Tid: Måndag eftermiddag. Plats: Verkstan. Personer: Sven, jag, Bobby Jr och Kjell.
Bobby Jr och jag jobbar. Jag har fått en ny och fin och snabb dator. Kjell är inne på kontoret. Sven kommer in för att åtgärda diverse problem, i första hand det som gör att vi inte kan få iväg några mail via servern.
Sven: Abo!
Jag: Hur är det med dig då?
Sven: Nä ...
Han tänker sätta sig vid datorn bredvid Bobby Jr, men där finns ingen stol.
Sven: (till Bobby Jr) Jaha, måste man ta din stol då, eller? (drar i en stol på andra sidan Bobby) Men om du sätter dig på den här ... (de byter stolar och Sven kikar på Bobbys dator och frågar någonting om hans kamera)
Bobby Jr: Minneskortet är fullt.
Sven: Du är full. Du har aldrig funderat på att tömma det?
Bobby Jr: Minneskortet är på fyra gig och jag har inte så mycket minne på min dator hemma.
Sven: Vilken tur att du har en hel uppsjö kameror hemma då, så att det bara är att plocka en ny och plåta.
Bobby Jr: Exakt.
Sven: Och nu sitter hon och bofhar ...
Jag: (skriver vidare och låtsas som ingenting)
Sven: (till mig) Du har en annan tangentföring när du bofhar.
Bobby Jr: Ja, med lite gladare nerslag.
Jag: Ni har blivit alldeles för medvetna om det här nu. Det blir inte samma sak.
Bobby Jr: Konversationen tog tvärslut där.
Sven: Vi kan prata om något annat. Ska vi prata om den som har gått vid hans sida länge?
Jag: Vems sida?
Sven: "Jag är döden, jag har redan länge gått vid din sida."
Jag: Har du sett Sjunde inseglet?
Sven: Bara den där scenen, men jag fattade inte riktigt vad det handlade om ...
Jag: Max von Sydow spelar schack med döden för att han vill få en frist och leva lite längre.
Sven: Jo, det vet jag, men resten av filmen?
Jag: Ja, det är ett resande teatersällskap och lite annat ... Men varför ska vi prata om det?
Sven: Därför att Ingmar fucking Bergman är död!!!
Jag: Nej! Är han död?!?
Sven: Läser du inte aftonbladet.se?
Jag: Jag har bara läst DN och där stod ingenting ... Men å, vad sorgligt! Ingmar Bergman! Han var min idol!
Jag, Sven och Bobby Jr: (börjar läsa på nätet och citera för varandra)
Kjell: (kommer ut från kontoret) Till och med tunnelbanechauffören ropade ut det i högtalarna på tåget från Hässelby: "Ja, det här är inget vanligt meddelande, men den störste svensken genom tiderna har avlidit ..." Och så gav han en liten konstnärlig beskrivning av Bergman.
Jag: Vad fint ...
Kjell: Han sa så: "den störste svensken genom tiderna". Själv har jag aldrig varit någon större Bergmanbeundrare.
Bobby Jr: Jag tycker att han gjorde sig bäst som imitation av Robert Gustafsson.
Kjell: (håller med) Han har gjort mycket som inte är något vidare.
Jag: Men det bra han har gjort är fantastiskt. Man får väl trösta sig med att man antagligen får se alla hans filmer på teve nu ...
Bobby Jr: (läser från någon radio-tv-tablå) Du kan se Smultronstället på ettan klockan nio. Och Sveriges Radio kommer bara att sända Ingmar Bergman hela kvällen. Och i morgon återsänds hans sommarprogram från 2004 ...
Sven: Men vad fan, är det landssorg eller? Hur stavas frikadell, med c eller med k?
Jag: Med k.
Sven: Du är en frikadell.
Jag: Varför ska du skriva frikadell?
Sven: Det kan du inte skriva, att det var just frikadell.
Jag: Varför inte det?
Sven: För att det är hemligt.
Bobby Jr: ... och halvåtta är det ett direktsänt minnesprogram på fyran. Och Aktuellt kommer att ha en extra timme om Ingmar Bergman.
Sven: Men for fuck's sake! På femman blir det väl inget i alla fall?
Bobby Jr: Nej. Någon måtta får det vara.
Sven: (i verkstans telefon) Abo, var är Jerker någonstans? ... Han svarar inte och han är aldrig online ... Hur får du tag på honom? ... Du har ju saker att erbjuda till skillnad från mig som har saker att kräva ... Hur är det med dig? ... Men du har ju semester ... Men Jerker sa ju att du hade semester i typ förrgår ... Jaja ... Okej ... Vad tråkigt ... Jaha, men han är hemma i alla fall? ... Mm ... Va? Jamen skitsamma ... (mumlar så att jag inte hör vad han säger)
Jag: Prata lite högre så att jag kan skriva.
Sven: (mumlar vidare) Ta det lugnt bara. Tja! (lägger på luren) (till mig) Vad sa du?
Jag: Du får prata lite högre så att jag kan skriva.
Sven: (grimaserar) Äbäbäbä ... (glatt) Är jag IT eller? Jag lyfte på luren och tryckte på sifforna på tangentbordet när jag skulle ringa. Det är IT! Mäpmäp.Vad gör Janos då? Han har inte varit online på hela dagen. Han är väl hemma och hånglar och ... Skriv inte det!
Bobby Jr: (om mig) Jävlar vad det knattrade där nu då!
Sven: (lägger på luren utan att ha fått svar) Jag tror ingen i världen vill prata med mig.
Jag: Men vadå, är det ingen som vill hjälpa dig så att vi kan maila?
Sven: Ja, just det. Det var mailen också ... (kommer bort och sätter sig vid min nya dator, med tillhörande sprillans mus) Du vet att du har en högerknapp här va?
Jag: Ja, men jag vet inte vad jag ska använda den till.
Sven: (fnyser)
Han skriver ner ovanstående dialogsnutt om högerknappen i mitt BOFH-dokument. Sedan ändrar han diverse inställningar i mitt mailkonto, vilket inte leder till någonting.
Sven: Jag måste ta en powernap om jag inte får något kaffe snart.
Jag: Finns det något kaffe då?
Sven: Nej, och jag köpte senast.
Jag: Och jag köpte innan senast.
Sven: Det är fan Bobbys tur att köpa.
Bobby Jr: (räcker upp handen) Jag köper kaffe! (till Sven) Du, förresten, skulle det där modemet där nere vara avstängt?
Sven: Ja. Jerker har lagat internet, men däremot så har han inte lagat datorn där i hörnet under bordet.
Bobby Jr: Ja, då kan jag gå och dra ur sladden igen då.
Sven: Men den ska vara igång med ett radioaktivt bredband så att Josefin får spatt. (till mig) Visste du att om man sätter två mobiltelefoner bredvid varandra med ett ägg emellan och låter dem prata med varandra så blir ägget kokt på en timme?
Jag: Nähä?
Sven: Jag vet inte om det tar en timme ens ...
Jag: Ja, jag har ju aldrig velat ha någon mobil så mig bekymrar det inte.
Sven: (läser från någonstans på nätet) ... after sextiofem minuter the egg was well cooked ... (läser vidare) use as access point, eller vad säger du?
Jag: Äh, det där förstod jag inte, men du kanske frågade Bobby?
Bobby Jr: Nä, jag jobbar.
Jag: (får lite dåligt samvete och försöker också jobba ett tag, men börjar läsa om Bergman igen på aftonbladet.se) Men Fanny och Alexander, tycker du inte ens om den, Bobby?
Bobby Jr: Nja, så där. Den funkar väl, men jag tycker inte som så många andra att Bergman är någon jävla gud. Han gjorde ju mest deppfilmer – man går in lite glad på biografen och så kommer man ut med hela världens problem på sina axlar.
Så småningom brakar internetet ihop igen, plus att ingen kommer åt något på servern, utom när det uppstår små korta luckor i själva felet. Jerker dyker upp och han och Sven börjar dona med diverse sladdar, men jag kan fortfarande inte maila. Efter några timmar ger både jag och Bobby Jr upp. Bobby Jr grämer sig över en artikel som gått förlorad eftersom han inte hann maila iväg den i den senaste luckan.
Jag: Ja, nu är du ju så deppig så att du lika gärna kan gå hem och titta på Bergman, du också.
Bobby Jr: Ja, jag lär ju inte bli gladare. Fast är det inte bättre att dricka sprit?
Sven: Jaha, då fick man aldrig göra något med honom då ...
Jag: Nej, det blev inget BOFH i regi av Ingmar Bergman. Och mitt tangentknatter blev lite ledsnare.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2007-07-31
2007-07-28
Epitafium över Lars Forssell
Det finns en skarp och galen humor
som endast melankoliker besitter.
Det finns ett torn av ambitioner
som hackar sig upp ur en gruvlig osäkerhet.
Det finns en diktare som visar hur man fortsätter att gå,
som på en kam av trots,
medan vågorna sjunker allt djupare under en.
Det finns en vrede kvar i det döda havet,
den molar som en ond tand bland korallerna.
___________________________________
Lars Forssell dog den 26:e Juli.
som endast melankoliker besitter.
Det finns ett torn av ambitioner
som hackar sig upp ur en gruvlig osäkerhet.
Det finns en diktare som visar hur man fortsätter att gå,
som på en kam av trots,
medan vågorna sjunker allt djupare under en.
Det finns en vrede kvar i det döda havet,
den molar som en ond tand bland korallerna.
___________________________________
Lars Forssell dog den 26:e Juli.
2007-07-27
Lars Norén, Sveavägen, 070724, 13:42
Här går Sveriges genom tiderna överlägset världsmästarbästa dramatiker med okänt kvinnosällskap.
