Mer festivalsommar...

Festivalsommaren fortsätter. Den festival som kanske lanserar det mest prisvärda programmet är onekligen Peace&Love i Borlänge (26-30/6). Brett och folkligt för 995:-. Allt från Iggy Pop och Alice Cooper till Åge Alexandersson och Göran Greider. Mer spännande bredd än i Hultsfred.







Siktar in mig på den nystartade och Alternativfestivalen i Norrköping 5-6/7. Kanske kan hela familjen lockas av den lite proggiga blandningen. Gamlingar som Dag Vag, Fläsket Brinner, Pugh Rogefeldt blandas med nyare/yngre artister som Caj Karlsson, Svenska Akademien, Miss Li m.fl.

I backspegeln: Hultsfredsfestivalen har börjat samla styrkorna efter årets bakslag. Det kom "bara" 23 000 personer, mot budgeterade 26 000. Endast 14 500 löste 3-dagarsbiljett för 1700:-. Ekonomiskt bakslag på ca 7 miljoner. Festivalgeneralen JP Bordahl har fått sparken. Ny ledningsgrupp skall tillsättas för att få ordning på organisationen. Men det behövs inte något skarpare analytiker för att konstatera att prishöjningen med 300:- är en av de främsta orsakerna till bakslaget. Festivalkonkurrensen är stenhård och kan man se sina favoritband på någon annan festival till billigare pris så väljer man naturligtvis det istället. I den festivalutvärdering man kan göra på http://www.rockparty.se/ framgår det att hälften av besökarna tycker det är roligast ute på campingen och prioriterarar festen före musiken. Då blir det en ganska dyr campingavgift om man tvingas betala 1700:-/person.

Hultsfredsfestivalen måste se över sitt koncept ordentligt för att kunna ta upp matchen mot utmanarna i Borlänge, Arvika, Emmaboda m.fl. Hultsfredsfestivalen har börjat stirra sig blinda på "creddiga" artister istället för att hitta en spännande blandning av artister. För att få en roliga fest behövs det mer Bruno K Öijer, jazzpoesi, happenings, cirkus och gamla rockrävar som Eldkvarn, Torsson, Owe Thörnqvist m.fl.
2008 blir (ännu) ett ödesår för Hultsfredsfestivalen och Rockparty. Good luck!

Sugen på musik och lera? Spana in Liras festivalguide http://www.lira.se/festivals.asp

Att sälja sin själ 1: försöka få in en artikel i tidningen

Poesidebatten är avslutad. Har Expressen bestämt. Annars tyckte jag det fanns rätt mycket att diskutera i samband med dess presentation av dikternas tio-i-topp. Men i vanlig ordning får man inte göra det i andra media än bloggar, håll till godo, här kommer min refuserade debattartikel:

Den romantiska diktens återkomst

När Johan Lundberg i två artiklar i Expressen ifrågasatte dominansen för en viss sorts språkmaterialistisk poesi blev han utmålad av en rad skribenter som konservativ bakåtsträvare, representant för innehavarna av den ”egentliga” makten (som om inte de så kallade avantgardisterna sedan länge hade intagit de kulturella maktpositionerna). När Expressen i svallvågorna av debatten frågar 100 förmodligen kvalificerade tyckare efter den bästa svenska dikten genom tiderna vinner en dikt som representerar allt det som språkmaterialisterna hatar. Stagnelius är i ”Vän! I förödelsens stund” liksom i de flesta andra av sina dikter subjektiv, känslosam, existentiell och andlig. Han förutsätter poesins transcendens, att den kan bryta igenom till högre världar och avspegla något gudomligt, någonting som samtidigt ligger djupt inom människan. I en till det yttre kontrollerad form förmår han blåsa in ett känslouttryck så starkt att det än i dag ligger kvar och vibrerar, berör nya läsare
Det är romantik!
Stagnelius har fyra dikter på ”vinnarlistan”, som han dominerar tillsammans med Gunnar Ekelöf. Listan domineras av enskilda, fulländade dikter, men mot slutet av listan figurerar Ann Jäderlunds ”Som en gång varit äng”, som inte är en dikt utan en diktsamling. På samma sätt är Ida Börjels ”Skåneradio” inte en dikt i vanlig mening, utan närmast en lång diktsvit som bygger på avskrivna radiosändningar.
Rakt igenom listan över de tio bästa dikterna går ett långsamt skred, en kraftigt förändrad syn på poesins roll och möjligheter. Om åttiotalets postmodernistiska poesi – som Ann Jäderlund kan få representera – präglades av ett utspritt jag, utan diktjagets tidigare historiska auktoritet, så vill 00-talets poesi knappast kännas vid något lyriskt jag över huvud taget. Ida Börjel laborerar som de flesta av förlaget OEI:s författare, med olika språkteoretiskt grundade sätt att kringgå jagets roll i poesin, man vill skapa poesi som inte är subjektiv utan bygger på upptagning av brus från omvärlden, brus som sedan kan manipuleras på olika sätt. OEI har kallat detta för post-poesi, det vill säga det som kommer efter den traditionella poesin. Själv anser jag att sådan litteratur kan fylla sin funktion men att det inte bör betraktas som poesi i vanlig mening. Den litterära institutionen behandlar, på grund av sin inbyggda tröghet, Ida Börjels ”Skåneradio” som poesi men egentligen saknar den genrebeteckning.
Behovet av enskilda dikter som griper tag kvarstår dock hos läsaren! När framtidens poesiantologier sätts samman kommer det att vara svårt att göra reda för 00-talet, där snart sagt varje tidsenlig diktsamling består av långdikter som undersöker vissa företeelser, hopkopplade fragment etcetera. Det blir svårt att hitta rader som håller att citera, svårt att hitta enskilda dikter att publicera, svårt att hitta enstaka dikter över huvud taget. (Dessa efterlysta enskilda dikter kan däremot hittas inom den lika samtida estradpoesin.) Expressen skarvar därför lite när de sätter ihop sin lista, de två sista dikterna på listan är ju inte dikter utan någonting annat. Detta skrivet med all respekt för Ann Jäderlund.
Slutligen vill jag säga att grundarna av Romantiska Förbundet – däribland Bo Setterlind och Harald Forss – nog var ganska framsynta. I femtio års tid har Romantiska Förbundet nämligen inlett sina årsmöten med att läsa just denna dikt av Stagnelius - ”Vän! I förödelsens stund”. Romantiken är en litterär strömning som inte är tidsbunden, det subjektiva känslouttrycket och den existentiella dikten kommer upp till ytan och finner nya former i varje tid. I våra dagar skriver de flesta inte formbundet som Stagnelius, men den romantiska andan lever kvar, i dag som på 1950-talet när Romantiska Förbundet grundades.

