I egenskap av ordförande i Romantiska Förbundet har jag nyligen sökt produktionsstöd för tidskriften Aurora. Ansökan skedde on-line på Kulturrådets webbplats. Utöver att ange budget för kommande år, och sådana saker, fanns det också en del frågor som den sökande skulle besvara. Vid min förfrågan till Kulturrådet säger de att frågorna är avsedd för intern statistik, och har att göra med Kulturrådets uppdrag att prioritera vissa områden. Men själva det faktum att frågorna ingår som ett obligatoriskt moment när man söker kulturstöd gör att jag vill kraftigt ifrågasätta om de hör hemma på den platsen, då det kan uppfattas som en otillbörlig politisk styrning. Det spelar ingen roll hur behjärtansvärda områden det rör sig om, det är fel att låta dem till synes stå som ett villkor för att kunna söka kulturstöd. Egendomligt nog har jag inte hört ett ord av kritik mot den här ordningen från någon annan i kulturtidskriftsbranschen. För att komma till saken får den sökande svara på fyra frågor:
Är ni för "kulturell mångfald"?
Gör ni något för barn och ungdomar?
Är den sökande för jämställdhet?
Gör ni något för funktionshindrade?
(Om svaret är ja på dessa frågor ska man också ge exempel på vad tidskriften gör, på vilket sätt den stödjer dessa områden.)
Personligen svarade jag ja på tre av dessa fyra frågor, för tidskriften Auroras räkning. Jag anser ändå inte att frågorna hör hemma här. Dessutom är den första frågan enligt min mening fel ställd.
Jag svarade ja på frågan om vi gör något för kulturell mångfald ungefär med orden att vi publicerar mycket material av utländska författare och gärna vill ha mer sådant material. Men egentligen - denna fråga är inte bra formulerad. När man tänker efter så uppmuntrar den till ett vi och dom-tänkande.
Den innebär ju att man ska gå omkring och fråga sig (eller andra) i vilket land de olika författare är födda som skickar bidrag! Varför ska man gå omkring och hänga upp sig på det, vilket frågan uppmuntrar till.
Jag kommer från estradpoesivärlden OCH kulturtidskriftsvärlden. Inom estradpoesin är det väldigt vanligt med författare med någon form av utländsk bakgrund. Det är alltså en del av den "kulturella mångfalden"? Ja, om man ska se det närsynt så är det väl så. MEN VI PRATAR OM MINA KOMPISAR SOM ÄR EN VIKTIG DEL AV DEN SVENSKA POESISCENEN! Varför är det så viktigt varifrån de kommer eller varifrån deras föräldrar kommer? Är det verkligen grundväsentligt? Om man kommer från något annat land ursprungligen är det förvisso en viktig aspekt av ens personlighet, men långtifrån den viktigaste. Jag vägrar att gå runt och tänka på ursprungsland på det sättet som Kulturrådet vill. För mig handlar kulturell mångfald lika mycket om att blandade åldrar, samhällsklasser och litterära strömningar ska finnas representerade i den litterära världen. Den romantiska strömningen är också en del av den "kulturella mångfalden"!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2006-09-30
2006-09-29
O, högsta ljus
På vägen ner till bokmässan läste jag ut "Den gudomliga komedin" och så klart fick jag lov att ändra mig igen. Det är en jättebra bok. Finfin. Storartad. Fantastisk. Etc. Det verkar som att man alltid blir tvungen att krypa till korset när det gäller klassikerna.
Det var bara det att den här var ovanligt besvärlig eftersom belöningen kom på de sista sidorna. Annars, när man läser en jobbig bok av den här sorten, brukar det dyka upp små guldkorn lite här och var – det är i varje fall min erfarenhet. På var tionde sida eller så glimmar det till i bråten, vilket gör att man trots allt fortsätter läsa, men här var det alltså bråte fram till the bitter end. Som ju då inte alls var någon bitter end; en mer happy end går väl knappast att hitta. Och då kändes det som att det var värt besväret. Och att besväret kanske till och med fick slutet att framstå i all sin glans.
Det vill säga: Om jag inte hade tragglat mig igenom Helvetet och Skärselden och våndats och snubblat på sega gubbar och irriterat mig – ja, då hade inte ljuset i Paradiset strålat lika välkomnande och klart. Kanske krävs det ett visst mått av lidande i litteraturen för att få skåda en gnista av Gud.
Det var bara det att den här var ovanligt besvärlig eftersom belöningen kom på de sista sidorna. Annars, när man läser en jobbig bok av den här sorten, brukar det dyka upp små guldkorn lite här och var – det är i varje fall min erfarenhet. På var tionde sida eller så glimmar det till i bråten, vilket gör att man trots allt fortsätter läsa, men här var det alltså bråte fram till the bitter end. Som ju då inte alls var någon bitter end; en mer happy end går väl knappast att hitta. Och då kändes det som att det var värt besväret. Och att besväret kanske till och med fick slutet att framstå i all sin glans.
Det vill säga: Om jag inte hade tragglat mig igenom Helvetet och Skärselden och våndats och snubblat på sega gubbar och irriterat mig – ja, då hade inte ljuset i Paradiset strålat lika välkomnande och klart. Kanske krävs det ett visst mått av lidande i litteraturen för att få skåda en gnista av Gud.
2006-09-27
Längst ut på alla berg
Lite poesi blev det också under bokmässan, förstås; här syns Magnus William-Olsson och Joumana Haddad från Libanon på en Ariel-Kritiker-Lyrikvännenfest på Valand, växelvis och ibland samtidigt läsandes hennes dikter på svensk-arabiska – mycket effektfullt. Joumana Haddad är en av poeterna i Lyrikvännens senaste nummer. Så här börjar hennes dikt "När en frukt jag blev":
Jag var en flicka när min mor födde mig i månens skugga
men jag vill hellre vara pojke. Jag grät inte som småbarn brukar.
För att lugna mig
tvättade hon mig i dunkelt vatten och lindade mig i motsägelsens lindor.
Hon placerade mig längst ut på alla berg
lovade bort mig till förvåningens och förändringens luft
och med mörker och ljus knådade hon mig
till ett altare åt paradisets djävlar.
2006-09-25
Ur djupen
Ja, årets bokmässa var rolig, för min del, och resulterade i en hel del vettigt i jobbhänseende. Jag var ju där för att bevaka kulturtidskriftsevenemangen för tidskrift.nu och det är ganska skönt att vara lite begränsad. Det kan annars bli svårt att välja vad man ska ägna sig åt, menar jag. Kjell och jag bodde på ett vandrarhem som låg långt åt skogen (Skogome) och var en del av ett ombyggt psyksjukhus (Lillhagen). Det mesta redaktörsjobbet sköttes i presscentret på mässan (när inte batteriet till Kjells dator tog slut eller sladden glömdes på vandrarhemmet). Jag har hunnit lägga ut lite artiklar på tidskrift.nu, men fler kommer under veckan. Bland annat ett "Alla var där"-reportage, förhoppningsvis. Bilden föreställer taket ovanför den mysiga fåtöljen i kulturtidskriftsmontern.
2006-09-23
Storslam till Lyrikvännen
Mina reaktioner på kulturtidskriftspriset till Lyrikvännen och nättidskriftspriset till O-tidskrift finns här . (Andra har säkerligen helt andra reaktioner.)
2006-09-21
"The Swedish Book Mess"
Nu har Bokmässan i Göteborg startat! Julafton för alla i bokbranschen eller ett slags "böckernas Kiviks marknad"?Landets bibliotekarierna vallfärdar till mässhallarna i Göteborg. Men vi är några stycken som får vara kvar i vardagen och hålla igång bokcirkulationen, fjärrlånen m.m. (Åtvidaberg stängde biblioteket ett par dagar för att ALL personal skulle kunna åka. Tveksamt om det är en så bra idé (tycker bibliotekschefen Ericsson). Ett bibliotek måste slå vakt om sina öppettider och endast stänga i samband med världskrig eller andra katastrofer.)
Även om jag själv valt att avstå från Mässan även i år så drabbas man av lite längtan till alla böckerna, människorna, tidskrifterna, mötena. Man träffar alltid på en bekant från Argus-eran eller någon bibliotekskonferens. Nästa år skall jag (försöka) åka till Göteborg... på något sätt.
I år får jag stilla min längtan med att följa händelserna på avstånd, via radio, teve, tidningar och internet...
Mässlänkar;
- Aftonbladet (alltid den snyggaste montern, i år signerad Peter Johansson/Barbro Westlings)
- Helle Klein bloggar från Göteborg!
- Göteborgs Posten (bra kulturred.)
- Jonas Thentes mässblogg!
- Jonas Bergh är också i Göteborg (& bloggar)
- SR:s Kulturfredag är alltid där det händer!
- The Mess (en annan mäss-blogg)
- Sydsvenska Dagbladet (bloggar också)
- Bok- och Bibliotek (mässprogram m.m.)
... mer länktips kommer efter hand mässan pågår...
2006-09-20
Horace haj på poker?
Svenska akademien ligger i hårda diskussioner för att tillsätta de tomma stolarna efter Lars Gyllensten och Östen Sjöstrand. Trots detta tunga arbete så bangar inte den ständige sekreteraren Horace Engdahl för att ge sig i kast med andra projekt. Tillsammans med Gert Fylking (!) kommer Horace att ingå i en pokerspråksjury för att försöka översätta alla obegripliga pokertermer till svenska.
All-in?
Bad Beat?
Bring it in?
Limpa?
Small blind?
Steel wheel?
Walking sticks?
- Äntligen (får vi snart de svenska orden)!
p.s. DN hjälper Svenska Akademien med förslag till de tomma stolarna nr 8 och 14!
Rätt svar meddelas efter ärtsoppan. d.b.a.
All-in?
Bad Beat?
Bring it in?
Limpa?
Small blind?
Steel wheel?
Walking sticks?
- Äntligen (får vi snart de svenska orden)!
p.s. DN hjälper Svenska Akademien med förslag till de tomma stolarna nr 8 och 14!
Rätt svar meddelas efter ärtsoppan. d.b.a.
Svenska Akademien prisar bibliotekarie!
Nu regnar det utmärkelser och pengar över bibliotekarierna! För ett par år sedan beslutade Svenska Akademien att inrätta ett pris som skall tilldelas "bibliotekarier vid svenska folkbibliotek som gjort värdefulla insatser för att främja intresset för klassisk och samtida skönlitteratur". (Fin motivering!) Belöningen, kallad Svenska Akademiens bibliotekariepris. Prissumman är på 40 000 kronor.