2007-07-26
Fina poetintroduktioner i vässat nummer
Post Scriptum började som en poetisk tidskrift som försökte greppa över allt, svensk, europeisk och internationell poesi; debatt, samtid och tradition… De två första dubbelnumren som kom under 2005 visar på ambitionen, en ganska osorterad men som helhet oerhört imponerande satsning (jag medverkade för övrigt själv med essäer i de två första numren).
Med nr 1-2 2006 skedde en nystart. Numren blev något tunnare, en nödvändig reaktion på det låga tidskriftsstödet 25.000 kronor som tidskriften fick, men gavs samtidigt en vässad grafisk form signerad Lena Eliasson. Den svenska poesin kom nu att lysa med sin frånvaro, Post Scriptum tog ett steg tillbaka för att på sikt kunna ta två steg framåt. Nu låg koncentrationen på översättningar och introduktioner av poesi, exempelvis den rumänska poesin blev viktig. Man började söka sig till ”utkanterna” i olika former, erfarenheter av fängelsevistelser, politiskt förtryck etcetera, blev återkommande teman i texterna. Dessa ”utkantserfarenheter” är kanske i själva verket centrala erfarenheter i vår tid, men förklätt till något som kommer utifrån, något inte fullt integrerat i åtminstone vår svenska samtidsbild.
I det nyligen utkomna nr 1/2007 fullföljs denna linje; flertalet medverkande poeter har på något sätt en problematisk minoritetsposition, har levt och skapat i enklaver.
Störst utrymme får den ungerskspråkige Sándor Kányádi som medverkar med ett tjugotal dikter, tolkade av fem olika översättare. Det blir följaktligen nästan en mini-diktsamling med ett brett urval av hans dikter.
Det är han väl värd. Sándor Kányádi (f. –29) kommer från Transsylvanien, och tillhör den ungerskspråkiga minoritet som efter första världskriget lever i Rumänien. Hans dikter är präglade av erfarenheter av krig, politiskt förtryck och kämpar hela tiden med att (åter)upprätta den människosjälens integritet som är satt under ständig prövning i vår tid, kanske inte bara i totalitära öststater. Det är poesi med erfarenhetsrynkor, språket och erfarenheterna slår så att säga följe under ömsesidig bearbetning. Det är en slags poesi jag tycker mycket om.
Aftonsång
det är också lycka
högst avundsvärd
när du under
rusningstid
stampande
i tjugotvå graders kyla
kan klämma dig upp
på den fullpackade bussen
som du väntade så
och
det finns till och med
något
i din plastpåse
(övers. Susanna Fahlström)
Lakonism, här, ja, men Sándor Kányádi kan lika väl använda sig av ordflöden, det är mer själva tonfallet och den nedskruvade men samtidigt förväntansfulla livskänslan som går igen.
(Kort instick: Ibland tycks det mig som att den svenska samtidspoesin saknar genomgripande livserfarenheter, och då ber jag verkligen inte om svårigheter för den, livet bjuder på alldeles tillräckligt mycket både extas och motgångar för var och en så att det räcker och blir över, kan det tyckas. Om det bara fick synas oftare i poesin. Här har Post Scriptum en förmåga att med hjälp av poesin hitta viktiga existentiella inlägg.)
Numret i övrigt består bland annat av tre poeter från Kaliningrad, Sergej Michajlov, Natalja Antonova och Igor Belov. Det är ganska ojämna poeter och de är ännu unga. Det finns en slags till intet förpliktigande surrealism som jag har svårt för, Natalja Antonova snuddar vid den i de två första dikterna av henne, men de följande är desto starkare, här hinner erfarenheterna upp den språkliga lekfullheten. Sergej Michajlov besjunger imperiets ruiner i en långdikt (antagligen ett givet ämne i Kaliningrad), men den mer personliga ”Cloudy Day Blues” är starkare. Igor Belov sjunger jämnt och sorgset och melodiskt rakt igenom. Som helhet måste sägas att Post Scriptum presenterar viktiga och i Sverige i stort sett helt okända poeter, det gör de mycket fint.
Med nr 1-2 2006 skedde en nystart. Numren blev något tunnare, en nödvändig reaktion på det låga tidskriftsstödet 25.000 kronor som tidskriften fick, men gavs samtidigt en vässad grafisk form signerad Lena Eliasson. Den svenska poesin kom nu att lysa med sin frånvaro, Post Scriptum tog ett steg tillbaka för att på sikt kunna ta två steg framåt. Nu låg koncentrationen på översättningar och introduktioner av poesi, exempelvis den rumänska poesin blev viktig. Man började söka sig till ”utkanterna” i olika former, erfarenheter av fängelsevistelser, politiskt förtryck etcetera, blev återkommande teman i texterna. Dessa ”utkantserfarenheter” är kanske i själva verket centrala erfarenheter i vår tid, men förklätt till något som kommer utifrån, något inte fullt integrerat i åtminstone vår svenska samtidsbild.
I det nyligen utkomna nr 1/2007 fullföljs denna linje; flertalet medverkande poeter har på något sätt en problematisk minoritetsposition, har levt och skapat i enklaver.
Störst utrymme får den ungerskspråkige Sándor Kányádi som medverkar med ett tjugotal dikter, tolkade av fem olika översättare. Det blir följaktligen nästan en mini-diktsamling med ett brett urval av hans dikter.
Det är han väl värd. Sándor Kányádi (f. –29) kommer från Transsylvanien, och tillhör den ungerskspråkiga minoritet som efter första världskriget lever i Rumänien. Hans dikter är präglade av erfarenheter av krig, politiskt förtryck och kämpar hela tiden med att (åter)upprätta den människosjälens integritet som är satt under ständig prövning i vår tid, kanske inte bara i totalitära öststater. Det är poesi med erfarenhetsrynkor, språket och erfarenheterna slår så att säga följe under ömsesidig bearbetning. Det är en slags poesi jag tycker mycket om.
Aftonsång
det är också lycka
högst avundsvärd
när du under
rusningstid
stampande
i tjugotvå graders kyla
kan klämma dig upp
på den fullpackade bussen
som du väntade så
och
det finns till och med
något
i din plastpåse
(övers. Susanna Fahlström)
Lakonism, här, ja, men Sándor Kányádi kan lika väl använda sig av ordflöden, det är mer själva tonfallet och den nedskruvade men samtidigt förväntansfulla livskänslan som går igen.
(Kort instick: Ibland tycks det mig som att den svenska samtidspoesin saknar genomgripande livserfarenheter, och då ber jag verkligen inte om svårigheter för den, livet bjuder på alldeles tillräckligt mycket både extas och motgångar för var och en så att det räcker och blir över, kan det tyckas. Om det bara fick synas oftare i poesin. Här har Post Scriptum en förmåga att med hjälp av poesin hitta viktiga existentiella inlägg.)
Numret i övrigt består bland annat av tre poeter från Kaliningrad, Sergej Michajlov, Natalja Antonova och Igor Belov. Det är ganska ojämna poeter och de är ännu unga. Det finns en slags till intet förpliktigande surrealism som jag har svårt för, Natalja Antonova snuddar vid den i de två första dikterna av henne, men de följande är desto starkare, här hinner erfarenheterna upp den språkliga lekfullheten. Sergej Michajlov besjunger imperiets ruiner i en långdikt (antagligen ett givet ämne i Kaliningrad), men den mer personliga ”Cloudy Day Blues” är starkare. Igor Belov sjunger jämnt och sorgset och melodiskt rakt igenom. Som helhet måste sägas att Post Scriptum presenterar viktiga och i Sverige i stort sett helt okända poeter, det gör de mycket fint.
Kort om mina vänner och obekvämt om Arbetaren
Lars Larsen har anlagt munkkåpa. (Tyvärr har jag ännu inte sett honom i den.)
Mats Barrdunge har klippt håret.
Själv har jag sagt upp prenumerationen på tidningen Arbetaren efter en längre tids vånda. En gång var Arbetaren en viktig oberoende röst, nu känns den mest som en livsstilsmarkör för identitetssökande ungdomar!
Tidningen har traditioner från Stig Dagermans tid, men fortfarande under Ahto Uisks tid som kulturredaktör var tidningen vass och oförutsägbar. Med tiden kom allt det där att slätas ut och börja handla alltför mycket om politisk korrekthet. Jag tror inte att det är "könsbalanseringens" fel, jag tror fortfarande att Anna-Klara Bratt gjorde ett bra jobb med den. Men flera skickliga och för tidningen viktiga journalister antingen slutade eller fick en mindre framträdande roll under åren närmast därefter. Kanske har man misslyckats med rekryteringarna sedan dess eller sökt för mycket inom samma snäva Stockholmskretsar av "inne-syndikalister." Tidningen framstår i dag som självgod och stagnerad, jag tog på mig rollen att framföra det till en av journalisterna, tror knappast det togs väl upp. Men utan kritik kan den inte gå vidare, med tanke på det stolta arv den har att förnya.
Mats Barrdunge har klippt håret.
Själv har jag sagt upp prenumerationen på tidningen Arbetaren efter en längre tids vånda. En gång var Arbetaren en viktig oberoende röst, nu känns den mest som en livsstilsmarkör för identitetssökande ungdomar!
Tidningen har traditioner från Stig Dagermans tid, men fortfarande under Ahto Uisks tid som kulturredaktör var tidningen vass och oförutsägbar. Med tiden kom allt det där att slätas ut och börja handla alltför mycket om politisk korrekthet. Jag tror inte att det är "könsbalanseringens" fel, jag tror fortfarande att Anna-Klara Bratt gjorde ett bra jobb med den. Men flera skickliga och för tidningen viktiga journalister antingen slutade eller fick en mindre framträdande roll under åren närmast därefter. Kanske har man misslyckats med rekryteringarna sedan dess eller sökt för mycket inom samma snäva Stockholmskretsar av "inne-syndikalister." Tidningen framstår i dag som självgod och stagnerad, jag tog på mig rollen att framföra det till en av journalisterna, tror knappast det togs väl upp. Men utan kritik kan den inte gå vidare, med tanke på det stolta arv den har att förnya.
