrarna som ju poesi plägar göra, inte minst estradpoesi har en oförutsägbar gång mellan människosjälarna. Men visst är det kul att det är så många unga medverkande; kramarna och kontakterna rör sig som i ett kraftfält mellan soffa och stolar, mellan vodkaflaskor och bag-in-box-viner. Utrymme för seriösa samtal? Ja, även det blir av ibland, jag stjäl till mig tid till det från dem som verkar vara intresserade, och inte bara upptagna av att dansa sig sönder och samman i efterfestruset. Kärlek, poesi och andlighet – jag måste nästan alltid få tillfälle att dryfta denna för mig oupplösliga connection.
SM nådde ut bättre i media än vanligt, om man nu ska ta det som en framgång i sig, det behöver man inte göra, men Helsingborgs Dagblad hade i alla fall en del intressanta förhandsartiklar av Solja Krapu och Bob Hansson, även Johannes Anyuru slängde in en krönika om slam som dock verkade bygga på upplevelser så långt tillbaka som SM 2002. SM-vinnaren Olivia Bergdahl fick till och med en liten mini-intervju i DN och uppmärksamhet i Aftonbladet, det är sällan vinnaren får så stå så pass mycket i rampljuset i etablerade media, ofta brukar de vinnande poeterna vara ganska ihjältigna för att sedan få slå ur underläge på sina Riksteater-turnéer.
Olivia, ja, som enda tjej i den individuella finalen gick hon ändå – rättvist – och vann. Olivia Bergdahl är på många sätt en medryckande och härlig scenpoet, dock är hon långt ifrån färdig (fattas bara vid 17 år i och för sig). Hon har i nuläget ett fåtal riktigt bra dikter, men hon är en virvelvind, ett strålande engagemang och dessutom en go’ tjej. Det här kommer nog att bli bra under det kommande året med en sådan regerande mästare.
Den nya grenen trubadurslam var faktiskt mer förutsägbar än många andra av tävlingarna enligt mig. Deltog gjorde sex unga män med gitarr, en något äldre man med gitarr (jag själv) samt en tjej från Malmö – också med gitarr. Vann gjorde tjejen från Malmö, Åsa Bällsten, en värdig vinnare för hon hade något att komma med i sina visor, hon sjöng bra och hade hyfsade texter, men det var också något av en hemmaseger, precis som lagtävlingen gick till Malmö för övrigt. Jag tyckte ett flertal av de manliga trubadurerna var väl förutsägbara i min smak, de hade ett slags färdigt trubadurprogram, ganska polerat, som nya Lars Demian eller möjligen i bästa fall Fred Åkerström. Jag var en råare sorts artist, mycket bluesartat gitarrspel på min gamla spanska gitarr och tonsatta dikter förvandlade till sång. Givetvis lade jag mig sist bland de åtta medverkande men fick en del positiv respons av förbipasserande människor.
Pontus Dahlman hade en kritisk artikel om slam i DN 19/5 som jag skrivit ett svar på, om inte DN tar in den kommer den väl att publiceras här framöver.

Rosie, hur är det älskade vän?

Rosie Thomas Södra Teatern i måndags var en märklig upplevelse. På skiva är hon ju en finstämd, atmosfärisk singer/songerwriter med starka countryinfluenser. Live förvandlas hon till en ytterst säregen underhållare, hennes framträdande är skört, galet, uppspelt, samtidigt tragiskt. Det känns som att hon hela tiden ligger på randen till nervsammanbrott. Hon steppar – fast hon inte kan steppa – drar skämt med underliga poänger, gömmer sig bakom pianot och hoppar fram melodramatiskt. Visst bjuder hon på sig själv på scenen, som någon gratistidning skrev, men framförallt är hennes framträdande nästan oroväckande i sin känslighet. Eller för att citera henne själv:
I don’t mind being vulnerable / as long as I can affect people.
Hon sjunger och skriver mycket om olycklig kärlek, hon berättade också att hennes senaste skiva "These Friends of Mine” kom till när Sufjan Stephens och några andra vänner bjöd in henne till New York från Seattle där hon bor, för att hon skulle komma över en olycklig – patetisk enligt henne själv – kärlekshistoria.

It’s so hard letting go / letting go of love / It might ’cause some pain, I know / pain is all we got. (Why waste more time)
Älskar rader som dessa.

Något om Poetry Slam-SM senaste helgen kommer att dyka upp här framöver.

Lättjefull läsning

I kategorin 'chartersemester och skönlitteratur' finns inga givna recept på succé. Jag prövade en gång att läsa Ibsen på Playa del Ingles, men det gick inget vidare. Det var som att omgivningen och det drama jag försökte tränga in i var allt för disparata. När jag nu i början av maj bevistade Arguineguin blev mitt litterära sällskap Salka Sandéns aktivistroman Deltagänget. Och det fungerade alldeles utmärkt. Det var som att det som pågick i boken, visserligen väsensskilt från det gigantiska heterofamiljedrama som pågick runt omkring mig på poolområdet, blev ett slags perverterad hemlighet mellan mig och författaren - "om omgivningen bara visste vad jag läste", ungefär. Hur som helst är läsning i offentlig miljö en avgjort annan än den som sker i avskildhet. Har faktiskt inte prövat att läsa en och samma bok på respektive sätt, det får bli ett läsprojekt på framtiden. En i resesällskapet formulerade det hela som att "den optimala lyckan måste vara att soltorka i en vilostol och läsa." Åtminstone i stunden var jag benägen att hålla med.