Andreas Björsten
Estradpoet och ordförande i Romantiska Förbundet

Fängelselyrik och filmatiserad flykt

Någon som såg filmen Midnight Express igår? Ja, den har sänts på TV många gånger förut, inatt gick den på TV3. Jag hade inte sett den på väldigt länge, det är en ganska stark och obehaglig film, det finns scener i den som jag inte längtar efter att återse – trots att regissören Alan Parker faktiskt är något av min favoritregissör. Men nu såg jag den med andra ögon, jag tittade efter Bengt. Fängelset Sagmalcilar var inte bara William Hayes vistelseort under några år, många andra levde där, däribland Bengt. Låt mig förklara hur det hänger ihop.
Midnight Express kom 1978, samma år kom även diktsamlingen ”Nådsökarna” ut i Sverige, det var Bengt O Björklunds andra diktsamling på Inferi förlag. Bengt var en del av den dåvarande alternativpoesin, stencilrörelsen i Sverige. Bengt hade suttit fem år i turkiskt fängelse, 1968-73 för att så småningom bli överflyttad och avtjäna sista delen av sitt straff i hemlandet. Detta är ingen nödvändig bakgrund att känna till för att kunna ta del av hans dikter, men det är inte heller något han sticker under stol med. Så här skriver han i förordet till Nådsökarna: ”Att sitta i ett turkiskt fängelse, dag efter dag, är inte samma sak som att sitta i Sverige, där du varje minut blir ”vårdad”, psykad, förnedrad. I Turkiet blir du inlåst och därmed jämnt. Tiden är din egen och du gör – naturligtvis inom vissa ramar – vad du vill.
För oss som satt i Sagmalcilar i början på 70-talet, liknade det mer ett kloster, en bistert skön verklighet som vi hela tiden strävade ur och över. Vi målade, skrev, gjorde musik och hantverk.”
I filmen kallas Bengt för ”Erich”, någon kanske minns hans blonda, skäggiga, vänliga uppenbarelse från första delen av filmen. Midnight Express är – enligt artikeln om filmen på IMDb - en ganska hårt dramatiserad skildring av William Hayes tid i turkiskt fängelse, alla de mest upprörande situationerna lyfts fram och spetsas till. Men naturligtvis fanns det också en väldig massa ”dödtid” i fängelset, då man umgicks, studerade eller bara fanns till. Det är i de luckorna som Bengt skriver, åtminstone första halvan av Nådsökarna bygger helt på anteckningar från fängelsetiden. (Hans första bok, ”Det genombrutna fönstret”, kom 1975 på Inferi men den kringgår jag här, då jag ser den som ett svagare verk.) ”Det känns lite underligt att så här i efterhand sitta och skriva om tiden i Turkiet, men jag hoppas att dessa dikter fortfarande har något att ge”, skriver Bengt anspråkslöst i förordet. Jag säger anspråkslöst, för dikterna är en suverän tidsbild samtidigt som de eftersträvar det tidlösa. Det gör dem intressanta, kopplingen till Midnight Express är också unik. Men själva tidsandan var också väldigt speciell, flera diktsamlingar kring fängelsevistelser kom ut under de här åren vid slutet av 60- och början av 70-talet, jag kan nämna författarna Lasse ”Kew” Karlsson och SvenÅke Lindwall, som gav ut var sin diktsamling med motiv från svenskt fängelseliv. Inom parentes sagt tycks deras mörka och bistert ironiska dikter bekräfta den bild som Bengt ger av att svensk fångvård snarast var mer nedbrytande för psyket än dess turkiska motsvarighet. Det fanns ändå ett intresse i offentligheten för rösterna bakom murarna, något som verkar vara helt frånvarande i dag.
Bengt har sagt till mig att han ju ”inte var kriminell”, utan snarast en hippie. Ett mindre innehav av hasch ledde till en lång fängelsevistelse, som blev väldigt avgörande för honom, jag tror han betraktar den här tiden som sina ”universitet”. Och dikterna håller till stor del fortfarande. Dikten numrerad som nr XXX:

Tungt knark
vaggar din själ
till falska drömmar.
- Det vackra i dej själv,
ditt jags spegel,
beror på kärleken!

Se hit!
Upplåt för en stund ditt sinne
åt en fånge i Istanbul:
- Mitt brott är 30 g. hasch
av turkisk sort,
och min kompis fick 8 år för ingenting.

(7/2 –72)

I dag är Bengt redaktör för Romantiska Förbundets tidskrift Aurora. Mer att läsa om honom finns exempelvis här.
Förra sommaren gjorde Bengt ett återbesök i Istanbul för första gången på 30 år, det avsatte en helsida i Turkiets största dagstidning Hürriyet.

Samma värld?

Igår kväll var jag plötsligt en stund kvinnan i den här bilden. Men omgivningen var en fjällsjö, och stranden torrt gräs, och lagunen låg som en spegel kring en liten ö av björkar.
Man ska lägga sig ned på marken.
Så ser man också i de gamla fotona hur folk ofta halvlåg, i den ljuva sommartiden, när de gjorde rast från höskörd eller timmerflottning.

Den här bilden var en poster på 70-talet, fanns i allas medvetande. Som tecknet för en särskild hänförelse, eller naturextas. Fast Andrew Wyeth som målade bilden var egentligen en realist, och kvinnan på bilden är förlamad i halva kroppen.

Men hon ser.

"Christinas world" heter målningen, från 1948. Finns på Museum of Modern Art, New York.

Vem har skrivit "Skåneradio"?

Vem har skrivit Ida Börjels "Skåneradio" (i Expressen i onsdags utsedd till Sveriges tionde bästa dikt genom tiderna!)?
I den här recensionen tas det för givet att texten i boken är skriven raktigenom av Börjel själv, fast den råkar likna ett telefonväkteri i radion.
I en annan recension så sägs det rent ut att "Skåneradio" förmodligen till stor del bygger på Skånepartiets närradiosändningar.
När Helsingborgs Dagblad nyligen intervjuade Ida Börjel gav hon det sistnämnda synsättet företräde. Ja, det här bygger på radiosändningar som hon tagit del av och störts av; "Skåneradio härstammar från en liten gruppering av folk som i radio gav uttryck för vanföreställningar och inbilskhet utan hejd, och utan att hejdas". Ida Börjel gör, enligt egen utsago, poesi av det som stör. Jag kan inte säga annat än att hennes eget verk också är ganska störande, jag ska förklara varför jag tycker så.
När Marcel Duchamp signerade en löstagen pissoar med "R. Mutt" och ställde ut den på konstgalleri 1917, var det väl knappast all världens pissoarer han tog patent på utan just själva idén till en ready-made.
Är "Skåneradio" en ready-made? Nej, även om den bygger på bandade radiosändningar (vilket ingen utom författarinnan säkert vet?) så måste någon ha suttit och skrivit av inspelningarna och gjort läsbar text av dem. Det finns människor som har sådant som yrke, de kallas "skrivare" och jobbar på mediebevakningsföretag. De är ganska lågavlönade, jag har själv varit en sådan, det handlar om att leverera text till olika beslutsfattare ute på företag som berörs av ett visst radio- eller TV-program. Då ska man återge det sagda så troget som möjligt just som läsbar text.
Men Ida Börjel har förstås haft ambitionen att göra poesi (??? - återkommer till frågan om genre) av det, förmodligen har hon också förvanskat texten på olika sätt och lagt till egna partier vilket passar väl in i OEI:s strategi med "cut up, détournement, postproduktion et cetera". De sista sidorna i "Skåneradio" förefaller vara ett sådant eget parti av texten. Men det är än så länge en ren gissning.
När Linda Skugge en gång använde hela sin krönika i Expressen till att citera en röst ur ett TV- eller radioprogram från ett public service-företag fick hon göra avbön efteråt, när Ida Börjel gör något liknande hyllas och belönas hon. Det har med skillnad i social status och makt att göra, om man citerar maktlösa människor ur Skånepartiets närradiosändningar är det nog ingen som är beredd att stämma en - ens om de skulle känna igen sig själva. Vilket påminner mig om vad Håkan Lindgren skrev för några månader sedan i texten "Mindre" på The Loser. Vad skulle Ida Börjel ha gjort utan dessa främlingsfientliga, lokalpartiotiska och fördomsfulla skåningar?
En annan fråga är vem som har copyright till texten? Ida Börjel, de talande, OEI, eller utsändarna av programmet? Textens ontologiska status är på många sätt oklar.
Är det en dikt? Är det en 112-sidig diktsvit? Det finns ingen genrebeteckning på försättsbladet. Sveriges tionde bästa dikt påstår Expressen, efter att ha tillfrågat hundra förmodligen kvalificerade tyckare. Påståendet är egendomligt. "Skåneradio" är på sitt sätt intressant läsning men jag betvivlar att det är dikt i vanlig mening, någonting är det förstås.