2007-07-25
BOFH, del 38
Jo, alltså, Sven har haft hand om städningen medan Kjell har varit pappaledig så nu ser det ut så här i köksavdelningen ...
2007-07-24
Det som gör mig sjukligt svensk...
är detta: Siffrorna för solens upp-och-nedgång; tidsskillnaden på fem dagar i Vilhelmina, Lappland
UPP: 03:37 03:40 03:43 03:47 03:50
NED: 22:26 22:23 22:20 22:17 22:13
Även här, i det trånsjuka ljusets och tranornas myrland, skall alltså himlens dag förkortas, och det trötta hjortronets huvud sjunka mot stängeln.
Detta var inte poesin för dagen.
Det var något annat.
Mörkertal?
UPP: 03:37 03:40 03:43 03:47 03:50
NED: 22:26 22:23 22:20 22:17 22:13
Även här, i det trånsjuka ljusets och tranornas myrland, skall alltså himlens dag förkortas, och det trötta hjortronets huvud sjunka mot stängeln.
Detta var inte poesin för dagen.
Det var något annat.
Mörkertal?
2007-07-22
En fantastisk poet: John Cooper Clarke
”Barden från Salford”, John Cooper Clarke är tillbaka! Eller åtminstone har hans skivinspelningar nu äntligen börjat bli tillgängliga på CD! Det är ren och oförfalskad njutning – eller ren och skör skönhet - för mig att återhöra den ommixade ”Zip Style Method” efter ett tiotal år då jag bara haft den på för mig ospelbar vinyl. Hans inspelningar är ännu bättre än jag mindes dem. Visst är han en suverän ordvrängare, men på hans tre studioalbum är det kanske framförallt själva mixen av ord och musik från den suveräna kompgruppen ”The Invisible Girls” (lös konstellation grupperad kring den legendariske producenten och basisten Martin Hannett) vars samspel gör dem så extremt minnesvärda. Det är sällan som poesi funkar speciellt bra på skiva, enligt min mening, så mycket av elektriciteten riskerar att gå förlorad, men i det här fallet uppstår en sällsynt legering, JCC:s röst och musiken stödjer varandra utan att ”störa” varandra, vilket de annars lätt tenderar att göra. Musikaliskt sett handlar det väl egentligen om monoton och repetitiv rockmusik, med en del elektroniska överraskningar som släntrar förbi i ljudbilden, men det är hur som helst oerhört bra. Tänk tidiga Joy Division, som för övrigt John Cooper Clarke har varit med och introducerat på scenen, skvallrar ett inslag på Youtube om. Men jag tycker inte inslagen på Youtube gör hans poesi rättvisa, här finns i stället en fin bild på mannen.
2007-07-21
Cassavetes 2.
Först finns bara ansikten, blickar. I nästa ögonblick ett tumultartat samspel; människor som rör sig mot varandra som fiskar i en ström. Det är John Cassavetes filmer jag talar om, där livet skildras som ett myller av impulser och ovissa utgångar. Ingen individ är hel och enkel, men var och en förändras i mötet med de andra. Shadows och Faces, de två första filmerna, ger anslaget till de kommande tjugofem åren: Improvisationen - ett lån från jazzen - ger skådespelarna en helt ny närvarokänsla. Men i senare, konstnärligt fullödiga filmer som En kvinna under påverkan, har improvisationen uppstått i en driven filmtrupp där man stimulerade varandra till experiment. Improvisation under frenetisk påverkan, blev Cassavetes metod.
Vid slutet av femtiotalet, i en filmkultur inställd på kassa-succéer startar han sin filmbana. Filmar gör han med handkamera, i privata lägenheter, nattetid, när medarbetarna har ledigt från betalda jobb. De tog tre år att få ihop Faces. Där förnyas i ett enda jättekliv den amerikanska independent-filmen.
Tillsammans med sin hustru, skådespelar-esset Gena Rowlands, skapar han en atmosfär som är både kreativ och familjär. Man arbetar ihop, äter, samtalar. Stämningen är lojal och generös - en egen strömfåra i den konkurrensinställda amerikanska filmbranschen. Och generositeten färgar av sig på filmerna. En vågsam vitalitet, en stundtals nästan fumlig äkthet, präglar varje scen. Men där finns också en stor kärlek till skådespelarna, vännerna, människorna, oavsett om de spelar affärsmän, tuffa callgirls, hemmafruar eller nattklubbsägare.
Och Cassavetes är på kvinnornas sida. Han har sagt att han undersöker kvinnans prekära situation som antingen över-eller-underklass-konkubin. I Faces är det Jeannie, en callgirl, som ger ifrån sig impulser av kärlek, finess och generositet, medan hennes tillfällige älskare, den framgångsrike affärsmannen Richard, täcker över sin kärlekslängtan med sprit, prat, dumma skämt. I En kvinna under påverkan är det den osäkra hemmafrun som utstrålar känslomässigt mod och hängivelse, medan maken försvarar sin givna form som familjens och arbetslagets ledare. Den berömda spaghetti-scenen, där maken bjudit hem sitt arbetslag på middag, skildrar kvinnan som en omedvetet Kristuslik gestalt. Hon bjuder både på spaghetti och hjärta, men det senare blir för mycket för denna världen.
- Sitt ner på ditt arschle, ryter maken (Peter Falk) till hustrun (Gena Rowlands), när hon blir alltför tillgiven mot en av hans svarta jobbarkompisar.
Han skrämmer bokstavligen vettet ur henne. Inte därför att han inte är en varm man. I intimiteten är han varm. Men med sin värsta macho-attityd slår han hål på både hustrun och sig själv. Resten av filmen handlar om en kvinnas förtvivlade och våldsamma kamp för att hitta sin egen kärna, på trots av omgivningens klichéartade förväntningar. En tumultarisk känslo-resa, och samtidigt en provokation för var och en som tror att kärleken mår bäst av att se politiskt korrekt ut.
Ingen filmare är mer besatt av äkta känslor, och om både form och dramaturgi måste skakas om för sanningens skull, så gör han det. Men i skakigheten finns ett hopp. Och slutet på En kvinna under påverkan är en bedarrad storm, en känslig och erotisk försoning mellan man och kvinna som bara Cassavetes kan skildra så att man tror honom: Som en vilopaus i missförståelsernas långa arbetsvecka.
Cassavetes arbetar med en öppen estetik; han tror på slumpen, sina medarbetares infall, ljusets skiftningar, och de små oväntade händelserna som får en människas liv att styra över åt ett helt annat håll. Det handlar inte om att översätta en hårt bearbetad story, med filmkamerans och ljussättarnas hjälp. Mycket mer handlar det om att fånga det oåterkalleliga livsögonblicket, momentet när maskerna faller och nya möjligheter sipprar in mellan människor.
Hans filmer är som spruckna speglar av ens eget liv; i sprickorna finns det okända; det som vi inte vet att vi är, därför att vi tror att vi vet det.
_____________________________________________________________
Denna krönika har tidigare publicerats i Uppsala Nya Tidning, Smålandsposten, Sundsvalls tidning, samt på websiten MovieBox.
2007-07-18
Missa inte Cassavetes
se hans filmer nu när de går i TV: Han är den mest självständige av independentfilmare, en tavtologi: The most independent independent filmmaker.
Hurra! För honom, och för hustrun Gena Rowlands, en av alla tiders största...etc.
En av dem sänds ikväll - alla är värda att se!
Bilden: Gena Rowlands i "En kvinna under påverkan".
Lyrikvännen nr 2 och Olivia snart på scen
Så mycket bättre Ellerströms Lyrikvännen är, än den som Ordfront gjorde mot slutet! Nu är jag inte något stort fan av genren "hyllade döda poeter som fyller hundra år" (det är roligare med litterära sällskap som fyller jämnt) men Ekelöf-blocket i nr 2/07 innehåller ändå mycket läsvärt. Bäst där tycker jag är avsnittet "Ekelöf och bildningen" samt originaldikterna av Ekelöf publicerade under rubriken "Utanför bokpärmarna", fast jag hade uppskattat mer uppgifter om varifrån dikterna ursprungligen är tagna. Roligt att återse Robert Ulvede med en dikt om Ekelöf, även Lars Bäckströms Ekelöf-dikt är bra!
I övrigt, tja, jag har ju läst hela numret. Materialet kan vara mer eller mindre angeläget, men det tillför ändå någonting. I Tunedals/Sjölins/Hallströms (ska vi också säga Lowdens?) Lyrikvännen fanns det så mycket som mest var till för att skapa brus. I lyriken har det traditionellt varit viktigt att hitta "le mot propre", det enda rätta ordet, bruset är motsatsen. Det blir en oprecis inramning till ordet, vilket varken tillför något till traditionen eller känns nyskapande. I gårdagens Aftonbladet - i en recension av Aortas senaste nummer, det om språkmaterialismen - säger Jenny Tunedal att hon är så trött på just det ordet:
"Men jag vill inte höra det ordet mer. Sprxkmxtxrxxlxsm.
Hej då. Nu går poesin i sommaren ut."
Tacka f*n för det. Det är inget mot vad läsaren är trött på att möta själva företeelsen i skrift efter skrift.
Tillbaks till Lyrikvännen.
Poetry Slam-fenomenet Olivia Bergdahl medverkar med en bra dikt, samt med en intervju signerad Marie Pettersson. Intressant material, även om jag är trött på själva formen mail-intervjuer, som enligt min mening inte är riktiga intervjuer eftersom de inte lämnar något utrymme för följdfrågor.
Olivia kan upplevas live ikväll klockan 19 på Folkkulturcentrum i Stockholm. I arrangemang av Johan Nordgren och mig själv.