2006 års pris har gått till Maria Ehrenberg biblioteks- och kulturchef i Östra Göinge under motiveringen: "Utifrån en medveten litteratursyn och lyhördhet för förutsättningarna att verka litteraturförmedlande har Maria Ehrenberg inspirerat och stärkt bibliotekspersonalen till nya arbetssätt och till ett personligt ansvar för bibliotekens bokbestånd. Hon har uppmuntrat till en högre ambition när det gäller urvalet utifrån en personlig och lokal kanon, men framför allt utifrån ett mer långsiktigt litteraturansvar som kan vara förebildligt för andra folkbibliotek i landet." (Vågat att lyfta fram begreppet "kanon" i dessa eftervalstider! /reds. anm.)
Argus-redaktionens bibliotekarie-sektion gratulerar vinnaren!
(Ni som åker till Bokmässan kan få träffa Maria Ehrenberg i monter B01:01 på fredag kl. 15.00!)
Till sist en biblioteksdikt av Gerda Antti (låntagare på Kisa Bibliotek);
"På ett bibliotek, där startas inga krig.
Där säger var och en sitt.
Man argumenterar för och emot men håller sig till saken,
innanför pärmarna. Livets vågor går höga, av skratt, av kärlek
och hat och tårar, men på riktigt flyter där inget blod.
Tänk om folk ändå kunde bli lika kloka som ett folkbibliotek!"
(Ur antologin En dag om året, 1998)
2006 års pris har gått till Maria Ehrenberg biblioteks- och kulturchef i Östra Göinge under motiveringen: "Utifrån en medveten litteratursyn och lyhördhet för förutsättningarna att verka litteraturförmedlande har Maria Ehrenberg inspirerat och stärkt bibliotekspersonalen till nya arbetssätt och till ett personligt ansvar för bibliotekens bokbestånd. Hon har uppmuntrat till en högre ambition när det gäller urvalet utifrån en personlig och lokal kanon, men framför allt utifrån ett mer långsiktigt litteraturansvar som kan vara förebildligt för andra folkbibliotek i landet." (Vågat att lyfta fram begreppet "kanon" i dessa eftervalstider! /reds. anm.)
Argus-redaktionens bibliotekarie-sektion gratulerar vinnaren!
(Ni som åker till Bokmässan kan få träffa Maria Ehrenberg i monter B01:01 på fredag kl. 15.00!)
Till sist en biblioteksdikt av Gerda Antti (låntagare på Kisa Bibliotek);
"På ett bibliotek, där startas inga krig.
Där säger var och en sitt.
Man argumenterar för och emot men håller sig till saken,
innanför pärmarna. Livets vågor går höga, av skratt, av kärlek
och hat och tårar, men på riktigt flyter där inget blod.
Tänk om folk ändå kunde bli lika kloka som ett folkbibliotek!"
(Ur antologin En dag om året, 1998)
Hundra tidskrifter i en monter!
Imorgon startar bokmässan i Göteborg (eller "The Swedish Book Mess" som någon rolig redaktör lär ha sagt)! Själv kommer jag inte att åka dit (i år heller) men saknar redan det härliga surret som lägger sig över montrarna. Kanske nästa år...
Vem blir årets kulturtidskrift? På en kulturtidskriftsfest fredagen 22/9 kommer det att avslöjas vilken av de fem som får priset. De nominerade är; Axess, Lyrikvännen, Mana, Re:public Service och Tidningen Vi. (Vem tror DU vinner? Mitt hjärta slår för Lyrikvännen.)
Håll ögonen på monter B04:04!
Läs! Lust! Liv!
-------- pressmeddelande från -------
"Välkommen till kulturtidskriftsmontern (B04:04) på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 21-24 september!
I årets stora kulturtidskriftsmonter hittar du mer än hundra tidskrifter från Sverige och andra nordiska länder, vilket ger dig en god möjlighet att ta del av både aktuell kulturdebatt och upptäcka kulturtidskrifternas mångfald.
Utställning, scen och butik
I kulturtidskriftsmontern (B04:04) finns i år drygt hundra kulturtidskrifter till allmän beskådan och försäljning. På den lilla scenen kan man se kända och okända gäster i ett program som sträcker sig över alla fyra dagarna. Det innehåller allt från yttrandefrihet som ingen bryr sig om, bilder som propaganda, samtal om begär och exotism, gerillamarknadsföringstips för kulturtidskrifter till föredrag om de nya planeterna och samtal om multiplikatoreffekten.
Dessutom säljs flertalet av de medverkande kulturtidskrifterna till mycket förmånliga mässpriser.
Kulturtidskriftsmontern arrangeras som vanligt av Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och Nätverkstan Ekonomitjänst.
Fullständigt scenprogram och lista över deltagande tidskrifter hittar du här"
Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK)
Södra Förstadsgatan 18
211 43 Malmö
tfn 040-78096
fax 040-78084
mobil 0733-623959
e-post kansli@fsk.net
hemsida http://www.fsk.net
Vem blir årets kulturtidskrift? På en kulturtidskriftsfest fredagen 22/9 kommer det att avslöjas vilken av de fem som får priset. De nominerade är; Axess, Lyrikvännen, Mana, Re:public Service och Tidningen Vi. (Vem tror DU vinner? Mitt hjärta slår för Lyrikvännen.)
Håll ögonen på monter B04:04!
Läs! Lust! Liv!
-------- pressmeddelande från -------
"Välkommen till kulturtidskriftsmontern (B04:04) på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 21-24 september!
I årets stora kulturtidskriftsmonter hittar du mer än hundra tidskrifter från Sverige och andra nordiska länder, vilket ger dig en god möjlighet att ta del av både aktuell kulturdebatt och upptäcka kulturtidskrifternas mångfald.
Utställning, scen och butik
I kulturtidskriftsmontern (B04:04) finns i år drygt hundra kulturtidskrifter till allmän beskådan och försäljning. På den lilla scenen kan man se kända och okända gäster i ett program som sträcker sig över alla fyra dagarna. Det innehåller allt från yttrandefrihet som ingen bryr sig om, bilder som propaganda, samtal om begär och exotism, gerillamarknadsföringstips för kulturtidskrifter till föredrag om de nya planeterna och samtal om multiplikatoreffekten.
Dessutom säljs flertalet av de medverkande kulturtidskrifterna till mycket förmånliga mässpriser.
Kulturtidskriftsmontern arrangeras som vanligt av Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och Nätverkstan Ekonomitjänst.
Fullständigt scenprogram och lista över deltagande tidskrifter hittar du här"
Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK)
Södra Förstadsgatan 18
211 43 Malmö
tfn 040-78096
fax 040-78084
mobil 0733-623959
e-post kansli@fsk.net
hemsida http://www.fsk.net
2006-09-18
Goa, gudomliga gubbar
Jaha, eftersom herr Björsten har galopperat fritt här ett tag nu med sina käpphästar så tänkte jag klappra in med en av mina, som omväxling. Jag håller nämligen på och läser "Den gudomliga komedin" just nu (hallå, Henrik T?! Är du fortfarande med oss? Jag vill gärna ha lite beröm igen för att jag är så duktig med klassikerna, tack) och maken till jobbig bok får man faktiskt leta efter. Någon får gärna berätta för mig varför och hur och på vilket sätt den har berikat hans eller hennes liv.
Det enda roliga hittills (jag har kommit till nionde sången i Paradiset) har varit delar av helvetesskildringarna och den där fantastiska Hesekielinspirerade scenen när Beatrice dyker upp. Annars vet jag inte hur många gånger jag har känt mig totalt utanför och lämnad i sticket eftersom det bara vimlar av medeltida, för mig helt okända, gubbar i de olika kretsarna, zonerna och sfärerna. Visst, det finns noter – kommentaren är på drygt 100 av 534 sidor och man upplyses om att det kunde ha varit mycket värre: den här kommentaren är kortfattad eftersom läsaren enligt Ingvar Björkeson klarar sig bra på egen hand och bara behöver en liten orientering i Florens dåtida skandalkrönika, plus några fakta om medeltida historia, filosofi och astronomi, plus en eller annan Bibelkunskap eller påminnelse om den klassiska mytologin.
Men jag kan inte säga att jag blir mycket gladare av att få veta att Dante knöt stora förhoppningar till Henrik VII av Luxemburg, att Karl av Anjou tillintetgjorde den siste hohenstaufern Konradins här i slaget vid Tagliacozzo i Abruzzerna 1268, att Jacopo del Cassero motsatte sig maktsträvandena från markisen av Ferrara Azzo VIII d'Este, att Rinier da Cálboli spelade en betydande roll i Romagnas inre strider och var podestà i Faenza 1247 och 1292 eller att kejsar Konstantin den store, enligt en legend som åtnjöt allmän tilltro under medeltiden, hade överlämnat den timliga makten över Rom och västerlandet till påven Sylvester och hans efterträdare innan han flyttade rikets huvudstad till Bysans.
Paradisets åttonde sång slutar så här (det är någon gubbe som pratar):
Likt andra frön som ej fått tjänlig jordmån
kan den begåvning ej ge goda frukter
som icke står i samklang med sitt öde.
Om man hos er därnere toge hänsyn
till grunden som naturen lagt, och byggde
på den, skulle ej anlagen förspillas.
Men till det prästerliga kallet tvingar
ni den som fötts att bära svärd vid sidan,
och ni gör kung av den som bort predika;
naturens väg har ni på så sätt lämnat.
Och, ja, tänker jag, då kan man dessutom ta sig en funderare på hur många frön som aldrig fick en chans att bära frukt i en jordmån där intresset för kungar och präster och krig och strider och fejder har dominerat sedan ... typ några tusen år tillbaks.
Kloppetiklopp.
Det enda roliga hittills (jag har kommit till nionde sången i Paradiset) har varit delar av helvetesskildringarna och den där fantastiska Hesekielinspirerade scenen när Beatrice dyker upp. Annars vet jag inte hur många gånger jag har känt mig totalt utanför och lämnad i sticket eftersom det bara vimlar av medeltida, för mig helt okända, gubbar i de olika kretsarna, zonerna och sfärerna. Visst, det finns noter – kommentaren är på drygt 100 av 534 sidor och man upplyses om att det kunde ha varit mycket värre: den här kommentaren är kortfattad eftersom läsaren enligt Ingvar Björkeson klarar sig bra på egen hand och bara behöver en liten orientering i Florens dåtida skandalkrönika, plus några fakta om medeltida historia, filosofi och astronomi, plus en eller annan Bibelkunskap eller påminnelse om den klassiska mytologin.