Jesus Christ was a nigger....

...and August Strindberg too...

Patti Smiths konsert i måndags var världsklass. Helt elektriskt!!! Hon är en sjujävla poet.

Läs recensioner om konserten: DN, Expressen.

Patti på YouTube:


Läs mer om Patti

Jesus died for somebody's sins, but not mine - My sins are my own, they belong to me.

Tänk två gånger

I den här otäcka krönikan av Johan Hakelius framställs det som rätt att sparka någon därför att den är - eller snarare har varit - medlem i ett obekvämt politiskt parti.

Tomhet eller mer

Senkommen kommentar till Stjernfelt/Thomsen

När jag först började läsa Frederik Stjernfelts och Sören Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” höll jag med om mycket. Redan på sidan 28 möter man följande mycket tydliga beskrivning av varför modern konst måste vara ful, en fråga som jag tidigare varit inne på i bloggen.
”I brist på stabila, positiva värden att hetsa upp sig över, hemfaller vår tids negativism ofta till följande anmärkningsvärda moment 22: när man inte kan överskrida en given konstnärlig norm på de verkligt intressanta sätt där överskridandet åtföljs av ett försök att artikulera ett eller annat icke-negativt resultat – då kan negationen i stället upprätthållas genom att man skapar ett verk eller formulerar en utsaga som väcker allmänt äckel eftersom de överskrider basala kroppsgränser (man styckar några kroppar, hyllar några massakrer, framställer ett stinkande eller öronbedövande verk o.s.v.). Om nu några på goda grunder äcklas av resultatet, så tas deras äckel omedelbart som ett bevis för att inskränkta, undertryckande, borgerliga (fortsätt själv uppräkningen av adjektiv) gränser har överskridits och att stor konst har blivit till.”
Jag hittar också något viktigt på sid. 35: ”Varhelst det är möjligt snokar den [metanihilismen] upp tomma, positiva anspråk som ska kritiseras, och för att inte falla i egen grop har den upprättat ett enda förbud, vilket i gengäld anses absolut: förbudet mot det positiva.” Därav hatet mot de enstaka kritiker med mer konservativ framtoning som finns på kultursidorna, de är ju inte speciellt många, tvärtom är de ytterligt få, men dessa måste blåsas upp till mäktiga personer att angripa för att ”negativisterna” enligt Stjernfelt/Thomsens definition ska ha något att manifestera sig emot.
Men Stjernfelt snärjer snart in sig i sin kortfattade historik över negativismen, samtidsanalysen är skarp men historieskrivningen är svepande och ytlig på ett sätt som får den att bli nästintill lögnaktig. Han drar tillbaka negativismens historia ända till den kristna mysticismens via negativa, vilken han sedan – genom nejsägandets släktskap - förbinder med Nietzsches aktiva nihilism. Det håller inte – det är diametralt olika företeelser.
Över huvud taget är de historiska översikterna det svagaste i boken, medan de samtida debattinläggen har ett visst bett, vilket ju också har märkts på reaktionerna i Sverige.
P.S. Vad gäller Sören Ulrik Thomsens del av boken är det väl mer av en personlig bekännelseroman, och jag har inga invändningar mot den som sådan. Böjer jag mig snett till höger vid min dator ser jag för övrigt två diktsamlingar på danska av Thomsen i min bokhylla, det är väl det allra mest väsentliga.

Hej, nu far jag...

...till det Stora Lappland

BOFH, del 36

Det här avsnittet av BOFH utspelar sig under den period för en dryg vecka sedan då vi hade problem med spam på tidskrift.nu. Vi fick in typ ett spam i sekunden till vårt forum och blev alldeles översvämmade. Jag och Kjell mailade Sven och Jerker ett antal gånger och till sist dök så Sven upp på verkstaden för att ordna det hela. Kjell satt inne på kontoret och försökte få tag på Jerker.

Kjell: (i telefon) De har hackat sig in ...

Sven: (ropar till Kjell) De har inte hackat sig in! Att hacka sig in är som att göra inbrott, det här är som att de har fyllt hallen med reklam.

Jag: Att sitta och skicka ett exakt likadant meddelande en gång i sekunden, vad vinner man på det?

Sven: Pagerank. Eftersom tidskrift.nu har ganska högt pagerank så får de som spammar också det när deras sidor länkas från oss. Så det handlar alltså inte om att man vill få folk i forumet att sitta och klicka på länkarna.

Han donar med forumet och lyckas stänga av det, plus att Jerker hemifrån har tagit bort kommentarsfunktionen under artiklarna. Jag skriver en text om "tillfälligt avbrott" som Sven lägger in överst i forumet och han ger den rubriken spammarna–tidskrift.nu: 1–0. Jerker har i sin tur skrivit en text i anslutning till artiklarna om att kommentarerna är avstängda, men han har glömt ett "n" så att det står "kommetarerna".

Jag: Det ser inte så bra ut ... Kan du inte be honom slänga in ett "n" där?

Sven: (ilsknar till) Men om vartenda fulhack ska gå igenom din nitiska stavningskontroll så kommer ju alla att ge upp och inte vilja fixa det här. Du kan väl bara säga: "Tack, Jerker"?!?

Jag: Men ska man tacka, verkligen? Ska man inte ha ett forum som fungerar?

Sven: Jamen, för tre år sedan var kommentarspam helt annorlunda.

Det visar sig att Sven tycker att han har gjort sitt i och med att han har varit med om att starta tidskrift.nu en gång i världen. Vem som sedan ska driva det tekniska på sajten och uppdatera tekniken och modernisera och så vidare – det står tydligen skrivet i stjärnorna.

Medan vi diskuterar detta kommer Josefin upp från källaren, iförd raggsockor och duffel med huvan uppdragen.