I övrigt, tja, jag har ju läst hela numret. Materialet kan vara mer eller mindre angeläget, men det tillför ändå någonting. I Tunedals/Sjölins/Hallströms (ska vi också säga Lowdens?) Lyrikvännen fanns det så mycket som mest var till för att skapa brus. I lyriken har det traditionellt varit viktigt att hitta "le mot propre", det enda rätta ordet, bruset är motsatsen. Det blir en oprecis inramning till ordet, vilket varken tillför något till traditionen eller känns nyskapande. I gårdagens Aftonbladet - i en recension av Aortas senaste nummer, det om språkmaterialismen - säger Jenny Tunedal att hon är så trött på just det ordet:
"Men jag vill inte höra det ordet mer. Sprxkmxtxrxxlxsm.
Hej då. Nu går poesin i sommaren ut."
Tacka f*n för det. Det är inget mot vad läsaren är trött på att möta själva företeelsen i skrift efter skrift.
Tillbaks till Lyrikvännen.
Poetry Slam-fenomenet Olivia Bergdahl medverkar med en bra dikt, samt med en intervju signerad Marie Pettersson. Intressant material, även om jag är trött på själva formen mail-intervjuer, som enligt min mening inte är riktiga intervjuer eftersom de inte lämnar något utrymme för följdfrågor.
Olivia kan upplevas live ikväll klockan 19 på Folkkulturcentrum i Stockholm. I arrangemang av Johan Nordgren och mig själv.
2007-07-17
Strindbergs spöke på Kymmendö!
Bland träden utanför författarens skrivarstuga på Kymmendö 2007-07-14
Öppet angrepp på Kulturtidskriftsstödet
Det är något allvarligt fel med det svenska stödet till kulturtidskrifter. Enligt min mening är stödet medansvarigt för de problem vi i dag har på kulturtidskriftsområdet.
I dag är det 119 tidskrifter som får stöd, från 25.000 kronor till 600.000 kronor. Man kan säga att det svenska tidskriftsstödet bidrar till att vi har väldigt många tidskrifter inom kulturområdet, så långt allt väl, kan det tyckas. Men det finns trots denna synbara mångfald inte en enda bred litterär tidskrift av gamla BLM:s eller Artes’ typ. Det finns tidskrifter som har ambitionerna, men ekonomin sätter käppar i hjulet, och de ojämna konkurrensförhållanden som råder pga tidskriftsstödet gör det omöjligt att konkurrera på lika villkor med de tidskrifter som har högst stöd!
Det finns en stor mängd små och smala tidskrifter ofta med en medvetet esoteriskt-akademisk inriktning, men jag kan inte se att det är någon kompensation för bristen på riktigt breda och samlande tidskrifter – naturligtvis skulle de sistnämnda som jag efterlyser ha en hög kvalitativ ambitionsnivå.
Distributionen är ett annat problem. Portot är en alldeles för dyrbar kostnad för de flesta tidskrifter. Funnes tidskrifterna i bokhandlarna vore väl det problemet överkomligt, men det gör de inte. I hela Stockholmsområdet finns det en enda bokhandel med ett fullständigt utbud av kulturtidskrifter och det är Hedengrens. Återstår att köpa tidskrifterna på nätet.
Vi har alltså en stor uppsättning tidskrifter som i princip inte går att få tag på. Tidskriftsstödet har inte höjts sedan början av 90-talet med undantag för en smärre höjning för några år sedan. Det utannonserade, nya stödet till nättidskrifter kommer förmodligen att göra det ännu snålare för de traditionella tidskrifterna som får slåss om en minskande kaka. Tidskrifter blir av med sitt stöd, får stödet sänkt eller får bara en bråkdel av det stöd de har sökt från Kulturrådet. Enstaka tidskrifter som Bang, Glänta med flera prenumererar på det högsta stödet, och nya tidskrifter har alltså på grund av tidskriftsstödets cementerade karaktär oerhört svårt att komma in och konkurrera på lika villkor.
Mitt förslag är att 20 nya miljoner tillförs systemet, så att det fungerar som det ursprungligen var tänkt att fungera, nya tidskrifter får stöd allt eftersom och då inte med 25.000 kronor utan med 250.000 kronor om det stödet bättre motsvarar deras satsning och ambitionsnivå.
Alternativet är att alla får söka om sina pengar från grunden, så att ingen är garanterad att få sin dryga halvmiljon kronor som vanligt utan att även andra har chansen. Vad gäller referensgruppen borde den släppa sin ständiga politiska korrekthet och extrema litterära trendkänslighet och endast bry sig om att tillförsäkra kvalitet och mångfald.
Jag upprepar: Tidskriftsstödet var inte tänkt att fungera på det här sättet!
I dag är det 119 tidskrifter som får stöd, från 25.000 kronor till 600.000 kronor. Man kan säga att det svenska tidskriftsstödet bidrar till att vi har väldigt många tidskrifter inom kulturområdet, så långt allt väl, kan det tyckas. Men det finns trots denna synbara mångfald inte en enda bred litterär tidskrift av gamla BLM:s eller Artes’ typ. Det finns tidskrifter som har ambitionerna, men ekonomin sätter käppar i hjulet, och de ojämna konkurrensförhållanden som råder pga tidskriftsstödet gör det omöjligt att konkurrera på lika villkor med de tidskrifter som har högst stöd!
Det finns en stor mängd små och smala tidskrifter ofta med en medvetet esoteriskt-akademisk inriktning, men jag kan inte se att det är någon kompensation för bristen på riktigt breda och samlande tidskrifter – naturligtvis skulle de sistnämnda som jag efterlyser ha en hög kvalitativ ambitionsnivå.
Distributionen är ett annat problem. Portot är en alldeles för dyrbar kostnad för de flesta tidskrifter. Funnes tidskrifterna i bokhandlarna vore väl det problemet överkomligt, men det gör de inte. I hela Stockholmsområdet finns det en enda bokhandel med ett fullständigt utbud av kulturtidskrifter och det är Hedengrens. Återstår att köpa tidskrifterna på nätet.
Vi har alltså en stor uppsättning tidskrifter som i princip inte går att få tag på. Tidskriftsstödet har inte höjts sedan början av 90-talet med undantag för en smärre höjning för några år sedan. Det utannonserade, nya stödet till nättidskrifter kommer förmodligen att göra det ännu snålare för de traditionella tidskrifterna som får slåss om en minskande kaka. Tidskrifter blir av med sitt stöd, får stödet sänkt eller får bara en bråkdel av det stöd de har sökt från Kulturrådet. Enstaka tidskrifter som Bang, Glänta med flera prenumererar på det högsta stödet, och nya tidskrifter har alltså på grund av tidskriftsstödets cementerade karaktär oerhört svårt att komma in och konkurrera på lika villkor.
Mitt förslag är att 20 nya miljoner tillförs systemet, så att det fungerar som det ursprungligen var tänkt att fungera, nya tidskrifter får stöd allt eftersom och då inte med 25.000 kronor utan med 250.000 kronor om det stödet bättre motsvarar deras satsning och ambitionsnivå.
Alternativet är att alla får söka om sina pengar från grunden, så att ingen är garanterad att få sin dryga halvmiljon kronor som vanligt utan att även andra har chansen. Vad gäller referensgruppen borde den släppa sin ständiga politiska korrekthet och extrema litterära trendkänslighet och endast bry sig om att tillförsäkra kvalitet och mångfald.
Jag upprepar: Tidskriftsstödet var inte tänkt att fungera på det här sättet!
2007-07-16
Raderna
"Jag kommer att tänka på en sak: om inte tiden vore, skulle extasen vara. Alltså hatar jag tiden".
"Jag dör om mitt liv ska fortsätta bestå av små halvtimmar".
Stina Aronsson
ur Feberboken.
"Jag dör om mitt liv ska fortsätta bestå av små halvtimmar".
Stina Aronsson
ur Feberboken.
O heliga granar, tysta nätter
och så alla de små utmed vägen: Midsommarblomster, rödklöver, stormhattar, backtimjan och rallarros. Violetta fält som darrar till i det ljusgröna, grågröna, ludengröna sälgvimlet. Och blommar tiofalt mer här uppe i evigljuset.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
2007-07-15
23:5
Jag råkade få syn på detta hos Therese
under ett ögonblick av svag impulskontroll:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning
2. Öppna sidan 23 i boken
3. Leta upp femte meningen på den sidan
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner
5. Lägg gärna till bokens titel och författaren
Resultat: "Fåglarna räddar de mest nedtystade." (Annika Korpi, Hevonen häst)
under ett ögonblick av svag impulskontroll:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning
2. Öppna sidan 23 i boken
3. Leta upp femte meningen på den sidan
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner
5. Lägg gärna till bokens titel och författaren
Resultat: "Fåglarna räddar de mest nedtystade." (Annika Korpi, Hevonen häst)
Kartotekskort från Moskva
"Kära vän!
Efter en hel epok av till intet förpliktigande
nickningar och rop vore det skönt att plötsligt
få känna den tungt vägande innebörden av en
egen gest."
Lev Rubinstein, ur Tiden går ur Det stora kartoteket
Efter en hel epok av till intet förpliktigande
nickningar och rop vore det skönt att plötsligt
få känna den tungt vägande innebörden av en
egen gest."
Lev Rubinstein, ur Tiden går ur Det stora kartoteket
2007-07-11
Shakespeare igen
Mer om Shakespeare. Jonas Thente skrev i gårdagens DN om Erland Loes "Expedition Shakespeare".
Ja, va fint!
Shakespeare är min följeslagare sen länge. En liten fin paperback med hans sonetter, som jag för trettio år sen köpte i London, står alltid vid lampfoten intill min dator. Porträttet på framsidan, en 1600-talsmedaljong av en adelsman, är inte Shakespeare, liksom man ofta säger att Shakespeare inte är Shakespeare. Jag undrar om det är en form av forskningsbisarr avund. Men jag bryr mig inte. Den som skriver här talar som en person, inte som en kör av kompisar, dubletter.