Men jag kan inte säga att jag blir mycket gladare av att få veta att Dante knöt stora förhoppningar till Henrik VII av Luxemburg, att Karl av Anjou tillintetgjorde den siste hohenstaufern Konradins här i slaget vid Tagliacozzo i Abruzzerna 1268, att Jacopo del Cassero motsatte sig maktsträvandena från markisen av Ferrara Azzo VIII d'Este, att Rinier da Cálboli spelade en betydande roll i Romagnas inre strider och var podestà i Faenza 1247 och 1292 eller att kejsar Konstantin den store, enligt en legend som åtnjöt allmän tilltro under medeltiden, hade överlämnat den timliga makten över Rom och västerlandet till påven Sylvester och hans efterträdare innan han flyttade rikets huvudstad till Bysans.
Paradisets åttonde sång slutar så här (det är någon gubbe som pratar):
Likt andra frön som ej fått tjänlig jordmån
kan den begåvning ej ge goda frukter
som icke står i samklang med sitt öde.
Om man hos er därnere toge hänsyn
till grunden som naturen lagt, och byggde
på den, skulle ej anlagen förspillas.
Men till det prästerliga kallet tvingar
ni den som fötts att bära svärd vid sidan,
och ni gör kung av den som bort predika;
naturens väg har ni på så sätt lämnat.
Och, ja, tänker jag, då kan man dessutom ta sig en funderare på hur många frön som aldrig fick en chans att bära frukt i en jordmån där intresset för kungar och präster och krig och strider och fejder har dominerat sedan ... typ några tusen år tillbaks.
Kloppetiklopp.
2006-09-17
Upptäckte nyligen
Och den som sent omsider vill läsa en rapport på finska från svenska Poetry Slam SM i Sala kan göra det här.
Ännu en kväll med Poetry Invaders och levande ljus
Vad har en poet egentligen sett och erfarit? Den frågan ställer jag mig allt oftare när jag går på poesiuppläsningar. Ibland känns det som om poetens intellekt har sprungit 150 mil före övriga kroppsliga och själsliga förmögenheter, och då blir resultatet just en krystad intelligensdikt, det känns som läsefrukter och pretentiösa ordräckor. När språket är i nivå med upplevelsen, och vice versa, då börjar det leva!
Jag var på uppläsningen igår kväll på Ugglan, ett samarbete mellan OEI och finska tidskriften Tuli & Savu. Som väntat sopade de finska (och i någon mån finlandssvenska) poeterna banan med de svenska språkmaterialisterna!
Den svenska ”språkmaterialismen” har ett antal olika schatteringar, men sträcker sig i mina ögon framförallt mellan det studentikost gravallvarliga (ex. Martin Högström) och det studentikost humoristiska (ex. Ida Börjel). I bägge fall visas dess anknytning till akademierna.
Den finska språkmaterialismen eller snarare språkpoesin visade sig vara betydligt öppnare, rörligare och mer spännande. Sådan är i alla fall min upplevelse av kvällen. Eftersom det inte fanns något tryckt program så har jag svårt att ge er namnen på de finska poeterna som jag tyckte bäst om, jag borde naturligtvis ha stått och skrivit av den handskrivna lapp med läsordningen som fanns, vilket jag inte gjorde. Leevi Lehto var i alla fall en av dem.
Bland de svenska poeterna gjorde för kvällen Mara Lee störst intryck på mig; hon bjöd på allvar och sensualism på ett sätt jag inte riktigt hört henne förut. Kärleksdikter snarare än litterär finporr; det stiger i min aktning.
P.S. Apropå rubriken, Poetry Invaders, byggt på Space Invaders, var ett dataspel där dikter av Eino Santanen besköts av rymdvarelser.
Jag var på uppläsningen igår kväll på Ugglan, ett samarbete mellan OEI och finska tidskriften Tuli & Savu. Som väntat sopade de finska (och i någon mån finlandssvenska) poeterna banan med de svenska språkmaterialisterna!
Den svenska ”språkmaterialismen” har ett antal olika schatteringar, men sträcker sig i mina ögon framförallt mellan det studentikost gravallvarliga (ex. Martin Högström) och det studentikost humoristiska (ex. Ida Börjel). I bägge fall visas dess anknytning till akademierna.
Den finska språkmaterialismen eller snarare språkpoesin visade sig vara betydligt öppnare, rörligare och mer spännande. Sådan är i alla fall min upplevelse av kvällen. Eftersom det inte fanns något tryckt program så har jag svårt att ge er namnen på de finska poeterna som jag tyckte bäst om, jag borde naturligtvis ha stått och skrivit av den handskrivna lapp med läsordningen som fanns, vilket jag inte gjorde. Leevi Lehto var i alla fall en av dem.
Bland de svenska poeterna gjorde för kvällen Mara Lee störst intryck på mig; hon bjöd på allvar och sensualism på ett sätt jag inte riktigt hört henne förut. Kärleksdikter snarare än litterär finporr; det stiger i min aktning.
P.S. Apropå rubriken, Poetry Invaders, byggt på Space Invaders, var ett dataspel där dikter av Eino Santanen besköts av rymdvarelser.
2006-09-16
Ett forum för mångfald
Svar till Viktor Johansson
Om du inte är motståndare till Poetry Slam som form förstår jag egentligen inte varför du avfärdar slam med några föraktfulla rader i det du skrev i Ett lysande namn.
Självklart finns det mycken poesi inom slam som inte är så där jättebra, kanske rentav ganska dålig, det ligger liksom i sakens natur. Men ge mig långt hellre en oslipad diamant än en positionerad karriärist, det hör till bilden för mig.
Visst finns det också ganska skickligt framförd dikt som ekar en aning tomt, och där man kan känna igen drag från andra framföranden man sett. Jag har aldrig förnekat det. Men i grunden tror jag att slam är ett forum för mångfald.
Låt mig bekänna en sak, jag är och har alltid varit intresserad av estradpoesi, Poetry Slam är en gren på detta träd, och en rätt livaktig sådan trots allt eller hur?
Av frukten ska man känna trädet, som någon skrev i en ganska väl spridd bok. Låt oss se vilka frukter trädet hittills har gett. Här är några poeter och artister som kommit fram via slam, eller som under kortare eller längre tid varit i beröring med slam-rörelsen: Bob Hansson, Johannes Anyuru, Daniel Boyacioglu, Emil Jensen, Solja Krapu, Navid Modiri, Malin Axelsson (i dag en etablerad dramatiker), Margareta Hammar, Zinat Pirzadeh (snart filmstjärna i en film av Helena Bergström)… Har dessa poeter, musiker och artister tillfört något till svensk samtidspoesi och kulturskapande i bredare mening? Obetingat ja. Är svensk samtidspoesi över huvud taget tänkbar utan dessa namn? Jag tror det inte. Det är här vi hittar alternativen till den språkmaterialism som annars skulle dominerat på ett helt förkvävande sätt.
Johannes Anyuru kom till Hultsfred 2002 som en oetablerad slampoet, och gjorde succé tillsammans med sju kamrater, flera av dem har jag nämnt härovan. Jag vet, för jag var med, även året därefter.
Vad gäller det där med personliga gester under framförandet, du talar om ”efterapat rörelsemönster” med handen som taktpinne, undrar jag vad du menar egentligen. Efterapat från vad? Vem är originalet? Det finns minst en ung etablerad poet jag tänker på som på ett för mig ganska påfrestande sätt faktiskt använder handen som någon slags metronom, för mig känns det märkligt då jag uppfattar hans dikter som totalt oorganiska och konstruerade. Och hans poesi ligger oerhört långt ifrån den mesta slam-poesin. Men men, låt honom hålla på med sitt!
Jag tillhör dem som personligen gör gester under mitt framförande, just min typ av gester var jag från början ganska ensam om vad jag kan se, men låt oss inte strida om detta, för det riskerar att bli löjligt. Men jag gör de rörelser jag gör inifrån mig själv, det kommer helt naturligt, det är inget som lönar sig att tänka på tror jag.
Så återigen, vem är originalet, och vad tänker du på mer bestämt om du måste precisera?
Slutligen, det där du skriver om att ”Poetry slam har ju inte denna betänketiden på sig som bokpoesi har, alltså får den inte vara för avancerad eller 'fin', poetry slam är tvungen att sätta igång rätt respons i lyssnaren på direkten” osv. Jag förstår vad du menar, men är det ändå inte ganska beigt att tro att poeter inte ska kunna beröra lyssnaren på en gång?!? DE BÄSTA POETERNA HAR ENLIGT MIN MENING ALLTID KUNNAT BERÖRA LYSSNAREN/LÄSAREN GANSKA OMGÅENDE. Med det menar jag absolut inte att de vunnit en stor publik på en gång, eller något sådant. Jag talar om förmågan att fänglsa en större eller mindre krets exempelvis vid uppläsningar. Det är likadant nu som för århundranden sedan på den fronten. Något outsagt blir ändå alltid hängande kvar i luften, därför att en stor dikt är outtömlig och har sina gåtor att leva med.
Om Öijer (nu är jag där igen) kan trollbinda en publik under flera timmar med enbart sin poesi och sitt eget uttryck, varför kan inte andra hålla uppmärksamheten uppe hos sin publik under ens en minut? Beror det på att den senare poeten är mycket "finare"? Jag tillåter mig att tvivla. I själva verket har folk alldeles för låga anspråk för poesin.
Om du inte är motståndare till Poetry Slam som form förstår jag egentligen inte varför du avfärdar slam med några föraktfulla rader i det du skrev i Ett lysande namn.
Självklart finns det mycken poesi inom slam som inte är så där jättebra, kanske rentav ganska dålig, det ligger liksom i sakens natur. Men ge mig långt hellre en oslipad diamant än en positionerad karriärist, det hör till bilden för mig.
Visst finns det också ganska skickligt framförd dikt som ekar en aning tomt, och där man kan känna igen drag från andra framföranden man sett. Jag har aldrig förnekat det. Men i grunden tror jag att slam är ett forum för mångfald.
Låt mig bekänna en sak, jag är och har alltid varit intresserad av estradpoesi, Poetry Slam är en gren på detta träd, och en rätt livaktig sådan trots allt eller hur?