Josefin: Vem är det som vädrar?

Jag och Sven: Kjell.

Josefin: (till Kjell inne på kontoret) Du måste säga till mig om du vädrar. Jag blev förkyld nu när jag kom hem från semestern och det är bara för att det drar här jämt.

Kjell: Du blev inte förkyld för att det drar här, du blev förkyld redan innan. Man tror att man har det bra på semestern, men i själva verket har man blivit smittad av de jävla italienarna.

Jag och Sven och Bobby Jr, som sitter på sin plats och jobbar, småler tyst mot varandra.

Sven: (ropar till Kjell) Vet du att du ger begreppet kategorisk ett helt nytt ansikte?

Kjell: (kommer ut) Aldrig någonsin har jag varit kategorisk. Aldrig! Någonsin!

Sven: Yeahyeah ... Whatever.

Kjell: (börjar vanka omkring på golvet) Kategorierna, de hör till Kant. Det är historiskt avvecklat. (slår ut med armarna) Nu blåser de friska sommarvindarna in!

Sven: (till mig) Are you going to bofh?

Kjell: (till Josefin) För 25 sekunder sedan så öppnade jag dessa fönster! Och du påstår att du har blivit sjuk för 3 dagar sedan! Det blåser ju överallt här i världen, det blåser i Florens, det blåser på Sicilien ...

Josefin: (tyst) Det är drag ...

Kjell: Det är inte drag, det är blåst, drag är samma sak som blåst, kan du inte förstå det?!

Josefin: (försiktigt) Jag kanske inte tål att stå i blåst heller ... När jag vädrar vill jag vädra ut snabbt, för jag kan inte sitta i drag hela tiden. På så vis får jag ju kontroll över vädringen. Jag kan inte förklara det för dig, men det är bara så.

Båda två går ut på gatan och Kjell hojtar vidare.

Bobby Jr reser sig från sin plats för att gå hem.

Jag: Du blev visst någon slags valberedare ...

Bobby Jr: (överraskad) Jaså, jag måste ha slumrat till på årsmötet? Eller det var kanske när jag klev på tåget till Odessa som det hände?

Jag: Ja, det är ju nästan som lite trolleri.

Bobby Jr: Jag hoppas att jag slipper göra något när jag är valberedare också.

Sven: Ja, inte förrän i mars.

Bobby Jr: (glatt) Ja, då är jag ju också bortrest, så det passar bra. Synd att jag inte blev vald till ordförande också, då hade jag kunnat sparka er allihop och välja några som inte väljer mig.

Kjell kommer in igen utan Josefin.

Kjell: Det blåser mer därute och ändå är hon där.

Han går fram till diskbänken.

Kjell: Å, dessa diskarrrrr!!! Det finns ju inte en ren kopp!

Jag: Är alla lite lessa på det här stället just nu, eller?

Kjell: Det kan jag nog tillstå.

Jag: (till Bobby Jr) Gertrud slängde diskstället för att alla skulle diska och ställa in i skåpen efter sig – och se hur det blev.

Kjell: Jag sa inte att hon slängde det ...

Bobby Jr: (börjar ta på sig skorna) En annan bra Gertrudgrej var ju hur man skulle bli av med blomflugorna.

Jag: Hur var det då?

Bobby Jr: Man skulle trä plastpåsar över alla blommor och knyta ihop.

Jag: Och hur länge skulle det vara så?

Bobby Jr: Ja, jämt.

Han säger hejdå och går. Kjell och Sven börjar laga mat tillsammans, det vill säga: Kjell har köpt maten och Sven lagar den. Han skär kyckling på vårt matbord som är en sorts bardisk. Jag går fram och kikar.

Jag: Oj, vad den är död.

Sven: Det är liksom meningen. Levande kött är inte lika gott.

Han börjar leta efter grädde i kylen, men Kjell säger att det inte ska vara grädde. Han drar i stället fram ett paket ur frysfacket.

Kjell: Här har du lättstuvad bladspenat, exklusivt som sjutton.

Sven: Du är lättstuvad.

Medan Sven och Kjell äter diskuterar vi forumet mer allmänt: vad vi ska ha det till, hur det fungerar, hur det skulle kunna fungera bättre.

Jag: (till Kjell) Jag sa att Jerker hade glömt ett "n" och då blev Sven jättearg.

Sven: Jag blev inte alls jättearg.

Kjell: (till Sven) Du tål inte kritik.

Sven: Jag tål inte obefogad kritik. Att säga så där är ju som att stoppa någon på vägen som hjälper en att byta däck och så klagar man på att den inte har torkat vindrutan också!

Jag: Ja, jag förstår precis vad det är som.

Så småningom dyker Jerker upp och forumet börjar fungera som vanligt igen. Sven frågar mig om jag är nöjd.

Jag: (entusiastiskt) Fantastiskt! Jättejättefint! Tack så mycket! Det känns mycket roligare att jobba nu!

Sven: Bra att du är nöjd då.

Jag: Är inte du det då?

Sven: Nej.

Jag: Om man klagar på något är du sur, men om man berömmer något, då är du också sur. Varför är det så?

Sven: Jag vet inte.

En avstigande i Nässjö

Nyss hemkommen från Poesifestivalen i Nässjö. (Är det inte lite P J Harvey över årets affisch förresten?)
Vi har alltså Poesifestivalen och Hultsfredsfestivalen, två klassiska Smålands-arrangemang som trots sina olikheter verkar skugga varandra. Det var Poesifestivalens 21:a säsong, Hultsfredsfestivalens 22:a. De ligger nu samma helg i juni efter att tidigare ha legat i augusti båda två.
Men skillnaderna är också stora; Hultsfredsfestivalen är helt beroende av sina besöksintäkter. Poesifestivalen verkar inte på något vis ekonomiskt beroende av att det kommer besökare utifrån. Om rockfestivalen är extremt utåtriktad kan poesifestivalen nog mest beskrivas som något inåtvänd. En kombination av bägge två hade nog varit det bästa, även om jag vet att det fanns lite poesi på Hultsfred även i år (poesigruppen Slammer, med Olivia Bergdahl, Matiss Silins och Oskar Hanska) drunknade den nog helt i musikutbudet från typ tio scener.
Ja, det kändes först som om poesifestivalen var ett lite inåtvänt och slutet sammanhang, som besökare utifrån fick jag ett väldig kort bemötande vid det första telefonsamtalet med Sörängens folkhögskola vilket gjorde mig lite grinig. Jag fick rådet att jag skulle bo på vandrarhem i Eksjö eller hotell i Stockholm (!) av kontaktpersonen som måste ha haft en dålig dag. Så småningom lossnade det och när man väl var på plats var det verkligen extremt trevligt och småskaligt, alla arrangörer gjorde vad de kunde för att alla besökare skulle känna sig välkomna.
Det var en ny konstnärlig ledare i år, efter den avgående Goy Persson, Ulla Strängberg från radion i Växjö, och det var nog ett av de bästa programmen hittills, en oanad blandning mellan estradpoeter och "bokpoeter" (samt några få gränsöverskridare däremellan). Första kvällens slam var roligt, jag fick äran att vara kalibreringspoet och gick därmed från "bara" besökare till poet och besökare, vilket är en hyfsad blandning. Annars kändes det som ett socialt experiment för mig, att träffa folk jag blivit bekant med för femton år sedan, som Magnus Utvik, en del som jag träffat första gången för kanske sju år sedan och en del som är nya slam-bekantskaper. Thom Király - tycker om hans nya namn - och Anna Jörgensdotter var bland de som uppträdde första kvällen.
Höjdpunkterna för mig var annars Marcus Birros och Kalle Haglunds uppläsningar andra kvällen, det som verkligen grep tag. Cletus Nelson Mwadikes live-dikt med rock'n'roll-utfall på den stillsamma gågatan i Nässjö var också en oförglömlig höjdare. Annars var seminarierna intressanta allihop, det om den unga poesin var dock lite för konsensusbetonat i min smak, trots att poeter med olika bakgrund medverkade blev de ändå ruggigt överens när de väl satt på scenen. Det är något av en svensk sjuka detta, att alla trots tidigare meningsskiljaktigheter plötsligt är överens, vilket nog beror på att vi har så trevligt när vi umgås - vilket jag ibland försöker balansera genom mot språkmaterialismen negativa utfall från mitt hörn.
Jag älskar er alla, någorlunda, när jag ser er i kvällens claire obscure i matsalen, som på en konspirationstavla av Rembrandt. Men jag håller inte med alla, jag har mitt eget att säga.