Kanske var det hans tvilling som skrev det; en dubbelfigur man kan skriva sig
vindögd och blind på, och ännu många, inte sällan trista, avhandlingar i detta grottiga ämne är att förvänta.
Kanske var det hans tvilling som skrev det; en dubbelfigur man kan skriva sig
vindögd och blind på, och ännu många, inte sällan trista, avhandlingar i detta grottiga ämne är att förvänta.
2007-07-10
Shakespeare tillbaks i den svenska samtiden tack vare Martin Tegen
opublicerad artikel/bloggnotering från i våras
Jag personligen, men kanske också den svenska litteraturen som sådan, är stort tack skyldig till översättaren Martin Tegen för det fantastiska jobb han gjort - rätt mycket i det tysta - med översättningen av "Shakespeares sonetter och versberättelser" som nyligen utkommit på svenska, på Themis förlag.
Det här är ju inte första gången sonetterna översatts, det lär vara den femte fullständiga översättningen, men enligt Carl-Johan Malmbergs i och för sig väldigt märkliga recension i Svenska Dagbladet är det den bästa hittills. Det är bara att instämma. Jag har läst sonetterna förut, i FIB:s Lyrikklubbs årsbok från 1981 i Sven Christer Swahns översättning, men då gjorde de inte alls samma starka intryck. Jag förstod att det var stor, klassisk litteratur som man borde ta till sig, men jag kunde inte komma dem in på livet, de berörde mig inte riktigt. Helt annorlunda nu! Martin Tegens - förvisso är han gammal musikprofessor - översättningar är musikaliska, lättflytande och ändå så vitt jag kan bedöma texttrogna. Han skriver helt enkelt en lysande svenska, med bibehållande av rimmen, som artar sig väl för att gå in i med kropp, själ och ande, göra dikterna till sina egna, gärna i form av högläsning.
Shakespeare har för mig i och med denna utgivning gått från västerländsk KANON-gubbe och monument till kärleksmästare, sonetternas obestridliga innerlighetsskapande hjärter kung. (Naturligtvis har jag läst och tagit stort intryck av dramatikern Shakespeare förut, både i svensk översättning av Hagberg med flera samt i orginal. Men dikterna har jag inte tidigare förmått närma mig.) Stort tack till Martin Tegen, som fyllde 88 år för några veckor sedan, grattis i efterskott. Att Martin Tegen i efterordet ansluter sig till teorin att bakom författarnamnet "Shakespeare" döljer sig en annan författare, nämligen Edward de Vere, lämnar jag här därhän. Det är vad jag kan förstå en fullt plausibel teori, även om Carl-Johan Malmberg tycker annorlunda. För mig är det ingen främmande tanke att 1500-1600-talets poesi, liksom för övrigt dess konst, verkar på flera olika nivåer, är full av chiffer och hemliga anspelningar. På svensk botten har vi ju för övrigt pseudonymen Skogekär Bergbo, som också var en tidig svensk sonettmästare med uppenbart taget namn. Det har inte ett smack med da Vinci-koden att göra, som Carl-Johan Malmberg slänger ur sig; den som ser samband av den här arten kallas omedelbart konspirationsteoretiker, speciellt i Sverige, men det är bara en slags standardförolämpning som rättrogna kritiker älskar att slänga sig med. Men naturligtvis kan Shakespeare helt enkelt vara den historiske Shakespeare, jag bryr mig inte, som lyriker kommer ändå ingen i närheten vill jag påstå. Ett problem är att den svenska samtidslyriken blir till stoft och aska i närheten av en sådan här bok, må vara att 1800-talets Shakespeare-kult omnämns ironiskt på sidan 37 i "Kritik av den negativa uppbyggligheten", jag ansluter mig ändå gärna till den. Här finns en positiv vision, kärleken och dikten som besegrar döden. Kan det bli större som poesi, kan dikt bli mindre nihilistisk i sitt ärende? Och ändå är Shakespeare i denna översättning en samtida.
Om versberättelserna vill jag orda mindre, men Venus och Adonis är en högeligen läsvärd skildring av kvinnlig kärleksfrustration, en från den unge mannens sida motsträvig kärleksrelations utveckling. Temat kommer förstås från Ovidius Metamorfoser, men där Ovidius är spränglärd och full av mytologiska allusioner på varenda rad, är Shakespeare lättläst, tillgänglig och gripande. Det kallas "burleskt" i baksidestexten, men jag tycker verkligen inte så, det är för mig en ganska realistisk skildring av kärlekens lycka och olycka, om än naturligtvis förstorad i poesins namn. Så var det också en sin tids bästsäljare, som gick i 16 upplagor mellan 1593 och 1640.
Här nedan vill jag nu citera en av de för mig minst heliga, men ändå fantastiska, sonetterna i Martin Tegens översättning.
Sonett nr 15
När jag betänker att allt som växer
är helt perfekt blott några ögonblick,
att världsteatern visar oss reflexer
där stjärnor övar hemligt sina trick;
när jag betraktar människornas liv,
som hjälps och stjälps av samma himmels makt,
hur ungdomssaven sjuder eruptiv,
hur åren tappra tillstånd ödelagt;
så ser jag, inför all förgänglighet,
din bild, så fylld av ungdoms rika skatt.
Men Tiden och Förfallet i all enighet
vill göra ungdoms dag till dyster natt.
I trots mot Tiden, som tar från dig allt,
vill jag nu teckna dig i ny gestalt.
Jag personligen, men kanske också den svenska litteraturen som sådan, är stort tack skyldig till översättaren Martin Tegen för det fantastiska jobb han gjort - rätt mycket i det tysta - med översättningen av "Shakespeares sonetter och versberättelser" som nyligen utkommit på svenska, på Themis förlag.
Det här är ju inte första gången sonetterna översatts, det lär vara den femte fullständiga översättningen, men enligt Carl-Johan Malmbergs i och för sig väldigt märkliga recension i Svenska Dagbladet är det den bästa hittills. Det är bara att instämma. Jag har läst sonetterna förut, i FIB:s Lyrikklubbs årsbok från 1981 i Sven Christer Swahns översättning, men då gjorde de inte alls samma starka intryck. Jag förstod att det var stor, klassisk litteratur som man borde ta till sig, men jag kunde inte komma dem in på livet, de berörde mig inte riktigt. Helt annorlunda nu! Martin Tegens - förvisso är han gammal musikprofessor - översättningar är musikaliska, lättflytande och ändå så vitt jag kan bedöma texttrogna. Han skriver helt enkelt en lysande svenska, med bibehållande av rimmen, som artar sig väl för att gå in i med kropp, själ och ande, göra dikterna till sina egna, gärna i form av högläsning.
Shakespeare har för mig i och med denna utgivning gått från västerländsk KANON-gubbe och monument till kärleksmästare, sonetternas obestridliga innerlighetsskapande hjärter kung. (Naturligtvis har jag läst och tagit stort intryck av dramatikern Shakespeare förut, både i svensk översättning av Hagberg med flera samt i orginal. Men dikterna har jag inte tidigare förmått närma mig.) Stort tack till Martin Tegen, som fyllde 88 år för några veckor sedan, grattis i efterskott. Att Martin Tegen i efterordet ansluter sig till teorin att bakom författarnamnet "Shakespeare" döljer sig en annan författare, nämligen Edward de Vere, lämnar jag här därhän. Det är vad jag kan förstå en fullt plausibel teori, även om Carl-Johan Malmberg tycker annorlunda. För mig är det ingen främmande tanke att 1500-1600-talets poesi, liksom för övrigt dess konst, verkar på flera olika nivåer, är full av chiffer och hemliga anspelningar. På svensk botten har vi ju för övrigt pseudonymen Skogekär Bergbo, som också var en tidig svensk sonettmästare med uppenbart taget namn. Det har inte ett smack med da Vinci-koden att göra, som Carl-Johan Malmberg slänger ur sig; den som ser samband av den här arten kallas omedelbart konspirationsteoretiker, speciellt i Sverige, men det är bara en slags standardförolämpning som rättrogna kritiker älskar att slänga sig med. Men naturligtvis kan Shakespeare helt enkelt vara den historiske Shakespeare, jag bryr mig inte, som lyriker kommer ändå ingen i närheten vill jag påstå. Ett problem är att den svenska samtidslyriken blir till stoft och aska i närheten av en sådan här bok, må vara att 1800-talets Shakespeare-kult omnämns ironiskt på sidan 37 i "Kritik av den negativa uppbyggligheten", jag ansluter mig ändå gärna till den. Här finns en positiv vision, kärleken och dikten som besegrar döden. Kan det bli större som poesi, kan dikt bli mindre nihilistisk i sitt ärende? Och ändå är Shakespeare i denna översättning en samtida.
Om versberättelserna vill jag orda mindre, men Venus och Adonis är en högeligen läsvärd skildring av kvinnlig kärleksfrustration, en från den unge mannens sida motsträvig kärleksrelations utveckling. Temat kommer förstås från Ovidius Metamorfoser, men där Ovidius är spränglärd och full av mytologiska allusioner på varenda rad, är Shakespeare lättläst, tillgänglig och gripande. Det kallas "burleskt" i baksidestexten, men jag tycker verkligen inte så, det är för mig en ganska realistisk skildring av kärlekens lycka och olycka, om än naturligtvis förstorad i poesins namn. Så var det också en sin tids bästsäljare, som gick i 16 upplagor mellan 1593 och 1640.
Här nedan vill jag nu citera en av de för mig minst heliga, men ändå fantastiska, sonetterna i Martin Tegens översättning.
Sonett nr 15
När jag betänker att allt som växer
är helt perfekt blott några ögonblick,
att världsteatern visar oss reflexer
där stjärnor övar hemligt sina trick;
när jag betraktar människornas liv,
som hjälps och stjälps av samma himmels makt,
hur ungdomssaven sjuder eruptiv,
hur åren tappra tillstånd ödelagt;
så ser jag, inför all förgänglighet,
din bild, så fylld av ungdoms rika skatt.