Av frukten ska man känna trädet, som någon skrev i en ganska väl spridd bok. Låt oss se vilka frukter trädet hittills har gett. Här är några poeter och artister som kommit fram via slam, eller som under kortare eller längre tid varit i beröring med slam-rörelsen: Bob Hansson, Johannes Anyuru, Daniel Boyacioglu, Emil Jensen, Solja Krapu, Navid Modiri, Malin Axelsson (i dag en etablerad dramatiker), Margareta Hammar, Zinat Pirzadeh (snart filmstjärna i en film av Helena Bergström)… Har dessa poeter, musiker och artister tillfört något till svensk samtidspoesi och kulturskapande i bredare mening? Obetingat ja. Är svensk samtidspoesi över huvud taget tänkbar utan dessa namn? Jag tror det inte. Det är här vi hittar alternativen till den språkmaterialism som annars skulle dominerat på ett helt förkvävande sätt.
Johannes Anyuru kom till Hultsfred 2002 som en oetablerad slampoet, och gjorde succé tillsammans med sju kamrater, flera av dem har jag nämnt härovan. Jag vet, för jag var med, även året därefter.
Vad gäller det där med personliga gester under framförandet, du talar om ”efterapat rörelsemönster” med handen som taktpinne, undrar jag vad du menar egentligen. Efterapat från vad? Vem är originalet? Det finns minst en ung etablerad poet jag tänker på som på ett för mig ganska påfrestande sätt faktiskt använder handen som någon slags metronom, för mig känns det märkligt då jag uppfattar hans dikter som totalt oorganiska och konstruerade. Och hans poesi ligger oerhört långt ifrån den mesta slam-poesin. Men men, låt honom hålla på med sitt!
Jag tillhör dem som personligen gör gester under mitt framförande, just min typ av gester var jag från början ganska ensam om vad jag kan se, men låt oss inte strida om detta, för det riskerar att bli löjligt. Men jag gör de rörelser jag gör inifrån mig själv, det kommer helt naturligt, det är inget som lönar sig att tänka på tror jag.
Så återigen, vem är originalet, och vad tänker du på mer bestämt om du måste precisera?
Slutligen, det där du skriver om att ”Poetry slam har ju inte denna betänketiden på sig som bokpoesi har, alltså får den inte vara för avancerad eller 'fin', poetry slam är tvungen att sätta igång rätt respons i lyssnaren på direkten” osv. Jag förstår vad du menar, men är det ändå inte ganska beigt att tro att poeter inte ska kunna beröra lyssnaren på en gång?!? DE BÄSTA POETERNA HAR ENLIGT MIN MENING ALLTID KUNNAT BERÖRA LYSSNAREN/LÄSAREN GANSKA OMGÅENDE. Med det menar jag absolut inte att de vunnit en stor publik på en gång, eller något sådant. Jag talar om förmågan att fänglsa en större eller mindre krets exempelvis vid uppläsningar. Det är likadant nu som för århundranden sedan på den fronten. Något outsagt blir ändå alltid hängande kvar i luften, därför att en stor dikt är outtömlig och har sina gåtor att leva med.
Om Öijer (nu är jag där igen) kan trollbinda en publik under flera timmar med enbart sin poesi och sitt eget uttryck, varför kan inte andra hålla uppmärksamheten uppe hos sin publik under ens en minut? Beror det på att den senare poeten är mycket "finare"? Jag tillåter mig att tvivla. I själva verket har folk alldeles för låga anspråk för poesin.
2006-09-15
Svar från Viktor Johansson
Ett svar har influtit från Viktor Johansson på den blogg jag skrev om Poetry Slam där jag också omnämnde Ett lysande namn.
"Om jag dissar poetry slam är det inte tillräckligt bevis för att
kategorisa mig som dogmatisk förespråkare för varken den ena eller andra sida, stilen, eller gudvethur du delar in allting i motståndarläger. Jag har ju sagt åt dig att sluta med det, lägg ifrån dig dina 'hästar eller vapen eller pennor, vad som helst som man kan dra en gräns med tillräckligt långt.'
Att jag istället vill hissa Johannes Helldén [sic.rightbackatyou]och Anna Hallberg betyder inte att jag är något förutsägbart sprkrör.
Poetry slam är en stark rörelse som du säger, den kommer överleva och det hejar jag på. Jag måste också, mestadels av personliga skäl, förklara att jag inte är trött på poetry slam som form, bara att jag blivit så besviken varje gång jag gått och kollat, (inte nödvändigtvis utifrån någon större kunskap om vad slam är för någonting) Poetry slam har ju inte denna betänketiden på sig som bokpoesi har, alltså får den inte vara för avancerad eller 'fin', poetry slam är tvungen att sätta igång rätt respons i lyssnaren på direkten och liknar därför mer ett dansband som spelar foxtrot och då vet dansparen direkt hur man ska röra sig till den rytmen,
texten, och det blir för förutsägbart. Förlåt vänner, det gjorde nog inte relationen bättre.
Samtidigt som bokpoesin riskerar inavel gäller detta också för poetry slam, utifrån vad jag har sett, det finns tillochmed en poetry slamdialekt som varannan deltagare kommer dragande med, ett efterapat rörelsemönster (handen som taktpinne), stand up går bäst och assonans på gränsen till¨dina värsta fördomar om språkmaterialism osv.
Vad jag försöker säga med:
'det finns andra ingångar som inte gör att man har fått nog efter halva kvällen. Det Underjordiska Systemet är ett hålrum där man kan stanna, med Maskinflickan kan man leva länge för hon dör aldrig, Vi måste ha protein ett mål om dagen.'
är att så många kommer blir så besvikna om man från alla håll utropar poetry slam som den bästa ingången till poesin värld, om man har gått och lyssnat några gånger så har man snart hört allt. Men jag hoppas innerligt att man kommer ur den leran. Får jag fråga: om poetry slam ska röra sig framåt, vad betyder det för dig?"
"Om jag dissar poetry slam är det inte tillräckligt bevis för att
kategorisa mig som dogmatisk förespråkare för varken den ena eller andra sida, stilen, eller gudvethur du delar in allting i motståndarläger. Jag har ju sagt åt dig att sluta med det, lägg ifrån dig dina 'hästar eller vapen eller pennor, vad som helst som man kan dra en gräns med tillräckligt långt.'
Att jag istället vill hissa Johannes Helldén [sic.rightbackatyou]och Anna Hallberg betyder inte att jag är något förutsägbart sprkrör.
Poetry slam är en stark rörelse som du säger, den kommer överleva och det hejar jag på. Jag måste också, mestadels av personliga skäl, förklara att jag inte är trött på poetry slam som form, bara att jag blivit så besviken varje gång jag gått och kollat, (inte nödvändigtvis utifrån någon större kunskap om vad slam är för någonting) Poetry slam har ju inte denna betänketiden på sig som bokpoesi har, alltså får den inte vara för avancerad eller 'fin', poetry slam är tvungen att sätta igång rätt respons i lyssnaren på direkten och liknar därför mer ett dansband som spelar foxtrot och då vet dansparen direkt hur man ska röra sig till den rytmen,
texten, och det blir för förutsägbart. Förlåt vänner, det gjorde nog inte relationen bättre.
Samtidigt som bokpoesin riskerar inavel gäller detta också för poetry slam, utifrån vad jag har sett, det finns tillochmed en poetry slamdialekt som varannan deltagare kommer dragande med, ett efterapat rörelsemönster (handen som taktpinne), stand up går bäst och assonans på gränsen till¨dina värsta fördomar om språkmaterialism osv.
Vad jag försöker säga med:
'det finns andra ingångar som inte gör att man har fått nog efter halva kvällen. Det Underjordiska Systemet är ett hålrum där man kan stanna, med Maskinflickan kan man leva länge för hon dör aldrig, Vi måste ha protein ett mål om dagen.'
är att så många kommer blir så besvikna om man från alla håll utropar poetry slam som den bästa ingången till poesin värld, om man har gått och lyssnat några gånger så har man snart hört allt. Men jag hoppas innerligt att man kommer ur den leran. Får jag fråga: om poetry slam ska röra sig framåt, vad betyder det för dig?"
2006-09-10
Ny slam-scen i Stockholm
-----Pressmeddelande-----
STOCKHOLM POETRY SLAM
Poesi på Skeppsholmen
Den 18 september släpps Stockholm Poetry Slam loss. Poetry Slam tävling. Öppen scen och gästpoeter.
Var: Folkkulturcentrum, Slupskjulsvägen 28, Skeppsholmen
När: 18 sep. kl 18.30
Forsättning den 2 okt, 16 okt, 30 okt, 20 nov, 4 dec.
Kontakt: stockholmslam@yahoo.com
Stockholm Poetry Slams ambition är att skapa ett forum för poesi där proffs, amatörer, högt, lågt, ungt, gammalt möts på samma nivå. En levande poesiscen för en levande publik.
Poetry Slam
Poetry Slam är en tävlingsform för poesi där poeten utan skyddsnät handlöst slänger sig ut på scen och låter publiken sätta poäng på dikten. Egentligen en mycket dum idé men väldigt kul. Både för poet och publik, till och med juryn. Som vanlig medborgare kan man bege sig till en Poetry Slam-kväll och ikläda sig rollen av poet (medtag egna dikter) eller jury (medtag egna åsikter) eller den viktigaste parten av alla: publik (varning! man kan få sin världsbild ruckad!). Poetry Slam är på fullständigt skoj, lek och allvar.
Kvällarna kommer inte bara att innehålla tävlingsmomentet utan även gästpoeter, öppen scen och en del annat.
Det är förstås tillåtet för all sorts poesi, alla sorters poeter och alla sorters språk att delta.
Regler:
Poeten framför sin egenhändigt skrivna text inom tidsramen tre minuter. Tidsövertramp ger 0,5 poängs avdrag per tio sekunder. Poängen ges av en jury bestående av fem frivillliga ur publiken som ger poäng mellan noll och tio. Poängsumman gäller både för text och framförande. Ingen rekvisita eller musik är tillåtna.
STOCKHOLM POETRY SLAM
Poesi på Skeppsholmen
Den 18 september släpps Stockholm Poetry Slam loss. Poetry Slam tävling. Öppen scen och gästpoeter.
Var: Folkkulturcentrum, Slupskjulsvägen 28, Skeppsholmen
När: 18 sep. kl 18.30
Forsättning den 2 okt, 16 okt, 30 okt, 20 nov, 4 dec.