2007-05-23

Dumbos flyger lågt (och högt)

Suck. Vad är det med Expressens kulturskribenter? Senast var det Jesper Högström som beklagade den svenska samtidsromanen genom att hänvisa till dess brist på ambitioner. Var är den "Stora Svenska Romanen", ungefär, utan att ägna en tanke åt att den föreställningen kanske är ett barn av sin tid, att dagens unga skribenter inte är intresserade av att uttrycka sina erfarenheter och idéer på just det sättet. Idag är det en annan farbror, Axess redaktör Johan Lundberg, tillika svagsint förälskad i det förra sekelskiftets poetiska uttryck, som konspirerar hejvilt om OEI:s förmodat monopoliska makt på poesins område. Stackars satar. Maktlöshet verkar vara ett problem för dem. Ingen vet varför. Skriver man på Expressens kultursida går det väl knappast någon nöd på en? Att man gång efter annan kan sitta och orera om hur jobbigt det är att vara marginaliserad, peka ut Jan Arnald (!) som en av de inavlade maktfaktorerna, är väl knappast något tecken på att man saknar inflytande över hur synen på den subversiva och icke-subversiva kulturen ser ut (även om synen på vad som är vad skiftar betydligt mellan, säg, OEI och Axess)? Jag föreslår att Högström sätter sig ner och skriver den Stora Svenska Romanen och att Lundberg tar sig en Fernet Branca och slappnar av lite, så att vi alla kan återgå till att ta till oss de uttryck som bäst behagar oss. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir konvulsiv när medelålders herrar ska tala om för mig vilken litteratur som är viktig och vilken som inte är det. Bara en sak är säker i den här soppan: för den som vill fastna i nostalgisk retardation verkar Expressens kultursida för närvarande erbjuda en exklusiv tillflyktsort.

Uppdatering: Med tanke på en av kommentarerna här nedan vill jag förtydliga att det naturligtvis är attityden snarare än åldern på dessa unga herrar som jag har problem med. Så. Och så vidare till den franske filosofen Jean Francois Lyotard, om avantgardets position i historien, apropå makt och inflytande. Byt ut 'Parti' mot valfritt epitet och se vart ni hamnar.

"När makten heter parti, triumferar realismen och dess nyklassicistiska komplement över det experimenterade avantgardet genom att bringa det i vanrykte och genom att förbjuda det. Men ändå krävs det att de ’rätta’ bilderna, de ’rätta’ skildringarna, de ’rätta’ formerna som partiet fordrar, utväljer och sprider, finner en publik som längtar efter dem, som ett lämpligt botemedel mot den depression och ångest som den känner. […] [N]är angreppet mot det konstnärliga experimenterandet uppbärs av den politiska makten är det i egentlig mening reaktionärt: det estetiska omdömet behöver då bara uttala sig om ett visst verks samstämmighet med fastställda regler för det sköna."

Uppdatering (igen): Bra skrivet av Malte Persson i dagens Expressen (alla är inte konstiga som skriver där).

2007-05-17

BOFH, del 34

Plats: Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Tid: Tisdagen den 15 maj 2007. Personer: Sven, jag, Johan och en redaktör som glömt sina nycklar. Kjell har semester hela veckan och Sven hjälper under tiden till med städning och ordning på verkstan.

Sven kommer in. Jag sitter på min plats och jobbar. Johan är i källaren.

Sven: Abo!

Jag: Kolla persiennen!

Sven: Fuck! Nu är jag ansvarig för sådant där ... Kjell ville att jag skulle vara det när han var borta.

Jag: Det känns väl fint.

Sven: (trött) Jaa ...

Han går in på toaletten och kommer ut igen med en överfull soppåse.

Sven: (argt) Men varför tror folk att saker löser sig själva för!!! Pappershanddukar, ska man tvätta dem och lägga dem i sopsorteringen eller?!?

Jag: Vadå?

Sven: Blir sopgubbarna sura om man lämnar pappershanddukar i soprummet?

Jag: Men det är ingen som vågar gå ut med soporna längre, eftersom din skylt sitter här på dörren.

Sven: Ja, det är väl så ...

Han knyter ihop soppåsen och ställer den vid utgången till trapphuset – under den berömda skylten.

Sven: Jaha, berätta något skoj.