Hultsfredsfestivalen 16/6 (Roky)

Vi kan aldrig sluta älska Roky Erickson! Atlantis-tältet ångade av "Crazy Hourse-feelings"!

Hultsfredsfestivalen 16/6 (Säkert)

Kl. 17.45. SÄKERT på Pampas! Mer punkattityd än det mesta!

Hultsfredsfestivalen 15/6

"En tung dag på jobbet." Att det inte är s mycket folk på festivalen lägger lite sordin på stämningen. Den riktiga festivalstämningen vägrar att infinna sig, både bland publik och funktionärer. Om ryktena stämmer att det "bara" är ca 22 000 besökare kan innebära en rejäl ekonomisk baksmälla för arrangören Rockparty. I värsta fall ett minus på kanske 6 miljoner! Håller tummarna för många endagsbesökare fredag-lördag!
Under Ozzys framträdande så måste det varit närmare 20 000 pers framför Hawaii. Det bådar gott. "The Prince of fucking darkness" gjorde vad han kunde för att få igång publiken. Han lyckades bra, trots en irriterande halsinfektion. Helt klart en pigg 58-åring.
Andra festivalintryck: Laleh har en duktigt band som lyfter hennes framträdande. Avslutar med orden "Ni är jättefina" och kryper ner i diket framför scenen och kramar publiken. Vackert. Salem Al Fakir. Genialiskt geni, men svårt att få igång live-akten. För få låtar och för stora ambitioner. Konstigt industrirock i mitten. Såg de uppskrivna enäggstvillingarna i Taxi! Taxi! Osäkra på scenen men fina låtar.
Gick på campingvaktpasset 00.00. En lugn natt/morgon i Hultsfred. Lite bränder. Ett par däckade ungdomar. Lite slagsmål och stölder. I säng 07.30. Trött.

Nu startar snart nästa resa.

Festivalbloggar;
- DN:s Nanushka Yeaman
- Fler Hultsfreds-bloggare

Montaigne: Om utanverk

Man tror att brackeriet (se bloggen nedan) och lyxkonsumtions-överdrifterna är typiska för vår tid, men alla vet ju att de hade högkonjunktur under romarikets dekadensperiod, parallellt med den tidens slaveri. Och så läser man 1500-talsmannen Montaigne, som var lika trött på Money Talks som jag är:

"Men på tal om värdering av människor så är det märkvärdigt att allt utom vi människor värderas efter sina egna egenskaper. Vi berömmer en häst för att den är stark och duktig (...) och inte för dess mundering. En vinthund prisar vi för hans snabbhet, inte för hans halsband; en jaktfalk för hans flygförmåga, inte för linorna och klockorna. Varför uppskattar vi inte på samma sätt en människa för det som är hans? Han har stor uppvaktning, ett vackert slott, stort inflytande, stora inkomster: allt detta finns runtomkring honom, inte inom honom. Du köper inte katten i säcken." (...)

När man bedömer en människa, varför bedömer man honom då alldeles inhöljd och täckt? Han visar oss bara delar som inte är hans och döljer dem som ger oss möjlighet att verkligen bestämma hans värde. Det är svärdets värde man frågar efter, inte skidan; kanske ger du inte ett öre för svärdet när du dragit ut det. Människan måste dömas efter sig själv, inte efter utstyrseln. Som en av de antika författarna skämtsamt säger: ´Vet du varför du tycker han är så stor? För att du räknar med de höga klackarna´. Sockeln hör inte till statyn. Möt honom utan styltor, må han lägga av rikedomar och äretitlar, låt honom stå där i bara skjortan. Är kroppen lämpad för sina funktioner, frisk och vital? Hurdan själ har han? Vacker, och lyckligt utrustad med alla delar? Är den rik på grund av egna tillgångar, eller andras? Är den samlad, enhetlig och nöjd? Det är sådant man måste undersöka. (...)

Skonas kejsaren mer än vi av feber, migrän och gikt? När ålderdomen kommer över hans skuldror, kan då bågskyttarna i gardet befria honom? När dödskräcken förlamar honom, kan han lugnas av ädlingarna i sin kammare? När han är svartsjuk och nyckfull, kan våra hattlyftningar återställa honom? (...)

Inte ens njutningen och lyckan kan förnimmas om man saknar kraft och begåvning:
Det är med dessa ting som med själen hos dem som har fått dem:
deras värde är högt för den som kan bruka dem,
men lågt för den som inte kan. (citat från Terentius)
Hurudana lyckans gåvor än är måste man alltid ha smak för att kunna avnjuta dem. Det är avnjutandet och inte ägandet som gör oss lyckliga"
______________________________________________________

Ur Montaigne, Essayer, Bok 1

Samhällets Synkroniciteter, del 2

Ser det ut som en installation? Ja, om ett år blir den aktuell på MOMA.


Medan jag väntar på en knä-röntgen bläddrar jag igenom läkarmottagningens Inredningstidning. Ser med lätt höjda ögonbryn på uppslaget med olika sorters badkar för alla hejdundrande tiders byggboomsjeppar:
Här kommer tipsen för den som vill ha sitt värde bevisat när gästerna öppnar badrumsdörren:

Träbadkar, snidat i alm: 170.000

Genomskinligt blått badkar på fyrkantiga trästolpar i något regnskogshotat rött trä: 120.000

Badkar inbakat i kakel, normal lyx: 90.000

Bläddrar till nästa uppslag, som avviserar auktioner på åldrad cognac, för ungefär samma priser som ovan. Så kära vänner, det är bara att välja, cognacen eller det nya badkaret, eller kanske hellre en weekend på ett lyxhotell i Bejing?