Kontakt: stockholmslam@yahoo.com
Stockholm Poetry Slams ambition är att skapa ett forum för poesi där proffs, amatörer, högt, lågt, ungt, gammalt möts på samma nivå. En levande poesiscen för en levande publik.
Poetry Slam
Poetry Slam är en tävlingsform för poesi där poeten utan skyddsnät handlöst slänger sig ut på scen och låter publiken sätta poäng på dikten. Egentligen en mycket dum idé men väldigt kul. Både för poet och publik, till och med juryn. Som vanlig medborgare kan man bege sig till en Poetry Slam-kväll och ikläda sig rollen av poet (medtag egna dikter) eller jury (medtag egna åsikter) eller den viktigaste parten av alla: publik (varning! man kan få sin världsbild ruckad!). Poetry Slam är på fullständigt skoj, lek och allvar.
Kvällarna kommer inte bara att innehålla tävlingsmomentet utan även gästpoeter, öppen scen och en del annat.
Det är förstås tillåtet för all sorts poesi, alla sorters poeter och alla sorters språk att delta.
Regler:
Poeten framför sin egenhändigt skrivna text inom tidsramen tre minuter. Tidsövertramp ger 0,5 poängs avdrag per tio sekunder. Poängen ges av en jury bestående av fem frivillliga ur publiken som ger poäng mellan noll och tio. Poängsumman gäller både för text och framförande. Ingen rekvisita eller musik är tillåtna.
Existentiell poesi på gång?
Enligt den färöiska tidskriften Outsidermagazin nr 2-3 2006 (omskriven i DN Kultur den 30 augusti) har ”nordisk litteratur – prosa som poesi – de senaste åren präglats av ett uppbrott från postmodernismens regelverk. Den provokativa frågan om ’Förintelsen som social konstruktion’ är förstås retorisk; också värderelativismen känner sina gränser. Dagens författare vet det och söker sig mot ett skrivsätt som på nytt släpper in det existentiella, politiska och metafysiska”.
Ursäkta om citatet ryckt ur sitt sammanhang blir lite klumpigt och i sina stycken svårförståeligt, tyvärr går det inte att länka till artikeln.
Jag tycker i alla fall att det låter mycket hoppfullt, och även om redaktörerna för Outsidermagazin från sin färöiska språkhemvist påstås kunna ta del av litteratur på alla nordiska språk (det uppges så i DN i alla fall), en överblick som jag saknar, så känner jag inte att bilden stämmer in helt på svenska förhållanden. Det är möjligt att övriga nordiska länder här ligger före?
När jag var med och jobbade för Lyrikvännen, för ganska exakt två år sedan, höll vi ett hyfsat välbesökt seminarium på temat ”Poesins estetik och etik”. Vi fick visserligen bra respons bland de närvarande i ABF-huset, men den koppling vi gjorde mellan etik och estetik var knappast opportun bland tongivande kritiker som väl snarast såg det som ännu ett steg bort ifrån den typ av poesi som det ansågs att Lyrikvännen borde syssla med, nämligen naturligtvis den tidstypiska språkmaterialismen. (Som ju sannerligen följer, just det ”postmodernismens regelverk”.) Jag vet att detta är historia och att jag borde syssla med annat och inte framstå som bitter, men det jag skriver är likaväl fakta. Det nummer som sedan följde, nr 5/04 av Lyrikvännen – vårt kanske bästa nummer – blev ju också Boel Schenlaers svanesång som redaktör.
Själv söker jag passionen, helhetsupplevelsen, kärleksuttrycket och den gestaltade livserfarenheten i mitt skrivande; drag som sannerligen inte har lett mig närmare ett bokkontrakt. Men sanningen att säga var det också cirka fem år sedan jag senast skickade in ett bokmanus, mina vägar har blivit annorlunda, men Johan Nordgren och Black Coffee Publications förbereder en eller annan stencilutgåva. Möjligtvis finns den här dikten, som egentligen består av en lång rad sammankopplade (västerländska) haikus, med där.
Ursäkta om citatet ryckt ur sitt sammanhang blir lite klumpigt och i sina stycken svårförståeligt, tyvärr går det inte att länka till artikeln.
Jag tycker i alla fall att det låter mycket hoppfullt, och även om redaktörerna för Outsidermagazin från sin färöiska språkhemvist påstås kunna ta del av litteratur på alla nordiska språk (det uppges så i DN i alla fall), en överblick som jag saknar, så känner jag inte att bilden stämmer in helt på svenska förhållanden. Det är möjligt att övriga nordiska länder här ligger före?
När jag var med och jobbade för Lyrikvännen, för ganska exakt två år sedan, höll vi ett hyfsat välbesökt seminarium på temat ”Poesins estetik och etik”. Vi fick visserligen bra respons bland de närvarande i ABF-huset, men den koppling vi gjorde mellan etik och estetik var knappast opportun bland tongivande kritiker som väl snarast såg det som ännu ett steg bort ifrån den typ av poesi som det ansågs att Lyrikvännen borde syssla med, nämligen naturligtvis den tidstypiska språkmaterialismen. (Som ju sannerligen följer, just det ”postmodernismens regelverk”.) Jag vet att detta är historia och att jag borde syssla med annat och inte framstå som bitter, men det jag skriver är likaväl fakta. Det nummer som sedan följde, nr 5/04 av Lyrikvännen – vårt kanske bästa nummer – blev ju också Boel Schenlaers svanesång som redaktör.
Själv söker jag passionen, helhetsupplevelsen, kärleksuttrycket och den gestaltade livserfarenheten i mitt skrivande; drag som sannerligen inte har lett mig närmare ett bokkontrakt. Men sanningen att säga var det också cirka fem år sedan jag senast skickade in ett bokmanus, mina vägar har blivit annorlunda, men Johan Nordgren och Black Coffee Publications förbereder en eller annan stencilutgåva. Möjligtvis finns den här dikten, som egentligen består av en lång rad sammankopplade (västerländska) haikus, med där.
BOFH, del 18
Nu har Sven blivit lite kändis och omnämnd även på andra håll i bloggosfären. Så om ni inte redan läser Jenny Morellis blogg så avslöjar jag alltså härmed att hon är den trevliga nya bekantskapen jag skrev om i förra avsnittet av BOFH.
I torsdags när jag gjorde entré på jobbet så satt Sven i stolen bredvid min plats med en tröjluva över huvudet. Det såg ut som om han sov, men jag var inte riktigt säker. Vi skulle ha styrelsemöte och Kjell fixade och donade i köksavdelningen. Även Zita, Bobby och Julia befann sig i lokalerna.
– Det sitter en BOFH där, sa jag.
– Hur visste du att det var jag? undrade Sven.
Han sov alltså inte, men verkade ganska trött.
– Jag har beställt en dator, sa jag.
– Vilken då? undrade Sven.
– Precis en sådan som du sa, med 13" skärm och extra 1Gb, sa jag.
– Duktig kicka, sa Sven. Du vet väl att den brukar explodera?
Jag berättade för honom att min gamla iMac, den jag har hemma alltså, har fungerat utan minsta problem sedan 1999, men samma dag som jag fick mailet från datorleverantören med prisförslag på en Mac Book så började den gamla krångla. Nu går det inte längre att sätta på iMacen med mindre än att jag drar ut sladden först. Dessutom flimrar skärmen lite sorgset ibland så att dokumenten får oskarpa kanter. Jag delgav Sven min teori om att den gamla datorn förstås hade reagerat på mailet om den nya.
– Det är klart, säger Sven. Den är svartsjuk.
Sedan uppsnappar han någonting som Bobby säger borta vid skrivaren och hojtar (ja, som ni säkert har märkt så har jag ett uppdämt behov av att använda roliga anföringsverb eftersom man aldrig får göra det i romaner):
– Å, ska du ha fler snygga praktikanter?!
– Vadå, snygga praktikanter? frågar jag.
– Jag har hånglat med Bobbys praktikant, avslöjar Sven under luvan.
– Va?!? säger jag. Har du hånglat med Vanja?
– Det hamnar i bloggen, säger Zita som sitter bredvid och Kjell blir också nyfiken och kommer fram och läser över min axel.
Kjell: Hånglat med Vanja?!?! När har han gjort det?
Sven: Efter en blöt Carmenkväll så klart. (Han tittar fram ur luvan.) Den där bloggen innehåller föredömligt lite om data och föredömligt mycket om hångel.
Jag: Är det därför du är så trött?
Sven: Nej, det där med Vanja hände för flera veckor sedan. Jag har hjälpt (han nämner new age-gänget som beskrevs i BOFH del 15) hela jävla natten.
Jag: Blir det fler bilder på Gabriel med bar överkropp och svärd?
Julia: De höll på här i går och hade jättebråttom och sedan skriker den där Gabriel "stoppstoppstopp jag ser sur ut på alla bilder!" och så ska han byta bilder en kvart före deadline.
Sven: Framsidan gjorde jag på 45 sekunder. Inte ens ordförande Mao fick ha sig själv på varenda jävla sida i propagandabladet.
Jag: Hur har de råd att göra den där tidningen?
Sven: Gabriel har pyntat allting själv.
Julia: De har ingen filosofi, det är ju bara han. Kan man inte ändra i stadgarna på något vis, så att inte antiintellektuella människor får vara med här på verkstan?
Sven: (skrattar hjärtligt)
Julia: De är läskiga ...
När Sven och jag träffas nästa gång – på lördagen – berättar han att Kjell har listat ut varför Sven egentligen hjälpte till med det där layoutarbetet hela natten.
Sven: Det var för att få total makt över Gabriel. Kjell analyserade fram det. Jag hade bara kunnat säga: "nähä, då blir det ingen tidning". Så Gabriel var jättetimid och snäll.
I torsdags när jag gjorde entré på jobbet så satt Sven i stolen bredvid min plats med en tröjluva över huvudet. Det såg ut som om han sov, men jag var inte riktigt säker. Vi skulle ha styrelsemöte och Kjell fixade och donade i köksavdelningen. Även Zita, Bobby och Julia befann sig i lokalerna.
– Det sitter en BOFH där, sa jag.
– Hur visste du att det var jag? undrade Sven.
Han sov alltså inte, men verkade ganska trött.
– Jag har beställt en dator, sa jag.
– Vilken då? undrade Sven.
– Precis en sådan som du sa, med 13" skärm och extra 1Gb, sa jag.