Jag berättar om vad som hände när jag var på väg till jobbet: Jag brukar gå och när jag skulle passera bron mellan Gullmarsplan och Skanstull så fälldes bommarna ner, som de brukar göra när det ska bli broöppning. Det var bara det att den här gången så fälldes bara en bom på varje sida ner, så att halva vägbanan fortsatte att vara öppen. Alla bilar och människor stannade ändå, förstås, utom två gubbar som cyklade vidare ut på bron. "Är ni blinda eller?!" hördes brovakten dundra ur en högtalare någonstans ifrån. "Backa genast tillbaka och ta er bort från bron ..." etc – det var en rättså lång och ilsken harang och gubbarna ledde skamset tillbaka sina cyklar. Varpå brovakten efter typ en halv minut helt sonika fällde upp bommarna igen. Utan broöppning.

Sven: (skrattar) Han ville bara jävlas lite med folk.

Han lyfter på locket till vår gamla soptunna som Kjell har gjort i ordning. Tanken är att det numera ska sopsorteras i den och Kjell har mycket noga skrivit på locket vad som får läggas i tunnan – plast, kartonger, batterier, glas etc – med order om att allt ska vara urdiskat och rent. Samma information finns på en lapp alldeles bredvid.

Sven: (jätteargt) Men!!!

Jag: Vad är det nu då?

Sven: Men folk har lagt skräp där! Precis som jag sa till Kjell att folk skulle göra. Inte fan tänker jag sortera det.

Jag: Men det är väl klart. Vad tror Kjell?

Sven: (knyter ihop sopsäcken som finns i tunnan utan att sortera något och ställer den bredvid toasoppåsen) Det var det första jag sa när jag såg att Kjell satt och skrev på den där tunnan: "Det kommer inte att fungera – utgå från att människor inte förstår."

Jag: Jag har tänkt precis likadant. Men han kan ju få ha det så där, så kan vi gå och slänga allting därute i soprummet ändå.

Sven sätter sig vid en dator, jag jobbar vid min dator mittemot, Sven skrattar då och då, antagligen åt någon rolighet på Buzz. Efter en stund kommer Johan upp ur källaren.

Johan: (till Sven) Vi måste snacka lite. Jag hade tänkt att du ska göra en hemsida åt mig.

Sven: Mm. Fast inte nu.

Johan: Någon gång innan sommaren är slut.

Sven: (nickar)

Johan: Det kan gå? Det gör du med vänsterhanden.

Sven: Nej, då blir det ingen bra hemsida. (reser sig upp och går iväg för att meka med persiennen) Är det någon som vill assistera mig här?

Johan rycker in och klättrar upp i skyltfönstret bredvid Sven. Persiennen hänger som en solfjäder och går varken att dra upp eller ner.

Sven: Den yttersta flärpen där uppe ska du dra inåt, mot den andra ... men vänta! ... så ... jaha du ... vad fan har du ... Aaarrggghhh!!! Jävla mongopersienn ...

Johan: Måste man demontera den för att fixa det här?

Sven: Yes, det måste man.

De lyfter ner persiennen helt och hållet.

Sven: Så ... binkbinkbink ... jaha, den har lossnat här ... Var ska du sitta då?

Johan: Va?

Sven: Nej, jag pratar med persiennen ...

Johan: Behöver du assistans här eller?

Sven: Ja, om du håller upp där lite.

De lyfter upp persiennen igen och sätter den på plats.

Johan: De är jävligt coola, de här persiennerna, synd att den inte funkar.

Sven: Saker som är coola men inte funkar är ...

Johan: ... ocoola, ja.

Sven: Så där.

Johan: Där någonstans, eller ...?

Sven: Ja ... sssss ... Men sluta nu!!!!

Det ringer på dörren; Sven säger åt mig att öppna och jag säger "det kan du göra själv" men han blir inte så arg som jag hade hoppats. Jag öppnar och släpper in en redaktör som har glömt sina nycklar.

Sven: Näej!!!

Persiennen är fortfarande sned. Sven och Johan tar ner den, fixar och skramlar en stund till, sätter upp den igen och låter den vara nerdragen helt och hållet.

Sven: Kan man få folk att inte dra upp den där?

Jag: Får man inte dra upp den?

Sven: Nej, för då hakar den upp sig och det är väl bättre att den är nerdragen än att den hänger på trekvart.

Jag: Ja, det är den stora frågan ... Du måste vara tydlig. Ta de tre största papper du kan hitta och skriv ett ord på varje: DRA INTE UPP.

Sven: Tusen tack, Johan. (till mig) Man ska inte skriva vad folk inte ska göra när man ger dem instruktioner. Man ska skriva vad de ska göra.

Han tar ett A4-papper, sätter sig mittemot mig och klottrar med kulspetspenna:
Hej kompis!
Är det inte bättre att persiennen är helt nerdragen i stället för att hänga på trekvart? Snälla, låt den vara tills vi har en som funkar!
Tack!
Styrelsen genom Sven

Redaktören utan nycklar: (tittar på Kjells tunna) Har ni sopsortering här?

Sven: Problemet är att när man har lagt urtvättade kartonger där så kommer någon och slänger kaffesump ovanpå alltihop.

Redaktören utan nycklar ser frågande ut.

Sven: Så om du frågar mig om jag är bitter så ... Ja.

Han tejpar upp sin lapp i fönsternischen bredvid persiennen.