Men Tiden och Förfallet i all enighet
vill göra ungdoms dag till dyster natt.
I trots mot Tiden, som tar från dig allt,
vill jag nu teckna dig i ny gestalt.
2007-07-09
BOFH, del 37
I lördags hittade jag en skojig artikel i DN och rev förstås ut den för att visa för Sven. Tre av fyra tycker att det finns en del att önska när det gäller IT-miljön på jobbet – det är således inte bara på verkstan vi har det lite si och så.
Men på eftermiddagen när jag anlände för att avverka några av mina 40 procent (det är vad verkstan anser sig ha råd med när det gäller mig och periodvis har jag nog tyckt att det har varit i klenaste laget, såväl inkomst- som arbetsbördemässigt) hade Sven förstås redan läst artikeln. När jag frågade vad han tyckte hade han svaret klart:
– Ergo: Den där sista fjärdedelen som bara utgår från att datorerna ska fungera, det är alla jobbiga människor.
Jag slår mig ner på min plats och börjar kolla mailen.
– Ojoj, vad jag diskuterade med Kjell sist jag var här. Dels om katalogen och dels om mitt jobb. Nu är jag lika less på det här stället som du.
– Men du kan trösta dig med att Janos och hela Amnesty läser BOFH, säger Sven.
– Då har jag i alla fall en anledning att vara kvar, säger jag.
Vi diskuterar hur länge vi har jobbat på verkstan och hur gamla vi egentligen är och Sven säger att han allvarligt har funderat på att skaffa ett falskt leg och låtsas vara 23 och flytta till Göteborg och börja om sitt liv. Jag tycker det låter som en bra idé. Fast jag får väl låtsas vara 36. Jag tar fram mina medhavda mackor och sätter igång och pysslar med kaffebryggaren.
– Ja tack, säger Sven, utan att jag har frågat.
– Du tycker om mig lite mer om jag gör kaffe, va? säger jag.
– Lite mer, säger Sven.
Efter kaffet vill han att vi ska spela Betapet, men det går inte eftersom vi sitter på samma ställe och har samma adress eller ip-nummer eller vad det nu är vi har. Vi försökte spela en gång och jag bestämde att jag skulle heta Kvarten och åt det skrattade jag nästan lika mycket som åt chili con kurre, så det var synd att det inte lyckades. Nu får Sven spela själv i stället med någon obekant och han hörs yttra sådant som:
– Cineast lägger han som första ord! 92 jävla poäng! ... Sperm – är det ett ord? ... Berså! ... Smil, gluns, luns ... blus! ... Ska vi ta ... dåm, låm, gåm, nåm ... Öl, lägger vi. Glås, lås ...
– Det här börjar likna en sådan där språkmaterialistisk dikt, säger jag.
– Tåm, säger Sven.
– Björsten kommer att bli sur, säger jag.
– Vadådå? säger Sven. Perma?
– Pärmar?
– Perma, med "e".
– Ja, permafrost, säger jag.
– Tara? frågar Sven i stället. Perma var inte godkänt ... Klås ... Det måste ju finnas: Ölhink, tror du att det finns? Det är när man köper fem öl i en hink.
– Jag har aldrig köpt fem öl i en hink, säger jag.
– Nä, men du har väl aldrig druckit mer än fyra öl på krogen vid ett och samma tillfälle.
Vid denna tidpunkt gör Preben entré, lite skäggigare än vanligt men uppenbarligen på gott diskussionshumör.
– Det var en väldig mailväxling om den här katalogen ... hälsar han.
– Ja, medger jag, jag kom hit i torsdags och då gick Kjell fram och tillbaka på golvet och hojtade om hur fel vi har. Men han var inte arg, han ville bara tala om att han var "skarp och förtvivlad".
Saken är den att Kulturrådet har bestämt sig för att skära ner bidraget till den tryckta kulturtidskriftskatalogen med hälften, med tanken att tidskrifterna själva ska bekosta sin medverkan i den. Alla i Tidskriftsverkstadens styrelse tycker att det då skulle vara bättre att göra en gratis katalog vartannat år i stället för en årlig betalkatalog – alla utom Kjell. Med detta som bakgrund går vi loss rejält och luftar vårt missnöje med allt möjligt annat på verkstan, såsom lönesättning, ansvarsfrågor, arbetsfördelning och Kjells försök att medla i en konflikt mellan Julia och Josefin. En uppmaning som Julia och Josefin och jag och Preben och Sven och ungefär resten av alla människor i världen skulle sortera in under rubriken "sexuella trakasserier" kallar Kjell rätt och slätt för "ironi".
– Han har väl missat en del av det där med feminismen, säger jag.
– Det borde han inte ha gjort, säger Preben, eller var det bara en läpparnas bekännelse, den där jämställdhetsplanen han lämnade in?
– Kjell kan nog skriva i en jämställdhetsplan att alla kvinnor ska suga av honom lika mycket, säger Sven.
Vi jublar gemensamt åt ännu en BOFH-oneliner och Sven sätter igång med att laga mat till sig själv och Preben. Jag jobbar vidare med mitt utan större entusiasm och under middagen fortsätter herrarna att tala om kulturtidskriftskatalogen. Preben tror att det är lätt att få tidskrifterna att säga ja till att medverka, men att det blir svårare att få dem att betala sedan. Dessutom måste fakturorna in nu under sommaren.
– De som kan betala sitter och häckar på sina lantställen till den 20 augusti och var de som inte kan betala sitter och häckar spelar ju ingen roll eftersom de inte tänker betala ändå ...
Sven diskar efter maten och sjunger " ... och Gud gillar inte fattiga, och Gud gillar inte svartingar, och inte fan gillar han dig, han har glömt dig för länge sen. Häng Gud!"
– Jag tycker att Ebba Grön har läst Bibeln lite för dåligt, säger jag.
– Vaddådå? säger Sven.
– Det finns väldigt många ställen i Bibeln som talar för de fattiga och emot de rika, säger jag.
– Det kanske är kyrkan? säger Preben.
– Men det är ju en annan sak, säger Sven.
– Det finns någon som har sagt att Gud gav oss sanningen och Djävulen gav oss kyrkorna, meddelar Preben.
– Det var bra, säger jag. Vem har sagt det?
Preben sätter igång och googlar och återkommer sedan lite snopet med:
– Ulf Lundell av alla människor ... Men poängen kvarstår: Ingenting är farligare än uttolkarna.
Eftersom det just denna dag råkar vara den 7/7 2007 tycker Sven att detta bör firas med öl på Carmen klockan 7 minuter över 7. Och eftersom jag är inne på att missnöjesstrejka lite efter att ha varit alldeles för snäll och foglig under mina 7 år på tidskrift.nu tycker jag det låter som en bra idé. Och eftersom Preben är föreningsrevisor anser han att han kan tillstyrka båda förslagen och därmed beger vi oss iväg, beställer varsin öl och slår oss ner vid ett bord där ägaren till Raster Förlag sitter och läser en kvällstidning. En före detta Nitnitredaktör hamnar så småningom på andra sidan. Något senare dyker också Prebens flickvän och en väninna till henne upp och under tre timmar hinner vi avhandla bok- och förlagsbranschen, Jonas Hassen Khemiris placering i facket "invandrarförfattare", Carmens förhöjda status efter att Kent började gå dit, maten på East, doktorander i sillforskning, Arnold Schwarzenegger, moral, kungahuset, psykvården och huruvida Sven skulle ha hånglat med Prebens flickväns väninna innan hon gick.
När vi har återvänt till verkstan sätter jag mig vid min dator. Preben med flickvän bestämmer sig för att gå hem och äta sillsmörgåsar och Sven muttrar något avundsjukt om hångel och försvinner ner i källaren. Jag försöker skriva ihop en intervju som Kjell och jag har gjort under torsdagen med två redaktörer på Artikel 14. Det går hyfsat, trots ölen, ända tills något i datasystemet brakar ihop. Skrivbordet blir tomt, det går inte att spara några dokument och jag kommer inte ut på internet.
– Sven! hojtar jag. Hjälp! Jag kan inte spara!
Han svarar inte, så jag går ner i källaren. Det är släckt och kolmörkt därnere och först tror jag att han har gått hem utan att jag har märkt det. Men så får jag se att han ligger utsträckt ovanpå en avlång byrå som står inne i det skummaste rummet, där i stort sett bara han och Janos och Jerker kan orientera sig, ens när det är ljust.
– Hallå? säger jag och klappar honom på benet, men han sover djupt och rör sig inte ens.
Då går jag upp och drar lite i sladden till routern, men nätet är lika oåtkomligt som förut. Jag försöker skriva ut intervjun, men det går förstås inte heller, och datorn bredvid min är inte bättre den. När jag försöker logga in där syns bara en ruta med "kontakta systemadministratör". Så jag kontaktar systemadministratören genom att tejpa fast ett brev i A4-format på hans mage och sedan smyger jag ut från verkstan medan hans mobiltelefon spelar en liten positivhalarmelodi för sig själv där nere i avgrunden, om och om igen.
Men på eftermiddagen när jag anlände för att avverka några av mina 40 procent (det är vad verkstan anser sig ha råd med när det gäller mig och periodvis har jag nog tyckt att det har varit i klenaste laget, såväl inkomst- som arbetsbördemässigt) hade Sven förstås redan läst artikeln. När jag frågade vad han tyckte hade han svaret klart:
– Ergo: Den där sista fjärdedelen som bara utgår från att datorerna ska fungera, det är alla jobbiga människor.
Jag slår mig ner på min plats och börjar kolla mailen.