– Duktig kicka, sa Sven. Du vet väl att den brukar explodera?
Jag berättade för honom att min gamla iMac, den jag har hemma alltså, har fungerat utan minsta problem sedan 1999, men samma dag som jag fick mailet från datorleverantören med prisförslag på en Mac Book så började den gamla krångla. Nu går det inte längre att sätta på iMacen med mindre än att jag drar ut sladden först. Dessutom flimrar skärmen lite sorgset ibland så att dokumenten får oskarpa kanter. Jag delgav Sven min teori om att den gamla datorn förstås hade reagerat på mailet om den nya.
– Det är klart, säger Sven. Den är svartsjuk.
Sedan uppsnappar han någonting som Bobby säger borta vid skrivaren och hojtar (ja, som ni säkert har märkt så har jag ett uppdämt behov av att använda roliga anföringsverb eftersom man aldrig får göra det i romaner):
– Å, ska du ha fler snygga praktikanter?!
– Vadå, snygga praktikanter? frågar jag.
– Jag har hånglat med Bobbys praktikant, avslöjar Sven under luvan.
– Va?!? säger jag. Har du hånglat med Vanja?
– Det hamnar i bloggen, säger Zita som sitter bredvid och Kjell blir också nyfiken och kommer fram och läser över min axel.
Kjell: Hånglat med Vanja?!?! När har han gjort det?
Sven: Efter en blöt Carmenkväll så klart. (Han tittar fram ur luvan.) Den där bloggen innehåller föredömligt lite om data och föredömligt mycket om hångel.
Jag: Är det därför du är så trött?
Sven: Nej, det där med Vanja hände för flera veckor sedan. Jag har hjälpt (han nämner new age-gänget som beskrevs i BOFH del 15) hela jävla natten.
Jag: Blir det fler bilder på Gabriel med bar överkropp och svärd?
Julia: De höll på här i går och hade jättebråttom och sedan skriker den där Gabriel "stoppstoppstopp jag ser sur ut på alla bilder!" och så ska han byta bilder en kvart före deadline.
Sven: Framsidan gjorde jag på 45 sekunder. Inte ens ordförande Mao fick ha sig själv på varenda jävla sida i propagandabladet.
Jag: Hur har de råd att göra den där tidningen?
Sven: Gabriel har pyntat allting själv.
Julia: De har ingen filosofi, det är ju bara han. Kan man inte ändra i stadgarna på något vis, så att inte antiintellektuella människor får vara med här på verkstan?
Sven: (skrattar hjärtligt)
Julia: De är läskiga ...
När Sven och jag träffas nästa gång – på lördagen – berättar han att Kjell har listat ut varför Sven egentligen hjälpte till med det där layoutarbetet hela natten.
Sven: Det var för att få total makt över Gabriel. Kjell analyserade fram det. Jag hade bara kunnat säga: "nähä, då blir det ingen tidning". Så Gabriel var jättetimid och snäll.
2006-09-08
Från bidragshöst till Poetry Slam
Som kulturintresserad bosatt i Stockholm har jag flera gånger noterat hur sent höstens aktiviteter kommer igång. Är det någon mer prestigebetonad poesiuppläsning till exempel - alltså inte något som arrangeras av mina kompisar i undergroundsvängen - så nog tusan brukar det vara så att det äger rum tidigast i mitten av oktober. Till exempel en uppläsning på Forum på Sigtunagatan. Sedan trappas allting upp mot slutet av november, för att sedan dö ut i god tid före jul.
Jag har nu förstått vad den här situationen med den onödigt korta och koncentrerade säsongen beror på, eller tror mig ha förstått. Det har naturligtvis med ansökningstider för att söka bidrag att göra! Den som söker kulturpengar från Stockholms kommun för verksamheter under hösten måste söka senast den 15 augusti. Besked får man cirka två månader senare, det vill säga runt 15 oktober. Av en händelse är det också då som kulturhösten brukar rulla igång på allvar. Folk sitter och väntar på pengar (bidrag) helt enkelt! Den som söker pengar i oktober kan inte få pengar förrän till januari. Det är alltså redan nu för sent att söka bidrag till något som ska äga rum under hösten, och bidrag utdelas inte retroaktivt. Eftersom varken jag eller Johan Nordgren är några ansökningsproffs har vi följaktligen försummat sista datum för att söka bidrag till höstens tävlingar i Stockholm Poetry Slam. Det kommer att bli bra ändå det här, vi har flera spännande gästpoeter på gång, och vi tvingas nu stå på egna ben till att börja med. Bara detta att vi sticker ut hakan och tar det lediga namnet STOCKHOLM POETRY SLAM i stället för att bara slentrianmässigt döpa oss efter den lilla stadsdelen där slammet äger rum bådar gott i mina ögon. Det ökar våra överlevnadschanser, tror jag, om man ska vara krass. Kontinuiteten bland arrangörer i Stockholmsområdet har annars inte varit påfallande stor, jag har skrivit om detta tidigare på sajten.
Jag har nu förstått vad den här situationen med den onödigt korta och koncentrerade säsongen beror på, eller tror mig ha förstått. Det har naturligtvis med ansökningstider för att söka bidrag att göra! Den som söker kulturpengar från Stockholms kommun för verksamheter under hösten måste söka senast den 15 augusti. Besked får man cirka två månader senare, det vill säga runt 15 oktober. Av en händelse är det också då som kulturhösten brukar rulla igång på allvar. Folk sitter och väntar på pengar (bidrag) helt enkelt! Den som söker pengar i oktober kan inte få pengar förrän till januari. Det är alltså redan nu för sent att söka bidrag till något som ska äga rum under hösten, och bidrag utdelas inte retroaktivt. Eftersom varken jag eller Johan Nordgren är några ansökningsproffs har vi följaktligen försummat sista datum för att söka bidrag till höstens tävlingar i Stockholm Poetry Slam. Det kommer att bli bra ändå det här, vi har flera spännande gästpoeter på gång, och vi tvingas nu stå på egna ben till att börja med. Bara detta att vi sticker ut hakan och tar det lediga namnet STOCKHOLM POETRY SLAM i stället för att bara slentrianmässigt döpa oss efter den lilla stadsdelen där slammet äger rum bådar gott i mina ögon. Det ökar våra överlevnadschanser, tror jag, om man ska vara krass. Kontinuiteten bland arrangörer i Stockholmsområdet har annars inte varit påfallande stor, jag har skrivit om detta tidigare på sajten.
2006-09-03
Henrik Grapengiesser 1944-2006
Henrik Grapengiesser har gått bort efter en kort tids sjukdom. Han blev 62 år. Han medverkade för nu ganska länge sedan i (den trycka tidskriften) Den Blinde Argus. Jag har varit lagkamrat med honom flera gånger i Poetry Slam-sammanhang, bland annat representerade vi Rinkeby i SM 2001 tillsammans med Valkyria och Eleonora Luthander. Vi var medlemmar i samma poesigrupp, Gaga Poets, från 2001 tills alldeles nyss. Det var Annika Brink som tog initiativet till att samla några av Stockholms – i hennes tycke – bästa estradpoeter i samma grupp. Vi hann ge ut en antologi med gemensamma dikter, och en till var på gång. Min och Henriks vänskap var ganska inaktiv men jag känner saknad och respekt.
Kan Poetry Slam överraska eller ska fördomarna vinna?
Rodmar Sandberg tar upp föreställningar och vanföreställningar om Poetry Slam i sitt inlägg I den fortsatta debatten på Estradpoesis forum .
Han nämner att Håkan Sandell ska ha kallat Slam Poetry för Scum Poetry på Malmö Poesidagar i våras. Det är säkert sant. Håkan har svårt både för språkmaterialism och Poetry Slam om jag inte är felinformerad. Det har med förhållandet till traditionen och hantverkskunnandet att göra. Jag tror att slam-poeter, med en kraftig generalisering, är för ytliga och okunniga i hans smak. Samtidigt vet jag att Håkan brinner för den muntliga inspirationen som all poesis början, därför förfaller det lite inkonsekvent att gå på just slam som orsak till poesins ”försumpning” i dag!
Rodmar Sandberg har hur som helst rätt i att skribenter som vill slå vakt om ”god litteratur” föraktar Poetry Slam, inte nödvändigtvis utifrån någon större kunskap om vad slam är för någonting. Så här skriver Viktor Johansson i den nya webbtidskriften Ett lysande namn :
”Att presentera poesin som lättillgängligt [sic] betyder inte att man måste hissa poetry-slamslammet i flaggstången”. I stället vill Viktor Johansson hissa Johannes Helldén och Anna Hallberg.
Men slam har blivit en folklig maktfaktor att inte helt bortse ifrån, det är ju därför den måste angripas.
Det verkar som att det mest är unga skribenter på väg upp som angriper Poetry Slam, och varför inte om man vill profilera sig?
Rodmar Sandberg tar upp kritik mot slam som publicerats i tidskriften Ponton (en på bibliotek oerhört lättillgänglig tidskrift som i huvudsak vänder sig till väldigt unga läsare) av en Victoria Greve. Kritiken ska i huvudsak bestå av två punkter, nämligen dessa:
1) "'de som är originella och faktiskt har något att säga ganska snart går vidare'.
2) Förutsägbarheten. Att en viss sorts dikter vinner år efter år. Dikter som ex. är politiska med humor och satir. Med mycket rim och alliterationer osv."
Rodmar S. är mest bekymrad över punkt nr 2.
I min artikel ”Tankar om Poetry Slam” i ”Svensk slam” tar jag upp just den här typen av kritik mot slam. Jag skriver: ”kanske håller vi på att få en bild av vad typisk slam-poesi skulle vara för något; som om det vore en genre för sig snarare än en öppen och tillåtande tävlingsform. Kanske förväntar sig publiken en viss sorts dikt nuförtiden när den går på slam. Låt mig gissa; en typisk slam-dikt ska i såna fall vara kraftigt utåtagerande, lite humoristisk och/eller hiphop-influerad, med ett slags MTV-stuk över gester och rörelsemönster hos poeten på scenen.”
Det är nog ett annat sätt att uttrycka liknande tankar som dem Rodmar Sandberg och Victoria Greve tar upp (Rodmar verkar i viss mån ge henne rätt i hennes kritik).
Så är det fördomar eller berättigad kritik? Det är faktiskt lite av båda delarna; det beror på om man utgår från en viss typ av poesi som är ganska vanlig inom slam eller om man ser till vad som är möjligt att göra, vilket är en helt annan sak.