Samtidigt, på ett helt annat håll, upprepar sig Historien:

"June 14, 2007: This week in slavery

The recent rescue of 31 slaves from a brickworks factory in Shanxi province last week shocked the entire country, and with good reason—these people were forced to work under what are, for the 21st century, unthinkably inhuman conditions. But for an estimated one thousand children still trapped in the mountains of Shanxi, the nightmare continues.

But now, people are fighting back. 400 Chinese fathers sent out a cry for help on the internet, hoping for information that would help them recover their kidnapped sons. They scraped enough money together to rescue some of the children, mostly those that, like the men, were Henanese. The slave children from other provinces have not been as lucky.

An editorial (in Chinese) asks the question of where the responsibility for all this lays. The kids were forced to work 14 hour days without rest. Their meals consisted solely of mantou (steamed buns) and cold water, and had to be finished in fifteen minutes. They slept in a locked room, on the floor, with thugs and dogs patrolling the outside. And they did this in a factory that was 20 miu big and in plain sight from the neighboring villages. The question is not why this situation exists, but why and how it could have existed this long. 1.5 years—that's how long those people were in there before being rescued.

Of course, the answers aren't too hard. First, it's hard to find out where your child might be. There are thousands of such factories and mines in the area. Secondly, there is non-cooperation or even interference from the local authorities. The 400 fathers said in their internet posting that local police often held an attitude of the kidnappings happened in Henan—go report it there. If a father managed to find his child, only that child would be freed—meaning, again, each father would have to individually find their child. Considering this, it's really no wonder that they decided to band together and issue a plea for help on the internet.

The only way that the situation could get any worse is if the slave-drivers are the authorities, which was virtually the case with Wang Binbin, the owner of the factory, who is the son of Caosheng Village Party secretary.

Other reports we've read indicate that the rooms where the slaves slept was destroyed and the thugs and dogs have all disappeared. Hongdong prefecture, where the factory was located, has offered an official apology and given each rescued worker a whopping 1000 yuan in compensation. The original "price" of each slave is 500 yuan."
____________________

Teglet luktar blod, svett och tårar. Värsta kapitlet i en smittsam marknadshantering av människor som pushar arbetskraften - även i västländer - tillbaka till ett stadium före artonhundratalet, före facklig kraft och före arbetarnas gemensamma självrespekt och organisering.

Se websidan: Shanghaiist

Hultsfred (torsdag 14/6)

Det blåser ganska kallt från sjön Hulingen, som omger stora delar av festivalområdet. Känner direkt att jag borde tagit på mig mer. Den gamla jeansjackan (som bara åker fram ur garderoben när det är festival) borde varit med. Försöker hålla mig i lä. P3:s tältscen PSL ger tillfälligt lä. (PSL= Per Sinding-Larsen, som intervjuar de artister som uppträder här.) På scenen sitter Promise and the Monster med benen i kors och klinkar på gitarren och sjunger. Vackert och varmt. Tjejen heter egentligen Billie Lindahl och kommer från Uppsala. Sjunger stillsamt om ensamhet. Som ett avlägset eko av längtan. Under intervjun berättar hon om sina musikaliska föräldrar och bakgrund som cellist. Pappan envisades med att spela Kent-låtar i flickrummet. Lyssna & älska! Nästa vindskydd blir Stora Dansbanan där rapparen Mapei hoppar runt på scenen. Hennes medmusikanter utstrålar glädje och energi. Ibland lyfter det ordentligt, men låtarna räcker inte riktigt till. Eftermiddagens energikick går till de finska gitarrkillarna i Rubik. Melodiöst gitarrmangel varvat med vacker sång. Lite synthar livar upp gitarrväggen ibland. Tyvärr väldigt glest framför scenen.

Det känns överhuvudtaget inte riktigt som om den riktiga festivalstämningen infinner sig. Tidigt på torsdag f.m. har enligt uppgift endast 15 000 personer passerat grindarna. Stämmer det kan det bli ett ganska rejält publikfiasko för Hultsfredsfestivalen. Men jag misstänker att många har köpt endagarsbiljetter för fredagen och lördagen. Årets program saknar de där riktigt publikkittlande namnen. Kanske kan Ozzy, 50 cent, The Ark, Pet Shop Boys och Turbonegro rädda festivalen åt Rockparty. Vi håller tummarna.

Gick på mitt campingpass kl. 21. Ganska kallt och rått bland tälten. Lagom fylla. Släckte ett par marschaller, hittade en ensam och utslagen tjej från Leksand. Lugnt.

Hörde Anna Ternheim på avstånd. Lät bra.



Festivalnoteringar:
- Sahara Hotnights en besvikelse. Gjorde entré i shorts och högklackat till tonerna från en slags filmsymfoni. Ingen rock'n'roll från Robertsfors direkt. De unga tjejerna i Kisa-bandet Izzy är betydligt piggare och mer rockigare. Vänta och se.
- Hittade inga bra matställen. Mättade mig med en ordinär Kebab. Smakade mest grus och damm.
- Rockfoto.nu bloggar och visar bilder (jag har stulit/lånat bilden ovan från deras blogg).

Snart dags för Hultsfredsfestivalen!

Den 22:a Hultsfredsfestivalen startar kl. 13.00 med Enter the Hunt på Stora Dansbanan. Campingen är snart full av förväntansfulla ungdomar. Jag har hittills hunnit avverka ett par pass som campingvakt för Vimmerby IF. Det första i söndags kväll. Redan då fanns ganska många besökare på plats. Festen var igång. Varmt, dammigt och högtryck (i dubbel bemärkelse).
På torsdag försöker jag se Flogging Molly (USA), Helena Josefsson (Malmö) och Maia Hirasawa (Stockholm). Alltid en början.

Debut 2007 och sedan paus

Som jag påpekat tidigare blir debutantantologierna allt tunnare. Nästa steg blir om Expressen gissar rätt att de försvinner helt.

The Leftovers

Framsidan av DN Kultur, igår lördag, annonserar Biennalen i Vendig mm.

"Konstfest i sommar".

Jaså. Med smörgåsbord? Och många kulörta lyktor. Nu igen?

Kolla innehållet. Akta er för talarlistan, hedersgästerna, visitkorten och marknadsandelarna.

"The party´s over. There´s nothing left to say".

Vad som återstår är soporna. Sorteras efter (o)rent avfall, eller återbruk, så kallad recycling, även kallat rundgång. Eller - kanske - konstfest. Closingtime.

Sommarvärme och dödskyla

Ja, så här i försommarhettan har jag just tagit del av ett pressmeddelande från Framtiden i våra händer med ett förslag som jag bara inte kan låta bli att sprida vidare:

I genomsnitt bör CO2-utsläppen minska med 65 procent över hela jorden så fort som möjligt för att stabilisera klimatet. Det innebär att västvärlden bör sänka dem med 85 procent för att den fattigare delen av världen ska få en rimlig chans.

Ett konkret förslag är att förbjuda bilar i våra stora städer, undantaget naturligtvis nyttotrafik och grupper som inte kan nyttja kollektivtrafiken. Det är ingen svår uppoffring eftersom städerna har ett väl utbyggt kollektivtrafiknät. Dessutom blir det en källa till ökat välbefinnande i städerna, en miljövinst på alla plan.