Sven: Jag tror att det där med styrelsen kommer att skrämma dem i alla fall.

Jag: Ingen kommer att se den där lappen.

Sven: Men det bästa var att jag gömde snöret.

2007-05-15

Postpunken lever

Punken lever vidare och attraherar ständigt nya grupper. Tonåringarna hemma laddar ner Ebba Grön, Asta Kask, Grisen Skriker, Lädernunnan m.fl. (Själv är jag mer skeptisk till fildelning och tycker det vore enklare om de lyssnade på vinylversionerna av samma låtar som finns tillgängliga mindre än en meter från datorn. Men ungdomarna tycker väl inte det är lika anarkistiskt som att stjäla låtarna från nätet.)
Nu erbjuder den kommersiella koncernen Bonnier svensk punk på CD. Under rubriken "depprock" ger Bonnier Amigo i början av juni ut en samlings CD med titeln "Postpunk". Lars Nylin är ansvarig för sammanställningen och som innehåller låtar av Brända Barn, Dansdepartementet, TT Reuter, Imperiet, Lustans Lakejer m.fl.
Samlingen ”Postpunk” är del i en nu påbörjad återutgivning av skivbolaget MNW:s digra katalog. Övriga titlar när den första omgången ”MNWklassiker” släpps 7 juni är samlingar med Nationalteatern, Imperiet, Dag Vag och en summering av MNW:s starkaste inspelningar genom tiderna. I höst fortsätter satsningen med bl a Freddie Wadling, Ebba Grön och samlingar med Göteborgsprogg respektive svensk punk från 1980- och 90-tal.
Det verkar som om vi som i vår ungdom levde på Cortex, Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern kan se fram emot många nostalgiska kvällar framöver.
- Nostalgi är en sömn med förutbestämda drömmar, skrev Henrik Venant på LP:n "Sång, dans, sex" 1980.
- Nostalgi är en billig drog, säger Den Blinde Argus 2007.

Lite "postpunklänkar";
- http://www.heartwork.se (legendariskt skivbolag i Lund)
-
Kai Martins blogg (legend från Göteborg)
http://www.stry.kajen.com (legend från Malmö)
- http://www.svenskpunk25.nu (punkhistorik)
-
http://www.punktjafs.com (ännu mer punkhistorik)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Punk (om punk på Wikipedia)

2007-05-12

In appreciation of Rush

Trettiotre år efter den självbetitlade debuten är det gamla hårdrockbandet Rush tillbaka med Snakes & Arrows, som verkar vara en av deras bästa plattor någonsin.
Bland alla taktbyten och intrikata arrangemang döljer sig helt enkelt en hårdsvängande rockplatta... vilket gläder ett gammalt musikanthjärta som mitt. Det lustiga med Rush är att trots alla år som gått - och trots alla år då jag tappade kontakten med deras skivutgivning då jag just var rädd att de hade gått bort sig i ett moras av alltför svår och ambitiös musik - har de ett lätt igenkännbart sound. När jag kliver in i butiken The Beat Goes Around på S:t Eriksgatan och möter blicken på den evige, numera lätt grånade indianlånghårige mannen bakom disken vet jag redan att det är Rush nya han spelar fast jag aldrig hört den förut. Det är någonting med - naturligtvis - Geddy Lees röst, fast den är nerspelad i det här partiet, inte lika falsettgiftig som den ofta är, någonting med Geddys basspel och Alex Lifesons gitarr, absolut, men framförallt är det Neil Pearts oändligt varierade och samtidigt så stabila trummor som etsar sig fast.
Många av sina gamla gudar har man ju tvingats ge upp - inte minst inom denna genre, som snarare är hård rock än hårdrock - därför att de gradvis förefaller ha tappat stinget, inte så med Rush, de är tillbaka. Det är lustigt med musikantskap, trots all livserfarenhet, trots att musikerna blivit rejält medelålders nu, så handlar det fortfarande om att fånga nukänslan i ett nytt (men alltså ändå igenkänneligt) musikaliskt uttryck, det är en inbyggd och fruktbar konflikt mellan skapandets evighetsaspekt och att det bara är i nuet den kan bli synlig. Men jaja, det är ju bara rockmusik.

Apropå musikantskap: Själv har jag återupptagit mina gamla singer/songwriter-tendenser, kanske med lite större täckning än förr. På annalkande SM i Poetry Slam ska jag bland annat delta i sidogrenen trubadurslam. Låt oss hoppas att det blir skoj, jag har i alla fall skrivit en hel del låtar - ibland på grunden av tonsatta dikter - det senaste halvåret.

Marcus Birro blir inte recenserad

Marcus Birro klagar på att hans böcker inte blir recenserade. Det gör han rätt i. Men vad han tydligen inte tänker på är att böcker från Göteborgsbaserade förlaget Tre Böcker – eller nystartade Predi förlag – inte brukar bli recenserade över huvud taget, framförallt inte i Stockholmspressen.
Det är egentligen inget personligt, även om man gärna tar det personligt, det är ett strukturellt problem.
Men Marcus Birro har tur; han är ett känt namn, hans klagan når ut.
Fin recension i GP i förrgår för övrigt.