– Ojoj, vad jag diskuterade med Kjell sist jag var här. Dels om katalogen och dels om mitt jobb. Nu är jag lika less på det här stället som du.
– Men du kan trösta dig med att Janos och hela Amnesty läser BOFH, säger Sven.
– Då har jag i alla fall en anledning att vara kvar, säger jag.
Vi diskuterar hur länge vi har jobbat på verkstan och hur gamla vi egentligen är och Sven säger att han allvarligt har funderat på att skaffa ett falskt leg och låtsas vara 23 och flytta till Göteborg och börja om sitt liv. Jag tycker det låter som en bra idé. Fast jag får väl låtsas vara 36. Jag tar fram mina medhavda mackor och sätter igång och pysslar med kaffebryggaren.
– Ja tack, säger Sven, utan att jag har frågat.
– Du tycker om mig lite mer om jag gör kaffe, va? säger jag.
– Lite mer, säger Sven.
Efter kaffet vill han att vi ska spela Betapet, men det går inte eftersom vi sitter på samma ställe och har samma adress eller ip-nummer eller vad det nu är vi har. Vi försökte spela en gång och jag bestämde att jag skulle heta Kvarten och åt det skrattade jag nästan lika mycket som åt chili con kurre, så det var synd att det inte lyckades. Nu får Sven spela själv i stället med någon obekant och han hörs yttra sådant som:
– Cineast lägger han som första ord! 92 jävla poäng! ... Sperm – är det ett ord? ... Berså! ... Smil, gluns, luns ... blus! ... Ska vi ta ... dåm, låm, gåm, nåm ... Öl, lägger vi. Glås, lås ...
– Det här börjar likna en sådan där språkmaterialistisk dikt, säger jag.
– Tåm, säger Sven.
– Björsten kommer att bli sur, säger jag.
– Vadådå? säger Sven. Perma?
– Pärmar?
– Perma, med "e".
– Ja, permafrost, säger jag.
– Tara? frågar Sven i stället. Perma var inte godkänt ... Klås ... Det måste ju finnas: Ölhink, tror du att det finns? Det är när man köper fem öl i en hink.
– Jag har aldrig köpt fem öl i en hink, säger jag.
– Nä, men du har väl aldrig druckit mer än fyra öl på krogen vid ett och samma tillfälle.
Vid denna tidpunkt gör Preben entré, lite skäggigare än vanligt men uppenbarligen på gott diskussionshumör.
– Det var en väldig mailväxling om den här katalogen ... hälsar han.
– Ja, medger jag, jag kom hit i torsdags och då gick Kjell fram och tillbaka på golvet och hojtade om hur fel vi har. Men han var inte arg, han ville bara tala om att han var "skarp och förtvivlad".
Saken är den att Kulturrådet har bestämt sig för att skära ner bidraget till den tryckta kulturtidskriftskatalogen med hälften, med tanken att tidskrifterna själva ska bekosta sin medverkan i den. Alla i Tidskriftsverkstadens styrelse tycker att det då skulle vara bättre att göra en gratis katalog vartannat år i stället för en årlig betalkatalog – alla utom Kjell. Med detta som bakgrund går vi loss rejält och luftar vårt missnöje med allt möjligt annat på verkstan, såsom lönesättning, ansvarsfrågor, arbetsfördelning och Kjells försök att medla i en konflikt mellan Julia och Josefin. En uppmaning som Julia och Josefin och jag och Preben och Sven och ungefär resten av alla människor i världen skulle sortera in under rubriken "sexuella trakasserier" kallar Kjell rätt och slätt för "ironi".
– Han har väl missat en del av det där med feminismen, säger jag.
– Det borde han inte ha gjort, säger Preben, eller var det bara en läpparnas bekännelse, den där jämställdhetsplanen han lämnade in?
– Kjell kan nog skriva i en jämställdhetsplan att alla kvinnor ska suga av honom lika mycket, säger Sven.
Vi jublar gemensamt åt ännu en BOFH-oneliner och Sven sätter igång med att laga mat till sig själv och Preben. Jag jobbar vidare med mitt utan större entusiasm och under middagen fortsätter herrarna att tala om kulturtidskriftskatalogen. Preben tror att det är lätt att få tidskrifterna att säga ja till att medverka, men att det blir svårare att få dem att betala sedan. Dessutom måste fakturorna in nu under sommaren.
– De som kan betala sitter och häckar på sina lantställen till den 20 augusti och var de som inte kan betala sitter och häckar spelar ju ingen roll eftersom de inte tänker betala ändå ...
Sven diskar efter maten och sjunger " ... och Gud gillar inte fattiga, och Gud gillar inte svartingar, och inte fan gillar han dig, han har glömt dig för länge sen. Häng Gud!"
– Jag tycker att Ebba Grön har läst Bibeln lite för dåligt, säger jag.
– Vaddådå? säger Sven.
– Det finns väldigt många ställen i Bibeln som talar för de fattiga och emot de rika, säger jag.
– Det kanske är kyrkan? säger Preben.
– Men det är ju en annan sak, säger Sven.
– Det finns någon som har sagt att Gud gav oss sanningen och Djävulen gav oss kyrkorna, meddelar Preben.
– Det var bra, säger jag. Vem har sagt det?
Preben sätter igång och googlar och återkommer sedan lite snopet med:
– Ulf Lundell av alla människor ... Men poängen kvarstår: Ingenting är farligare än uttolkarna.
Eftersom det just denna dag råkar vara den 7/7 2007 tycker Sven att detta bör firas med öl på Carmen klockan 7 minuter över 7. Och eftersom jag är inne på att missnöjesstrejka lite efter att ha varit alldeles för snäll och foglig under mina 7 år på tidskrift.nu tycker jag det låter som en bra idé. Och eftersom Preben är föreningsrevisor anser han att han kan tillstyrka båda förslagen och därmed beger vi oss iväg, beställer varsin öl och slår oss ner vid ett bord där ägaren till Raster Förlag sitter och läser en kvällstidning. En före detta Nitnitredaktör hamnar så småningom på andra sidan. Något senare dyker också Prebens flickvän och en väninna till henne upp och under tre timmar hinner vi avhandla bok- och förlagsbranschen, Jonas Hassen Khemiris placering i facket "invandrarförfattare", Carmens förhöjda status efter att Kent började gå dit, maten på East, doktorander i sillforskning, Arnold Schwarzenegger, moral, kungahuset, psykvården och huruvida Sven skulle ha hånglat med Prebens flickväns väninna innan hon gick.
När vi har återvänt till verkstan sätter jag mig vid min dator. Preben med flickvän bestämmer sig för att gå hem och äta sillsmörgåsar och Sven muttrar något avundsjukt om hångel och försvinner ner i källaren. Jag försöker skriva ihop en intervju som Kjell och jag har gjort under torsdagen med två redaktörer på Artikel 14. Det går hyfsat, trots ölen, ända tills något i datasystemet brakar ihop. Skrivbordet blir tomt, det går inte att spara några dokument och jag kommer inte ut på internet.
– Sven! hojtar jag. Hjälp! Jag kan inte spara!
Han svarar inte, så jag går ner i källaren. Det är släckt och kolmörkt därnere och först tror jag att han har gått hem utan att jag har märkt det. Men så får jag se att han ligger utsträckt ovanpå en avlång byrå som står inne i det skummaste rummet, där i stort sett bara han och Janos och Jerker kan orientera sig, ens när det är ljust.
– Hallå? säger jag och klappar honom på benet, men han sover djupt och rör sig inte ens.
Då går jag upp och drar lite i sladden till routern, men nätet är lika oåtkomligt som förut. Jag försöker skriva ut intervjun, men det går förstås inte heller, och datorn bredvid min är inte bättre den. När jag försöker logga in där syns bara en ruta med "kontakta systemadministratör". Så jag kontaktar systemadministratören genom att tejpa fast ett brev i A4-format på hans mage och sedan smyger jag ut från verkstan medan hans mobiltelefon spelar en liten positivhalarmelodi för sig själv där nere i avgrunden, om och om igen.
2007-07-08
Tomheten
En främling ser fjället genom köksfönstret och känner sig hemma.
Söndagskväll efter midsommar; husvagnarna och husbilarna och stugägarna har farit hem till sina tätorter.
TÄTORTER. GLESBYGD.
Tockna definitioner!
Det är ingenting glest över det här. Inte för mig. Som lever av atmosfärer, och den är tät här. Liksom väl förenad, allt fogat i allt, en fläta av liv, seg och doftande som en björknäverslana.
Inte som på en glest befolkad trådbuss i Vasastan klockan tolv på natten, när det enda livet är nån som hostar längst bak. Och hela kvarteret är tomt så när som på tanten med pisshunden.
Klockan är elva. Solen står ännu högt över vattnet och värmer mig när jag går ut. Det är så stilla nu att jag hör ett par fåglars vingslag, och ljudet av två unga, en kvinnlig och en manlig, som kvällsbadar någon halvmil norrut vid den stora sjön. Hon är den som hörs mest; är inte det typiskt? Ljud som parningsläten, förberedande.
När jag landat på den långa stranden med skiffersten bara blir jag där. En timme går, och mer. Jag sitter, som en zengubbe.
Och så tänker jag på det "religiösa" - vad det är för något? Jag försöker kolla in det, så där lite förbehållslöst. Är det något med att jag bara blir? Att jag blir med? En organism bland andra organismer, och så börjar allting susa, som om vi var samma energi. Ibland kan samma susning uppstå när man håller om en man.
Jaget - en organism bland de andra organismerna: Bergen, vattnet, småbjörkarna, svalorna som flyger lågt och fångar knott, det lilla molnet högt ovan fjälltoppen som liknar en drake, och kråkriset som doftar så starkt.