KRITIKEN UTGÅR NÄMLIGEN FRÅN NÅGON SLAGS FÖRMODAD STANDARDDIKT INOM POETRY SLAM. OCH REGLERNA SÄGER BARA ATT MAN HAR TRE MINUTER PÅ SIG, INGENTING OM VAD – FÖRUTOM ATT DET SKA VARA EN EGEN DIKT - ELLER HUR MAN SKA LÄSA. HÄR FINNS EN FULLSTÄNDIG FRIHET.
Jag tror att till och med Malmöligan skulle kunna läsa dikter under en slam-kväll; vill de inte tävla i poesi så finns det öppen scen! Vad hindrar någon från att läsa exakt vad den vill – hur avancerat, lättillgängligt, berörande eller mänskligt som helst – under tre minuter. Har man någon integritet kan man till och med bortse från det där poängbedömningsmomentet och läsa vad man vill ändå, vänd mot hela publiken snarare än mot någon enskild jurymedlem!
Jag tror att slam på gott och ont är mer outspoken än många andra former av samtida poesi, här kommer ofta in mer politik, mer inslag av sanningssägande, personliga ståndpunkter och agitation än i den ”finare” bokpoesin. Det finns också mer utrymme för patetik! Det är naturligtvis inte så sovrat.
Fenomenet med en enskild människa (poet) som går till storms mot makthavare med hjälp av sitt fria tal (parrhesia, free speech) finns inom Poetry Slam. I kraft av sin personlighet tar man till orda och ingen kan stoppa en. Talar man ljuvt och ädelt, eller elakt och lite demagogiskt – ingen kan veta på förhand!
Poetry Slam återknyter på sätt och vis till grekiskt-antika föreställningar om det fria ordet, på ett helt annat sätt än den övriga samtida poesin, som länge mest har suttit och slipat på diktens rent formmässiga framtoning. Men som jag redan sagt är alla typer av poesi möjliga inom ramarna för Poetry Slam. Ordet vilar fortfarande nytt och outsagt i poetens knä inför varje ny läsning.
Han nämner att Håkan Sandell ska ha kallat Slam Poetry för Scum Poetry på Malmö Poesidagar i våras. Det är säkert sant. Håkan har svårt både för språkmaterialism och Poetry Slam om jag inte är felinformerad. Det har med förhållandet till traditionen och hantverkskunnandet att göra. Jag tror att slam-poeter, med en kraftig generalisering, är för ytliga och okunniga i hans smak. Samtidigt vet jag att Håkan brinner för den muntliga inspirationen som all poesis början, därför förfaller det lite inkonsekvent att gå på just slam som orsak till poesins ”försumpning” i dag!
Rodmar Sandberg har hur som helst rätt i att skribenter som vill slå vakt om ”god litteratur” föraktar Poetry Slam, inte nödvändigtvis utifrån någon större kunskap om vad slam är för någonting. Så här skriver Viktor Johansson i den nya webbtidskriften Ett lysande namn :
”Att presentera poesin som lättillgängligt [sic] betyder inte att man måste hissa poetry-slamslammet i flaggstången”. I stället vill Viktor Johansson hissa Johannes Helldén och Anna Hallberg.
Men slam har blivit en folklig maktfaktor att inte helt bortse ifrån, det är ju därför den måste angripas.
Det verkar som att det mest är unga skribenter på väg upp som angriper Poetry Slam, och varför inte om man vill profilera sig?
Rodmar Sandberg tar upp kritik mot slam som publicerats i tidskriften Ponton (en på bibliotek oerhört lättillgänglig tidskrift som i huvudsak vänder sig till väldigt unga läsare) av en Victoria Greve. Kritiken ska i huvudsak bestå av två punkter, nämligen dessa:
1) "'de som är originella och faktiskt har något att säga ganska snart går vidare'.
2) Förutsägbarheten. Att en viss sorts dikter vinner år efter år. Dikter som ex. är politiska med humor och satir. Med mycket rim och alliterationer osv."
Rodmar S. är mest bekymrad över punkt nr 2.
I min artikel ”Tankar om Poetry Slam” i ”Svensk slam” tar jag upp just den här typen av kritik mot slam. Jag skriver: ”kanske håller vi på att få en bild av vad typisk slam-poesi skulle vara för något; som om det vore en genre för sig snarare än en öppen och tillåtande tävlingsform. Kanske förväntar sig publiken en viss sorts dikt nuförtiden när den går på slam. Låt mig gissa; en typisk slam-dikt ska i såna fall vara kraftigt utåtagerande, lite humoristisk och/eller hiphop-influerad, med ett slags MTV-stuk över gester och rörelsemönster hos poeten på scenen.”
Det är nog ett annat sätt att uttrycka liknande tankar som dem Rodmar Sandberg och Victoria Greve tar upp (Rodmar verkar i viss mån ge henne rätt i hennes kritik).
Så är det fördomar eller berättigad kritik? Det är faktiskt lite av båda delarna; det beror på om man utgår från en viss typ av poesi som är ganska vanlig inom slam eller om man ser till vad som är möjligt att göra, vilket är en helt annan sak.
KRITIKEN UTGÅR NÄMLIGEN FRÅN NÅGON SLAGS FÖRMODAD STANDARDDIKT INOM POETRY SLAM. OCH REGLERNA SÄGER BARA ATT MAN HAR TRE MINUTER PÅ SIG, INGENTING OM VAD – FÖRUTOM ATT DET SKA VARA EN EGEN DIKT - ELLER HUR MAN SKA LÄSA. HÄR FINNS EN FULLSTÄNDIG FRIHET.
Jag tror att till och med Malmöligan skulle kunna läsa dikter under en slam-kväll; vill de inte tävla i poesi så finns det öppen scen! Vad hindrar någon från att läsa exakt vad den vill – hur avancerat, lättillgängligt, berörande eller mänskligt som helst – under tre minuter. Har man någon integritet kan man till och med bortse från det där poängbedömningsmomentet och läsa vad man vill ändå, vänd mot hela publiken snarare än mot någon enskild jurymedlem!
Jag tror att slam på gott och ont är mer outspoken än många andra former av samtida poesi, här kommer ofta in mer politik, mer inslag av sanningssägande, personliga ståndpunkter och agitation än i den ”finare” bokpoesin. Det finns också mer utrymme för patetik! Det är naturligtvis inte så sovrat.
Fenomenet med en enskild människa (poet) som går till storms mot makthavare med hjälp av sitt fria tal (parrhesia, free speech) finns inom Poetry Slam. I kraft av sin personlighet tar man till orda och ingen kan stoppa en. Talar man ljuvt och ädelt, eller elakt och lite demagogiskt – ingen kan veta på förhand!
Poetry Slam återknyter på sätt och vis till grekiskt-antika föreställningar om det fria ordet, på ett helt annat sätt än den övriga samtida poesin, som länge mest har suttit och slipat på diktens rent formmässiga framtoning. Men som jag redan sagt är alla typer av poesi möjliga inom ramarna för Poetry Slam. Ordet vilar fortfarande nytt och outsagt i poetens knä inför varje ny läsning.
2006-09-01
BOFH, del 17
I dag blev jag tillfrågad av en trevlig ny bekantskap om jag visste något enkelt sätt att göra en hemsida på, eller om jag visste någon som kunde hjälpa till med detta, och jag erbjöd mig genast att fråga Sven. Jag tänkte att han kanske visste om det fanns något verktyg som inte exakt fungerade som en blogg, men som liksom ... äh, ja, hur som helst: Tanken var att det skulle finnas en sorts förstasida, som en ingång, som det brukar finnas på hemsidor.
– Varför då? frågade Sven genast när jag presenterade problemet. Jag har faktiskt fixat ett par sådana sidor, men jag har gjort avbön.
– Varför då? frågade jag.
– Det finns ingen anledning att gömma det som uppdateras. Det är jävligt -97 att göra på det sättet. Eller -96, om du ska skriva det i bloggen.
Han börjar bläddra i en gammal ärevördig kulturtidskrift som produceras på verkstan där vi jobbar. Senaste numret har just kommit från trycket och Sven undrar om det bara är han som tycker att det är hemskt fult. Han grämer sig över oläsliga rubriker, tossiga mellanrubriker, konstigt typsnitt i brödtexten och "genomgående 72 dpi i alla jävla bilder".
Jag förklarar att det ska vara jättestora rubriker och att mellanrubrikerna ska ha fet brödtextstil eftersom numret är layoutat av en kille som går på en tjofräsdesignskola och vet vad som är senaste nytt.
– Men så här, säger Sven och håller upp innehållsförteckningen (i mastodontformat), det är ju inte så jävla upphetsande snyggt och helt omöjligt att läsa. Han har inte ens kunnat knipa mellan kommatecknet och citattecknet, så att alla komman hänger och viftar en halvmeter bort för sig själva!
Därefter visar han mig ett uppslag med en rubrik på, i ett för mig okänt typsnitt där bokstäverna liknar hopbyggda sådana där galler som man skrapar av fötterna på vid ytterdörrar, och pekar på ett av orden. Ett c och ett h har flutit ihop i skarven vid häftningen.
– Vad står det här? frågar han ilsket.
– Nietzsche, säger jag. Jag har redan läst det.
– Nietzsche är ju omöjligt att läsa även om man använder Garamond, säger Sven, och nu är det satt med Mekanobitar utan någon luft.
– Kjell var arg på det där också, säger jag.
– Det där med c:et och h:et ser man inte när man gör layouten, muttrar Sven, men det måste man ju veta.
– Designerkillen kanske inte är så van vid just layout, föreslår jag, han kanske är van vid att göra fin design på något annat sätt.
– Mm, mumlar Sven.
– Jag tycker ändå att numret ser rätt skojigt ut, alltså ... försöker jag, men Sven lyssnar inte.
– Och varför förtjänar somliga en byline i sjuttio punkter medan andra får en byline i elva punkter kursiv? frågar han.
Kjell dyker upp och jag säger att Sven inte är nöjd med det nya numret.
– Jag sitter och fetsågar, säger Sven. Det här är ju en intellektuell tidskrift och vill man till exempel nå ett pucko som mig så ska man ju inte försvåra läsningen.
– Men den här tidskriften kanske ändå inte vänder sig till dig, säger jag.
– Läs Brolintexten om Nietzsche, säger Kjell till Sven. Den skulle du gilla!