Liten notis om Houellebecq och Klemets

Långsamt plöjer jag igenom Michel Houellebecqs författarskap, det som finns utgivet på svenska. Jag måste säga att jag finner det omistligt. Houellebecq drar ju ut konsekvenserna av vår tids nihilism, ibland in i det absurda, hans huvudpersoner befinner sig i den totala illusionslösheten. Det är en skakande upplevelse, inte så mycket moraliskt som känslomässigt. Hans debutroman Konkurrens till döds är ett litet mästerverk, rekommenderas till alla med starka nerver, som haft en olycklig uppväxt men överlevt den.
Att översättaren heter Kennet Klemets gör att jag läser Accelerator med nya ögon. Kanske är jag på väg in i KKFK, sidledes?

2007-05-10

Busschauffören luktar rå lök...

...men det kompenseras av att han tar kurvorna fint, och berättar om ett och annat.
- Roslagen är den första interkulturella delen av Sverige: Här fanns ryssar, finnar, ester, romer och valloner...
- Jaha, säger jag. Jag har vallonblod.
- Min släkt kom från Ryssland. Novaja Zemlja. Alla hette något på -nov eller
-koff.
- Poliakoff, säger jag. Och tänker på en intressant engelsk TV-dramatiker.
- Ja. Rukov, Aminoff.
- Men om du är från norra Ryssland, då kan du ha lite sameblod också, säger jag.
- Säkert.
Sen pratar han om Strindberg. Vad S. skrev om roslagsfolket. Busschauffören gillar uppenbarligen Strindberg. För att han var så flitig. Men det är något mer han gillar - obändigheten. Förmågan att stå för sig själv.
- Såna författare har vi knappt längre, säger han. Som ryter till utan att luta sig mot någon grupp. Strindberg, Moberg, Sara Lidman.
- De fick kämpa, säger han. Det är det som gör det.

Jag ser ut över Roslagens spirande åkrar och tänker på Missenträsk och nödvintrarna. Tanterna som kokade mossa åt den sista kon, så at hon skulle kunna stappla ut om våren. Sen kommer jag ihåg att både August och Sara hade lite sameblod. Det berättar jag för den interkulturella busschauffören. Han nickar bifall.
- Det kan nog stämma det. Det är träget folk. Och disciplin, det hade han Strindberg. Upp och skrev fem timmar varje förmiddag.

Jag har nu fattat att busschauffören är beläst. Kanske är han en nedbantad lärare, eller korrekturläsare. Men han påminner mig också om en märklig egenskap hos de ryska och slaviska folken: Att de sätter sina författare så högt. I motsats till svenskarna, som ibland har en benägenhet att sparka kollektivt på någon. I alla fall om han heter Björn Ranelid.

Men naturen är så oerhört vacker att jag helst avstår från att tänka på kulturarbetarnas interkulturella intolerans. Det mesta är smått, eller hur? Så jag tänker på Det Eviga, som Tegner, eller Det Härliga, som Sara Lidman. Och är glad att jag slipper koka mossa åt en mager ko.

Sen är det av från bussen och åka med snäll-Olle till huset, där vitsipporna slagit ut och björkarna alldeles nyss blivit björkar igen, och rådjuren hoppar undan från vägen, och sädesärlan landar på den stora förkastningstenen.

Jag går ner och sätter mig vid stranden, och hör på det speciella klucket som uppstår just när vinden mojnar klockan sex. Ikväll ska jag läsa böcker, men nu gäller bara stundens ljus. Det disiga blå vårljuset, varelserna runtomkring, ejdrarnas ojkande på andra sidan viken.

All the birds are on audition, and everyone gets a job.
Nej, det är inte ett citat från nån singer-songwriter. Det skrivs på engelska i mitt eget huvud ibland.

Alla fåglar är på audition, och alla får jobb. Även de utan uppehållstillstånd, och EU-pass. Eller hur sädesärla? Även de som inte har en tanke på framtiden, räntorna och konjunkturen. Men disciplin, de har dom.

2007-05-09

Andersson på Moderna...

Karin Mamma, alltså. Moderna Museet, förstås.

Missa inte hennes utställning. Många rumsligheter och konstigheter i det här måleriet, Karin M är en syster till Dick Bengtsson. Ja, faktiskt har hon ärvt hälften av sina tricks från honom. Men det är okej. Hon är en egen bildmakare nu. En av de stora.

Pågår till 5 augusti, tror jag.
Enda nackdelen med dessa långa utställningar är att man alltid tror att man ska hinna. Sålunda missade jag Warhol, Rauschenberg och Helen Chadwick..shit!

Men den här ska jag tillbaka till.

2007-05-08

Herrgårdsmiljö i hanterligt format

Apropå skrivartorn, hörni, vad sägs om att starta ett konstnärskollektiv? Vi kunde till exempel köpa det här huset på Lidingö – för endast 19 miljoner – med stuckatur, vägg- och takmålningar, kakelugnar, parkettgolv och en inredningsbar vind om 180 kvadrat med 6 meter till tak.