En nödvändighet är att förhindra en temperaturstegring över 2 grader. Blir det mer stiger temperaturen accelererande snabbt eftersom tjälen i tundrorna över hela jorden smälter.

Miljöargumentet är för övrigt inte det enda som får bilismen att te sig både omodern och onödig – vill man ha mer att fundera över kan man läsa Sara Stridsbergs Dödskallt stål.

Fear of Writing

"Efter att ha åstadkommit en spegel av pappersarken framför mig skyggar jag inför det ögonblick då jag måste kasta första blicken i den. Tänk om orden inte återger den förryckta glans som jag menade mig uppfatta då jag första gången blev varse 'mitt' ämne, 'mina' motiv, 'min' besatthet? Vad om jag får se apkonster och krumbukter i stället för tankens lediga grace, känslans sköra rörelse? Vem skall jag då lasta för debaclet: min oroliga själ eller vrångbilden framför mig"

Aris Fioretos, ur Skallarna (2001)

Och Montaigne....420 år tidigare:

"Härhemma har jag just sett en liten man, bördig från Nantes, som föddes utan armar. Han har tränat upp fötterna till att göra sådant som egentligen borde skötas av händerna, och det har gått så långt att fötterna nästan glömt bort sina naturliga uppgifter. Han kallar dem också sina händer: han skär, laddar en pistol och skjuter, trär nålen, syr, skriver, hälsar med mössan, kammar sig, spelar kort och tärning och flyttar dem med samma färdighet som alla andra; pengarna som jag gav honom (han försörjer sig på att visa upp sig) höll han i foten när han gick, precis som vi håller dem i handen."

Ur Essayer, Bok 1

Wallgrens Monster

Läser äntligen Carl-Johan Wallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia", något år efter att jag läst "För herr Bachmanns broschyr", som jag gillade för dess vansinnesutbrott över den svenska kulturella missunnsamheten och småskurenheten. Och ett halvår efter Berlinboken, som var så elegant berättad, hemmastadd med stadens gaturum, hus och historia.

Men den här Augustpris-belönade och brokiga romanen tar sig aldrig in i min själ. "Man merkt die absicht", som det heter, nämligen det för fyrtioåriga författare så svettiga behovet att skriva en "stor" roman. Med betoning på Omfångsrik. Med betoning på Roman. Ojkans, dojkans!
Den ambitionen går alltför lätt överstyr i en anhopning av konstruktioner och manér, intresseskapande kontraster och historiska lappkast.

I Wallgrens fall finns alltid känslan av att han genuint roar sig med pastischen som form. Det är okej. Men just den här romanen skruvar sig fram genom en uppsjö av groteskeri, burleskeri, horeri, mystik, magi, intressanta miljöer och otänkbara sammanhang. "Den vidunderliga kärlekens historia" har lånat metodiken från de magiska realisterna; alltid krydda verkligheten med överdrifter, trolleri och allsköns osannolikheter.

Jag har läst och andats in "Kärlek i kolerans tid", jag har accepterat Garcia Marquez, som trots sin relativa ytlighet, använder "magin" som centrifugalfenomen kring ett nav av individuella historier och möten. Men nu opponerar sig mitt nyktra sinne mot Wallgrens fantastiska bocksprång.

Huvudpersonen i den här romanen är en liten deformerad man: Hercule Barfuss. Han kan läsa tankar, och överföra tankar (en idé jag godtar). Han är född med en enorm gomspaltöppning över halva ansiktet, han arbetar med sina fötter som om de vore händer, han är luden som ett vildsvin över ryggen. OCH: Han älskas av tre kvinnor och får barn med två. Men han är inte en gestalt jag kan tro på. Jag läser honom från sidan av. Barfuss är en så fantastisk figur att han närmar sig allegorin. Och allegoriska figurer har problem med sin trovärdighet. Hercule Barfuss likaväl som Moder Svea och Gulliver.

Jag slår igen Wallgren och öppnar Bibeln, där både allegorier, metaforer och överdrivna hemskheter har en annan tyngd.

Sen tänker jag på en nordisk magisk realist: dansken Ib Michael, som i sina romaner förmår att blanda det fantastiska med trovärdighet, drömska men påtagliga människoporträtt med svindlande historiska perspektiv. Hans bok "Prins" hör, tillsammans med "Vaniljeflickan" till mina vänböcker.
"Vaniljeflickan" handlar om två syskon, och deras kärlek, en liten beskyddande bror, med en polioskadad syster. De två är också ett evigt par, med en aura av utanförskap, liksom Hercule och Henriette i Wallgrens bok.
Jag vet att jämförelser är förhatliga. Men hur mycket närmare livet kommer inte Ib Michael, med sina genomlevda människor? Hur mycket närmare den vidunderliga kärleken?

Torr summering: Jag kommer fortsatt att uppsöka Wallgrens böcker; hans maniskt självständiga sida gillar jag, och respekterar.
Men det är något märkligt med litterära priser och deras vågskålsvikt någonstans mellan litterär tidsanda och folkets smak. Ibland är det folkets smak som väger tyngst; man får en allroman för allätare och bokslukare. Ibland är det tidsandan som väljer. Man får en bok om Allt. För Ingen.

Jag var där! (alla övriga kommentarer är överflödiga)

BOFH, del 35

Tid: Någon sorts torsdag. Plats: Den gamla vanliga. Personer: Sven, Preben, Gertrud och jag. Samtliga sitter vid varsin dator.

Gertrud: Hur loggar jag in här?

Preben: Ja, du loggar in med gxq, som vanligt.

Gertrud: Och då kommer jag in på Tidskriftsverkstadens hemsida och det är ju svårt att komma ifrån den ...

Preben: (säger ingenting)

Sven: (buzzar vidare)

Jag: (fortsätter jobba)

Gertrud: (läser högt från skärmen) "Ett problem hindrar dig från att komma in, kontakta systemadministratör."

Preben: (med en cirkusgest mot Sven) Systemadministratör!

Sven: Jag är systemadministratör på onsdagar. (reser sig ändå och sätter i en sladd någonstans) Men gå och dö, säger jag till den här! Och så gör vi så där och ser om den mår bättre ...

Preben: Funkar det?

Gertrud: Tillbaks till utgångsläget.

Sven: Säger den samma sak?

Gertrud: Den gick tillbaks.

Sven: (knappar lite på Gertruds dator) Så. Nu ska det nog gå.

Gertrud: Det tror du?

Alla: (jobbar på under tystnad)

Gertrud: Nu är jag riktigt inne på olovliga vägar!

Sven: Olovliga?

Preben: Är inte det trevligt som omväxling?

Gertrud: Ja, jag är inne på någon annans domäner.

Sven: Det är lätt att man hamnar på någon annans domäner på internet, om man säger så ...