Jag lägger mig ned på bryggan till en sjöbod. Och tänker på grabbarna som också skulle gillat det här: DH Lawrence, Leonard Cohen, Per Kirkeby. Och kvinnorna: Kerstin Ekman, Sara Lidman, Elisabet Rynell. Men också den där dansk-eskimån, som min väninna blev kär i. Och på besök i Stockholm, när vi talade om Grönland, sa han ett enda ord: "Stillheten". Med en stämma som gick helt ned i mörkerdjupet.
De två for tillbaka till Qaqortoq. Och jag for ännu en gång till Danmark för att träffa den berömde Målaren, som drabbad av hjärtinfarkt och annat svårt började tala om sin tro. Eller rättare sagt; sin bibelläsning. (Tro talar man inte om, den ska va tyst).
- Bäst är Predikaren, sa han.
- Um, vilken är det nu ra?
- Det är den som handlar om tomheten, sa han.
Han sa tomheten. Men i min bibel står det "fåfängligheten". Jagandet efter vind. Hur vi larmar och presterar, fångar och fixar.
Tomheten, som äter människan, när stillheten är lika utrotningshotad som andra bärande delar av naturen.
Söndagskväll efter midsommar; husvagnarna och husbilarna och stugägarna har farit hem till sina tätorter.
TÄTORTER. GLESBYGD.
Tockna definitioner!
Det är ingenting glest över det här. Inte för mig. Som lever av atmosfärer, och den är tät här. Liksom väl förenad, allt fogat i allt, en fläta av liv, seg och doftande som en björknäverslana.
Inte som på en glest befolkad trådbuss i Vasastan klockan tolv på natten, när det enda livet är nån som hostar längst bak. Och hela kvarteret är tomt så när som på tanten med pisshunden.
Klockan är elva. Solen står ännu högt över vattnet och värmer mig när jag går ut. Det är så stilla nu att jag hör ett par fåglars vingslag, och ljudet av två unga, en kvinnlig och en manlig, som kvällsbadar någon halvmil norrut vid den stora sjön. Hon är den som hörs mest; är inte det typiskt? Ljud som parningsläten, förberedande.
När jag landat på den långa stranden med skiffersten bara blir jag där. En timme går, och mer. Jag sitter, som en zengubbe.
Och så tänker jag på det "religiösa" - vad det är för något? Jag försöker kolla in det, så där lite förbehållslöst. Är det något med att jag bara blir? Att jag blir med? En organism bland andra organismer, och så börjar allting susa, som om vi var samma energi. Ibland kan samma susning uppstå när man håller om en man.
Jaget - en organism bland de andra organismerna: Bergen, vattnet, småbjörkarna, svalorna som flyger lågt och fångar knott, det lilla molnet högt ovan fjälltoppen som liknar en drake, och kråkriset som doftar så starkt.
Jag lägger mig ned på bryggan till en sjöbod. Och tänker på grabbarna som också skulle gillat det här: DH Lawrence, Leonard Cohen, Per Kirkeby. Och kvinnorna: Kerstin Ekman, Sara Lidman, Elisabet Rynell. Men också den där dansk-eskimån, som min väninna blev kär i. Och på besök i Stockholm, när vi talade om Grönland, sa han ett enda ord: "Stillheten". Med en stämma som gick helt ned i mörkerdjupet.
De två for tillbaka till Qaqortoq. Och jag for ännu en gång till Danmark för att träffa den berömde Målaren, som drabbad av hjärtinfarkt och annat svårt började tala om sin tro. Eller rättare sagt; sin bibelläsning. (Tro talar man inte om, den ska va tyst).
- Bäst är Predikaren, sa han.
- Um, vilken är det nu ra?
- Det är den som handlar om tomheten, sa han.
Han sa tomheten. Men i min bibel står det "fåfängligheten". Jagandet efter vind. Hur vi larmar och presterar, fångar och fixar.
Tomheten, som äter människan, när stillheten är lika utrotningshotad som andra bärande delar av naturen.
2007-07-07
2007-07-04
Och en nation av ledsna...
Om Gordon-Brown-citatet i min förra blog skulle kunna aktualiseras med
"ett Europas förenta nationer av fönsterputsare",
så kan inte ens en humoristisk politiker hitta en så komisk bild av det nya Ryssland, som förutom ett par makthavare, oligarker och andra fixartyper mest verkar bestå av en nation av ledsna...
läs artikeln från Dissent
Ett citat:
"THE GRAPH THAT provides the best explanation of the Russian conundrum consists of three lines: the world oil price, the degree of democracy in Russia (political and civil rights) as measured by Freedom House, and the rate of corruption as measured by Transparency International. Once this graph has been drawn, the reader immediately sees illuminating correlations: every time the oil price goes up, the level of democracy in Russia goes down and the level of corruption goes up. For decades, political scientists have studied the so-called “wealth paradox” (most recently, Michael Ross, Steve Fish, and Peter Rutland); namely, the fact that countries that are rich in natural resources do not appear to be able to prosper economically over the long term. The classic example is that of Spanish colonization in the New World, which brought fabulous riches to the crown treasury but in the end produced economic decline. In the Spanish case, the American gold only produced powerful inflationary pressures."
och så ett tack till Bodil Malmsten, på Finistère för tipset.
"ett Europas förenta nationer av fönsterputsare",
så kan inte ens en humoristisk politiker hitta en så komisk bild av det nya Ryssland, som förutom ett par makthavare, oligarker och andra fixartyper mest verkar bestå av en nation av ledsna...
läs artikeln från Dissent
Ett citat:
"THE GRAPH THAT provides the best explanation of the Russian conundrum consists of three lines: the world oil price, the degree of democracy in Russia (political and civil rights) as measured by Freedom House, and the rate of corruption as measured by Transparency International. Once this graph has been drawn, the reader immediately sees illuminating correlations: every time the oil price goes up, the level of democracy in Russia goes down and the level of corruption goes up. For decades, political scientists have studied the so-called “wealth paradox” (most recently, Michael Ross, Steve Fish, and Peter Rutland); namely, the fact that countries that are rich in natural resources do not appear to be able to prosper economically over the long term. The classic example is that of Spanish colonization in the New World, which brought fabulous riches to the crown treasury but in the end produced economic decline. In the Spanish case, the American gold only produced powerful inflationary pressures."
och så ett tack till Bodil Malmsten, på Finistère för tipset.
En dag på biblioteket (i Kisa)
Regnet smattrar mot plåttaket. Det låter som om någon står och häller småspik över Kisa Bibliotek. Besökarna kommer in och söker skydd. Många turister bokar datorer för att kolla e-posten och betala sina räkningar (måste man göra sånt när man har semester?). Högar av deckare lånas hem till stugorna. Plötsligt kommer hockeylegenden Rolf Ridderwall in genom dörren. Han är lätt att känna igen, trots avsaknaden av målvaktsutrustning. Kanske söker han "The hockey poem" av Robert Bly?"The Boston College team has gold helmets, under which the long black hair of the Roman centurian curls out . . . Ant they begin. How weird the goalies look with their African masks! The goalie is so lonely anyway, guarding a basket with nothing in it, his wide lower legs wide as ducks' . . . No matter what gift he is given, he always rejects it . . . He has a number like 1, a name like Mrazek, sometimes wobbling his legs waiting for the puck, or curling up like a baby in the womb to hold it, staying a second too long on the ice."
Dikten finns med i ett litet häfte från FIB:s Lyrikklubb. Tomas Tranströmer har översatt hockeydikten. Tyvärr har vi inte den boken, så Ridderwall får nöja sig med sina internetärenden.
2007-07-02
En nation av fönsterputsare...
ja, eller underbetalda byggnadsarbetare från östeuropa, svarta städerskor,elektriker och vvs-arbetare, bärplockare och restaurangpersonal - utan fackmedlemskap, utan andra krav än att få jobba här, om så fjorton timmar om dygnet, och utan helger.
Nutid? Eller ett nytt artonhundratal?
Vem som först sa det där om fönsterputsarna?
Det var Gordon Brown, nytillträdd premiärminister i Storbrittanien. En skotte med temperament, som redan för tjugo år sen satte fart på debatterna i underhuset. Få se hur han klarar sig i fortsättningen. Det finns ju en del att reparera, efter Blair.
Nu talar han sig varm för allas rätt till utbildning. Då, när han var i opposition under Thatcher-eran, som hade ungefär samma käcka entreprenörsidéer som vi ser i Sverige idag, slog han ett slag för allas rätt till ett verkligt arbete. Han sa ungefär så här:
"I min valkrets, i Skottland, fanns det i år 500 arbetslösa ungdomar, och ett jobb att söka.
Jag har hört att ni sagt att det är så enkelt att ordna ett jobb. Vem som helst kan ju bli fönsterputsare: det är bara att fixa en hink, en trasa, en stege. Jag har också hört att ni talat om förändring. Men jag visste inte att ni ville förvandla oss till en nation av fönsterputsare."
"I did´nt know that change meant that we should become a nation of windowcleaners".
2007-07-01
För nytillkomna läsare
Stor intervju/artikel med (delar av) OEI-kollektivet i DN i dag. Skribenten Torbjörn Ivarsson påstår att debatten startade för "en månad sedan" med den här artikeln av Johan Lundberg. Det är ohistoriskt och synnerligen närsynt. Som Childe Jakob påpekat är det mer eller mindre samma debatt som pågått med vissa avbrott sedan hösten 2003 (egentligen 6/12 -03) då Anna Hallberg publicerade sin metafor-kritiska artikel i DN. Håkan Sandell kom sedan att svara i Lyrikvännen nr 1/04.
Det första offentliga angreppet på OEI och dess litteratursyn stod vad jag kan förstå jag själv för (håll med om att artikeln börjar få en viss ålderdomlig patina, ett gulnat inlägg från de digitala arkiven).
Det första offentliga angreppet på OEI och dess litteratursyn stod vad jag kan förstå jag själv för (håll med om att artikeln börjar få en viss ålderdomlig patina, ett gulnat inlägg från de digitala arkiven).
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)