Vilka vill vara med? Om vi samlar ihop 19 styck kulturbohemer behöver vi bara låna/vinna/stjäla 1 mille var! Tjing för att bo på vinden!

2007-05-05

Montaigne, den ursprunglige bloggaren


Varför då?
Det var kul att säga det.
Men också: För att jag äntligen börjat om med Montaignes essäer...

Och att jag då finner det som så många andra funnit; hur modern han är, denne essäernas upphovsman, och hur nära han talar, hur anspråkslöst. Coolt.

Visserligen citerar han latinska verser och sentenser i långa banor av beundran för Cato och Vergilius och Horatius, men det är också äkta vara; hans första språk var latin, och han fortsätter att referera till de romerska författarna, lika självklart som bin under långa tider lever på det frömjöl de samlat under trägen sommar.

Så som vi alla samlar på något av det förflutna för att undgå den där flugiga idén om att vi vet bättre nu. Vanföreställningen att vi, i våra små kotterier uppfyllda av intellektuell hybris, är de ballaste och mest medvetna som någonsin funnits.

Jag gillar sjävbiografiska notiser från alla tider: Att de döda kompisarna finns, och ibland kommunicerar bättre med en än de levande. Ibland, sa jag.

Så här kommer några rader från den kloke mannen som, efter att ha gjort sig av med ett trist juridiskt ämbete, hellre stannar hemma och tänker eller samtalar med en vän, än går på balla baler i det sena femtonhundratalets förnäma kretsar. Han behöver inte längre göra sig, han är färdig med det. Han sitter i sitt slottstorn och skriver, spontant, som en bloggare, bara lite mer excellent:

"Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt. Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte de heller som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända in i benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken at behandla något ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet".

Råd och rön för skrivare.
Men notera hur ofta ordet "jag" förekommer i denna korta text.
Modernitetens signum? Och bloggens.

___________________________________________________

Bilden: Montaignes skrivartorn

2007-05-04

En egendomlig intervju - eller inte

Det mesta med den här artikeln av Jonas Thente är egendomligt, åtminstone om man läser den ett par gånger. Har Thente intervjuat författaren Mircea Cartarescu eller inte? Hos Malte står det att han har gjort det. Men ingenting i artikeln tyder ju på att Jonas Thente faktiskt har träffat eller pratat med Cartarescu. I stället får vi ett skickligt illusionsnummer - artikeln ser ut som en intervju, men är det inte. Eller har jag fel?

BOFH, del 33





Ja, det var ju så att när Sven visade mig det där med pipljudet på kameran så var batterierna urladdade. Och när jag sedan hade laddat batterierna så hördes inget pipljud. Det har aldrig hörts något, nämligen, och när jag förklarade det för Sven i går sa han att man då i stället kan ägna sig åt att studera en liten röd lampa som blinkar. Men han höll (halleluja!) med mig om att kameran är onödigt krånglig och undrade vem som köpt den. Jag skyllde på Kjell, för det är faktiskt han.

Kameran har hundra miljoner inställningar, som till exempel närbild, dubbelporträtt, landskap, solnedgång, vattenglitter, sport, museum, party, fyrverkeri, ja, ni fattar ... Ifall man bara helt enkelt kan ställa in den på ta-en-vanlig-bild-läge står ännu så länge skrivet i stjärnorna. Dessutom blixtrar den fyra gånger med blixten varje gång man fotar. Och, men, hur som helst, eftersom Sven är en sådan hejare till fotograf så tänkte jag härmed ge några exempel på hur en mästare arbetar. Bilden överst föreställer Svens knä. Bilden i mitten föreställer Kjell som går förbi ett tidningsställ. Och den bländande skarpa bilden underst föreställer mig när jag sitter vid min sega lampdator och jobbar med tidskrift.nu.

2007-05-01

BOFH, del 32

I går smög jag efter Sven när han kom ut från Ica på Folkungagatan; han var på väg till jobbet med en liter lättyoghurt i en genomskinlig plastpåse. Tyvärr har jag inte möjlighet att stalka honom dagarna i ända, men hade jag det skulle ju BOFH bli ännu roligare, så klart.

När vi möttes på jobbet sa jag att vi borde följa upp några lösa trådar från tidigare avsnitt, till exempel hur det gick med hans trasiga mobiltelefon.

– Den är pimpad och glad, säger Sven, förutom att jag måste stänga av och på den med ett gem. Jag har väl berättat om vaktmästaren som sprang och hämtade ett gem när jag förklarade att jag inte hade någon on-off-knapp?

Och det har han ju, det är bara det att jag inte har skrivit om det här. Jag har, måste jag medge, tyckt att det hela är lite komplicerat ... Men alltså, där det förut var en knapp på Svens telefon måste man nu trycka in ett gem, som, om man har tur, startar eller stänger av telefonen. Och eftersom jag inte har någon mobil själv har jag haft lite svårt för att visualisera problemet. Nåväl. Så här var det i alla fall med vaktmästaren: Sven skulle gå på bio på Filmstaden Söder och blev ombedd att stänga av sin mobil, varpå han förklarade gemproblemet och fick vaktmästaren att genast galoppera iväg och komma tillbaka med nämnda verktyg.