– Nej, men jag hade invändningar mot den också, säger Sven. Inte ens Horace Engdahl kan se att det står Nietzsche i rubriken, om man håller den en bit ifrån sig och skakar lite på handen.
– "Om man håller den en bit ifrån sig och skakar lite på handen ..." upprepar Kjell lite roat. Men visst, jag håller med till viss del, så där brukar vi inte formge tidskriften. Om du och jag hade gjort den skulle det i alla fall ha varit Univer i mellanrubrikerna.
Sven bläddrar vidare.
– Och Courier! hojtar han. Jag är allergisk mot Courier!
– Men han tycker det är ballt, säger Kjell med syfte på layoutkillen.
– Men då kan man använda American Typewriter eller Trixie i stället, säger Sven.
– Vad är det för fel på Courier? frågar jag.
– Courier används i rippar – för att visa vilken text som blivit fel, förklarar Sven. Den skrivs ut med Courier bara för att ingen använder Courier. Det har man ju sett i misslyckade annonser och så ... Men, alltså, att använda Courier är lite som att säga: Det här är bajs.
– Jag tycker ändå att det nya numret är lite skojigt, jag, försöker jag igen.
Sven visar innehållsförteckningen för Kjell.
– Och det här, säger han, det ser för täskigt ut.
Kjell och jag småler åt varandra över huvudet på Sven, som är helt fördjupad i tidningen.
– Det är en massa små ploppar som bara ligger där och skräpar, säger han. Det blir ingen rytm, det här numret skriker "läs inte mig, jag är bara yta, jag har inget innehåll!"
– Ja, det är en jävla stor risk, alltså ... medger Kjell.
Sven går ut och röker och Kjell går in på sitt kontor igen. När Sven kommer tillbaka frågar han mig om han ska raljera mera.
– Du kan väl raljera om något annat ett tag, som omväxling, säger jag. Eller berätta vad du har gjort i dag.
– Jag har varit på träningsläger på Länsstyrelsen och lärt mig hur man gör för att se om de som har kontrollerat valsedlar har stoppat in dem i rätt kuvert. Sedan ska jag sitta i Blå Hallen och ta emot kuvert med valsedlar i. Och försöka smuggla undan lite sverigedemokratröster.
– Vet du vad du ska rösta på?
– Ingen jävla aning.
Jag berättar att i senaste numret av Close-Up rekommenderar chefredaktören sina läsare att rösta på Lars Ohly eftersom han har bäst musiksmak av partiledarna och dessutom bär jeansjacka. Sedan föreslår jag en röst på miljöpartiet eftersom Birger Schlaug har skrivit den här jättebra artikeln där han säger att den stora skiljelinjen inte går mellan blått och rött utan mellan dem som vägrar anamma konsumtionsideologin och de andra. Jag är så entusastisk att jag till och med är tvungen att läsa upp ett stycke högt för Sven:
– "I gamla Sovjetunionen avbröts teveprogrammen med att dagens kommuniké från politbyrån lästes upp, i vår marknadsfundamentalistiska tid så avbryts teveprogrammen med dagens kommuniké från Nestlé, Unilever eller Monsanto. Ska sanningen fram så var det ingen jävel som trodde på politbyråns propaganda. Men på konsumtionspropagandan tror vi allihop. Så mycket så att vi är villiga att lönearbeta mer än vi skulle behöva bara för att vara till lags."
– Äh, säger Sven, miljöpartiet, det är bara tomtar och gamla folkpartister.
Men han undrar ändå varför folk envisas med att jobba så mycket och vi halkar raskt in på ämnet medborgarlön. Sven säger att det skulle kunna ersätta olika sorters bidrag och kulturstöd och jag säger att det skulle frigöra en enorm massa kreativet hos människor:
– Det skulle startas en massa caféer och ...
– Nä, avbryter Sven. Det skulle startas två och en halv miljon nya bloggar och inte ett enda café.
– Varför då? frågade Sven genast när jag presenterade problemet. Jag har faktiskt fixat ett par sådana sidor, men jag har gjort avbön.
– Varför då? frågade jag.
– Det finns ingen anledning att gömma det som uppdateras. Det är jävligt -97 att göra på det sättet. Eller -96, om du ska skriva det i bloggen.
Han börjar bläddra i en gammal ärevördig kulturtidskrift som produceras på verkstan där vi jobbar. Senaste numret har just kommit från trycket och Sven undrar om det bara är han som tycker att det är hemskt fult. Han grämer sig över oläsliga rubriker, tossiga mellanrubriker, konstigt typsnitt i brödtexten och "genomgående 72 dpi i alla jävla bilder".
Jag förklarar att det ska vara jättestora rubriker och att mellanrubrikerna ska ha fet brödtextstil eftersom numret är layoutat av en kille som går på en tjofräsdesignskola och vet vad som är senaste nytt.
– Men så här, säger Sven och håller upp innehållsförteckningen (i mastodontformat), det är ju inte så jävla upphetsande snyggt och helt omöjligt att läsa. Han har inte ens kunnat knipa mellan kommatecknet och citattecknet, så att alla komman hänger och viftar en halvmeter bort för sig själva!
Därefter visar han mig ett uppslag med en rubrik på, i ett för mig okänt typsnitt där bokstäverna liknar hopbyggda sådana där galler som man skrapar av fötterna på vid ytterdörrar, och pekar på ett av orden. Ett c och ett h har flutit ihop i skarven vid häftningen.
– Vad står det här? frågar han ilsket.
– Nietzsche, säger jag. Jag har redan läst det.
– Nietzsche är ju omöjligt att läsa även om man använder Garamond, säger Sven, och nu är det satt med Mekanobitar utan någon luft.
– Kjell var arg på det där också, säger jag.
– Det där med c:et och h:et ser man inte när man gör layouten, muttrar Sven, men det måste man ju veta.
– Designerkillen kanske inte är så van vid just layout, föreslår jag, han kanske är van vid att göra fin design på något annat sätt.
– Mm, mumlar Sven.
– Jag tycker ändå att numret ser rätt skojigt ut, alltså ... försöker jag, men Sven lyssnar inte.
– Och varför förtjänar somliga en byline i sjuttio punkter medan andra får en byline i elva punkter kursiv? frågar han.
Kjell dyker upp och jag säger att Sven inte är nöjd med det nya numret.
– Jag sitter och fetsågar, säger Sven. Det här är ju en intellektuell tidskrift och vill man till exempel nå ett pucko som mig så ska man ju inte försvåra läsningen.
– Men den här tidskriften kanske ändå inte vänder sig till dig, säger jag.
– Läs Brolintexten om Nietzsche, säger Kjell till Sven. Den skulle du gilla!
– Nej, men jag hade invändningar mot den också, säger Sven. Inte ens Horace Engdahl kan se att det står Nietzsche i rubriken, om man håller den en bit ifrån sig och skakar lite på handen.
– "Om man håller den en bit ifrån sig och skakar lite på handen ..." upprepar Kjell lite roat. Men visst, jag håller med till viss del, så där brukar vi inte formge tidskriften. Om du och jag hade gjort den skulle det i alla fall ha varit Univer i mellanrubrikerna.
Sven bläddrar vidare.
– Och Courier! hojtar han. Jag är allergisk mot Courier!
– Men han tycker det är ballt, säger Kjell med syfte på layoutkillen.
– Men då kan man använda American Typewriter eller Trixie i stället, säger Sven.
– Vad är det för fel på Courier? frågar jag.
– Courier används i rippar – för att visa vilken text som blivit fel, förklarar Sven. Den skrivs ut med Courier bara för att ingen använder Courier. Det har man ju sett i misslyckade annonser och så ... Men, alltså, att använda Courier är lite som att säga: Det här är bajs.
– Jag tycker ändå att det nya numret är lite skojigt, jag, försöker jag igen.
Sven visar innehållsförteckningen för Kjell.
– Och det här, säger han, det ser för täskigt ut.
Kjell och jag småler åt varandra över huvudet på Sven, som är helt fördjupad i tidningen.
– Det är en massa små ploppar som bara ligger där och skräpar, säger han. Det blir ingen rytm, det här numret skriker "läs inte mig, jag är bara yta, jag har inget innehåll!"
– Ja, det är en jävla stor risk, alltså ... medger Kjell.
Sven går ut och röker och Kjell går in på sitt kontor igen. När Sven kommer tillbaka frågar han mig om han ska raljera mera.
– Du kan väl raljera om något annat ett tag, som omväxling, säger jag. Eller berätta vad du har gjort i dag.
– Jag har varit på träningsläger på Länsstyrelsen och lärt mig hur man gör för att se om de som har kontrollerat valsedlar har stoppat in dem i rätt kuvert. Sedan ska jag sitta i Blå Hallen och ta emot kuvert med valsedlar i. Och försöka smuggla undan lite sverigedemokratröster.
– Vet du vad du ska rösta på?
– Ingen jävla aning.
Jag berättar att i senaste numret av Close-Up rekommenderar chefredaktören sina läsare att rösta på Lars Ohly eftersom han har bäst musiksmak av partiledarna och dessutom bär jeansjacka. Sedan föreslår jag en röst på miljöpartiet eftersom Birger Schlaug har skrivit den här jättebra artikeln där han säger att den stora skiljelinjen inte går mellan blått och rött utan mellan dem som vägrar anamma konsumtionsideologin och de andra. Jag är så entusastisk att jag till och med är tvungen att läsa upp ett stycke högt för Sven:
– "I gamla Sovjetunionen avbröts teveprogrammen med att dagens kommuniké från politbyrån lästes upp, i vår marknadsfundamentalistiska tid så avbryts teveprogrammen med dagens kommuniké från Nestlé, Unilever eller Monsanto. Ska sanningen fram så var det ingen jävel som trodde på politbyråns propaganda. Men på konsumtionspropagandan tror vi allihop. Så mycket så att vi är villiga att lönearbeta mer än vi skulle behöva bara för att vara till lags."
– Äh, säger Sven, miljöpartiet, det är bara tomtar och gamla folkpartister.
Men han undrar ändå varför folk envisas med att jobba så mycket och vi halkar raskt in på ämnet medborgarlön. Sven säger att det skulle kunna ersätta olika sorters bidrag och kulturstöd och jag säger att det skulle frigöra en enorm massa kreativet hos människor:
– Det skulle startas en massa caféer och ...
– Nä, avbryter Sven. Det skulle startas två och en halv miljon nya bloggar och inte ett enda café.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)