Preben reser sig upp och hjälper Gertrud. Sedan börjar han och Sven diskutera en för tillfället frånvarande verkstadsmedlems krav på installation av en viss programvara och Sven tycker att "någonstans måste det definieras vilka programvaror som ska ingå i driften på det här stället" och Preben menar att "pedagogiskt sett så ska vi inte installera program som vi inte kan ge support på" och sedan enas de om att det är galet att folk frågar efter ljudredigeringsprogram och att det som borde finnas är Office, CS, Firefox, FTP, bränna ner och att "mail får folk sköta med sina webbmailskör". Av någon anledning glider samtalet sedan in på sådana där telefonnummer där killar ringer och betalar 19:90 och tjejer ringer gratis och Preben tycker det är väldigt konstigt att tjejerna ringer över huvud taget för att få prata med idioter som betalar 19:90. Sven undrar om han borde starta en datasupporttelefonlinje.

Sven: (till mig) Om jag skulle ha support på ett 071-nummer, skulle du ringa då för 19:90?

Jag: Nej, då skulle jag fixa problemet själv.

Sven: Ååååå, det där ska jag komma ihåg!

Preben: (funderar vidare över betalsamtalen) Det blir 190 kronor i timmen och det är vad en advokat tar ... Men då är det inte garanterat att man får prata med en komplett idiot.

Sven: Så du menar att det skulle löna sig att låta Leif Silbersky fixa en date åt dig?

Gertrud: Det här är som förgjort ... Tänk, jag kommer inte in här, jag kommer bara in på något annat.

Sven: Det kanske är spännande det med.

Preben: (hjälper till igen) Jag skulle nog göra som så att jag gick på mitt konto här och så skulle jag gå på mail, för nu gick du tillbaka till sökmaskinen så då söker du efter din egen mail.

Gertrud: Nej, nu har den ändrat till 24 maj! Det var värst ...

Sven: (till Preben) Det märks att du aldrig kommer att bli en BOFH.

Ett sista varv med OEI

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av OEI, som jag tycker presenterar och propagerar för en poesi som i stort sett inte berör mig. Men jag har gått igenom de första numren, för att kunna skriva om dem och någorlunda rättvist bedöma dem, mina slutsatser har jag inte sett något skäl att ändra, de finns återgivna i en debattartikel i tidskriften Post Scriptums första nummer, nr 1-2/2005.
Jag har även köpt lösnummer ibland, när jag tycker OEI tangerat ämnen som intresserar mig. Det kan konstateras att utifrån sina utgångspunkter gör OEI ett bra jobb, de har föresatt sig att introducera och publicera argumenten för language poetry och det vi på svensk botten kallar språkmaterialism. De har de gjort, med allt önskvärt genomslag. Jag tycker egentligen inte att Johan Lundberg tillför så mycket nytt i sina två Expressen-artiklar, han har helt enkelt sammanställt förhållanden och beskrivit samband som alla insatta redan vet om (men uppenbarligen gärna förnekar).
Jag vet inte om jag är indiskret nu, men språkmaterialismen har av Håkan Sandell beskrivits som ”the end of the civilized word”, ett uttryck han i sin tur har lånat från en irländsk poet eller författare jag inte kommer ihåg namnet på. Så kan man naturligtvis se det. Det var förstås oundvikligt att språkmaterialismen skulle komma även till Sverige, det har ju blivit en internationell rörelse sedan genombrottet för amerikansk language poetry på 70-talet och framåt. Nog ter sig argumenten för den här typen av poesi intoleranta, om man läser de första numren av OEI, vilket jag gjort och alltså diskuterat i Post Scriptum tidigare. Talesmännen eller banérförarna för denna slags poesisyn förkastar all tidigare poesi, den poesi som skrivs i dag får absolut inte se ut som något i den tidigare poesitraditionen (och då talar vi om den stora traditionen av exempelvis all centrallyrik som funnits fram till i dag!). För att vara relevant i dag får den dikt som skrivs inte uppfattas som dikt, med andra ord, enligt den språkmaterialistiska poesisynen. Det är därför vi får diktsamlingar i stort sett utan en enda riktigt bra dikt, och utan ett lyriskt jag, däremot fulla av undersökningar, sammanställningar och förvrängningar av befintliga språklandskap. Detta kan absolut vara relevant, men när en sådan poesi blir så pass allenarådande som den faktiskt har varit under de senaste fem åren får hela lyriken som genre problem. Ett annat problem är att detta som OEI Editör med flera gör har gjorts förut, med större emotionell laddning och även med en vilja att förändra världen, som jag tycker mig sakna nästan helt i dagens språklaboratoriella övningar. Futurismen gick till storms mot all tidigare konstnärlig tradition med emotioner och krigiskhet, inte speciellt kul egentligen, men jag minns ändå manifesten som farligt medryckande. Kubismen, surrealismen och kanske även i viss mån 60-talets performance-konst chockade, upprörde och ryckte med. Språkmaterialismen tråkar mest ut, och ger ändlösa teoretiska motiveringar för sin egen existens, om man lusläser dess tidskrifter. Dessa argument har dock sällan skymtat på vanliga kultursidor, utan de förs fram i mindre kretsar, i redan införstådda tidskrifter eller på skrivarkurser. Tror nog att situationen har lättat något, men nog har OEI-sidans dominans skadat svensk poesi.

Kulturell makt

Men guuuuud ... Nu börjar jag också bli trött. Varför kan aldrig kulturmänniskor med minsta lilla makt erkänna att de faktiskt har makt? Även om den nu bara är relativ och inte så stor som de kanske skulle önska.

Om man helt bortser från vilken sorts poesi man sympatiserar med, om man nu varken föredrar metaforer eller språkmaterialism eller kanske till och med både och, så tycker jag att det finns ett stort problem i att exakt alla låtsas vara underdogs hela tiden. Que? frågar Malte Persson lite kokett när Johan Lundberg talar om att det finns fjäskande salongskulturer kring vissa litterära personligheter. Ingen som har läst kommentarerna på Errata någon gång har väl kunnat undgå att där förekommer inställsamhet av diverse slag från olika håll. Inte ens Malte Persson själv. Men ändå låtsas han som om det regnar så gott han kan. Och varför i himlens namn då, kan man fråga sig? Vad vinner han på det? Vad är det som är så farligt med att sätta sig ner och ta sig en funderare och erkänna att "jodå, här finns nog faktiskt ett gäng människor som försöker hålla sig på god fot med mig, av en eller annan anledning ..."

Jag har inte läst den så omdiskuterade boken "Kritik av den negativa uppbyggligheten", men jag läste om den i DN härom dagen. Och där hittade jag en förklaring till det här fenomenet. Det handlar nämligen om offerpositionen som strategisk vinst i den offentliga debatten. Det vill säga, alla vill helst framställa sig som utsatta och maktlösa, eftersom man genom att vara offer erövrar makten att kritisera. Detta är alltså anledningen till att alla starka politiska rörelser i västvärlden tenderar att framställa sig som marginaliserade och berövade makten.

Och uppenbarligen gäller det även litterära rörelser, eller, för den delen, enskilda aktörer på arenan, tycks det. Även om man är en aldrig så etablerad författare och kritiker som har vänner i branschen och glider runt på diverse ryggdunkarfester så kan man vinna en hel del på att låtsas att man är lika marginaliserad som vilken liten byrålådspoet som helst.