– Det var jätteroligt, säger Sven. Men ibland tar det fem minuter innan man får rätt knyck på gemet.

Vi pratar lite om filmer och Sven sätter igång med att såga Gangster, som han nyligen varit och sett. Om han inte hade suttit mitt i salongen så hade han rest sig upp och gått, hävdar han, och vecklar in sig i jämförelser med Sökarna och någon beryktad men för mig obekant Hamiltonscen med ett Statoilkort. Han grämer sig över dåligt genomförda produktplaceringar och tycker att "Persbrandt borde ju ändå borga för ... jag vet inte ... någon form av ..."

– Det är en svensk film alltså? säger jag som har noll koll på biorepertoaren.

Sven bekräftar detta och fortsätter sågandet med "orealistisk", "storyn hänger inte ihop för fem jävla öre" och "lösa tåtar", vilket förstås för mig tillbaka till det viktiga:

– Det var ju en annan lös tåt från BOFH jag skulle fråga dig om ...

– Jamen, shoot bebis.

– Du var ju inne och bråkade om SRGB i kommentaren här också ...

– Ja, det där har du helt tappat bakom en vagn.

– Där ser man vad man kan missuppfatta när man sitter och antecknar, säger jag.

Sven menar att det inte är så konstigt att jag inte vet någonting om färgrymder, men jag berättar för honom att jag faktiskt har gått på NTI-skolan en hel termin och lärt mig desktop publishing. Detta fnyser Sven ljudligt och roat åt.

– Jag snor din Kapten Stofil, säger han, och lägger beslag på ett fint nummer med Kalle Anka-inspirerat omslag som jag köpte på SPX i lördags.

– Jag trodde du prenumererade, säger jag.

– Den tog slut, säger Sven.

Och det där med SRGB försvann således ut i tomma intet, men jag försöker ändå desperat att hålla fast vid de lösa BOFH-tåtarna och frågar hur det gick med persiennen, eftersom jag vet att den hängde på trekvart rättså länge i vintras. Ovanpå detta har jag hört ryktas att Kjell och Sven på något vis lyckades laga den.

– Det har jag ingen aning om, säger Sven.

Han lägger ifrån sig Kapten Stofil och kastar sig över "Bamse – världens starkaste fanzine" – också det ett SPX-fynd. Jag börjar gå igenom mailen till tidskrift.nu.

– Det är några sådana här skummisar som skickar Nordeamail – har du sett dem? frågar jag.

– Mm, säger Sven.

– Visst är de hemska?

– Mm ...

Jag märker att han är helt förlorad i Bamse, så jag ägnar mig åt att jobba en stund. Sven hörs skratta då och då. Jag tar fram kameran och börjar ladda ner bilder som jag har tagit under helgen. Efter ett tag är Sven klar och då passar jag på att ställa en fråga till honom om minnet i kameran, om det är så att det påverkas av något annat än av hur många bilder man har tagit.

Men se det skulle jag aldrig ha gjort! Sven sätter upp en min av häpen överlägsenhet.

– Men lilla söta rara hjärtat! Ibland frågar du som man gör på Datorteket.

Jag känner mig fårskallig utan att fatta varför och bräker lite försiktigt fram något om att det kanske kan ligga bilder i papperskorgen som tar upp plats och så vidare ... och då meddelar Sven att man bör formatera om kameran med jämna mellanrum.

– Räcker det inte med att man suddar bort alla bilder? frågar jag.

Sven sträcker på sig och ger ifrån sig ett trött läte i stil med "ååååhhhhhhh ...."

– Jag vet inte ens vad formatera om är, säger jag.

– Man skriver om FAT, säger Sven, för om man har samma FAT hela tiden så finns det risk för att det blir en etta och en nolla som blir fel och då fuckar man upp hela skiten.

– Det där vet ju inte vanliga människor, säger jag och hinner inte anteckna vad FAT var en förkortning av.

– Jag vet att vanliga människor inte vet om det, säger Sven, men måste jag förklara allting för vanliga människor? Kan inte folk läsa på fotosidan själva?

– Nej, säger jag, för när folk gör själva blir det i alla fall inte bra. Jag gjorde själv förut och tog bilder på långt håll och klippte ut bitar ur dem och brydde mig inte om att det fanns zoom på kameran och när du fick reda på det blev du jättearg.

– Det är det som är själva essensen av att vara en BOFH, säger Sven. Man vill att folk ska göra själva, men man blir så jävla sur när man ser hur folk gör själva.

– Det kan inte vara lätt att vara en BOFH, säger jag.

– Nej, medger Sven. Men se till att formatera om när du har tömt kameran.

– Men då kommer ju frågan ... säger jag. Gissa vilken?

– Gissa vilken då?

– Gissa vilken fråga!

– Vadå?

Jag förklarar att jag ju inte vet hur man gör när man formaterar om och då tycker Sven att jag får ta reda på det själv.

– Jag bryr mig aldrig om sådana där lyxgrejer, säger jag och då skrattar han.

Riktigt glatt och hjärtligt, faktiskt.

– Du har väldigt lustiga idéer om vad som är lyxgrejer, säger han. För mig är 70-200/4,0 en lyxgrej.

– Jag frågar inte ens vad det är, säger jag.

– En zoom, meddelar Sven generöst. Fast stort och bra och mycket.

– För mig är en lyxgrej allt som inte behövs för att kameran bara ska fungera, säger jag.

– Men att formatera om är ju som att byta oljan på en bil, säger Sven. Man bara gör det.

– Vad händer om man inte byter oljan på en bil då? frågar jag.

Jag har ingen bil och eftersom Sven inte heller har någon så frågar vi Kjell som kliver ut från kontoret och börjar fundera:

– Vad som händer? Om man inte byter olja ...?

– Ja, säger jag. På vilket sätt blir bilen sämre och sämre?

– Eller är det bara en myt, det där med oljan? frågar Sven.

– Jag har inte sagt någonting ännu! brummar Kjell. Det är klart man ska byta olja. Oljan ska väl göra så att motorn agerar smidigt och bra.

– Finns det folk som skiter i att byta olja? frågar jag.

– Det finns det nog, tror Kjell. Men hur kom ni in på det här?

Vi förklarar alltihop, vilket tar sin tid, eftersom Kjell först anser att de båda exemplen inte är jämförbara i och med att man lägger till något när man byter olja och tar bort något när man formaterar om. När han till sist har fått allting klart för sig frågar han:

– När ska ni själva formatera om er?

Det vet varken Sven eller jag, men jag blir förstås nyfiken på hur Sven skulle bli om han formaterade om sig.

– Jag vet inte, säger han. Jag skulle väl ha mindre ADHD antagligen.

Jag tror inte att Sven har ADHD eftersom han är lugn som en filbunke och det säger jag också. Kjell håller med, men misstänker att Sven lider av "allt annat" eftersom han är "allmänt oregerlig". Men när vi har grunnat vidare över Svens problematik en stund kommer vi fram till att det kanske ändå kan ligga något i det där med ADHD, eftersom han faktiskt är lite lättstörd och har vissa koncentrationsproblem.

– Det är det jag säger, säger Sven. Jag borde käka mera amfetamin.

– Du är säkert rätt ovanlig bland de här datanördarna, säger Kjell.

– Det tror jag inte, säger Sven.

– Men har inte de en förmåga att skärma av sig totalt? undrar Kjell.

– Kanske det, medger Sven. Du menar att de har Asperger? Ja, jag har verkligen inte Asperger.

Vi börjar diskutera diagnoser mera på allvar och jag berättar att det bästa i Res Publicas kanonnummer, som jag beställde någon gång förra året när jag var så uppe i min egen kanondebatt, var en artikel om det medicinskt tvivelaktiga i bokstavsdiagnoserna. Sven och Kjell är helt med på noterna och menar att "man sätter en stämpel på någon och behandlar efter stämpeln och inte efter människan" respektive att "man producerar sjuka på det där sättet".

– Som om det skulle finnas en normal, säger Kjell.

Sven menar att en normal människa är fullständigt okreativ och har 90-110 i IQ.

– Undrar vad Leonardo da Vinci skulle ha haft för diagnos, funderar han.

– Eller jag, säger jag.

– Du har ju bara hybris, säger Sven. Men sedan finns det ju solklara fall. Som Kjell Persson disorder.

Kjell tycks inte ta åt sig av detta utan övergår till att diskutera kvällens Valborgsfirande. Sven tycker synd om igelkottarna som ligger i mitten av majbrasorna och gosar och menar att man kanske borde kasta in ett par katter som jagar iväg igelkottarna. Eller bygga nödutgångar av någon sorts metallrör ... Jag berättar att jag en gång såg massor av små möss som rusade ut ur ett majbål när det började brinna och Kjell berättar i sin tur att han har bigarråträd på sitt sommarställe och att mössen äter de nedfallna bigarråerna och blir på lyset.

– Tur för er att det inte kommer älgar och äter också, säger Sven. Jag skulle inte vilja råka ut för en älg med dåligt ölsinne.

– Men älgar har ju dåligt sinne i största allmänhet, säger jag.

Det håller inte Sven med om, för han har minsann sett en älg på teve som hade ramlat i vattnet och blev uppdragen och det gick hur bra som helst.

– Var den snäll? frågar jag.

– Ja, den tackade ju inte ... säger Sven.

– Men den bets inte och stångades och så ...?

Sven intygar att älgen hade hut i kroppen och innan han ger sig iväg från jobbet på kvällen har han godheten att helt oombedd visa mig en annan spännande och smått obegriplig finess på kameran: Man trycker ner avtryckarknappen till hälften tills det hörs ett litet pipljud. Då har kameran ställt in skärpan. Sedan trycker man av.